Extremnoja

Normalt sett försöker jag gå upp i tid även under semestern, men idag lyxade jag till det med sovmorgon. Att jag aldrig lär mig att 9 timmars sömn bara resulterar i huvudvärk och en känsla av allmän vilsenhet om jag inte Verkligen har sovit för lite nätterna innan, eller tagit ut mig fysiskt och alltså förtjänar extrasömnen...

Slöheten funkar dock ganska bra ihop med mina planer för dagen, som går ut på surfande och Daytime TV. Har gjort nästan allt jag velat hinna med under den här sista semesterveckan, så just idag har min existens inte så värst stort berättigande.

Funderade ett tag på att gå på bio, eftersom Maken desperat INTE vill se Mamma Mia-filmen (som fö angreps av en ilsken insändarskribent i dagens tidning pga sina förlegade könsroller, hihi! Det är en MUSIKAL, i himlens namn. Det är MENINGEN att den skall vara banal), medan den slår an strängar hos mig som jag kanske helst hade varit utan. Nåja, jag har kommit fram till att jag nog får tid att se den antingen i morgon kväll eller på lördag kväll, för till skillnad från min käre man har jag inga vänner som är lediga och i stan, utan får ägna all min tid åt mig själv. Och McLeod's döttrar på TV kl 11:50 :D

OK, det låter kanske som lite förlegade könsroller det här också, att han träffar kompisar och jag stannar hemma, men ärligt talat: Vissa kompisar träffar han faktiskt bäst själv. Inte för att jag på något sätt tycker illa om dem, men det gänget har en helt annan våglängd som de kommunicerar på efter att ha umgåtts dygnet runt i flera år. Jag känner mig verkligen som femte hjulet med vissa av hans vänner, även om alla parter anstränger sig för att det ska bli trevligt. Vissa personer funkar man bara hjälpligt med, så är det.

Jag har allt hunnit med en hel del surfande redan, och tyvärr hamnar jag alltid förr eller senare på Familjeliv, en site som jag när någon slags hatkärlek för. Å ena sidan så är hypokondrikern i mig oerhört vetgirig efter symptom av alla slag, och forumen är verkligen sprängfyllda med folk som har molvärk, ilningar, ådriga bröst, stickninigar, springer på toaletten minst 2 ggr per timme och tar graviditetstest två gånger om dan från ägglossningen och fram till mens - MEN... det är samtidigt oerhört tröttsamt att läsa det där, och man önskar i lönndom att Sanna1987 och allt vad de heter också ska få erfara att det inte är så lätt som det verkar. Fast just för Sanna1987 och alla hennes kompisar1987 ÄR det ju tyvärr så lätt som det verkar. Fördelen med att vara 10 år yngre.

Själv har jag tidigare haft två parallella (och totalt motsägelsefulla) inställningar, nämligen
1. Barn kommer man att drabbas av förr eller senare (jag har aldrig varit så barnkär, kan jag villigt erkänna)
och
2. Jag kan inte bli gravid, och blir jag det så kommer det att sluta i utomkveds eller missfall.

Nr. 1 har jag förkastat för länge sen. Barn är inte nåt man FÅR, de är nåt man jobbar för. Antagande 2 är dock fortfarande högaktuellt. Om jag nu faktiskt blir gravid misstänker jag att lyckan snart kommer att förbytas i oro för att nåt ska gå fel. Aldrig skall man vara riktigt glad, nämligen. Mina tanker går ungefär såhär (redan NU, alltså):
"Jag kan nog inte bli gravid. Fast om jag blir det så blir det nog utomkveds och så får jag operera bort ena äggledaren. Om det inte blir det så är ju risken för missfall innan v. 12 30%!!! Hur ska man kunna gå i 8 veckor och smyga bland bekanta och arbetskamrater? Nåja, kommer jag till v. 11 så vill jag ändå göra ett KUB-test, och det visar säkert att något kan var fel. Då blir det ju fostervattenprov, och om jag inte får missfall pga det så kommer det definitivt att vara fel på barnet. Fast det är klart, det behöver det ju inte vara... och bara för att missfallsrisken i v. 12 minskar med 65% eller vad det nu är, så innbär ju inte det att det kommer att gå bra efter det, nejnej. Det kan gå fel Hela Vägen Fram Till Förlossningen. Och efter det också. Jajjemän."

Ja, det är SJUKT att tänka så. Verkligen. Men jag ska försöka undvika det om jag nu faktiskt överbevisar mig själv genom att bli gravid. Jag kan ju inte gå och nojja i 9 månader över att nåt kan gå fel, för då kommer de att få spärra in mig lagom till förlossningen. Jag menar, varför skulle just JAG ha det sådär extra svårt? Tittar man runt omkring sig så har ju så gott som alla klarat av att få barn. Vissa har väl sannolikt jobbat hårdare för det och vissa kan faktiskt inte, det vet jag såklart. Men det finns inget utom min egen sjuka fantasi som säger att alla olyckor på bebisfronten skulle drabba mig? Jag verkar ju ha ägglossningar, när jag har gjort ultraljud hos gynekolog-tanten har hon alltid sagt att allt ser normalt ut, och jag har inte gjort några större (eller mindre...) bukoperationer. Och ja, jag säger "drabba mig" och inte "drabba oss", för det här har jag liksom burit med mig sen långt, långt innan jag träffade mannen.

Det har gått så långt så att jag bara ville gråta när en kompis för flera år sen berättade att hon var gravid. Fast jag inte ens funderat över egna barn speciellt mycket innan, och verkligen inte försökt skaffa några vid det tillfället. För plötsligt var jag HELT SÄKER på att jag inte var fysiskt kapabel till att få egna barn. Det är så märkligt, visst är det?

Sen, när hon fick missfall, så fick jag ju bara vatten på min kvarn. "Japp, det händer ju tydligen. Fy så jobbigt det verkar!". Och tänk, på samma sätt får jag vatten på en annan kvarn av folk som INTE får missfall. "Jahaja, ytterligare en med en perfekt graviditet.. få se. 1 av 3 slutar i missfall.. nu vet jag 2 personer som fått missfall och 4 som inte fått det.. Så statistiskt... MF - OK - OK - MF - OK - OK... Det måste ju innebära att jag är på nästa tur för olycka!". För nån som läst flera poäng statistik är det en ovanligt korkad slutsats. Det är en ovanligt korkad slutsats för vem som helst som klarat lågstadiet. Men det är inte enbart logiken som pratar med mig, nej, det är även hormonvansinnets läspande röst som viskar i mitt öra.

Mina vänner vet att jag har den här känslan. Det är nog tur, för jag har inte berättat för en levandes själ att vi faktiskt försöker skaffa barn, och jag tror att de kanske känner sig mindre stötta av att ha blivit lämnade i ovetskap om de har med sig informationen om att jag inte tror att det kommer att lyckas. Jag menar, vem vill flagga för att "Japp, nu kan det snart bli Tjocka Magen, för spiralen är ute!!!" när man inte riktigt tror på det själv? Man vill ju slippa "Hur går det med bebisverkstaden då?"-frågor (också från sina närmaste vänner) så länge det inte går bra... Fast om det fortsätter att inte gå bra under en längre period så är väl chanserna att jag måste dela med mig av min olycka desto större. För tillfället räcker den här bloggen alldeles tillräckligt bra.

Fö är "bebisverkstad" ett oerhört motbjudande ord som måste förbjudas. Det får mig att tänka på en mer morbid variant av tomteverkstaden, där man liksom har bebisens bål i en hållare på ett löpande band, och längs bandet står smutsiga arbetare i rader med skiftnycklarna i högsta hugg och skruvar fast armar och ben och små huvuden, limmar dit navel och naglar och färgar in ögon. Fy!

Det lustigaste av allt är att trots att jag är så grundmurat säker på att jag inte kan bli gravid så börjar jag ÄNDÅ hoppas nån vecka efter ägglossning. Jag får samma symptom som Sanna1987 och trots att jag vet att sannolikheten för att jag faktiskt känner det här på riktigt är ca 0% (det är nämligen ovanligt att känna symptom så tidigt som i v. 3) så går jag och hoppas fram till blodutgjutelsen. Och blir nedtryckt i skorna och får vatten på den där förbannade kvarnen igen.

Nåväl, jag lever just nu i tron att jag precis har haft ägglossning, och om Gud vill (och våra kroppar fungerar som de ska) så kan det ju bli ett dubbelstreck redan om ett par veckor. Då skall jag, trots mina ambitioner att äta nyttigare, köpa smörgåstårta! Sen ska jag äta ÄNNU nyttigare!