Jag sa att jag hade fått bättre hy, va?
Glöm det.
Tydligen hade jag bara en liten dipp i talg- (eller hormon-)produktionen - nu ser jag ut som vanligt igen.
Snart är det dags att ge sig av mot Den Stora Festen. Eftersom jag har ägglossning nån gång mellan idag och på onsdag (gissningsvis) så gäller självklart samma regler som vanligt - sex varannan dag. Det innebär att vi måste få till det idag. Och eftersom bilen går från stan 17:30 så får vi ta det på flextid :) Sitter och väntar på att bli hämtad så vi kan åka hem och nuppa, mao. Vad gör man inte..?
Nu har jag iofs testat mina hormonnivåer, och skulle jag haft ägglossning i morrn så borde jag fått ett utslag på den där stickan. Det fick jag inte. Meeeen... man kan faktiskt teoretiskt sett få hormonstegringen precis efter att man testat, och alltså få ÄL dagen efter, trots att testet var negativt. Då får man såklart positivt värde i morrn. Om man hade testat. Men jag ser inte riktigt mig själv smygandes iväg till toaletten med något som är misstänkt likt ett graviditetstest i arla morgonstund med 30 nyfikna människor i min omedelbara närhet. Det kommer att vara tillräckligt klurigt att ta tempen obemärkt. Dessutom har jag blivit för gammal för att smyga iväg ut i skogen för att idka samliv. Nej, det måste bli idag. För i morgon går det helt enkelt inte.
Ett potentiellt problem kan bli badrumsrenoverar-männen. Hittills har de inte gjort ett skit på hela veckan, men vi fick uppgift om att en murare skulle dyka upp idag. Jag hoppas att han har tagit tidig helg och murat färdigt när vi kommer hem. För jag tänker INTE ta med maken till den gemensamma duschen i källaren på grannhuset för att få till det. Det är nästan lika illa som skogs-älskog.
2008-08-29
2008-08-27
Sjukt
Höstterminen har börjat. Alla småbarnsföräldrar på jobbet går omkring och snörvlar. Detta eftersom lille Svante på dagis hälsat på sina kusiner Waldemar och Saga i Vårgårda, och blivit smittad av deras förkylning. Nu har Svante i sin tur slickat på samma duplobitar som Elvira, så Elviras pappa David har åkt på en präktig Vårgårdasmitta som han sprider omkring sig på jobbet. Lyckligtvis slickar jag och David inte på samma inredningsdetaljer, men ibland räcker det med att sitta vid samma lunchbord.
Än är jag inte sjuk. Fast jag har allt lite ont i huvet, och har en vag obehagskänsla nedåt svalget till. Spännande!
Undrens tid är inte förbi! Min cykelväg till jobbet var totalt uppgrävd under 6 månader, sedan fylldes groparna igen med grus och man har behövt ordentliga stötdämpare för att ta sig fram på ett bekvämt sätt. Men i morse! I morse hade Stora Herr Vägvält kommit ut ur sitt ide och det fanns ny, fin, svart asfalt. Detta endast 11 månader efter att vägarbetet påbörjades!
Vi funderar på att köpa ny bil. Efter att senaste vändan till bilmekanikern kostade 5000 kr har vi nu betalat halva bilens inköpspris i reparationer (under 2,5 års tid). Ledsamt nog innebär det fortfarande att bilens månadskostnad är MYCKET lägre än vad en ny bil kostar i månaden, men smärtgränsen för antalet reparationsdagar om året närmar sig.
Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att köpa en fabriksny bil. Men kanske leasa..? Vi kan få ett leasingavtal genom jobbet, och då kan man ju beställa vilken bil man vill! Tyvärr är det fortfarande skitdyrt. Jag skulle bara vilja att någon ställde upp en enkel kalkyl för vad en 3 år gammal bil köpt privat för lånade pengar kostar jämfört med vad det kostar att leasa en bil (om man räknar in allt, dvs ränta, amorteringar, värdeminskning, försäkring, skatt, reparationer, service etc). Tyvärr har jag bara fått gissningar. Det krävs mer än gissningar för att övertyga min käre man om att det ena är bättre än det andra. Innan vi har bestämt vad som är bäst blir det ingen ny bil.
I helgen skall vi iväg på en tredagarsaktivitet. Med sleepover och allt! I helgen kommer jag också att ha ägglossning. Strålande timing - vi har ju tur om vi får sova i sängar, och eget rum är verkligen inte att tänka på. Men det ska nog lösa sig på ett eller annat sätt!
Än är jag inte sjuk. Fast jag har allt lite ont i huvet, och har en vag obehagskänsla nedåt svalget till. Spännande!
Undrens tid är inte förbi! Min cykelväg till jobbet var totalt uppgrävd under 6 månader, sedan fylldes groparna igen med grus och man har behövt ordentliga stötdämpare för att ta sig fram på ett bekvämt sätt. Men i morse! I morse hade Stora Herr Vägvält kommit ut ur sitt ide och det fanns ny, fin, svart asfalt. Detta endast 11 månader efter att vägarbetet påbörjades!
Vi funderar på att köpa ny bil. Efter att senaste vändan till bilmekanikern kostade 5000 kr har vi nu betalat halva bilens inköpspris i reparationer (under 2,5 års tid). Ledsamt nog innebär det fortfarande att bilens månadskostnad är MYCKET lägre än vad en ny bil kostar i månaden, men smärtgränsen för antalet reparationsdagar om året närmar sig.
Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att köpa en fabriksny bil. Men kanske leasa..? Vi kan få ett leasingavtal genom jobbet, och då kan man ju beställa vilken bil man vill! Tyvärr är det fortfarande skitdyrt. Jag skulle bara vilja att någon ställde upp en enkel kalkyl för vad en 3 år gammal bil köpt privat för lånade pengar kostar jämfört med vad det kostar att leasa en bil (om man räknar in allt, dvs ränta, amorteringar, värdeminskning, försäkring, skatt, reparationer, service etc). Tyvärr har jag bara fått gissningar. Det krävs mer än gissningar för att övertyga min käre man om att det ena är bättre än det andra. Innan vi har bestämt vad som är bäst blir det ingen ny bil.
I helgen skall vi iväg på en tredagarsaktivitet. Med sleepover och allt! I helgen kommer jag också att ha ägglossning. Strålande timing - vi har ju tur om vi får sova i sängar, och eget rum är verkligen inte att tänka på. Men det ska nog lösa sig på ett eller annat sätt!
2008-08-25
Bara massa bra saker!
Efter lunch insåg jag lyckligt att min mage har betett sig alldeles normalt ett helt dygn. Knappt hade jag hunnit tänka tanken förrän den svarade med att svullna upp på rekordtid. Buhuuu! Det är så synd om mig! Eller kanske inte så hemskt. Fast jag tycker såklart det själv.
Det finns dock många ljuspunkter här:
1. Jag har (för första gången på en vecka) fått sitta mer än en halvtimme i sträck framför min egen dator utan att visa upp skärmen på storbild och prata konstant.
2. Det känns faktiskt som om min hud har blivit någon liten nyans bättre av Borago-oljan. Sannolikt bara inbillning, för jag tror inte man kan känna några effekter så snabbt, men det är ju bra ändå.
3. Lönedag! Mitt sparkonto är ganska tomt efter sommaren, så det kan behövas en liten överföring.
4. Den klara, kalla höstluften är på ingång! Imorse var det soligt och +10 när jag cyklade till jobbet. Lite kallt om händerna, till och med.
5. Jag har beställt böcker på nätet, och de borde komma vilken dag som helst.
6. Om en dryg vecka har vi ett nytt, helkaklat (och framförallt VITT) badrum.
7. Tredje boken i Milennium-trilogon har kommit i pocket, och även om jag börjar bli rejält trött på den oerhört beskäftige Mikael Blomkvist så finns det få saker som är så tillfredsställande som att läsa ut den sista boken i en serie man påbörjat. Jag läser och läser så fort jag får tid!
8. Jag har kommit igång med träningen igen. Mitt BMI, som för närvarande är skrämmande nära tjock-gränsen (24,9) skall hamna på ungefär 23 för att jag ska vara i form. Kommer jag ner på 22 slutar jag ha ägglossning. Det är tämligen suboptimalt. Träna bort sisådär 5 kg bör däremot inte alls vara omöjligt.
9. Apropå ägglossning så kommer den med största sannolikhet att inträffa inom en vecka. Och jag har alla möjligheter i världen den här gången också! Sannolikheten att det är något fel på nån av oss är ju egentligen ganska liten, så för varje gång det inte fungerar blir chansen att bli med barn större nästa gång... (igen: lysande exempel på mina kunskaper i statistik och logik! Men jag kan i alla fall konsten att tänka positivt..)
För att liksom avrunda det hela i en explosion av glädjeanda så har arbetsdagen faktiskt kommit till sitt slut. Det har varit idel motgångar fram till för någon halvtimme sen (och för att vara ärlig var inte genombrottet som kom då riktigt så stort som det behövde vara), så jag behövde verkligen göra en lista på lite bra grejer! Nu ska jag ta mig hem och laga middag, och sen blir det träning för hela slanten. Hurra!
Det finns dock många ljuspunkter här:
1. Jag har (för första gången på en vecka) fått sitta mer än en halvtimme i sträck framför min egen dator utan att visa upp skärmen på storbild och prata konstant.
2. Det känns faktiskt som om min hud har blivit någon liten nyans bättre av Borago-oljan. Sannolikt bara inbillning, för jag tror inte man kan känna några effekter så snabbt, men det är ju bra ändå.
3. Lönedag! Mitt sparkonto är ganska tomt efter sommaren, så det kan behövas en liten överföring.
4. Den klara, kalla höstluften är på ingång! Imorse var det soligt och +10 när jag cyklade till jobbet. Lite kallt om händerna, till och med.
5. Jag har beställt böcker på nätet, och de borde komma vilken dag som helst.
6. Om en dryg vecka har vi ett nytt, helkaklat (och framförallt VITT) badrum.
7. Tredje boken i Milennium-trilogon har kommit i pocket, och även om jag börjar bli rejält trött på den oerhört beskäftige Mikael Blomkvist så finns det få saker som är så tillfredsställande som att läsa ut den sista boken i en serie man påbörjat. Jag läser och läser så fort jag får tid!
8. Jag har kommit igång med träningen igen. Mitt BMI, som för närvarande är skrämmande nära tjock-gränsen (24,9) skall hamna på ungefär 23 för att jag ska vara i form. Kommer jag ner på 22 slutar jag ha ägglossning. Det är tämligen suboptimalt. Träna bort sisådär 5 kg bör däremot inte alls vara omöjligt.
9. Apropå ägglossning så kommer den med största sannolikhet att inträffa inom en vecka. Och jag har alla möjligheter i världen den här gången också! Sannolikheten att det är något fel på nån av oss är ju egentligen ganska liten, så för varje gång det inte fungerar blir chansen att bli med barn större nästa gång... (igen: lysande exempel på mina kunskaper i statistik och logik! Men jag kan i alla fall konsten att tänka positivt..)
För att liksom avrunda det hela i en explosion av glädjeanda så har arbetsdagen faktiskt kommit till sitt slut. Det har varit idel motgångar fram till för någon halvtimme sen (och för att vara ärlig var inte genombrottet som kom då riktigt så stort som det behövde vara), så jag behövde verkligen göra en lista på lite bra grejer! Nu ska jag ta mig hem och laga middag, och sen blir det träning för hela slanten. Hurra!
2008-08-23
Städa? Inte jag!
Det luktar lustigt i vår lägenhet. Målaren var här igår och målade loss inne på toaletten (det blir VITT nu, inte ljusgult som innan. Tack och lov) och passade på att spilla på vår oproportionerligt dyra dörrmatta också. För att ytterligare spä på irritationen över hyresvärdens samarbets-ovilja.
Alltså, egentligen är de väl inte alls speciellt ovilliga. Problemet är att vi råkade bli "lovade" lite mer medbestämmanderätt och lite högre standard för de renoveringsarbeten de gör nu (till följd av fuktskadan), och när de backar på samtliga punkter så blir man ju lätt irriterad. Då är det fel läge att passa på att droppa våtrumsfärg på inredningen.
Maken är på ytterst internt kalas med gamla studiekamrater. Inga respektive medbjudna, och det är skönt eftersom jag känner ett oändligt behov av att vila nu i helgen. Fast jag smygsuper lite i min ensamhet :) Ja, inte så dramatiskt som det låter - jag har druckit tre hela drinkar. Hade det varit för fem år sen hade jag trott att jag var på väg att bli alkoholiserad - sitta hemma själv och dricka alkohol på det där sättet! Men vaddå? Drinkar dricker man för att det är gott. Inte för att bli full. Oftast, i alla fall... Ikväll hade jag två valmöjligheter: Städa köket i min ensamhet eller dricka Pina Colada i min ensamhet. Vad skulle du valt? Köket kan jag städa i morrn, men dricka drinkar på en söndag är lite väl magstarkt även för mig....
Jag hittade faktiskt en forum-tråd på Familjeliv som inte är direkt nedbrytande för psyket, utan istället ganska trevlig. Ja, jag vet ju att jag aldrig mer skulle gå in på den där siten, och jag lovar att jag bara gjorde det för att försöka hitta information om vad Borago "ska" ha för effekt (det ska få livmoderslemhinnan att bli tjockare, men skeptikerna är mååååånga), men i mitt sökande efter rätt tråd hittade jag en drös med irrelevanta grejer. Bland annat denna tråd, där tjejer som har försökt bli gravida länge (6-18 månader), men utan dokumenterade problem, skriver av sig. På nåt märkligt sätt får deras diskussioner (som lyckligtvis är ovanligt vettiga för att vara på Familejliv) mig att känna mig mer säker på att det här med graviditet, det kommer nog att hända även oss snart.
Nu är ju mensen slut, hurra! Hade en spotting i förmiddags, men det händer nästan alltid när vi har sex precis efter att jag blött färdigt. Så nu känner jag mig helt normal, om det inte var för att mina tarmar fortfarande beter sig synnerligen ouppfostrat.
Usch. Jag skulle verkligen vilja kunna strunta i att leta efter symptom från och med ägglossningen. Men det kommer inte att fungera. Jag kan till och med få lite ont i livmodertrakten NU, om jag känner efter tillräckligt ordentligt. Jag måste ha den största potentialen att bli skengravid i norra Europa. Jag har ju i alla fall haft tur och inte fått försenad mens hittills. Bara försenad ägglossning, men det VET man ju att man har om man tempar. Irriterande just då, men det får en inte att tro att man är gravid i en vecka. Det får en möjligen att tro att det är något fel på en i en vecka :)
Jag har dövat mitt dåliga rikemans-samvete genom att BÅDE skänka pengar till Unicef och öka på mitt bidrag till WWF från 100 till 200 kr per månad. Tigern på tigerfadder-brevet tittade så sorgset uppfordrande på mig och WWF-mannen skrev att 4 tigerarter TILL nu är bekräftat utrotade. Jag blev tårögd. Min PMS-känslosamhet verkar hålla i sig - så det är nog kanske inte bara PMS. Jag har iofs inte gråtit mer till Miami Ink, men väl blivit lite fuktig i ögonen vid prisceremonier på OS, och så får jag en klump i halsen när jag ser bebisar. Och gravida. Och "Singelmammor" på TV. Guuuud, jag vill inte vara en sån där 30+-are som kan höra den biologiska klockan ticka! Jag har ju inte varit det innan, men nu skall man tydligen drabbas. Jag känner mig smått mentalsjuk. Helt obalanserad. Normalt sett kan jag gråta för att jag är arg, eller för att jag känner mig orättvist behandlad, för att jag förlorar i Alfapet eller för att Goose dör i Top Gun, men att bli tårögd för att nåting är FINT - det är inte jag. Det var inte jag. Nu är det jag. Tydligen.
Alltså, egentligen är de väl inte alls speciellt ovilliga. Problemet är att vi råkade bli "lovade" lite mer medbestämmanderätt och lite högre standard för de renoveringsarbeten de gör nu (till följd av fuktskadan), och när de backar på samtliga punkter så blir man ju lätt irriterad. Då är det fel läge att passa på att droppa våtrumsfärg på inredningen.
Maken är på ytterst internt kalas med gamla studiekamrater. Inga respektive medbjudna, och det är skönt eftersom jag känner ett oändligt behov av att vila nu i helgen. Fast jag smygsuper lite i min ensamhet :) Ja, inte så dramatiskt som det låter - jag har druckit tre hela drinkar. Hade det varit för fem år sen hade jag trott att jag var på väg att bli alkoholiserad - sitta hemma själv och dricka alkohol på det där sättet! Men vaddå? Drinkar dricker man för att det är gott. Inte för att bli full. Oftast, i alla fall... Ikväll hade jag två valmöjligheter: Städa köket i min ensamhet eller dricka Pina Colada i min ensamhet. Vad skulle du valt? Köket kan jag städa i morrn, men dricka drinkar på en söndag är lite väl magstarkt även för mig....
Jag hittade faktiskt en forum-tråd på Familjeliv som inte är direkt nedbrytande för psyket, utan istället ganska trevlig. Ja, jag vet ju att jag aldrig mer skulle gå in på den där siten, och jag lovar att jag bara gjorde det för att försöka hitta information om vad Borago "ska" ha för effekt (det ska få livmoderslemhinnan att bli tjockare, men skeptikerna är mååååånga), men i mitt sökande efter rätt tråd hittade jag en drös med irrelevanta grejer. Bland annat denna tråd, där tjejer som har försökt bli gravida länge (6-18 månader), men utan dokumenterade problem, skriver av sig. På nåt märkligt sätt får deras diskussioner (som lyckligtvis är ovanligt vettiga för att vara på Familejliv) mig att känna mig mer säker på att det här med graviditet, det kommer nog att hända även oss snart.
Nu är ju mensen slut, hurra! Hade en spotting i förmiddags, men det händer nästan alltid när vi har sex precis efter att jag blött färdigt. Så nu känner jag mig helt normal, om det inte var för att mina tarmar fortfarande beter sig synnerligen ouppfostrat.
Usch. Jag skulle verkligen vilja kunna strunta i att leta efter symptom från och med ägglossningen. Men det kommer inte att fungera. Jag kan till och med få lite ont i livmodertrakten NU, om jag känner efter tillräckligt ordentligt. Jag måste ha den största potentialen att bli skengravid i norra Europa. Jag har ju i alla fall haft tur och inte fått försenad mens hittills. Bara försenad ägglossning, men det VET man ju att man har om man tempar. Irriterande just då, men det får en inte att tro att man är gravid i en vecka. Det får en möjligen att tro att det är något fel på en i en vecka :)
Jag har dövat mitt dåliga rikemans-samvete genom att BÅDE skänka pengar till Unicef och öka på mitt bidrag till WWF från 100 till 200 kr per månad. Tigern på tigerfadder-brevet tittade så sorgset uppfordrande på mig och WWF-mannen skrev att 4 tigerarter TILL nu är bekräftat utrotade. Jag blev tårögd. Min PMS-känslosamhet verkar hålla i sig - så det är nog kanske inte bara PMS. Jag har iofs inte gråtit mer till Miami Ink, men väl blivit lite fuktig i ögonen vid prisceremonier på OS, och så får jag en klump i halsen när jag ser bebisar. Och gravida. Och "Singelmammor" på TV. Guuuud, jag vill inte vara en sån där 30+-are som kan höra den biologiska klockan ticka! Jag har ju inte varit det innan, men nu skall man tydligen drabbas. Jag känner mig smått mentalsjuk. Helt obalanserad. Normalt sett kan jag gråta för att jag är arg, eller för att jag känner mig orättvist behandlad, för att jag förlorar i Alfapet eller för att Goose dör i Top Gun, men att bli tårögd för att nåting är FINT - det är inte jag. Det var inte jag. Nu är det jag. Tydligen.
2008-08-22
Gaslarm
Nu är jag så trött på min mage. Den är konstant uppblåst till en ballong, och tyvärr är all luften uppblandad med mer eller mindre fast innehåll, så man måste panikrusa till toaletten varannan timme av sin vakna tid (minst). Även om jag inte känner mig speciellt stressad så kan jag ju inte undgå att notera att allt var exemplariskt bra tills jag började jobba. Förra gången jag råkade ut för samma sak var det i en extremt pressad period på jobbet. Tyvärr var magen kass i flera månader efter att allt annat lugnat ner sig, så jag vet ju vad jag har att 'se fram' emot.
Med augusti kommer de nya akademikerna till stan. Ja, de nya blivande akademikerna, alltså. Nollorna, som vi kallar dem i vardagligt tal. Jag passerade ett grillande gäng 19-åringar i likadana t-shirts igår efter träningen och konstaterade att det var 13 år sen det var jag som var ny i stan, som försökte hävda mig bland tusentals som var som jag. Varje år kommer det lite som en chock, insikten om att det har gått så himla lång tid sen jag flyttade hit. Varje år tänker jag "Men Herregud, det känns ju som om det var för bara ett par år sen!". Igår tänkte jag "13 år.. ja, jo.. det stämmer ju". Jag känner ingen som ens känner nån som är 19. Det är grymt länge sen jag var 19. Och det känns som om det är grymt länge sen också.
Det är inte bara nollorna som invaderat stan. Hösten har kommit också. Den tror att den smyger sig på, men jag har allt sett den. Och känt dess lukt på morgnarna. Det luktar äpplen och frisk luft. Snart är det regnperiod. Då luktar det avgaser och våt hund 4 månader i sträck. Men än så länge är det bara fint och ganska behagligt.
Nu när jag är komplett o-gravid kan jag hitta några fördelar:
1. Man kan äta parmaskinka
2. Man kan dricka whisky och chardonnay
3. Man behöver inte hitta på konstiga ursäkter till varför man inte dricker
Jag har faktiskt passat på att utnyttja både 1. och 2. ikväll, under en gemytlig AW. Jag är tjock, mätt och belåten och funderar allvarligt på att lägga mig och sova lite i TV-soffan, för sova framför TVn är nästan det bästa jag vet. Jag har haft en hyfsat krävande arbetsvecka, med möten 8 timmar om dagen, och skulle behöva en massiv dos med Glamour, Beverly Hills eller annan såpa, totalt befriad från några som helst krav på självständigt tänkande. Rederiet hade kanske varit bra..? Till och med Simpsons känns lite för krävande i det här läget.
I och med idag är jag färdigmenstruerad. Det borde ha slutat igår, men just som det verkade vara på upphällningen i förrgår så började det liksom om lite stilla, med några röda droppar åt gången varannan timme eller så. Irriterande var ordet, sa Bull. Nu vågar jag iaf lita på att det är slut med det hela. Ägglossningsdags om 6-8 dagar, gissningsvis. Jag har 5 tester kvar, så jag har ju förhoppningsvis lyxen att kunna avgöra exakt. Min (inte så) hemliga skräck är att jag inte kommer att ha ägglossning alls. Det är min (inte så) hemliga skräck varje månad. Hittills har temperaturhöjningen alltid kommit, men statistiskt sett så hoppar ägglossningen över ett par gånger om året. Hoppas det inte blir den här gången. Hoppas det inte blir alls innan jag blir gravid. Hoppas jag blir gravid den här gången.
Med augusti kommer de nya akademikerna till stan. Ja, de nya blivande akademikerna, alltså. Nollorna, som vi kallar dem i vardagligt tal. Jag passerade ett grillande gäng 19-åringar i likadana t-shirts igår efter träningen och konstaterade att det var 13 år sen det var jag som var ny i stan, som försökte hävda mig bland tusentals som var som jag. Varje år kommer det lite som en chock, insikten om att det har gått så himla lång tid sen jag flyttade hit. Varje år tänker jag "Men Herregud, det känns ju som om det var för bara ett par år sen!". Igår tänkte jag "13 år.. ja, jo.. det stämmer ju". Jag känner ingen som ens känner nån som är 19. Det är grymt länge sen jag var 19. Och det känns som om det är grymt länge sen också.
Det är inte bara nollorna som invaderat stan. Hösten har kommit också. Den tror att den smyger sig på, men jag har allt sett den. Och känt dess lukt på morgnarna. Det luktar äpplen och frisk luft. Snart är det regnperiod. Då luktar det avgaser och våt hund 4 månader i sträck. Men än så länge är det bara fint och ganska behagligt.
Nu när jag är komplett o-gravid kan jag hitta några fördelar:
1. Man kan äta parmaskinka
2. Man kan dricka whisky och chardonnay
3. Man behöver inte hitta på konstiga ursäkter till varför man inte dricker
Jag har faktiskt passat på att utnyttja både 1. och 2. ikväll, under en gemytlig AW. Jag är tjock, mätt och belåten och funderar allvarligt på att lägga mig och sova lite i TV-soffan, för sova framför TVn är nästan det bästa jag vet. Jag har haft en hyfsat krävande arbetsvecka, med möten 8 timmar om dagen, och skulle behöva en massiv dos med Glamour, Beverly Hills eller annan såpa, totalt befriad från några som helst krav på självständigt tänkande. Rederiet hade kanske varit bra..? Till och med Simpsons känns lite för krävande i det här läget.
I och med idag är jag färdigmenstruerad. Det borde ha slutat igår, men just som det verkade vara på upphällningen i förrgår så började det liksom om lite stilla, med några röda droppar åt gången varannan timme eller så. Irriterande var ordet, sa Bull. Nu vågar jag iaf lita på att det är slut med det hela. Ägglossningsdags om 6-8 dagar, gissningsvis. Jag har 5 tester kvar, så jag har ju förhoppningsvis lyxen att kunna avgöra exakt. Min (inte så) hemliga skräck är att jag inte kommer att ha ägglossning alls. Det är min (inte så) hemliga skräck varje månad. Hittills har temperaturhöjningen alltid kommit, men statistiskt sett så hoppar ägglossningen över ett par gånger om året. Hoppas det inte blir den här gången. Hoppas det inte blir alls innan jag blir gravid. Hoppas jag blir gravid den här gången.
2008-08-21
Halleluja?
Mirakelmedlet har anlänt!
En burk oansenliga, gula kapslar för dryga 200 kr (inkl frakt), som enligt nån person på Familjeliv.se (som jag faktiskt inte varit inne på sen i helgen) skall.. eh.. hjälpa en att bli gravid. Lite oklart hur, faktiskt. Kanske blir jag tvungen att kolla Familjeliv igen, för när jag söker på det stora Internettet får jag bara upp träffar om att man inte rekommenderas äta det när man ÄR gravid (det finns inga undersökningar som har gjorts, så man kan inte garantera att det är ofarligt), och andra sidor säger att det är JÄTTEBRA att äta när man är gravid (bra för fostret alltså). Generellt verkar det vara något man tar för att lindra PMS och klimakteriebesvär, skall även vara milt uppiggande och antidepressivt. På något sätt ska det stabilisera ens hormonnivåer, i alla fall om man lider av östrogendominans. Men det är bara Familjeliv-kvinnan i hela världen som säger att det eventuellt kan hjälpa en att bli på smällen. Hur som helst finns en hel Familjeliv-sekt kring detta, och jag tänker ungefär såhär: Jag kan ju inte bli MINDRE gravid än vad jag redan är. Så inget kan väl bli sämre av att jag äter det, va?
Om det dessutom är uppiggande så är det precis vad jag behöver, eftersom jag kände mig som en urvriden skurtrasa igår när jag cyklade hem. Helt otroligt trött, efter en dag med extra intensivt tankearbete på jobbet. Tog mig till gymmet i alla fall, och tränade pump. Inte helt utan tillfredsställelse kan jag tala om att jag inte skakade i hela kroppen när passet var slut, trots att jag jobbade med mer vikter igår än förra veckan.
Nu vill jag att min fånigt smådroppande mens ska ta slut. Trodde att jag krystade ut det sista under passet igår, men tydligen inte. Borde iaf vara sista dagen idag.
En burk oansenliga, gula kapslar för dryga 200 kr (inkl frakt), som enligt nån person på Familjeliv.se (som jag faktiskt inte varit inne på sen i helgen) skall.. eh.. hjälpa en att bli gravid. Lite oklart hur, faktiskt. Kanske blir jag tvungen att kolla Familjeliv igen, för när jag söker på det stora Internettet får jag bara upp träffar om att man inte rekommenderas äta det när man ÄR gravid (det finns inga undersökningar som har gjorts, så man kan inte garantera att det är ofarligt), och andra sidor säger att det är JÄTTEBRA att äta när man är gravid (bra för fostret alltså). Generellt verkar det vara något man tar för att lindra PMS och klimakteriebesvär, skall även vara milt uppiggande och antidepressivt. På något sätt ska det stabilisera ens hormonnivåer, i alla fall om man lider av östrogendominans. Men det är bara Familjeliv-kvinnan i hela världen som säger att det eventuellt kan hjälpa en att bli på smällen. Hur som helst finns en hel Familjeliv-sekt kring detta, och jag tänker ungefär såhär: Jag kan ju inte bli MINDRE gravid än vad jag redan är. Så inget kan väl bli sämre av att jag äter det, va?Om det dessutom är uppiggande så är det precis vad jag behöver, eftersom jag kände mig som en urvriden skurtrasa igår när jag cyklade hem. Helt otroligt trött, efter en dag med extra intensivt tankearbete på jobbet. Tog mig till gymmet i alla fall, och tränade pump. Inte helt utan tillfredsställelse kan jag tala om att jag inte skakade i hela kroppen när passet var slut, trots att jag jobbade med mer vikter igår än förra veckan.
Nu vill jag att min fånigt smådroppande mens ska ta slut. Trodde att jag krystade ut det sista under passet igår, men tydligen inte. Borde iaf vara sista dagen idag.
2008-08-19
Hetsig dans kring granen
Högt jobbtempo den här veckan, möten dagarna i ände. Förhoppningsvis givande. Igår gjorde vi ett litet brake för att kolla på Kallurs semifinal - halva kontoret stod samlade bakom den enda skärmen med en internet explorer som visade loppet (svt.se tackade vänligt men bestämt för intresset och sa att de inte kunde släppa in fler besökare för oss andra). Efter hennes något snöpliga fall blev det alldeles tyst. Vi lommade in på mötet igen.
Jag skulle kunna säga att jag blöder som en stucken gris. Fast det är ju inte sant. Det verkar som om jag får mindre och mindre mens för varje gång - det kanske ÄR livmoderslemhinnan som är för klen?? I så fall sätter jag min tillit till de magiska Borago-kopslarna, som enligt plan ska dyka upp idag. Jag jämför ju självklart litegrann med hur mensen var när jag hade spiral, och då var det ju rena rama kalabaliken. Självklart blir det mindre nu, men som sagt - det har blivit mindre och mindre varje månad sen jag plockade ut spiralen. Har heller inte droppat i temp till 36,2 som planerat, utan ligger än så länge på 36,4. Det är min alldeles normala temperatur, så det är inte så mycket att säga om.
Igår överlevde jag ett långt spinningpass utan att vilja kräkas en enda gång (eller få astma, för den delen). Jag skulle vilja tro att det är för att min kondition och fysik har förbättrats markant på en vecka, men mer realistiskt är väl att mitt huvud och mina benmuskler lärt sig vad en rimlig nivå av plåga är...
Jag skulle kunna säga att jag blöder som en stucken gris. Fast det är ju inte sant. Det verkar som om jag får mindre och mindre mens för varje gång - det kanske ÄR livmoderslemhinnan som är för klen?? I så fall sätter jag min tillit till de magiska Borago-kopslarna, som enligt plan ska dyka upp idag. Jag jämför ju självklart litegrann med hur mensen var när jag hade spiral, och då var det ju rena rama kalabaliken. Självklart blir det mindre nu, men som sagt - det har blivit mindre och mindre varje månad sen jag plockade ut spiralen. Har heller inte droppat i temp till 36,2 som planerat, utan ligger än så länge på 36,4. Det är min alldeles normala temperatur, så det är inte så mycket att säga om.
Igår överlevde jag ett långt spinningpass utan att vilja kräkas en enda gång (eller få astma, för den delen). Jag skulle vilja tro att det är för att min kondition och fysik har förbättrats markant på en vecka, men mer realistiskt är väl att mitt huvud och mina benmuskler lärt sig vad en rimlig nivå av plåga är...
2008-08-17
Tempdropp och spotting
Jag verkar återigen ha vunnit titeln Miss Jagharingenkollpåminmenstruationscykel.
Det var på på TISDAG jag skulle ha mens (fast helst inte). I morse när jag vackalde ur sängen för att ta tempen hade den sjunkit till 36,5. Det gör den inte om mensen inte är på intågande. I morgon kommer det att vara 36,2 igen, och de blodröda floderna förbådades av en klar och tydlig spotting när jag sen tog mig vidare till toaletten. Hade jag haft 36,5 och spotting för 4 dagar sen hade det varit jättebra. Idag är det inte alls nåt vidare.
Alltså, jag kan ta att jag får mens. Jag är inte en sån som bryter ihop av det. Däremot visade jag upp en oanad PMS-sida när maken klev upp och åt frukost för att ta sig till jobbet (en söndag! Och inte för att han måste heller...), och påminde mig om att han skulle ut och dricka öl med lite folk ikväll. "Du ska inte med, då?" sa han. "Nää" svarade jag surmulet, "jag har ju bestämt mig för att inte dricka öl annat än fre-lör, och ingen läsk alls. Jag kan ju inte sitta där och dricka vatten...". "Nä, OK" svarade maken, "vi kommer förresten att äta där också, vi får ett bättre bord om vi beställer mat". Då brast det.
"Men.. men.. jag känner mig så eh-eh-ensam!" bölade jag och storgrät hysteriskt i fem minuter över att jag skulle få äta middag själv framför TVn. Borrade in huvet i makens bröst och var ganska exakt 4 år gammal. När jag precis började hämta mig ville mannen trösta mig lite extra och sa "Jamen.. jag kommer ju hem sen... Och sen är jag hemma varje kväll hela veckan! Utom fredag och lördag...". "Men vad ska du göra på FREDAG då?" snyftade jag, och det visade sig att han skulle på en kräftskiva som jag visst varit medbjuden till, men behagfullt tackat nej till. Det var ju innnan PMS-attacken, det. Så då fick jag gråta lite till. Det var så ofattbart synd om mig...
Jag verkar ha blivit asocial. Jag känner inte igen mig i det där att inte vilja följa med på fester. Men det är så jobbigt plötsligt. Jag är så trött, och jag är så ointresserad av att umgås med nån annan än mina bästa kompisar, och jag ser knappt dem heller nu för tiden. Jag vill bara vara hemma, men jag blir så sjukt uttråkad av att vara hemma så jag slår nästan knut på mig själv.
Tog en promenad efter gråtattackerna, och jobbade upp en ganska bra irritation över att jag inte ens kan ha en normallång lutealfas. Jag stampade ilsket på uppför backen, med brösten protesterandes (ja, självklart gör de fortfarande ont. Det slutar ju inte bara för att man har haft lite spotting...). Tyvärr kan man inte elda upp sitt raseri tillräckligt när man har Tarzan Boy i MP3-spelaren :) När jag kom hem hade jag förlorat lite mer blod. Fortfarande kan det nog inte räknas som mens, men den kommer kanske redan idag. Då kan jag se fram emot en ägglossning på en komplett suboptimal helg.
Jag veeet att det tar i snitt 7 aktiva försök innan man blir gravid. Men jag är fantastiskt otålig, och 4 månader är redan det hur lång tid som helst. Om man dessutom kollar på Familjeliv (fö en site jag skall förbjuda mig själv att besöka framöver) så verkar de flesta lyckas på försök 1-3, sen är det mer sparsamt med folk som anger att de behövde 4-7 försök, och jag tror knappt jag har sett NÅN som har lyckats på nr 8-12. Sen toppar det lite igen vid 14 (antar att man har fått en utredning och en hormonbehandlig eller nåt ditåt efter ett år). Man kan iofs diskutera hur representativt Familjelivs forum är för svenska kvinnor i fertil ålder.
Hur som helst - nu börjar jag med hokuspokus på högre nivå! Förra månaden var det ägglossningsstickor, nu går jag på de hårda drogerna: Naturläkemedel. Siten som jag aldrig mer skall besöka har nämligen ett gäng fanatiska Borago-anhängare. Borago-olja är nån slags omega6-olja som skall lindra PMS-besvär och andra hormonella skevheter. Det förespråkarna säger att den gör mer konkret i jaghartröttnatpåattintebligravid-problematiken är att den får kroppen att bygga mer livmoderslemhinna än annars, vilket då gör att ägget fäster lättare. Så om det är där skon klämmer så kan man alltså bli hjälpt. Faktum är att väldigt många som försökt fler än 4 gånger och sen börjar med Borago faktiskt HAR blivit på smällen direkt. Jag blir 225 kr fattigare, men det kan ju i alla fall inte skada. Om inte annat så kanske jag får bättre hy, och vad som helst som kostar 225 kr och ger mig bättre hy är värt pengarna. Det som oroar mig lite är att vissa verkar ha fått urknasade menstruationscykler, men hey - jag har ju just vunnit Miss Jagharingenkollpåminmenstruationscykel-tävlingen igen, så hur mycket värre kan det bli? Borago-kapslarna är beställda och skall komma till en "Det här är ju ingen RIKTIG Post" nära mig på tisdag.
När jag beställde kapslarna skrattade maken lite och sa "Så kul att du har skaffat dig en hobby!", eftersom han gillar att jämföra min fixering vid kroppsfunktioner jag aldrig tidigare funderat över med hans egen "hobby". Jag hoppas verkligen att han skojade, för det här är inget man tar reda på info om eftersom man tycker att det är lite kul, utan för artens fortlevnad. Men jag antar att det känns lite som ett lotteri för honom. Jag har förklarat oddsen och att det tar i snitt 7 månader. Då är han nöjd. Man har sex, och efter 2 veckor vet man resultatet (det enda som fattas är väl att de har en dragning i TV från Visby). Det hade varit skönt om det varit så för mig också. Alltså, om man verkligen inte hade KUNNAT känna något innan mensen helt enkelt uteblir. Det här med att gå och fundera på om man har ondare i brösten än vanligt eller om man är lite mer kissnödig, om magen gör ont på rätt ställe och om man kanske är lite sömnigare.. det är ingen hobby. Det är en mani.
Det var på på TISDAG jag skulle ha mens (fast helst inte). I morse när jag vackalde ur sängen för att ta tempen hade den sjunkit till 36,5. Det gör den inte om mensen inte är på intågande. I morgon kommer det att vara 36,2 igen, och de blodröda floderna förbådades av en klar och tydlig spotting när jag sen tog mig vidare till toaletten. Hade jag haft 36,5 och spotting för 4 dagar sen hade det varit jättebra. Idag är det inte alls nåt vidare.
Alltså, jag kan ta att jag får mens. Jag är inte en sån som bryter ihop av det. Däremot visade jag upp en oanad PMS-sida när maken klev upp och åt frukost för att ta sig till jobbet (en söndag! Och inte för att han måste heller...), och påminde mig om att han skulle ut och dricka öl med lite folk ikväll. "Du ska inte med, då?" sa han. "Nää" svarade jag surmulet, "jag har ju bestämt mig för att inte dricka öl annat än fre-lör, och ingen läsk alls. Jag kan ju inte sitta där och dricka vatten...". "Nä, OK" svarade maken, "vi kommer förresten att äta där också, vi får ett bättre bord om vi beställer mat". Då brast det.
"Men.. men.. jag känner mig så eh-eh-ensam!" bölade jag och storgrät hysteriskt i fem minuter över att jag skulle få äta middag själv framför TVn. Borrade in huvet i makens bröst och var ganska exakt 4 år gammal. När jag precis började hämta mig ville mannen trösta mig lite extra och sa "Jamen.. jag kommer ju hem sen... Och sen är jag hemma varje kväll hela veckan! Utom fredag och lördag...". "Men vad ska du göra på FREDAG då?" snyftade jag, och det visade sig att han skulle på en kräftskiva som jag visst varit medbjuden till, men behagfullt tackat nej till. Det var ju innnan PMS-attacken, det. Så då fick jag gråta lite till. Det var så ofattbart synd om mig...
Jag verkar ha blivit asocial. Jag känner inte igen mig i det där att inte vilja följa med på fester. Men det är så jobbigt plötsligt. Jag är så trött, och jag är så ointresserad av att umgås med nån annan än mina bästa kompisar, och jag ser knappt dem heller nu för tiden. Jag vill bara vara hemma, men jag blir så sjukt uttråkad av att vara hemma så jag slår nästan knut på mig själv.
Tog en promenad efter gråtattackerna, och jobbade upp en ganska bra irritation över att jag inte ens kan ha en normallång lutealfas. Jag stampade ilsket på uppför backen, med brösten protesterandes (ja, självklart gör de fortfarande ont. Det slutar ju inte bara för att man har haft lite spotting...). Tyvärr kan man inte elda upp sitt raseri tillräckligt när man har Tarzan Boy i MP3-spelaren :) När jag kom hem hade jag förlorat lite mer blod. Fortfarande kan det nog inte räknas som mens, men den kommer kanske redan idag. Då kan jag se fram emot en ägglossning på en komplett suboptimal helg.
Jag veeet att det tar i snitt 7 aktiva försök innan man blir gravid. Men jag är fantastiskt otålig, och 4 månader är redan det hur lång tid som helst. Om man dessutom kollar på Familjeliv (fö en site jag skall förbjuda mig själv att besöka framöver) så verkar de flesta lyckas på försök 1-3, sen är det mer sparsamt med folk som anger att de behövde 4-7 försök, och jag tror knappt jag har sett NÅN som har lyckats på nr 8-12. Sen toppar det lite igen vid 14 (antar att man har fått en utredning och en hormonbehandlig eller nåt ditåt efter ett år). Man kan iofs diskutera hur representativt Familjelivs forum är för svenska kvinnor i fertil ålder.
Hur som helst - nu börjar jag med hokuspokus på högre nivå! Förra månaden var det ägglossningsstickor, nu går jag på de hårda drogerna: Naturläkemedel. Siten som jag aldrig mer skall besöka har nämligen ett gäng fanatiska Borago-anhängare. Borago-olja är nån slags omega6-olja som skall lindra PMS-besvär och andra hormonella skevheter. Det förespråkarna säger att den gör mer konkret i jaghartröttnatpåattintebligravid-problematiken är att den får kroppen att bygga mer livmoderslemhinna än annars, vilket då gör att ägget fäster lättare. Så om det är där skon klämmer så kan man alltså bli hjälpt. Faktum är att väldigt många som försökt fler än 4 gånger och sen börjar med Borago faktiskt HAR blivit på smällen direkt. Jag blir 225 kr fattigare, men det kan ju i alla fall inte skada. Om inte annat så kanske jag får bättre hy, och vad som helst som kostar 225 kr och ger mig bättre hy är värt pengarna. Det som oroar mig lite är att vissa verkar ha fått urknasade menstruationscykler, men hey - jag har ju just vunnit Miss Jagharingenkollpåminmenstruationscykel-tävlingen igen, så hur mycket värre kan det bli? Borago-kapslarna är beställda och skall komma till en "Det här är ju ingen RIKTIG Post" nära mig på tisdag.
När jag beställde kapslarna skrattade maken lite och sa "Så kul att du har skaffat dig en hobby!", eftersom han gillar att jämföra min fixering vid kroppsfunktioner jag aldrig tidigare funderat över med hans egen "hobby". Jag hoppas verkligen att han skojade, för det här är inget man tar reda på info om eftersom man tycker att det är lite kul, utan för artens fortlevnad. Men jag antar att det känns lite som ett lotteri för honom. Jag har förklarat oddsen och att det tar i snitt 7 månader. Då är han nöjd. Man har sex, och efter 2 veckor vet man resultatet (det enda som fattas är väl att de har en dragning i TV från Visby). Det hade varit skönt om det varit så för mig också. Alltså, om man verkligen inte hade KUNNAT känna något innan mensen helt enkelt uteblir. Det här med att gå och fundera på om man har ondare i brösten än vanligt eller om man är lite mer kissnödig, om magen gör ont på rätt ställe och om man kanske är lite sömnigare.. det är ingen hobby. Det är en mani.
2008-08-16
Vin-stinn
Precis nyss hemkommen från ett kalas. Känslan av att få ta av sig BHn och i stället omfamnas av morgonrocken är nästan obeskrivlig, speciellt när man har ömma bröst som har varit instängda hela dagen.
Jag hade väl egentligen tänkt ta det mycket lugnt och fint med vinet jag och maken hade med oss, liksom suga på mitt glas och på så sätt låta honom dricka upp det mesta. Problem uppstod när det visade sig att det fanns gratis öl att tillgå. Maken drack öl, och jag drack 2/3 flaska rödvin. Så kan det gå.
Nu verkar ju läkarvetenskapen ganska ense om att alkohol i tidig graviditet (som vi ju förutsätter att jag befinner mig i, eller hur?) inte medför någon fara för embryot, eftersom den lilla cell-samling som finns ännu inte får ta del av mitt blod.
Maken fortsatte vidare ut på stan, men jag var inte jättesugen. Såhär på natten blir det en ganska bra promenad hem från bussen, genom skog och ödsliga bostadsområden. OK, gå i skog kan ju vara lite risky, och jag lyckades självklart bli lite stirrig medan jag gick på den svagt månbelysta stigen, men inga våldtäktsmän i sikte i natt heller!
Funderade kort på att ta en alternativ väg hem, genom ett villaområde. Ångrade mig dock lika snabbt, för ett av husen där har en alldeles speciell status för mig. När min kompis blev gravid (hon som senare fick missfall, men det är inte relevant just nu), blev jag som jag tidigare nämnt ganska deppig och hade en definitiv känsla av att barn, det kunde jag inte få. När jag traskade hem senare den kvällen gick jag just genom det här villaområdet. Huset jag pratar om är att typiskt ödehus på en hörntomt. Gardiner på trekvart, en trädgård som inte sett en gräsklippare på 5 år, vildvuxna träd, ett förfallet staket och en flagande fasad. Här har alltså ingen bott på ett bra tag. När jag passerade huset, som bäst ältande min påhittade sterilitet, såg jag plötsligt att det stod en lampa i ett av fönstren på övervåningen. Bara en enda tänd lampa i det alldeles öde huset i den förfallna trädgården. Och jag blev alldeles varm och tröstad och tolkade det som ett tecken - även där det verkar öde finns det liv, minsann. Har passerat samma ställe flera gånger dagtid efter detta, och då är det precis likadant som vanligt. Har även gått förbi någon kväll och - japp, det är definitivt bebott! Fast idag hade jag inte riktigt modet. Tänk om det skulle vara släckt (inte en omöjlighet kl 01:30 på kvällen...) - hjälp, vilken övertolkning jag skulle prestera då!
Idag har jag minsann haft lite ont i magen på ett misstänkt sätt. Det känns som om jag ska få mens. Så en av följande är sann:
1. Jag får mens snart
2. Jag är gravid
3. Min mage är särdeles infernalisk
Att 3. stämmer är iofs redan bevisat. Magen har surat hela veckan. Inte sådär så man egentligen kan relatera till det (om man inte har varit med om samma sak förut, vilket jag har), utan mer i stil med detta scenario:
Magen har varit på konferens sista veckan på min semester. Där hade de ett gästföreläsande tarmpaket från en annan galax som lärde ut lite nya sätt att hantera passagen av fekalier. Nu praktiserar min mage detta ivrigt.
Det är nämligen inte så att jag är hård i magen. Eller lös i magen. Mer på nivån att man förvånat tittar ner i toalettstolen och undrar vad man gjort för att drabbas av detta, och om man ska spola ner eller fotografera resultatet. Jag ställde faktiskt läkarvetenskapen mot väggen i höstas, men de hittade inga fel alls på mig, och sen ebbade liksom allting ut. Fram till nu.
Jag måste bara få tala om att jag var gudomligt ståndaktig på festen och inte åt av vare sig pajerna, salladerna eller snacksen. Det innebär såklart att jag är kalashungrig nu, men en flaska Soda ska nog få mig att bli lite sken-mätt...
Jag hade väl egentligen tänkt ta det mycket lugnt och fint med vinet jag och maken hade med oss, liksom suga på mitt glas och på så sätt låta honom dricka upp det mesta. Problem uppstod när det visade sig att det fanns gratis öl att tillgå. Maken drack öl, och jag drack 2/3 flaska rödvin. Så kan det gå.
Nu verkar ju läkarvetenskapen ganska ense om att alkohol i tidig graviditet (som vi ju förutsätter att jag befinner mig i, eller hur?) inte medför någon fara för embryot, eftersom den lilla cell-samling som finns ännu inte får ta del av mitt blod.
Maken fortsatte vidare ut på stan, men jag var inte jättesugen. Såhär på natten blir det en ganska bra promenad hem från bussen, genom skog och ödsliga bostadsområden. OK, gå i skog kan ju vara lite risky, och jag lyckades självklart bli lite stirrig medan jag gick på den svagt månbelysta stigen, men inga våldtäktsmän i sikte i natt heller!
Funderade kort på att ta en alternativ väg hem, genom ett villaområde. Ångrade mig dock lika snabbt, för ett av husen där har en alldeles speciell status för mig. När min kompis blev gravid (hon som senare fick missfall, men det är inte relevant just nu), blev jag som jag tidigare nämnt ganska deppig och hade en definitiv känsla av att barn, det kunde jag inte få. När jag traskade hem senare den kvällen gick jag just genom det här villaområdet. Huset jag pratar om är att typiskt ödehus på en hörntomt. Gardiner på trekvart, en trädgård som inte sett en gräsklippare på 5 år, vildvuxna träd, ett förfallet staket och en flagande fasad. Här har alltså ingen bott på ett bra tag. När jag passerade huset, som bäst ältande min påhittade sterilitet, såg jag plötsligt att det stod en lampa i ett av fönstren på övervåningen. Bara en enda tänd lampa i det alldeles öde huset i den förfallna trädgården. Och jag blev alldeles varm och tröstad och tolkade det som ett tecken - även där det verkar öde finns det liv, minsann. Har passerat samma ställe flera gånger dagtid efter detta, och då är det precis likadant som vanligt. Har även gått förbi någon kväll och - japp, det är definitivt bebott! Fast idag hade jag inte riktigt modet. Tänk om det skulle vara släckt (inte en omöjlighet kl 01:30 på kvällen...) - hjälp, vilken övertolkning jag skulle prestera då!
Idag har jag minsann haft lite ont i magen på ett misstänkt sätt. Det känns som om jag ska få mens. Så en av följande är sann:
1. Jag får mens snart
2. Jag är gravid
3. Min mage är särdeles infernalisk
Att 3. stämmer är iofs redan bevisat. Magen har surat hela veckan. Inte sådär så man egentligen kan relatera till det (om man inte har varit med om samma sak förut, vilket jag har), utan mer i stil med detta scenario:
Magen har varit på konferens sista veckan på min semester. Där hade de ett gästföreläsande tarmpaket från en annan galax som lärde ut lite nya sätt att hantera passagen av fekalier. Nu praktiserar min mage detta ivrigt.
Det är nämligen inte så att jag är hård i magen. Eller lös i magen. Mer på nivån att man förvånat tittar ner i toalettstolen och undrar vad man gjort för att drabbas av detta, och om man ska spola ner eller fotografera resultatet. Jag ställde faktiskt läkarvetenskapen mot väggen i höstas, men de hittade inga fel alls på mig, och sen ebbade liksom allting ut. Fram till nu.
Jag måste bara få tala om att jag var gudomligt ståndaktig på festen och inte åt av vare sig pajerna, salladerna eller snacksen. Det innebär såklart att jag är kalashungrig nu, men en flaska Soda ska nog få mig att bli lite sken-mätt...
2008-08-14
Vrak
Nu har jag tränat 2 pass på 3 dagar och kan ärligt talat inte minnas när jag senast var så otränad.. 7 år sen, kanske? Jag är andfådd redan innan jag kommer till gymmet, iofs efter att ha cyklat uppför i 10 minuter, men ändå... Igår tränade jag pump och fick göra utfall utan vikter. Jag är klen som en 80-åring.
Det lustiga är att folk verkar tro att en fysiska form liksom håller sig konstant år efter år. "Men.. du som är så vältränad!" säger de. Fast på sista tiden har det iofs mest blivit "Men du som var så vältränad?", så poletten kanske har trillat ner hos vissa. De som har insett min totala avsaknad av muskler och kondition förbehåller sig också rätten att vara lite överlägnsa. Helt rätt! Det finns ingen som förtjänar hånfulla kommentarer mer än den som genom ren lättja har blivit avsevärt mycket sämre på något :)
Jag är i alla fall tacksam över att jag besinnade mig i benövningarna, och inte lastade på för mycket. När man har toaletten i källaren vill man INTE ha sån träningsvärk från skinkorna och nedåt att man måste gå baklänges i trappor.
Just nu inväntar jag onsdag. Som ni kanske minns är det då jag inte ska ha fått mens och alltså ska testa mig. Symptomen som är intimt förknippade med graviditet lyser självklart med sin frånvaro. Ingen temperaturdipp för att indikera nidation, inte någon ny och högre tempnivå sen ett par dar tillbaka heller. Ingen 'molvärk' och inte ont i armhålorna. Inga sömnsvårigheter, inga drömmar om graviditet (fast jag drömde en jätteäcklig mardröm om ett aborterat foster i natt, hoppas inte DET betyder nåt.. uhhh...), inget illamående (tack och lov för det i alla fall)...
Fast jag HAR faktiskt haft ett lustigt symptom. Ilningar. Inte i livmodern, utan liksom ner mot ljumsken. Vad jag fattar så betyder det snarare att man har blåskatarr, foglossning eller kanske njursten, men det är också ett symptom som jag har sett listas som graviditetssymptom. Jag kan inte se vad det skulle ha för fysiskt samband med att ett ägg har fäst, dock. Gissningsvis har jag väl inbillat mig, eller så var det mina tarmar som spelade ett spratt (det var i förrgår, när magen var som mest irriterad).
Jag antar att alla som försöker bli gravida månad efter månad upplever samma sak, nämligen att man liksom, oavsett vad man för tillfället sysslar med, ständigt väntar på något. Man väntar på att få ägglossning. Man väntar på att känna av att ägget fäster (och det känner ju i princip ingen). Man väntar på att få mens. Man väntar på att mensen ska ta slut. Sen väntar man på ägglossning igen. Och allt annat blir bara aaaningen mindre viktigt än vad det var innan, eftersom vänte-processen tar upp 5% av ens tid, dygnet runt.
Det lustiga är att folk verkar tro att en fysiska form liksom håller sig konstant år efter år. "Men.. du som är så vältränad!" säger de. Fast på sista tiden har det iofs mest blivit "Men du som var så vältränad?", så poletten kanske har trillat ner hos vissa. De som har insett min totala avsaknad av muskler och kondition förbehåller sig också rätten att vara lite överlägnsa. Helt rätt! Det finns ingen som förtjänar hånfulla kommentarer mer än den som genom ren lättja har blivit avsevärt mycket sämre på något :)
Jag är i alla fall tacksam över att jag besinnade mig i benövningarna, och inte lastade på för mycket. När man har toaletten i källaren vill man INTE ha sån träningsvärk från skinkorna och nedåt att man måste gå baklänges i trappor.
Just nu inväntar jag onsdag. Som ni kanske minns är det då jag inte ska ha fått mens och alltså ska testa mig. Symptomen som är intimt förknippade med graviditet lyser självklart med sin frånvaro. Ingen temperaturdipp för att indikera nidation, inte någon ny och högre tempnivå sen ett par dar tillbaka heller. Ingen 'molvärk' och inte ont i armhålorna. Inga sömnsvårigheter, inga drömmar om graviditet (fast jag drömde en jätteäcklig mardröm om ett aborterat foster i natt, hoppas inte DET betyder nåt.. uhhh...), inget illamående (tack och lov för det i alla fall)...
Fast jag HAR faktiskt haft ett lustigt symptom. Ilningar. Inte i livmodern, utan liksom ner mot ljumsken. Vad jag fattar så betyder det snarare att man har blåskatarr, foglossning eller kanske njursten, men det är också ett symptom som jag har sett listas som graviditetssymptom. Jag kan inte se vad det skulle ha för fysiskt samband med att ett ägg har fäst, dock. Gissningsvis har jag väl inbillat mig, eller så var det mina tarmar som spelade ett spratt (det var i förrgår, när magen var som mest irriterad).
Jag antar att alla som försöker bli gravida månad efter månad upplever samma sak, nämligen att man liksom, oavsett vad man för tillfället sysslar med, ständigt väntar på något. Man väntar på att få ägglossning. Man väntar på att känna av att ägget fäster (och det känner ju i princip ingen). Man väntar på att få mens. Man väntar på att mensen ska ta slut. Sen väntar man på ägglossning igen. Och allt annat blir bara aaaningen mindre viktigt än vad det var innan, eftersom vänte-processen tar upp 5% av ens tid, dygnet runt.
2008-08-12
Skitmage
Hur hade de tänkt att man ska känna 'stickningar och dragningar och molvärk' när hela nederdelen av magen redan svider eftersom tarmarna bestämt sig för att jävlas?
Idag är dagen N (ja, idag och tre dagar till om man skall vara noga), dvs då ett ev. befruktat ägg fäster. Man kan känna det. Eller inte. Det kan blöda. Oftast inte. Fast just nu har jag som sagt ont i magen ändå, så jag tror inte att jag skulle kunna urskilja nåt speciellt i den vägen. Ja, det skulle vara blod, då.
På badrumsfronten händer det grejer! Blygsamma grejer förvisso, men vi har fått stänga av storafläkten och dess radiator-kompisar, så nu är det tyst och lugnt hemma. Och lite svalare. På onsdag kommer fukt-farbrorn och mäter hur betongen mår. Han kanske startar helvetesmaskinerna igen, men vi har i alla fall fått besked om att vi får ersättning för varje dag vi är utan badrum. Förhoppningsvis får vi också ersättning för den el som torkandet drar. Typ 1500 W. Det blir några kWh, det.
Igår var jag och tränade. Det finns inget som får en att känna att man lever (men helst av allt skulle dö) på samma sätt som ett jättelångt träningspass när man latat sig i en dryg månad och dessförinnan tränat korta pass högst sporadiskt. Men jag har ju börjat mitt nya liv nu.
Man kan framkalla graviditetstecken genom träning och "diet" också.
Illamående (dyker upp i slutet av träningspasset)
Hunger (känner man mest hela tiden när man är van att äta så mycket man vill och sen slutar med det)
Humörsvägningar (får man när man är hungrig)
Huvudvärk (får man när man har vätskebrist efter träning)
Svettningar (om passet går sent och man går och lägger sig direkt efter hamnar man i klimakterievallningar)
Extremt kissnödig (blir man när kroppen förbrukat alla sina kolhydrater och inte längre kan binda upp all vätska)
Sen är det bara att addera de symptom jag alltid har
Frusen
Dålig hy
och de jag alltid har efter ägglossning
Ömma bröst
Vita flytningar
och de som inte har med saken att göra
Ont i nedre delen av magen
... så vips! Har man skaffat sig en hel symptombank! Heja mig!
Idag är dagen N (ja, idag och tre dagar till om man skall vara noga), dvs då ett ev. befruktat ägg fäster. Man kan känna det. Eller inte. Det kan blöda. Oftast inte. Fast just nu har jag som sagt ont i magen ändå, så jag tror inte att jag skulle kunna urskilja nåt speciellt i den vägen. Ja, det skulle vara blod, då.
På badrumsfronten händer det grejer! Blygsamma grejer förvisso, men vi har fått stänga av storafläkten och dess radiator-kompisar, så nu är det tyst och lugnt hemma. Och lite svalare. På onsdag kommer fukt-farbrorn och mäter hur betongen mår. Han kanske startar helvetesmaskinerna igen, men vi har i alla fall fått besked om att vi får ersättning för varje dag vi är utan badrum. Förhoppningsvis får vi också ersättning för den el som torkandet drar. Typ 1500 W. Det blir några kWh, det.
Igår var jag och tränade. Det finns inget som får en att känna att man lever (men helst av allt skulle dö) på samma sätt som ett jättelångt träningspass när man latat sig i en dryg månad och dessförinnan tränat korta pass högst sporadiskt. Men jag har ju börjat mitt nya liv nu.
Man kan framkalla graviditetstecken genom träning och "diet" också.
Illamående (dyker upp i slutet av träningspasset)
Hunger (känner man mest hela tiden när man är van att äta så mycket man vill och sen slutar med det)
Humörsvägningar (får man när man är hungrig)
Huvudvärk (får man när man har vätskebrist efter träning)
Svettningar (om passet går sent och man går och lägger sig direkt efter hamnar man i klimakterievallningar)
Extremt kissnödig (blir man när kroppen förbrukat alla sina kolhydrater och inte längre kan binda upp all vätska)
Sen är det bara att addera de symptom jag alltid har
Frusen
Dålig hy
och de jag alltid har efter ägglossning
Ömma bröst
Vita flytningar
och de som inte har med saken att göra
Ont i nedre delen av magen
... så vips! Har man skaffat sig en hel symptombank! Heja mig!
2008-08-11
Jag har bestämt mig...
Jag försöker utöva någon form av mind control på mig själv. Det går precis lika bra som vanligt. Det är alltså inte så att jag försöker styra mina tankar frivilligt, det är ett typiskt tvångsbeteende.
Det börjar alltid med att jag får någon idé om att antingen tänka positivt eller inte hoppas för mycket. Sen blir jag besatt av det. Den här gången tänkte jag att jag inte skulle vara så jävla negativ, utan faktiskt tro att jag kommer att testa positivt nu om ett par veckor. Följdaktligen gav jag mig själv en mental örfil nästa gång jag vågade tvivla på detta nu obestridliga faktum. Jag är fast övertygad om att varje negativ tanke kommer att göra chanserna mindre, ungefär som att det satt någon elak Storebror och förde statistik på mina tankar. Nu tvingar jag mig själv att tänka positivt, eftersom det uppenbart är så att varje negativ tanke kommer att förstöra min livmoderslemhinna.
Jag har alltså Bestämt Mig för att vara gravid. Jag Vet att jag inte kommer att få mens på tisdag nästa vecka (och ABSOLUT inte före), och det är Helt Otänkbart att testet kommer att visa nåt annat än två präktiga streck när jag testar på onsdag. Oavsett symptom. Så det så. Eller..?
Japp, där gav jag mig en örfil igen. Inga förbjudna tankar, tack!
Jag ligger och tvångstänker positivt innan jag somnar på kvällen. Fast faktum är att det känns ganska lovande ändå. Jag vet inte riktigt varför.
Jobbet har börjat igen, och i och med det blir det lurigare att göra inlägg här. Jag har inte berättat för nån att jag skriver här, inte för maken (vilket effektivt förhindrar långa, knattrande sessioner framför datorn när han vill kolla på The Wire) och Verkligen Inte för folk på jobbet. Det är ju inte meningen att folk ska läsa det här. Bara att jag ska skriva. Vi sitter i kontorslandskap, och även om jag sitter med ryggen mot väggen (ett absolut krav för att jag ska sitta i landskap) så finns det nyfikna kolleger lite överallt i närheten som råkar slänga ett öga på ens skärm då och då.
Arbetsdag 1 är hur som helst slut nu, även om det inte verkade som om den punkten nånsin skulle nås när klockan var 14.
Det börjar alltid med att jag får någon idé om att antingen tänka positivt eller inte hoppas för mycket. Sen blir jag besatt av det. Den här gången tänkte jag att jag inte skulle vara så jävla negativ, utan faktiskt tro att jag kommer att testa positivt nu om ett par veckor. Följdaktligen gav jag mig själv en mental örfil nästa gång jag vågade tvivla på detta nu obestridliga faktum. Jag är fast övertygad om att varje negativ tanke kommer att göra chanserna mindre, ungefär som att det satt någon elak Storebror och förde statistik på mina tankar. Nu tvingar jag mig själv att tänka positivt, eftersom det uppenbart är så att varje negativ tanke kommer att förstöra min livmoderslemhinna.
Jag har alltså Bestämt Mig för att vara gravid. Jag Vet att jag inte kommer att få mens på tisdag nästa vecka (och ABSOLUT inte före), och det är Helt Otänkbart att testet kommer att visa nåt annat än två präktiga streck när jag testar på onsdag. Oavsett symptom. Så det så. Eller..?
Japp, där gav jag mig en örfil igen. Inga förbjudna tankar, tack!
Jag ligger och tvångstänker positivt innan jag somnar på kvällen. Fast faktum är att det känns ganska lovande ändå. Jag vet inte riktigt varför.
Jobbet har börjat igen, och i och med det blir det lurigare att göra inlägg här. Jag har inte berättat för nån att jag skriver här, inte för maken (vilket effektivt förhindrar långa, knattrande sessioner framför datorn när han vill kolla på The Wire) och Verkligen Inte för folk på jobbet. Det är ju inte meningen att folk ska läsa det här. Bara att jag ska skriva. Vi sitter i kontorslandskap, och även om jag sitter med ryggen mot väggen (ett absolut krav för att jag ska sitta i landskap) så finns det nyfikna kolleger lite överallt i närheten som råkar slänga ett öga på ens skärm då och då.
Arbetsdag 1 är hur som helst slut nu, även om det inte verkade som om den punkten nånsin skulle nås när klockan var 14.
2008-08-09
Kass elektronik
Igår morse fick jag lite av en kalldusch när morgontemperaturen gick NER - alltså ingen ägglossning än... Aaargh, och jag som var så oerhört säker (och dessutom fått ont i brösten, nåt som aldrig inträffar förrän 1-2 dagar efter själva ägglossningen). Surade och kunde inte somna om.
Det utmärkta web-verktyget Fertilityfriend gjorde dock bedömningen att jag visst hade ÄL i tisdags. De använder en magisk formel för beräkningen av det där som är mycket mer fancy än "3 tempar i rad som är högre än den högsta av de 6 föregående temperaturerna". Så, glad igen. Maken suckade lite och sa att jag inte borde förvänta mig att få resultat på tiondelen korrekta med min 10 år gamla termometer från Apoteket. Han kan ju faktiskt ha en poäng i det, även om jag nog själv tycker att det har fungerat ganska bra.
Lagade mat och sov framför OS-invigningen parallellt i går eftermiddag, jag hade lovat Fin Middag på kvällen och nog blev det bra också! Med blommor och fina linneduken och extrabord upphämtat från förrådet, finporslinet, gott vin och oxfilé med kantarellsmör. "Du kan om du bara vill" sa maken, vilket jag i det läget INTE valde att tolka som att jag lagar otäck mat annars (för det gör jag faktiskt inte).
Idag bestämde jag mig för att göra en utflykt, eftersom maken väljer att jobba helg för att tjäna lite extrapengar. Tog cykeln till en större elektronikkedja för att kolla priset på kolsyremaskin. Nu säger ju miljökämparna att kolsyremaskiner är större miljöbovar än kolsyrat vatten på flaska, men alltså.. näe. Eller snarare, det struntar jag i. Det känns så vansinnigt korkat att släpa hem en drickaback varannan vecka, där 2/3 av innehållet är loka och club soda.
Kolsyremaskinerna var inte ett dugg billigare där än på Ica Maxi. Har fått tips av en kollega att köpa "pingvinen", men den är ju mer än dubbelt så dyr som den näst dyraste varianten. Jag lägger inte 1000 kr extra på att få glasflaskor i stället för plastflaskor, för i ärlighetens namn kan jag inte säga att jag tycker att själva apparaten är snyggare i det dyrare utförandet heller. Ska kolla med maken och se om han tycker att det är värt sina 8-900 kr.
När jag ändå traskade omkring bland elvispar och TV-apparater insåg jag att jag nog faktiskt behöver en ny MP3-spelare. Jag är en sån där person som vill ha olika apparater, inte en mobiltelefon som kan allt. Alltså har jag en mobiltelefon som såklart har inbyggd kamera och musikspelare, PLUS en kamera. Och en MP3-spelare, men den har börjat glappa så illa att den inte går att använda. Sagt och gjort, jag letade MP3-spelare, och i mitt sökande passerade jag plötsligt avdelningen för digitala febertermometrar. Ja, vad var det vi pratade om igår? Man skulle kanske köpa en ny?
Efter att surt ha letat efter den termometer jag valt ut (som visade sig vara slut) i 10 minuter höll jag till godo med en som var lite sämre och lite dyrare. Nyckelordet jag letade efter var "snabb", för det finns inte mycket som är tristare att gå upp kl 6 när man är ledig och sen sitta och vänta i 2 minuter på att termometern skall sluta blinka. Den här ska fixa det på 10 sekunder! Hurra! Och jodå, jag hittade en spelare också. Den verkade vara ett fynd. Vi får väl se.
Väl hemma blev det laddande av spelare och test av termometer. "Mätningen avslutas när temperaturstabilitet har uppnåtts. En akustisk signal hörs". Men.. SÅ låg temp kan jag väl ändå inte ha? Testar med min gamla. 2 minuter senare säger resultatet mycket riktigt att så låg temperatur hade jag inte alls. Märkligt. Läser bruksanvisningen lite mer noggrannt och ser då följande lilla mening: "Genom att fortsätta mäta efter signalen, så uppnås mer exakta mätresultat".
VA?? "Du behöver bara mäta i 10 sekunder, men då blir det ju såklart inte rätt"??
Jodå, det är alldeles sant. När man fortsätter mäta så stiger temperaturen ytterligare 0,3 grader.
Jävligt lyckat köp! Nu får man själv gissa när tempen slutar stiga i displayen, alternativt använda en extern timer. Jag tror jag fortsätter använda min 10 år gamla febertermometer från apoteket tills batteriet tar slut.
Det utmärkta web-verktyget Fertilityfriend gjorde dock bedömningen att jag visst hade ÄL i tisdags. De använder en magisk formel för beräkningen av det där som är mycket mer fancy än "3 tempar i rad som är högre än den högsta av de 6 föregående temperaturerna". Så, glad igen. Maken suckade lite och sa att jag inte borde förvänta mig att få resultat på tiondelen korrekta med min 10 år gamla termometer från Apoteket. Han kan ju faktiskt ha en poäng i det, även om jag nog själv tycker att det har fungerat ganska bra.
Lagade mat och sov framför OS-invigningen parallellt i går eftermiddag, jag hade lovat Fin Middag på kvällen och nog blev det bra också! Med blommor och fina linneduken och extrabord upphämtat från förrådet, finporslinet, gott vin och oxfilé med kantarellsmör. "Du kan om du bara vill" sa maken, vilket jag i det läget INTE valde att tolka som att jag lagar otäck mat annars (för det gör jag faktiskt inte).
Idag bestämde jag mig för att göra en utflykt, eftersom maken väljer att jobba helg för att tjäna lite extrapengar. Tog cykeln till en större elektronikkedja för att kolla priset på kolsyremaskin. Nu säger ju miljökämparna att kolsyremaskiner är större miljöbovar än kolsyrat vatten på flaska, men alltså.. näe. Eller snarare, det struntar jag i. Det känns så vansinnigt korkat att släpa hem en drickaback varannan vecka, där 2/3 av innehållet är loka och club soda.
Kolsyremaskinerna var inte ett dugg billigare där än på Ica Maxi. Har fått tips av en kollega att köpa "pingvinen", men den är ju mer än dubbelt så dyr som den näst dyraste varianten. Jag lägger inte 1000 kr extra på att få glasflaskor i stället för plastflaskor, för i ärlighetens namn kan jag inte säga att jag tycker att själva apparaten är snyggare i det dyrare utförandet heller. Ska kolla med maken och se om han tycker att det är värt sina 8-900 kr.
När jag ändå traskade omkring bland elvispar och TV-apparater insåg jag att jag nog faktiskt behöver en ny MP3-spelare. Jag är en sån där person som vill ha olika apparater, inte en mobiltelefon som kan allt. Alltså har jag en mobiltelefon som såklart har inbyggd kamera och musikspelare, PLUS en kamera. Och en MP3-spelare, men den har börjat glappa så illa att den inte går att använda. Sagt och gjort, jag letade MP3-spelare, och i mitt sökande passerade jag plötsligt avdelningen för digitala febertermometrar. Ja, vad var det vi pratade om igår? Man skulle kanske köpa en ny?
Efter att surt ha letat efter den termometer jag valt ut (som visade sig vara slut) i 10 minuter höll jag till godo med en som var lite sämre och lite dyrare. Nyckelordet jag letade efter var "snabb", för det finns inte mycket som är tristare att gå upp kl 6 när man är ledig och sen sitta och vänta i 2 minuter på att termometern skall sluta blinka. Den här ska fixa det på 10 sekunder! Hurra! Och jodå, jag hittade en spelare också. Den verkade vara ett fynd. Vi får väl se.
Väl hemma blev det laddande av spelare och test av termometer. "Mätningen avslutas när temperaturstabilitet har uppnåtts. En akustisk signal hörs". Men.. SÅ låg temp kan jag väl ändå inte ha? Testar med min gamla. 2 minuter senare säger resultatet mycket riktigt att så låg temperatur hade jag inte alls. Märkligt. Läser bruksanvisningen lite mer noggrannt och ser då följande lilla mening: "Genom att fortsätta mäta efter signalen, så uppnås mer exakta mätresultat".
VA?? "Du behöver bara mäta i 10 sekunder, men då blir det ju såklart inte rätt"??
Jodå, det är alldeles sant. När man fortsätter mäta så stiger temperaturen ytterligare 0,3 grader.
Jävligt lyckat köp! Nu får man själv gissa när tempen slutar stiga i displayen, alternativt använda en extern timer. Jag tror jag fortsätter använda min 10 år gamla febertermometer från apoteket tills batteriet tar slut.
2008-08-07
Extremnoja
Normalt sett försöker jag gå upp i tid även under semestern, men idag lyxade jag till det med sovmorgon. Att jag aldrig lär mig att 9 timmars sömn bara resulterar i huvudvärk och en känsla av allmän vilsenhet om jag inte Verkligen har sovit för lite nätterna innan, eller tagit ut mig fysiskt och alltså förtjänar extrasömnen...
Slöheten funkar dock ganska bra ihop med mina planer för dagen, som går ut på surfande och Daytime TV. Har gjort nästan allt jag velat hinna med under den här sista semesterveckan, så just idag har min existens inte så värst stort berättigande.
Funderade ett tag på att gå på bio, eftersom Maken desperat INTE vill se Mamma Mia-filmen (som fö angreps av en ilsken insändarskribent i dagens tidning pga sina förlegade könsroller, hihi! Det är en MUSIKAL, i himlens namn. Det är MENINGEN att den skall vara banal), medan den slår an strängar hos mig som jag kanske helst hade varit utan. Nåja, jag har kommit fram till att jag nog får tid att se den antingen i morgon kväll eller på lördag kväll, för till skillnad från min käre man har jag inga vänner som är lediga och i stan, utan får ägna all min tid åt mig själv. Och McLeod's döttrar på TV kl 11:50 :D
OK, det låter kanske som lite förlegade könsroller det här också, att han träffar kompisar och jag stannar hemma, men ärligt talat: Vissa kompisar träffar han faktiskt bäst själv. Inte för att jag på något sätt tycker illa om dem, men det gänget har en helt annan våglängd som de kommunicerar på efter att ha umgåtts dygnet runt i flera år. Jag känner mig verkligen som femte hjulet med vissa av hans vänner, även om alla parter anstränger sig för att det ska bli trevligt. Vissa personer funkar man bara hjälpligt med, så är det.
Jag har allt hunnit med en hel del surfande redan, och tyvärr hamnar jag alltid förr eller senare på Familjeliv, en site som jag när någon slags hatkärlek för. Å ena sidan så är hypokondrikern i mig oerhört vetgirig efter symptom av alla slag, och forumen är verkligen sprängfyllda med folk som har molvärk, ilningar, ådriga bröst, stickninigar, springer på toaletten minst 2 ggr per timme och tar graviditetstest två gånger om dan från ägglossningen och fram till mens - MEN... det är samtidigt oerhört tröttsamt att läsa det där, och man önskar i lönndom att Sanna1987 och allt vad de heter också ska få erfara att det inte är så lätt som det verkar. Fast just för Sanna1987 och alla hennes kompisar1987 ÄR det ju tyvärr så lätt som det verkar. Fördelen med att vara 10 år yngre.
Själv har jag tidigare haft två parallella (och totalt motsägelsefulla) inställningar, nämligen
1. Barn kommer man att drabbas av förr eller senare (jag har aldrig varit så barnkär, kan jag villigt erkänna)
och
2. Jag kan inte bli gravid, och blir jag det så kommer det att sluta i utomkveds eller missfall.
Nr. 1 har jag förkastat för länge sen. Barn är inte nåt man FÅR, de är nåt man jobbar för. Antagande 2 är dock fortfarande högaktuellt. Om jag nu faktiskt blir gravid misstänker jag att lyckan snart kommer att förbytas i oro för att nåt ska gå fel. Aldrig skall man vara riktigt glad, nämligen. Mina tanker går ungefär såhär (redan NU, alltså):
"Jag kan nog inte bli gravid. Fast om jag blir det så blir det nog utomkveds och så får jag operera bort ena äggledaren. Om det inte blir det så är ju risken för missfall innan v. 12 30%!!! Hur ska man kunna gå i 8 veckor och smyga bland bekanta och arbetskamrater? Nåja, kommer jag till v. 11 så vill jag ändå göra ett KUB-test, och det visar säkert att något kan var fel. Då blir det ju fostervattenprov, och om jag inte får missfall pga det så kommer det definitivt att vara fel på barnet. Fast det är klart, det behöver det ju inte vara... och bara för att missfallsrisken i v. 12 minskar med 65% eller vad det nu är, så innbär ju inte det att det kommer att gå bra efter det, nejnej. Det kan gå fel Hela Vägen Fram Till Förlossningen. Och efter det också. Jajjemän."
Ja, det är SJUKT att tänka så. Verkligen. Men jag ska försöka undvika det om jag nu faktiskt överbevisar mig själv genom att bli gravid. Jag kan ju inte gå och nojja i 9 månader över att nåt kan gå fel, för då kommer de att få spärra in mig lagom till förlossningen. Jag menar, varför skulle just JAG ha det sådär extra svårt? Tittar man runt omkring sig så har ju så gott som alla klarat av att få barn. Vissa har väl sannolikt jobbat hårdare för det och vissa kan faktiskt inte, det vet jag såklart. Men det finns inget utom min egen sjuka fantasi som säger att alla olyckor på bebisfronten skulle drabba mig? Jag verkar ju ha ägglossningar, när jag har gjort ultraljud hos gynekolog-tanten har hon alltid sagt att allt ser normalt ut, och jag har inte gjort några större (eller mindre...) bukoperationer. Och ja, jag säger "drabba mig" och inte "drabba oss", för det här har jag liksom burit med mig sen långt, långt innan jag träffade mannen.
Det har gått så långt så att jag bara ville gråta när en kompis för flera år sen berättade att hon var gravid. Fast jag inte ens funderat över egna barn speciellt mycket innan, och verkligen inte försökt skaffa några vid det tillfället. För plötsligt var jag HELT SÄKER på att jag inte var fysiskt kapabel till att få egna barn. Det är så märkligt, visst är det?
Sen, när hon fick missfall, så fick jag ju bara vatten på min kvarn. "Japp, det händer ju tydligen. Fy så jobbigt det verkar!". Och tänk, på samma sätt får jag vatten på en annan kvarn av folk som INTE får missfall. "Jahaja, ytterligare en med en perfekt graviditet.. få se. 1 av 3 slutar i missfall.. nu vet jag 2 personer som fått missfall och 4 som inte fått det.. Så statistiskt... MF - OK - OK - MF - OK - OK... Det måste ju innebära att jag är på nästa tur för olycka!". För nån som läst flera poäng statistik är det en ovanligt korkad slutsats. Det är en ovanligt korkad slutsats för vem som helst som klarat lågstadiet. Men det är inte enbart logiken som pratar med mig, nej, det är även hormonvansinnets läspande röst som viskar i mitt öra.
Mina vänner vet att jag har den här känslan. Det är nog tur, för jag har inte berättat för en levandes själ att vi faktiskt försöker skaffa barn, och jag tror att de kanske känner sig mindre stötta av att ha blivit lämnade i ovetskap om de har med sig informationen om att jag inte tror att det kommer att lyckas. Jag menar, vem vill flagga för att "Japp, nu kan det snart bli Tjocka Magen, för spiralen är ute!!!" när man inte riktigt tror på det själv? Man vill ju slippa "Hur går det med bebisverkstaden då?"-frågor (också från sina närmaste vänner) så länge det inte går bra... Fast om det fortsätter att inte gå bra under en längre period så är väl chanserna att jag måste dela med mig av min olycka desto större. För tillfället räcker den här bloggen alldeles tillräckligt bra.
Fö är "bebisverkstad" ett oerhört motbjudande ord som måste förbjudas. Det får mig att tänka på en mer morbid variant av tomteverkstaden, där man liksom har bebisens bål i en hållare på ett löpande band, och längs bandet står smutsiga arbetare i rader med skiftnycklarna i högsta hugg och skruvar fast armar och ben och små huvuden, limmar dit navel och naglar och färgar in ögon. Fy!
Det lustigaste av allt är att trots att jag är så grundmurat säker på att jag inte kan bli gravid så börjar jag ÄNDÅ hoppas nån vecka efter ägglossning. Jag får samma symptom som Sanna1987 och trots att jag vet att sannolikheten för att jag faktiskt känner det här på riktigt är ca 0% (det är nämligen ovanligt att känna symptom så tidigt som i v. 3) så går jag och hoppas fram till blodutgjutelsen. Och blir nedtryckt i skorna och får vatten på den där förbannade kvarnen igen.
Nåväl, jag lever just nu i tron att jag precis har haft ägglossning, och om Gud vill (och våra kroppar fungerar som de ska) så kan det ju bli ett dubbelstreck redan om ett par veckor. Då skall jag, trots mina ambitioner att äta nyttigare, köpa smörgåstårta! Sen ska jag äta ÄNNU nyttigare!
Slöheten funkar dock ganska bra ihop med mina planer för dagen, som går ut på surfande och Daytime TV. Har gjort nästan allt jag velat hinna med under den här sista semesterveckan, så just idag har min existens inte så värst stort berättigande.
Funderade ett tag på att gå på bio, eftersom Maken desperat INTE vill se Mamma Mia-filmen (som fö angreps av en ilsken insändarskribent i dagens tidning pga sina förlegade könsroller, hihi! Det är en MUSIKAL, i himlens namn. Det är MENINGEN att den skall vara banal), medan den slår an strängar hos mig som jag kanske helst hade varit utan. Nåja, jag har kommit fram till att jag nog får tid att se den antingen i morgon kväll eller på lördag kväll, för till skillnad från min käre man har jag inga vänner som är lediga och i stan, utan får ägna all min tid åt mig själv. Och McLeod's döttrar på TV kl 11:50 :D
OK, det låter kanske som lite förlegade könsroller det här också, att han träffar kompisar och jag stannar hemma, men ärligt talat: Vissa kompisar träffar han faktiskt bäst själv. Inte för att jag på något sätt tycker illa om dem, men det gänget har en helt annan våglängd som de kommunicerar på efter att ha umgåtts dygnet runt i flera år. Jag känner mig verkligen som femte hjulet med vissa av hans vänner, även om alla parter anstränger sig för att det ska bli trevligt. Vissa personer funkar man bara hjälpligt med, så är det.
Jag har allt hunnit med en hel del surfande redan, och tyvärr hamnar jag alltid förr eller senare på Familjeliv, en site som jag när någon slags hatkärlek för. Å ena sidan så är hypokondrikern i mig oerhört vetgirig efter symptom av alla slag, och forumen är verkligen sprängfyllda med folk som har molvärk, ilningar, ådriga bröst, stickninigar, springer på toaletten minst 2 ggr per timme och tar graviditetstest två gånger om dan från ägglossningen och fram till mens - MEN... det är samtidigt oerhört tröttsamt att läsa det där, och man önskar i lönndom att Sanna1987 och allt vad de heter också ska få erfara att det inte är så lätt som det verkar. Fast just för Sanna1987 och alla hennes kompisar1987 ÄR det ju tyvärr så lätt som det verkar. Fördelen med att vara 10 år yngre.
Själv har jag tidigare haft två parallella (och totalt motsägelsefulla) inställningar, nämligen
1. Barn kommer man att drabbas av förr eller senare (jag har aldrig varit så barnkär, kan jag villigt erkänna)
och
2. Jag kan inte bli gravid, och blir jag det så kommer det att sluta i utomkveds eller missfall.
Nr. 1 har jag förkastat för länge sen. Barn är inte nåt man FÅR, de är nåt man jobbar för. Antagande 2 är dock fortfarande högaktuellt. Om jag nu faktiskt blir gravid misstänker jag att lyckan snart kommer att förbytas i oro för att nåt ska gå fel. Aldrig skall man vara riktigt glad, nämligen. Mina tanker går ungefär såhär (redan NU, alltså):
"Jag kan nog inte bli gravid. Fast om jag blir det så blir det nog utomkveds och så får jag operera bort ena äggledaren. Om det inte blir det så är ju risken för missfall innan v. 12 30%!!! Hur ska man kunna gå i 8 veckor och smyga bland bekanta och arbetskamrater? Nåja, kommer jag till v. 11 så vill jag ändå göra ett KUB-test, och det visar säkert att något kan var fel. Då blir det ju fostervattenprov, och om jag inte får missfall pga det så kommer det definitivt att vara fel på barnet. Fast det är klart, det behöver det ju inte vara... och bara för att missfallsrisken i v. 12 minskar med 65% eller vad det nu är, så innbär ju inte det att det kommer att gå bra efter det, nejnej. Det kan gå fel Hela Vägen Fram Till Förlossningen. Och efter det också. Jajjemän."
Ja, det är SJUKT att tänka så. Verkligen. Men jag ska försöka undvika det om jag nu faktiskt överbevisar mig själv genom att bli gravid. Jag kan ju inte gå och nojja i 9 månader över att nåt kan gå fel, för då kommer de att få spärra in mig lagom till förlossningen. Jag menar, varför skulle just JAG ha det sådär extra svårt? Tittar man runt omkring sig så har ju så gott som alla klarat av att få barn. Vissa har väl sannolikt jobbat hårdare för det och vissa kan faktiskt inte, det vet jag såklart. Men det finns inget utom min egen sjuka fantasi som säger att alla olyckor på bebisfronten skulle drabba mig? Jag verkar ju ha ägglossningar, när jag har gjort ultraljud hos gynekolog-tanten har hon alltid sagt att allt ser normalt ut, och jag har inte gjort några större (eller mindre...) bukoperationer. Och ja, jag säger "drabba mig" och inte "drabba oss", för det här har jag liksom burit med mig sen långt, långt innan jag träffade mannen.
Det har gått så långt så att jag bara ville gråta när en kompis för flera år sen berättade att hon var gravid. Fast jag inte ens funderat över egna barn speciellt mycket innan, och verkligen inte försökt skaffa några vid det tillfället. För plötsligt var jag HELT SÄKER på att jag inte var fysiskt kapabel till att få egna barn. Det är så märkligt, visst är det?
Sen, när hon fick missfall, så fick jag ju bara vatten på min kvarn. "Japp, det händer ju tydligen. Fy så jobbigt det verkar!". Och tänk, på samma sätt får jag vatten på en annan kvarn av folk som INTE får missfall. "Jahaja, ytterligare en med en perfekt graviditet.. få se. 1 av 3 slutar i missfall.. nu vet jag 2 personer som fått missfall och 4 som inte fått det.. Så statistiskt... MF - OK - OK - MF - OK - OK... Det måste ju innebära att jag är på nästa tur för olycka!". För nån som läst flera poäng statistik är det en ovanligt korkad slutsats. Det är en ovanligt korkad slutsats för vem som helst som klarat lågstadiet. Men det är inte enbart logiken som pratar med mig, nej, det är även hormonvansinnets läspande röst som viskar i mitt öra.
Mina vänner vet att jag har den här känslan. Det är nog tur, för jag har inte berättat för en levandes själ att vi faktiskt försöker skaffa barn, och jag tror att de kanske känner sig mindre stötta av att ha blivit lämnade i ovetskap om de har med sig informationen om att jag inte tror att det kommer att lyckas. Jag menar, vem vill flagga för att "Japp, nu kan det snart bli Tjocka Magen, för spiralen är ute!!!" när man inte riktigt tror på det själv? Man vill ju slippa "Hur går det med bebisverkstaden då?"-frågor (också från sina närmaste vänner) så länge det inte går bra... Fast om det fortsätter att inte gå bra under en längre period så är väl chanserna att jag måste dela med mig av min olycka desto större. För tillfället räcker den här bloggen alldeles tillräckligt bra.
Fö är "bebisverkstad" ett oerhört motbjudande ord som måste förbjudas. Det får mig att tänka på en mer morbid variant av tomteverkstaden, där man liksom har bebisens bål i en hållare på ett löpande band, och längs bandet står smutsiga arbetare i rader med skiftnycklarna i högsta hugg och skruvar fast armar och ben och små huvuden, limmar dit navel och naglar och färgar in ögon. Fy!
Det lustigaste av allt är att trots att jag är så grundmurat säker på att jag inte kan bli gravid så börjar jag ÄNDÅ hoppas nån vecka efter ägglossning. Jag får samma symptom som Sanna1987 och trots att jag vet att sannolikheten för att jag faktiskt känner det här på riktigt är ca 0% (det är nämligen ovanligt att känna symptom så tidigt som i v. 3) så går jag och hoppas fram till blodutgjutelsen. Och blir nedtryckt i skorna och får vatten på den där förbannade kvarnen igen.
Nåväl, jag lever just nu i tron att jag precis har haft ägglossning, och om Gud vill (och våra kroppar fungerar som de ska) så kan det ju bli ett dubbelstreck redan om ett par veckor. Då skall jag, trots mina ambitioner att äta nyttigare, köpa smörgåstårta! Sen ska jag äta ÄNNU nyttigare!
2008-08-06
Vardagen närmar sig igen
Semestern lider mot sitt slut. Den här veckan är min sista semestervecka, och maken har redan återgått till jobbet, och ska på AW ikväll. Jag sysselsätter mig med shopping och lite påtande i balkonglådorna, eftersom alla våra växter dog under de två veckor då det var 30 grader varmt och vi själva befann oss på annan ort.
Förutom att blommorna dött har även vårt badrum gått in i nån typ av dvala - vi var iofs förvarnade, men ändå kanske inte HELT förberedda på att badrummet och tillhörande toalett skulle vara helt tömda när vi kom hem från två dagars färd på E4:an. Komplett tömda faktiskt. Det finns inget kakel kvar, ens. Eller matta. Eller belysning. Eller färg på väggarna. Eventuellt är taket fortfarande vitmålat, men jag är faktiskt inte säker. Det enda som finns därinne är betongväggar och -golv, en fläkt som brummar och nåt slags element som värmer. Det är ca 50 grader varmt i badrummet, och alltså ca 27 grader i intilliggande rum. Jag lider inte så mycket av det, men det gör min kära man. Han surar och har ont i huvet, och det är nog alltså egentligen ganska bra att han slipper vara hemma utan kan ta sin tillflykt till jobbet.
Stugvistelsen var kalasbra, knappa två veckor i norrländskt, ensligt paradis med blåbär på tomten och en sjö alldeles nedanför huset. Vi prickade dessutom de varma veckorna, och hade det, i mitt tycke, betydligt behagligare i våra +25 än i de dryga +30 som uppmättes här hemma. Lite mygg- och bromsbett var det ganska billiga priset för detta.
I ett helt dygn på semestern trodde jag faktiskt att jag HADE blivit på smällen, eftersom jag fick en misstänkt nidationsblödning (som man alltså kan få när ägget fäster, 7-10 dagar efter
ägglossning, men som är extremt ovanligt). Det var ju såklart ingen nidationsblödning alls, min kropp hade bara bestämt sig för att jag skulle ha lite kortare period mellan ägglossning och utspolning än vanligt, så dan efter plaskade mensen ner, mycket ovälkommen. Det här med att lutealfasen alltid är lika lång stämmer alltså inte heller. Det är inte mycket som stämmer till 100% i den här barnalstringsvetenskapen, har jag märkt :) Min nya temperaturkurva har dock börjat mycket prydligt, och det ser jag som ett bra omen. Vi håller alltså tummarna för försök nr 4!
Jag har faktiskt inhandlat (och använt!) ägglossningsprov också. Inte för att jag egentligen känner att jag behöver det, eftersom det i teorin bara är att börja ha sex varannan dag från och med tionde dagen efter mensens början, alternativt börja ha sex varannan dag när ens kroppsvätskor talar om för en att det börjar dra ihop sig (vilket som nu inträffar först), men man blir ju alltid lite nyfiken på de här vetenskapliga testerna som mäter nivåer och indikerar med linjer och hela baletten. Ja, så enligt testet har jag ägglossning idag. Eller kanske i morrn. Det finns tyvärr inget test som talar om exakt vilket klockslag magin inträffar. Än så länge...
Vår nya TV-passion är Dexter. Vi har inte sett klart säsong 1 än, men alla avsnitt finns, hrrm, LÅNADE från internet. De går ju sådär barnförbjudet sent på kvällarna så tanter i min ålder måste gå och lägga sig innan de börjar, så jag gissar på att även de följande säsongerna kommer att avnjutas utanför ordinarie sändningstid.
Har bestämt mig för att jag måste magra av lite också. Jag älskar mat, jag älskar att äta och mina smaklökar är inte sådär fininställda som på normala människor, så jag smaskar i mig nästan vad som helst som det finns mycket av. Tror att jag kanske nämnt nåt om det där förut? Nåja, efter semestern (som förvisso gick i händighetens och vedhuggandets tecken, men tyvärr också lite i kakbakandets och vindrickandets) känner jag mig faktiskt lite obekvämt knubbig och har alltså handlat träningskort på mitt gamla gym igen. Har tränat ett år på ett nytt ställe, men varit missnöjd med utbudet (och då spelar det ingen roll att det ligger närmre, finns det inga pass så finns det inga pass). Nu skall här alltså spinnas!!! Fast inte förrän nästa vecka, när det ordinarie schemat kommer igång.
Tyvärr innebär knubbigheten också ett visst mått av avhållsamhet från det jag gillar mest (mat, bakverk, godis och glass) och det kommer att göra mig stingslig. Man skall ju dessutom se till så man inte lägger sig på en för ambitiös svältnivå - för då blir det inga barn gjorda. Det verkar nämligen som om jag har extremt lätt för att banta bort min ägglossning, när jag är nere på stl 36 har jag mens var 50-70:de dag, och så kan vi naturligtvis inte ha det. Fast det är ju en bit dit, eftersom jag nog ligger på stl 42 nu, i alla fall i höftmått.
Förutom att blommorna dött har även vårt badrum gått in i nån typ av dvala - vi var iofs förvarnade, men ändå kanske inte HELT förberedda på att badrummet och tillhörande toalett skulle vara helt tömda när vi kom hem från två dagars färd på E4:an. Komplett tömda faktiskt. Det finns inget kakel kvar, ens. Eller matta. Eller belysning. Eller färg på väggarna. Eventuellt är taket fortfarande vitmålat, men jag är faktiskt inte säker. Det enda som finns därinne är betongväggar och -golv, en fläkt som brummar och nåt slags element som värmer. Det är ca 50 grader varmt i badrummet, och alltså ca 27 grader i intilliggande rum. Jag lider inte så mycket av det, men det gör min kära man. Han surar och har ont i huvet, och det är nog alltså egentligen ganska bra att han slipper vara hemma utan kan ta sin tillflykt till jobbet.
Stugvistelsen var kalasbra, knappa två veckor i norrländskt, ensligt paradis med blåbär på tomten och en sjö alldeles nedanför huset. Vi prickade dessutom de varma veckorna, och hade det, i mitt tycke, betydligt behagligare i våra +25 än i de dryga +30 som uppmättes här hemma. Lite mygg- och bromsbett var det ganska billiga priset för detta.
I ett helt dygn på semestern trodde jag faktiskt att jag HADE blivit på smällen, eftersom jag fick en misstänkt nidationsblödning (som man alltså kan få när ägget fäster, 7-10 dagar efter
ägglossning, men som är extremt ovanligt). Det var ju såklart ingen nidationsblödning alls, min kropp hade bara bestämt sig för att jag skulle ha lite kortare period mellan ägglossning och utspolning än vanligt, så dan efter plaskade mensen ner, mycket ovälkommen. Det här med att lutealfasen alltid är lika lång stämmer alltså inte heller. Det är inte mycket som stämmer till 100% i den här barnalstringsvetenskapen, har jag märkt :) Min nya temperaturkurva har dock börjat mycket prydligt, och det ser jag som ett bra omen. Vi håller alltså tummarna för försök nr 4!
Jag har faktiskt inhandlat (och använt!) ägglossningsprov också. Inte för att jag egentligen känner att jag behöver det, eftersom det i teorin bara är att börja ha sex varannan dag från och med tionde dagen efter mensens början, alternativt börja ha sex varannan dag när ens kroppsvätskor talar om för en att det börjar dra ihop sig (vilket som nu inträffar först), men man blir ju alltid lite nyfiken på de här vetenskapliga testerna som mäter nivåer och indikerar med linjer och hela baletten. Ja, så enligt testet har jag ägglossning idag. Eller kanske i morrn. Det finns tyvärr inget test som talar om exakt vilket klockslag magin inträffar. Än så länge...
Vår nya TV-passion är Dexter. Vi har inte sett klart säsong 1 än, men alla avsnitt finns, hrrm, LÅNADE från internet. De går ju sådär barnförbjudet sent på kvällarna så tanter i min ålder måste gå och lägga sig innan de börjar, så jag gissar på att även de följande säsongerna kommer att avnjutas utanför ordinarie sändningstid.
Har bestämt mig för att jag måste magra av lite också. Jag älskar mat, jag älskar att äta och mina smaklökar är inte sådär fininställda som på normala människor, så jag smaskar i mig nästan vad som helst som det finns mycket av. Tror att jag kanske nämnt nåt om det där förut? Nåja, efter semestern (som förvisso gick i händighetens och vedhuggandets tecken, men tyvärr också lite i kakbakandets och vindrickandets) känner jag mig faktiskt lite obekvämt knubbig och har alltså handlat träningskort på mitt gamla gym igen. Har tränat ett år på ett nytt ställe, men varit missnöjd med utbudet (och då spelar det ingen roll att det ligger närmre, finns det inga pass så finns det inga pass). Nu skall här alltså spinnas!!! Fast inte förrän nästa vecka, när det ordinarie schemat kommer igång.
Tyvärr innebär knubbigheten också ett visst mått av avhållsamhet från det jag gillar mest (mat, bakverk, godis och glass) och det kommer att göra mig stingslig. Man skall ju dessutom se till så man inte lägger sig på en för ambitiös svältnivå - för då blir det inga barn gjorda. Det verkar nämligen som om jag har extremt lätt för att banta bort min ägglossning, när jag är nere på stl 36 har jag mens var 50-70:de dag, och så kan vi naturligtvis inte ha det. Fast det är ju en bit dit, eftersom jag nog ligger på stl 42 nu, i alla fall i höftmått.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)