Nu mår jag dåligt. Inte mycket (hurra!), men ganska konstant. Jag mår dåligt när jag är hungrig. Och när jag precis har ätit. Och ibland medan jag äter, eftersom min kropp tycker att jag äter för mycket. Jag verkar vara i nåt av de där lägena dygnet runt, utom när jag sover.
Men jag klagar inte! Ju mer hormoner, desto bättre. Hoppas jag.
Har bokat tid för ultraljud nu, efter ett förvirrat samtal med sköterskan hos min gynekolog. Hon missuppfattade mig fullständigt och trodde att jag var typ i vecka TVÅ (vaddå inbillningsgravid?), men när hon fått det magiska senaste-mens-datumet och pratat med fru Gynekolog, så ringde hon upp och sa att det gick bra nån gång nästa vecka. Eftersom jag som bekant inte har en schablonmässig cykel så valde jag en tid sent i veckan, på fredag morgon. Då ska jag vara i 7+2, vilket borde räcka. Det känns redan lite nervöst! Jag menar, allt har verkat bra på sista tiden, men det är ju ingen garanti för att det ÄR bra. Jag tvingar maken att följa med, även om han inte är jättesugen på att uppleva gynekologstolen, ens som åskådare. OM nåt är fel så behöver jag stöd. Och om inget är fel så tror jag att han också vill se krypet.
Nån gång i trakten av nästa helg är det också en månad sen jag inte fick mens senast. Jag har fattat att man kan blöda litegrann under "förväntad mens"-perioden de första månaderna, och är rädd för att få en total panikattack. Usch.
Min nya förkylning verkar ha kommit av sig lite. Jag är snuvig och trött - blir så trött efter lunch att jag nästan somnar - men det är ingen skillnad mot igår. Skönt. Blir ändå ingen träning förrän på fredag, så jag har lite tillfriskningsmarginal.
Jag har börjat lägga pussel hemma. En frustrerande, men treapeutisk sysselsättning, som får mig att hålla mig borta från TVn. Det är bara 500 bitar, så det blir förhoppningsvis klart ganska snart. Eller så ger jag upp. Belysningen i vardagsrummet är inte helt optimal när det gäller att jämföra nästan identiska bitar med blått (himmel) eller prickigt (trädkronor).
2008-09-29
Bröllop och Morska
Vi var på bröllop i helgen. Inga av mina kompisar var med, men däremot väldigt många av makens. Det är ju bara att konstatera att man inte kan komma undan med att inte dricka om man är tjej och över 30!
Det började fint med att servitörer kom ut med champagne på brickor. Tror ni det fanns något alkoholfritt på dessa brickor? Nej. Man fick gå fram till bardisken och grabba ett glas som stod placerat bredvid Herrljungacider-flaskan i allas åsyn. Om det nu ändå ska vara alkoholfritt, varför är det då inte akoholFRITT? Nåja, parentes. Redan i detta skede fick maken frågan om vi väntade barn. Han blånekade naturligtvis.
Kvällen fortsatte i samma stil, jag satt iofs på ett hörn med personer jag inte kände under middagen, och trodde att jag skulle slippa försvara mitt enträgna Ramlösa-drickande, men efter ett par timmar framkom det att alla jag pratat med under middagen trodde att jag var gravid. Det kändes faktiskt inte alls nåt vidare att sitta och förneka det, men jag var inte så sugen på att bekräfta det heller. Så jag ljög.
Det var i alla fall skönt att slippa bakfyllan dagen efter, jag gick en solig promenad vid havet medan jag väntade på att maken skulle vakna. Efter frukosten körde jag oss hem i ilfart.
Jag verkar ha börjat må illa nu. Inte jätteilla, och inte hela tiden, men definitivt illa. Dessutom har stubinen kortats, jag kan nästan explodera av undertryckt raseri när jag inte får komma fram till diskbänken OMEDELBART (typ för att skala potatis, när maken gör något ytterst relevant precis just där). Dessutom är jag trött. Liksom less. Mer less än vanligt. Jag vill bara sova. Inget kan vara så bra som att sova!
En mindre relaterad åkomma är förkylningen som drabbat mig. Den har förvisso inte drabbat mig så hårt än, men det känns allt som om den är på väg. Åh. Less.
Idag fick jag dra en rövarhistoria om tidig lunch med kompis långtbortifrån för att ta mig till MVC. Min barnmorska heter Morska. Fast hon stavar det på ett sätt jag omöjligt kan komma ihåg. Det ingick åtminstone ett Z, och min första uttalsgissning hade nog inte varit "Morska". Hon pratade om att man inte ska supa, röka, knarka eller äta opastöriserade mejeriprodukter. Inga provtagningar eller nåt sånt. Man fick fylla i en liten enkät om ens alkoholvanor senaste året (innan graviditet) och sen sa hon "hm" och bokade in ett återbesök om en vecka. Jag skulle ha ljugit. Jag kommer INTE att ha några problem med avhållsamheten. Så jag behöver INTE ett extra samtal där hon förklarar hur dåligt det är med sprit. Men jag fattar, det är standard. Förutom detta återbesök blir det inom 7 veckor formell inskrivning plus läkarbesök. Plus sannolikt privat ultraljud, plus KUB plus NUPP. Jag vet inte hur jag ska kunna smita från jobbet så ofta utan att det väcker helt relevanta misstankar.
Annars sa hon mest saker jag redan visste, men jag fick iaf veta att man förväntas se ett hjärta från vecka 7+0. Så nu ska det bokas tid för ultraljud!
Det började fint med att servitörer kom ut med champagne på brickor. Tror ni det fanns något alkoholfritt på dessa brickor? Nej. Man fick gå fram till bardisken och grabba ett glas som stod placerat bredvid Herrljungacider-flaskan i allas åsyn. Om det nu ändå ska vara alkoholfritt, varför är det då inte akoholFRITT? Nåja, parentes. Redan i detta skede fick maken frågan om vi väntade barn. Han blånekade naturligtvis.
Kvällen fortsatte i samma stil, jag satt iofs på ett hörn med personer jag inte kände under middagen, och trodde att jag skulle slippa försvara mitt enträgna Ramlösa-drickande, men efter ett par timmar framkom det att alla jag pratat med under middagen trodde att jag var gravid. Det kändes faktiskt inte alls nåt vidare att sitta och förneka det, men jag var inte så sugen på att bekräfta det heller. Så jag ljög.
Det var i alla fall skönt att slippa bakfyllan dagen efter, jag gick en solig promenad vid havet medan jag väntade på att maken skulle vakna. Efter frukosten körde jag oss hem i ilfart.
Jag verkar ha börjat må illa nu. Inte jätteilla, och inte hela tiden, men definitivt illa. Dessutom har stubinen kortats, jag kan nästan explodera av undertryckt raseri när jag inte får komma fram till diskbänken OMEDELBART (typ för att skala potatis, när maken gör något ytterst relevant precis just där). Dessutom är jag trött. Liksom less. Mer less än vanligt. Jag vill bara sova. Inget kan vara så bra som att sova!
En mindre relaterad åkomma är förkylningen som drabbat mig. Den har förvisso inte drabbat mig så hårt än, men det känns allt som om den är på väg. Åh. Less.
Idag fick jag dra en rövarhistoria om tidig lunch med kompis långtbortifrån för att ta mig till MVC. Min barnmorska heter Morska. Fast hon stavar det på ett sätt jag omöjligt kan komma ihåg. Det ingick åtminstone ett Z, och min första uttalsgissning hade nog inte varit "Morska". Hon pratade om att man inte ska supa, röka, knarka eller äta opastöriserade mejeriprodukter. Inga provtagningar eller nåt sånt. Man fick fylla i en liten enkät om ens alkoholvanor senaste året (innan graviditet) och sen sa hon "hm" och bokade in ett återbesök om en vecka. Jag skulle ha ljugit. Jag kommer INTE att ha några problem med avhållsamheten. Så jag behöver INTE ett extra samtal där hon förklarar hur dåligt det är med sprit. Men jag fattar, det är standard. Förutom detta återbesök blir det inom 7 veckor formell inskrivning plus läkarbesök. Plus sannolikt privat ultraljud, plus KUB plus NUPP. Jag vet inte hur jag ska kunna smita från jobbet så ofta utan att det väcker helt relevanta misstankar.
Annars sa hon mest saker jag redan visste, men jag fick iaf veta att man förväntas se ett hjärta från vecka 7+0. Så nu ska det bokas tid för ultraljud!
2008-09-26
Morgonstund har guld i mund
I morse var jag osedvanligt hurtig och gick på spinning kl 07. Det var nog två år sen jag utsatte mig för det senast, och det var samma instruktör idag som då. En kort, knubbig man i sina bästa år. Ja, knubbig är nog en underdrift. Han har säkert dubbelt så stort midjemått som jag. Precis som senast hade han även idag vaknat med en ordentlig förkylning och fick köra delar av passet stående bredvid cykeln eftersom han inte ville påfresta sin sjuka kropp för mycket. Han är annars en grym instruktör, man kan aldrig tänka sig att en karl med hans kropp kan ens DELTA i ett spinningpass, mycket mindre LEDA det.. men han kör hårda pass. Så även på morgonen. Så även idag.
Jag tog det i alla fall så lugnt jag kunde, försökte att inte bli flåsandfådd, blev det ändå i slutet av nån låt och fick lite ångest. Men bara lite. Det kändes bra i övrigt, men jag måste erkänna att jag är en smula illamående och trött nu. Lite ont i huvudet också. Trots massor med vatten, 6 Dextrosol-tabletter under stretchingen och en dubbelmacka med rostbiff och majonnäs en halvtimme senare. Illamående och trött kanske jag hade varit även om jag inte tränat, iofs.
Det är skönt att det är fredag! Har haft en tämligen kass arbetsvecka, och det här blödandet tog nästan knäcken på mig i tisdags. Snälla, snälla, låt det vara "heeeelt normalt" och inte innebära nåt dåligt! Jag vill verkligen komma på ultraljud snart och se ett litet kryp med slående hjärta. Eller två. Det skulle inte göra nåt heller.
Låg i soffan med djuret på magen hela kvällen igår. Jag kände mig helt enkelt lite hängig. Inte den där livsförtärande tröttheten som folk verkar drabbas av, utan lite mer åt det bakfylle-apatiska hållet. Maken var mycket mer alert och var till och med ute och sprang medan jag kraftlöst såg på Idol tills jag inte klarade av det längre och blev tvungen att byta kanal. Jag undrar hur det ska bli sen, när man blir JÄTTETRÖTT... Kommer man att nicka till på möten på jobbet? Gå och lägga sig kl 20:15? Hoppa över frukosten för att få sova en extra timme? Jag antar att det kommer att uppdagas. Eller så är jag en av dem som inte blir så trött.
Jag tog det i alla fall så lugnt jag kunde, försökte att inte bli flåsandfådd, blev det ändå i slutet av nån låt och fick lite ångest. Men bara lite. Det kändes bra i övrigt, men jag måste erkänna att jag är en smula illamående och trött nu. Lite ont i huvudet också. Trots massor med vatten, 6 Dextrosol-tabletter under stretchingen och en dubbelmacka med rostbiff och majonnäs en halvtimme senare. Illamående och trött kanske jag hade varit även om jag inte tränat, iofs.
Det är skönt att det är fredag! Har haft en tämligen kass arbetsvecka, och det här blödandet tog nästan knäcken på mig i tisdags. Snälla, snälla, låt det vara "heeeelt normalt" och inte innebära nåt dåligt! Jag vill verkligen komma på ultraljud snart och se ett litet kryp med slående hjärta. Eller två. Det skulle inte göra nåt heller.
Låg i soffan med djuret på magen hela kvällen igår. Jag kände mig helt enkelt lite hängig. Inte den där livsförtärande tröttheten som folk verkar drabbas av, utan lite mer åt det bakfylle-apatiska hållet. Maken var mycket mer alert och var till och med ute och sprang medan jag kraftlöst såg på Idol tills jag inte klarade av det längre och blev tvungen att byta kanal. Jag undrar hur det ska bli sen, när man blir JÄTTETRÖTT... Kommer man att nicka till på möten på jobbet? Gå och lägga sig kl 20:15? Hoppa över frukosten för att få sova en extra timme? Jag antar att det kommer att uppdagas. Eller så är jag en av dem som inte blir så trött.
2008-09-25
Bönhörd
Som ett brev på posten kom faktiskt illamåendet i går eftermiddag. Fast det var inte så allvarligt, och varade inte så länge - kanske 20 minuter. Jag hoppas det berodde på ökade hormonnivåer och inte på någon begynnande sjukdom. Jag har faktiskt en liten 'maten i halsgropen'-känsla just nu också, men det kan jag koppla direkt till den monstruösa lunchportion jag just klämt i mig.
Allt känns bra idag också. Möjligen har jag lite mindre ont i magen än innan, och jag har lärt mig att uppskatta växtvärken, eftersom den betyder att nåt händer. Men det går ju i vågor, och jag nojar inte nu längre, när jag inte blöder en gång om dagen.
Idag skall det lilla krypets hjärta börja slå. Har kollat runt lite, och det verkar som om man "ska" se hjärtat på ultraljud i vecka 7, och man KAN se det redan i vecka 6, ca 50% chans. Nu har jag tyvärr inget riktigt begrepp om vad just den här personen menade med vecka 7. Är det 6+0 fram till 6+6 eller är det 7+0 fram till 7+6? Jag får fråga på MVC i vilket fall som helst, verkar det som. Jag gissar på att det är om knappa 2 veckor de menar. Och jag är otålig!
Vädret ute är nästan en parodi av vacker höst. Det är sol, sol, sol och klart, klart, klart. Inte så kallt på dagarna, men glada +7 när man åker till jobbet. I morse noterade jag att träden i en skogsdunge jag passerar har börjat skifta i gult och rött. De flesta är fortfarande gröna, men det hela såg mycket höstigt ut. Vi ska ju på bröllop i helgen, och jag hoppas att det kommer att vara hyfsat varmt och fint då också, så man slipper frysa i finklänningen.
Jag borde hitta på en bra ursäkt till varför jag inte dricker sprit på bröllopet också. Det är klart, sitter jag vid folk som jag inte alls känner så kommer jag väl inte att behöva ursäkta mig alls, men oddsen att hamna i en grupp totalt okända människor när jag ändå känner några av gästerna är ju ganska höga. Om de inte har tillämpat ett väldigt nytänk i bordsplaceringen alltså. Jag kommer nog att använda "just tillfrisknat från matförgiftning" om jag har börjat må ordentligt illa vid det laget och har svårt att äta, och "kassa levervärden" om jag vill klämma i mig mycket mat.
Det var städat hemma när vi kom hem igår. Exemplariskt dammat. Åh, så skönt! Tyvärr är källaren ett kaos även i fortsättningen, men man hoppas ju på att en händig rör-kille/snickare kommer och fixar det endera dagen. Spanskakursen gick i ett föredömligt sakta mak, mest för att en av killarna var rätt trög. Antagligen kommer det att visa sig att han är klassens ljus när han väl har kommit igång, men igår var det inte mycket upplyst där, inte. Vi fick lära oss att 'h' aldrig uttalas, att 'll' alltid uttalas 'j' (fast hon gjorde inte riktigt så själv, läraren), att 'v' blir 'b', även om detta 'b' är mkt mjukt och låter väldigt 'v'-igt, att 'j' är 'ch' och att 'c' är 'th'. Ja, och så fick vi lära oss säga 'Vad heter du? Jag heter Bertil/Eva/Gertrud' också.
Allt känns bra idag också. Möjligen har jag lite mindre ont i magen än innan, och jag har lärt mig att uppskatta växtvärken, eftersom den betyder att nåt händer. Men det går ju i vågor, och jag nojar inte nu längre, när jag inte blöder en gång om dagen.
Idag skall det lilla krypets hjärta börja slå. Har kollat runt lite, och det verkar som om man "ska" se hjärtat på ultraljud i vecka 7, och man KAN se det redan i vecka 6, ca 50% chans. Nu har jag tyvärr inget riktigt begrepp om vad just den här personen menade med vecka 7. Är det 6+0 fram till 6+6 eller är det 7+0 fram till 7+6? Jag får fråga på MVC i vilket fall som helst, verkar det som. Jag gissar på att det är om knappa 2 veckor de menar. Och jag är otålig!
Vädret ute är nästan en parodi av vacker höst. Det är sol, sol, sol och klart, klart, klart. Inte så kallt på dagarna, men glada +7 när man åker till jobbet. I morse noterade jag att träden i en skogsdunge jag passerar har börjat skifta i gult och rött. De flesta är fortfarande gröna, men det hela såg mycket höstigt ut. Vi ska ju på bröllop i helgen, och jag hoppas att det kommer att vara hyfsat varmt och fint då också, så man slipper frysa i finklänningen.
Jag borde hitta på en bra ursäkt till varför jag inte dricker sprit på bröllopet också. Det är klart, sitter jag vid folk som jag inte alls känner så kommer jag väl inte att behöva ursäkta mig alls, men oddsen att hamna i en grupp totalt okända människor när jag ändå känner några av gästerna är ju ganska höga. Om de inte har tillämpat ett väldigt nytänk i bordsplaceringen alltså. Jag kommer nog att använda "just tillfrisknat från matförgiftning" om jag har börjat må ordentligt illa vid det laget och har svårt att äta, och "kassa levervärden" om jag vill klämma i mig mycket mat.
Det var städat hemma när vi kom hem igår. Exemplariskt dammat. Åh, så skönt! Tyvärr är källaren ett kaos även i fortsättningen, men man hoppas ju på att en händig rör-kille/snickare kommer och fixar det endera dagen. Spanskakursen gick i ett föredömligt sakta mak, mest för att en av killarna var rätt trög. Antagligen kommer det att visa sig att han är klassens ljus när han väl har kommit igång, men igår var det inte mycket upplyst där, inte. Vi fick lära oss att 'h' aldrig uttalas, att 'll' alltid uttalas 'j' (fast hon gjorde inte riktigt så själv, läraren), att 'v' blir 'b', även om detta 'b' är mkt mjukt och låter väldigt 'v'-igt, att 'j' är 'ch' och att 'c' är 'th'. Ja, och så fick vi lära oss säga 'Vad heter du? Jag heter Bertil/Eva/Gertrud' också.
2008-09-24
En vackrare värld
I går kväll var jag helt psykiskt slut, maken fick hålla om och försäkra att att skulle bli bra, medan jag snörvlade ynkligt. Jag ställde in bodypump-passet, för även om det inte skulle spelat någon som helst roll så ville jag helst slippa en eventuell mental sammankoppling mellan träning och blod. I stället tog jag en skogspromenad med husdjuret, som också försökte trösta mig bäst han kunde.
Somnade framför TVn med huvet på makens mage lite efter nio, och vacklade upp, lätt illamående, för att ta mig till sängen 22:30.
Jag har egentligen slutat tempa, men tog tjuren vid hornen i morse och kollade om jag hade droppat. Det hade jag INTE. Sen ett par dagar innan jag skulle fått mens har jag legat stadigt på en nivå lite över lutealfas-tempen. Det kändes fint att se 36.9 ticka fram på termometern.
Efter frukosten utförde jag ett av världens mest försiktiga toalettbesök och kunde konstatera att inget blod visade sig! Himlen sprack upp och fåglarna började sjunga. Jag har googlat som en dåre på det här de senaste dagarna, och visst är det så att blod inte behöver vara katastrof, och det kan tyvärr gå dåligt utan att man ser en enda droppe i förväg, men oddsen för att det ska gå bra verkar ju onekligen högre om man INTE blöder. Humöret gick upp minst 100 humör-enheter, och jag håller alla tummar för att slippa se mer blod på papperet de närmsta typ 8 månaderna.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men ett litet diskret illamående hade inte suttit fel nu! Jag välkomnar alla symptom som är odelat positiva. Än så länge är det små huvudvärksattacker, ökad törst, ömma bröst, värk, stickningar, svid på olika ställen i magen, och -högst oväntat - minskad hunger som har drabbat mig. Idag var jag iofs hungrigare än vanligt, så den där minskade hungern kanske bara har varit ett utlopp för min oro. Än är jag inte känslig för lukter, jag mår inte illa och mina bröst håller sig stadigt i storlek 70B.
Idag går jag in i vecka 6. Eller 5, om man så vill. Det enklaste är nog att säga att jag är på dag 5+0, dvs fem hela veckor och noll dagar. Fast på MVC kommer de att ha en helt annan åsikt, eftersom de går efter senaste mens. Hmm.. de skulle sagt att det var 5+3. Inte så stor skillnad, kanske. Men ändå.
Hur som helst: Det är soligt och fint ute, ikväll skall vi gå på spanskakurs, vår lägenhet skall bli städad av vår helt lagliga städhjälp under dagen och dessutom skall golvet och toaletten i källaren färdigställas idag enligt uppgift. Kort sagt verkar det vara en bra dag!
Somnade framför TVn med huvet på makens mage lite efter nio, och vacklade upp, lätt illamående, för att ta mig till sängen 22:30.
Jag har egentligen slutat tempa, men tog tjuren vid hornen i morse och kollade om jag hade droppat. Det hade jag INTE. Sen ett par dagar innan jag skulle fått mens har jag legat stadigt på en nivå lite över lutealfas-tempen. Det kändes fint att se 36.9 ticka fram på termometern.
Efter frukosten utförde jag ett av världens mest försiktiga toalettbesök och kunde konstatera att inget blod visade sig! Himlen sprack upp och fåglarna började sjunga. Jag har googlat som en dåre på det här de senaste dagarna, och visst är det så att blod inte behöver vara katastrof, och det kan tyvärr gå dåligt utan att man ser en enda droppe i förväg, men oddsen för att det ska gå bra verkar ju onekligen högre om man INTE blöder. Humöret gick upp minst 100 humör-enheter, och jag håller alla tummar för att slippa se mer blod på papperet de närmsta typ 8 månaderna.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men ett litet diskret illamående hade inte suttit fel nu! Jag välkomnar alla symptom som är odelat positiva. Än så länge är det små huvudvärksattacker, ökad törst, ömma bröst, värk, stickningar, svid på olika ställen i magen, och -högst oväntat - minskad hunger som har drabbat mig. Idag var jag iofs hungrigare än vanligt, så den där minskade hungern kanske bara har varit ett utlopp för min oro. Än är jag inte känslig för lukter, jag mår inte illa och mina bröst håller sig stadigt i storlek 70B.
Idag går jag in i vecka 6. Eller 5, om man så vill. Det enklaste är nog att säga att jag är på dag 5+0, dvs fem hela veckor och noll dagar. Fast på MVC kommer de att ha en helt annan åsikt, eftersom de går efter senaste mens. Hmm.. de skulle sagt att det var 5+3. Inte så stor skillnad, kanske. Men ändå.
Hur som helst: Det är soligt och fint ute, ikväll skall vi gå på spanskakurs, vår lägenhet skall bli städad av vår helt lagliga städhjälp under dagen och dessutom skall golvet och toaletten i källaren färdigställas idag enligt uppgift. Kort sagt verkar det vara en bra dag!
2008-09-23
Mellan hopp och förtvivlan
Igår kväll gick jag på spinning. Jag tog det lagom lugnt, inget blod eller andra obehag. Jag somnade ganska trygg i min förvissning att allt var bra. Det kom faktiskt inget mer blod alls under hela dagen igår, och inte när jag klev upp i morse heller. Inget fram till morgonens högtidsstund (det STORA toalettbesöket, som går av stapeln efter frukost varje dag). Jag hade mina onda aningar, för de tidigare incidenterna har inträffat i samband med just detta. Och mycket riktigt, så även idag. Fast idag var det inte bara rosa. Idag var det rött.
Inte mycket, mest som en rejäl spotting, men betydligt mer än en droppe. Och lite slemmigt. "Nu är det kört" tänkte jag. Och sen kom det inget mer.
Det låter väldigt mycket som början till ett missfall, tycker jag. Oavsett hur normalt det är att blöda tidigt i graviditeten. Det känns inte alls normalt för mig, framförallt inte att blöda flera dagar i rad, mer och mer. Att ha förtröstan är tydligen inte min grej, men det skulle ju underlätta om jag slapp blöda!
Jag har jättesvårt att koncentera mig på jobbet, alla mina tankar är riktade mot magen och jag ber den som bor där att hålla sig frisk och hålla sig kvar, men det kan ju såklart vara svårt att uppfatta för någon som inte ens har ett fungerande hjärta än. Jag ber även till godtycklig gud, eller annan lyssnande entitet - men de är väl upptagna med viktigare saker, förstås.
Mitt enda hopp består nu i att det finns ett väldigt lättblödande kärl som magiskt är kopplat till ändtarmen, och som spricker varje gång det är grande passage på gång. Men det låter ju lite genomskinligt. Vi får se om det kommer mer blod idag, under dagen... eller om kroppen sparar sig till morgondagens tarmtömning. Men idag var det ju som sagt BLOD, så nåt kanske är på gång nu.
Situationen är såklart jobbig, eftersom jag (hittills) nästan bara blött på morgonen. Det innebär att jag på kvällen har "glömt" hur hemskt det var och faktiskt börjar tro att det är helt normalt. Och så ramlar man ner i en avgrund nästa morgon igen.
Fortfarande är det för tidigt att se något positivt på ultraljud. Jag vet inte när man kan förvänta sig att se hjärtat, och om jag kommer så långt som till MVC på måndag så får jag väl fråga där. Gissningsvis tidigast om ett par veckor.
Jag har sagt det förr, och jag tar det igen: Jag är inte så bra på att vänta.
Inte mycket, mest som en rejäl spotting, men betydligt mer än en droppe. Och lite slemmigt. "Nu är det kört" tänkte jag. Och sen kom det inget mer.
Det låter väldigt mycket som början till ett missfall, tycker jag. Oavsett hur normalt det är att blöda tidigt i graviditeten. Det känns inte alls normalt för mig, framförallt inte att blöda flera dagar i rad, mer och mer. Att ha förtröstan är tydligen inte min grej, men det skulle ju underlätta om jag slapp blöda!
Jag har jättesvårt att koncentera mig på jobbet, alla mina tankar är riktade mot magen och jag ber den som bor där att hålla sig frisk och hålla sig kvar, men det kan ju såklart vara svårt att uppfatta för någon som inte ens har ett fungerande hjärta än. Jag ber även till godtycklig gud, eller annan lyssnande entitet - men de är väl upptagna med viktigare saker, förstås.
Mitt enda hopp består nu i att det finns ett väldigt lättblödande kärl som magiskt är kopplat till ändtarmen, och som spricker varje gång det är grande passage på gång. Men det låter ju lite genomskinligt. Vi får se om det kommer mer blod idag, under dagen... eller om kroppen sparar sig till morgondagens tarmtömning. Men idag var det ju som sagt BLOD, så nåt kanske är på gång nu.
Situationen är såklart jobbig, eftersom jag (hittills) nästan bara blött på morgonen. Det innebär att jag på kvällen har "glömt" hur hemskt det var och faktiskt börjar tro att det är helt normalt. Och så ramlar man ner i en avgrund nästa morgon igen.
Fortfarande är det för tidigt att se något positivt på ultraljud. Jag vet inte när man kan förvänta sig att se hjärtat, och om jag kommer så långt som till MVC på måndag så får jag väl fråga där. Gissningsvis tidigast om ett par veckor.
Jag har sagt det förr, och jag tar det igen: Jag är inte så bra på att vänta.
2008-09-22
Ökad hispighet och MVC
I lördags kväll hade jag två läkarstuderande väninnor på besök, vi spelade spel och drack mineralvatten. Jag gnällde över min obehagliga rosa upplevelse, och en av tjejerna lyckades lugna mig ganska totalt genom att säga att om man nu får en missed abortion så är det ganska troligt att man inte märker det ALLS just när det "händer". Att man senare kopplar ihop det med en blödning beror sannolikt på att man vill koppla ihop det med NÅGOT.
Rent logiskt borde det där självklart ha fått mig ännu mer nervös (för den större delen av tiden märker jag ju ingenting :), men det gjorde mig istället mer säker på att det lilla, lilla blodläckaget var helt oskyldigt. Sen fick jag en ny rosa flytning under kvällen, men det var inte alls ett lika stort trauma.
Igår betedde sig kroppen som den borde, förutom att magen levde om mer än normalt. Det var mensvärk, dragningar i ljumsken, stickningar på höger sida och svid på vänster.
Och i morse kom den rosa flytningen igen. Allt lugn var som bortblåst, jag satte mig och glodde tomt ner i morgontidningen och hamnade på nivå 1000 i hispighet. Stickningarna i höger sida har ökat lite över natten, än gör det inte ont, men jag blir nervös och orolig. Utomkveds? Maken tröstade och kramade när jag vankade tårögd fram och tillbaka i köket.
Jag bestämde mig för att ringa MVC. Man ska ju ändå göra det förr eller senare, och då kan jag lika gärna göra det direkt! Efter 20 minuters frustrerat telefonköande på arbetstid (i ett tomt konferensrum, jag sitter ju i kontorslandskap och kan verkligen inte prata om inskrivning på MVC och blodiga flytningar mitt bland alla kolleger) kom jag äntligen fram. Jag presenterade mig och hann inte ställa någon fråga alls innan hela inskrivningsproceduren var igång. Fick en tid nästa vecka, och en adress till en PDF på nätet som ska fyllas i innan jag kommer dit. När jag väl lyckades komma till skott visste jag såklart vad jag skulle få för svar, och mycket riktigt: "Det är väldigt vanligt att blöda lite i början av graviditeten, och det vore konstigare om du INTE hade ont". Hon sa dock att om jag får ondare och ihållande småblödningar så är det läge att åka till sjukhus.
Och tänk, nu är jag lugn igen. Jag visste ju allt det där som hon sa redan innan, men tydligen måste jag HÖRA det för att tro på det. Jag måste vara världens mest nervösa person! Tyckte dock själv att jag oroade mig något mindre idag än i lördags. Kanske var jag mer resignerad idag. Que sera, sera.
Rent logiskt borde det där självklart ha fått mig ännu mer nervös (för den större delen av tiden märker jag ju ingenting :), men det gjorde mig istället mer säker på att det lilla, lilla blodläckaget var helt oskyldigt. Sen fick jag en ny rosa flytning under kvällen, men det var inte alls ett lika stort trauma.
Igår betedde sig kroppen som den borde, förutom att magen levde om mer än normalt. Det var mensvärk, dragningar i ljumsken, stickningar på höger sida och svid på vänster.
Och i morse kom den rosa flytningen igen. Allt lugn var som bortblåst, jag satte mig och glodde tomt ner i morgontidningen och hamnade på nivå 1000 i hispighet. Stickningarna i höger sida har ökat lite över natten, än gör det inte ont, men jag blir nervös och orolig. Utomkveds? Maken tröstade och kramade när jag vankade tårögd fram och tillbaka i köket.
Jag bestämde mig för att ringa MVC. Man ska ju ändå göra det förr eller senare, och då kan jag lika gärna göra det direkt! Efter 20 minuters frustrerat telefonköande på arbetstid (i ett tomt konferensrum, jag sitter ju i kontorslandskap och kan verkligen inte prata om inskrivning på MVC och blodiga flytningar mitt bland alla kolleger) kom jag äntligen fram. Jag presenterade mig och hann inte ställa någon fråga alls innan hela inskrivningsproceduren var igång. Fick en tid nästa vecka, och en adress till en PDF på nätet som ska fyllas i innan jag kommer dit. När jag väl lyckades komma till skott visste jag såklart vad jag skulle få för svar, och mycket riktigt: "Det är väldigt vanligt att blöda lite i början av graviditeten, och det vore konstigare om du INTE hade ont". Hon sa dock att om jag får ondare och ihållande småblödningar så är det läge att åka till sjukhus.
Och tänk, nu är jag lugn igen. Jag visste ju allt det där som hon sa redan innan, men tydligen måste jag HÖRA det för att tro på det. Jag måste vara världens mest nervösa person! Tyckte dock själv att jag oroade mig något mindre idag än i lördags. Kanske var jag mer resignerad idag. Que sera, sera.
2008-09-20
Rosa... igen
Jahapp, satt på toaletten i godan ro och lade en lite morgonkringla, och vad får man se när man torkar sig om inte.. rosafläckat papper!!
Nej, det rosa kom inte "bakvägen". Tyvärr.
Jag väckte maken med en puss och en hes viskning: "Jag skulle ju väcka dig innan jag åkte, men jag har ställt in träningen eftersom jag blöder lite". Sällan har väl någon blivit väckt på ett mer romantiskt sätt en lördagsmorgon? Han uppvisade dock ett tämligen stoiskt lugn när han väl kravlat sig ur sängen, kramade mig och sa att han förstod att jag var orolig. Jag antar att det inte riktigt är samma sak för honom, åtminstone inte såhär tidigt. Det märks väl egentligen ingen som helst skillnad, annat än att han vet att vi ska ha barn, och att jag inte dricker vin med honom på fredagskvällarna. Missförstå mig inte, han är glad och funderar absolut på det här med föräldraskap, men han känner sig nog inte riktigt så uppe i det som jag gör - det kommer kanske när magen börjar växa.
Sjukt nervös googlade jag på "rosa flytningar" i nån timme, men det blev jag självklart inte klokare av. Jag har ju redan läst all info som Internet har inom området, eftersom jag nästan googlade ihjäl mig angående samma sak förra veckan. Det kan betyda allt mellan "ingenting" till "missed abortion". Men en rosa flytning ger en tyvärr inte första platsen i kön till gyn-akuten, så jag har inte ens bemödat mig. Det är "vänta och se" som gäller. Fö skulle de inte kunna säga att allt står rätt till ändå, för det lilla livets hjärta har ju inte börjat slå än. De skulle i bästa fall kunna konstatera att allt verkar sitta där det ska mha ultraljud. Iofs - det är ju bättre än att konstatera att det INTE sitter där det ska, men det är fortfarande ingen vidare garanti för att inget har gått snett.
Har jag ont? Nej. Eller kanske nja. Jag har ju känt av livmodern och dess omnejd hela veckan, som en liten försynt mensvärk. Det är möjligt att det gör lite ondare idag. Kanske till och med mot ena sidan till. Men det gör inte Ont.
Tydligen är det helt enkelt inte meningen att jag ska slappna av och sluta noja över missfall. Eller så är det här den ultimata prövningen av min mentala styrka. Jag klarade nog inte provet i så fall :)
Vi var ute en sväng på stan runt lunch och träffade en gammal kompis. Hon och jag är verkligen helt värdelösa på att höra av oss till varandra, vi ses nog 2-3 gånger om året. Hon fick barn för drygt ett år sen, och både man och dotter var med nu när vi sågs. Hon berättade att hon väntar barn igen, beräknat till slutet av mars. På nåt sätt fick det mig lite lugnare. Som ett gott omen, eller vad jag nu ska säga. Trots allt: 40% av alla gravida upplever en blödning nån gång under graviditeten. Förvisso kommer siffrorna från en högst ovetenskaplig web-undersökning, men det känns ändå betryggande.
Det har hur som helst inte kommit mer blod under de senaste 8 timmarna. Jag hoppas det fortsätter på den linjen.
Nej, det rosa kom inte "bakvägen". Tyvärr.
Jag väckte maken med en puss och en hes viskning: "Jag skulle ju väcka dig innan jag åkte, men jag har ställt in träningen eftersom jag blöder lite". Sällan har väl någon blivit väckt på ett mer romantiskt sätt en lördagsmorgon? Han uppvisade dock ett tämligen stoiskt lugn när han väl kravlat sig ur sängen, kramade mig och sa att han förstod att jag var orolig. Jag antar att det inte riktigt är samma sak för honom, åtminstone inte såhär tidigt. Det märks väl egentligen ingen som helst skillnad, annat än att han vet att vi ska ha barn, och att jag inte dricker vin med honom på fredagskvällarna. Missförstå mig inte, han är glad och funderar absolut på det här med föräldraskap, men han känner sig nog inte riktigt så uppe i det som jag gör - det kommer kanske när magen börjar växa.
Sjukt nervös googlade jag på "rosa flytningar" i nån timme, men det blev jag självklart inte klokare av. Jag har ju redan läst all info som Internet har inom området, eftersom jag nästan googlade ihjäl mig angående samma sak förra veckan. Det kan betyda allt mellan "ingenting" till "missed abortion". Men en rosa flytning ger en tyvärr inte första platsen i kön till gyn-akuten, så jag har inte ens bemödat mig. Det är "vänta och se" som gäller. Fö skulle de inte kunna säga att allt står rätt till ändå, för det lilla livets hjärta har ju inte börjat slå än. De skulle i bästa fall kunna konstatera att allt verkar sitta där det ska mha ultraljud. Iofs - det är ju bättre än att konstatera att det INTE sitter där det ska, men det är fortfarande ingen vidare garanti för att inget har gått snett.
Har jag ont? Nej. Eller kanske nja. Jag har ju känt av livmodern och dess omnejd hela veckan, som en liten försynt mensvärk. Det är möjligt att det gör lite ondare idag. Kanske till och med mot ena sidan till. Men det gör inte Ont.
Tydligen är det helt enkelt inte meningen att jag ska slappna av och sluta noja över missfall. Eller så är det här den ultimata prövningen av min mentala styrka. Jag klarade nog inte provet i så fall :)
Vi var ute en sväng på stan runt lunch och träffade en gammal kompis. Hon och jag är verkligen helt värdelösa på att höra av oss till varandra, vi ses nog 2-3 gånger om året. Hon fick barn för drygt ett år sen, och både man och dotter var med nu när vi sågs. Hon berättade att hon väntar barn igen, beräknat till slutet av mars. På nåt sätt fick det mig lite lugnare. Som ett gott omen, eller vad jag nu ska säga. Trots allt: 40% av alla gravida upplever en blödning nån gång under graviditeten. Förvisso kommer siffrorna från en högst ovetenskaplig web-undersökning, men det känns ändå betryggande.
Det har hur som helst inte kommit mer blod under de senaste 8 timmarna. Jag hoppas det fortsätter på den linjen.
2008-09-19
Smörgåstårta
Idag är det fredag! På fredagar kommer jag ibland osökt att tänka på det gamla flippret "Road Show", där den kvinnliga rösten ylar "Friiiiday!" och den manliga säger "Quittin' time!". Minns tyvärr inte när det där inträffade, men sannolikt efter att man hade träffat rätt grej rätt antal gånger. Det är ju så flipper fungerar.
Jag har blivit lovad smörgåstårta till middag av maken, för han sa innan midsommar att "när du blir gravid, då ska vi fira med smörgåstårta!". Och det har jag ju onekligen blivit nu. Han har dock stora problem med att minnas vad som är OK att äta och inte, så jag har fått göra en lista. Den visade sig innehålla uteslutande goda grejer. Som parmaskinka och chevre. Hur ska jag klara mig 9 månader utan chevre??
Mitt senaste bekymmer i den långa raden bekymmer som bara en pessimistisk hypokondriker kan ha är träning. "Det är helt enkelt inte sant att träning kan orsaka missfall" säger Camilla Porsman i sin bok. Sen läser man det här: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=7981
Tyvärr är det ju ingen undersökning från stenåldern heller, utan från förra året. Alltså, FYRA GÅNGER HÖGRE RISK?? Det verkar ju helt osannolikt dåligt. Och samtidigt vet jag att tidigare undersökningar inte har påvisat nån ökning alls. Det får en ju att fundera. Jag tror ändå att jag tänker fortsätta träna på en nivå som känns lagom för mig. Det finns ju, som artikeln påpekar, väldigt många fördelar också. Spinning har dessutom inte det där stötmomentet som löpning i alla dess former har. Om det nu är det det beror på.
Jag och min lilla cellklump mår i alla fall bra just nu. Egentligen kan jag inte svara för hur bra cellklumpen mår, men jag tycker att det känns som den mår bra. Snart ska den bli en mask, sen nåt lite läskigt med en hjärna i ena änden, och sen börjar hjärtat slå, om ungefär en vecka. Jag trodde egentligen att den hade kommit lite längre i utvecklingen.
Det verkar som om förvirringen över det här med veckobenämning är total. Jag är ju i femte veckan, eftersom jag har genomgått fyra hela veckor och ett par dagar. Samtidigt verkar det som att vårdpersonal kallar den här veckan för "Vecka 4". Och för att spä på det hela så känns det som att i de beskrivningar jag läst så "tappar" man den här veckan. Det går direkt från "Fjärde veckan - implantation" till "Femte veckan - hjärtat börjar slå". Och på amerikanska sidor verkar de mäta efter senaste mens som INTE kom, så där är jag plötsligt i första veckan :) Jag har tagit fasta på Lennart Nilssons DAGAR nu. Han beskriver, såhär i början, embryots ålder sen befruktning. Och hjärtat startar när den lilla varelsen är 22 dagar. Alltså om ungefär en vecka.
Jag var ju och hälsade på en bebis (och dess mor) igår. Hade en vag förhoppning om att få ett totalt hormon-spel och akut längtan tills mitt eget kryp kommer ut - men nej. Det var en söt bebis och allt sånt, men jag blev inte tårögd och darrig och emotionell. En liten besvikelse, faktiskt.
Annars brukar jag prata med min lilla fripassagerare. Jag lägger handen på magen och skickar snälla tankar, i stil med "Klamra dig fast och väx och se till att bli en frisk liten krabat!". Det är kanske liiite svårt att få en connection till nånting man strängt taget inte märker av speciellt mycket, men jag jobbar i alla fall på det.
Jag har blivit lovad smörgåstårta till middag av maken, för han sa innan midsommar att "när du blir gravid, då ska vi fira med smörgåstårta!". Och det har jag ju onekligen blivit nu. Han har dock stora problem med att minnas vad som är OK att äta och inte, så jag har fått göra en lista. Den visade sig innehålla uteslutande goda grejer. Som parmaskinka och chevre. Hur ska jag klara mig 9 månader utan chevre??
Mitt senaste bekymmer i den långa raden bekymmer som bara en pessimistisk hypokondriker kan ha är träning. "Det är helt enkelt inte sant att träning kan orsaka missfall" säger Camilla Porsman i sin bok. Sen läser man det här: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=7981
Tyvärr är det ju ingen undersökning från stenåldern heller, utan från förra året. Alltså, FYRA GÅNGER HÖGRE RISK?? Det verkar ju helt osannolikt dåligt. Och samtidigt vet jag att tidigare undersökningar inte har påvisat nån ökning alls. Det får en ju att fundera. Jag tror ändå att jag tänker fortsätta träna på en nivå som känns lagom för mig. Det finns ju, som artikeln påpekar, väldigt många fördelar också. Spinning har dessutom inte det där stötmomentet som löpning i alla dess former har. Om det nu är det det beror på.
Jag och min lilla cellklump mår i alla fall bra just nu. Egentligen kan jag inte svara för hur bra cellklumpen mår, men jag tycker att det känns som den mår bra. Snart ska den bli en mask, sen nåt lite läskigt med en hjärna i ena änden, och sen börjar hjärtat slå, om ungefär en vecka. Jag trodde egentligen att den hade kommit lite längre i utvecklingen.
Det verkar som om förvirringen över det här med veckobenämning är total. Jag är ju i femte veckan, eftersom jag har genomgått fyra hela veckor och ett par dagar. Samtidigt verkar det som att vårdpersonal kallar den här veckan för "Vecka 4". Och för att spä på det hela så känns det som att i de beskrivningar jag läst så "tappar" man den här veckan. Det går direkt från "Fjärde veckan - implantation" till "Femte veckan - hjärtat börjar slå". Och på amerikanska sidor verkar de mäta efter senaste mens som INTE kom, så där är jag plötsligt i första veckan :) Jag har tagit fasta på Lennart Nilssons DAGAR nu. Han beskriver, såhär i början, embryots ålder sen befruktning. Och hjärtat startar när den lilla varelsen är 22 dagar. Alltså om ungefär en vecka.
Jag var ju och hälsade på en bebis (och dess mor) igår. Hade en vag förhoppning om att få ett totalt hormon-spel och akut längtan tills mitt eget kryp kommer ut - men nej. Det var en söt bebis och allt sånt, men jag blev inte tårögd och darrig och emotionell. En liten besvikelse, faktiskt.
Annars brukar jag prata med min lilla fripassagerare. Jag lägger handen på magen och skickar snälla tankar, i stil med "Klamra dig fast och väx och se till att bli en frisk liten krabat!". Det är kanske liiite svårt att få en connection till nånting man strängt taget inte märker av speciellt mycket, men jag jobbar i alla fall på det.
2008-09-18
Törstig!
Jag, som i vanliga fall har ett dagligt vattenintag på exakt tre glas vatten - ett glas vatten till varje måltid - har plötsligt blivit ofattbart törstig. Jag kan klunka i mig en liter vatten mellan frukost och lunch, en halvliter mellan lunch och middag och ytterligare en halvliter på kvällen. Jag blir faktiskt lite torr i munnen nu när jag skriver det. Tja.. Jag dricker väl för lite normalt sett, utom när jag tränar (för jag svettas som en gris), men det här känns allt lite överdrivet.
Allt vatten gör mig kissnödig, så det verkar inte som om det egentligen går åt till något speciellt, utom möjligen en genomspolning av njurarna.
Idag ska jag hälsa på en bebis! En kollega blev mamma för ett par veckor sen, och jag lovade att avlägga ett besök. Ska bli kul att se både knodden och det nyrenoverade huset.
Har jag förresten talat om hur underbart det är att ha ett fungerande badrum? Det kan inte nog understrykas!
Allt vatten gör mig kissnödig, så det verkar inte som om det egentligen går åt till något speciellt, utom möjligen en genomspolning av njurarna.
Idag ska jag hälsa på en bebis! En kollega blev mamma för ett par veckor sen, och jag lovade att avlägga ett besök. Ska bli kul att se både knodden och det nyrenoverade huset.
Har jag förresten talat om hur underbart det är att ha ett fungerande badrum? Det kan inte nog understrykas!
2008-09-17
Ny vecka!
Idag har jag väl egentligen inte så mycket att säga. Jag är på dag 4+0, dvs första dagen i femte veckan. Låter det lustigt, så tänk på att "nittonhundratalet" och "tjugonde århundradet" är samma sak :) Brösten gör lite mindre ont, vilket skulle kunna vara en källa till oro, men jag orkar faktiskt inte oroa mig. Vi ska ha barn, och just nu är det som bor därinne en liten grodd, på god väg att bli en mask. Den är fullt upptagen med celldelning och uppskapande av hjärta och annat viktigt. Jag ska inte störa den med att betvivla dess livskraft!
Det är skitkallt på jobbet, som vanligt. Dock inte lika kallt som det KAN vara, så vantarna behövs inte idag. Vi hade AW på kontoret efter jobbet igår, jag drack nogsamt Ramlösa eftersom jag skulle träna efteråt. Och tränade, det gjorde jag minsann! Ett härligt, men inte FÖR ansträngande pump-pass. Smaskade i mig Dextrosol Lakrits under stretchingen. Smakar Lakrisal, inte alls så tokigt!
Vägde mig i morse och kunde sammanbitet konstatera att jag tappat ytterligare ett halvkilo sen i måndags. Hoppas det är temporärt, eller att måndagsvikten alltid är högre eftersom den inkluderar helgens goffande. Jag tycker ändå att jag äter och äter! Vi får se hur läget är på måndag, har jag gått ner mer så måste jag klämma i mig mer käk.
Slutade också peta i mig Borago-kapslarna i morse, eftersom åsikterna om huruvida man ska äta sånt under en graviditet verkar gå isär. Jag bestämde mig när jag såg en artikel som indikerade att för högt intag av Omega-6 relativt Omega-3 skulle kunna öka risken för blodproppar. Det är ju verkligen inget som krypet behöver, näringstillförseln avstängd pga Omega-6! Framförallt eftersom jag nån annanstans läst att tidiga missfall enligt nya rön ofta verkar bero på just små blodproppar, se http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1711150. Fast vanligast är kromosomavvikelser. Evolutionära chansningar som inte riktigt går hem, alltså.
Nej. Det där var inte att oroa sig. Det var faktiskt rena fakta. Chansen att allt ska gå bra är fortfarande mycket större än att det inte skulle göra det.
Det är skitkallt på jobbet, som vanligt. Dock inte lika kallt som det KAN vara, så vantarna behövs inte idag. Vi hade AW på kontoret efter jobbet igår, jag drack nogsamt Ramlösa eftersom jag skulle träna efteråt. Och tränade, det gjorde jag minsann! Ett härligt, men inte FÖR ansträngande pump-pass. Smaskade i mig Dextrosol Lakrits under stretchingen. Smakar Lakrisal, inte alls så tokigt!
Vägde mig i morse och kunde sammanbitet konstatera att jag tappat ytterligare ett halvkilo sen i måndags. Hoppas det är temporärt, eller att måndagsvikten alltid är högre eftersom den inkluderar helgens goffande. Jag tycker ändå att jag äter och äter! Vi får se hur läget är på måndag, har jag gått ner mer så måste jag klämma i mig mer käk.
Slutade också peta i mig Borago-kapslarna i morse, eftersom åsikterna om huruvida man ska äta sånt under en graviditet verkar gå isär. Jag bestämde mig när jag såg en artikel som indikerade att för högt intag av Omega-6 relativt Omega-3 skulle kunna öka risken för blodproppar. Det är ju verkligen inget som krypet behöver, näringstillförseln avstängd pga Omega-6! Framförallt eftersom jag nån annanstans läst att tidiga missfall enligt nya rön ofta verkar bero på just små blodproppar, se http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1711150. Fast vanligast är kromosomavvikelser. Evolutionära chansningar som inte riktigt går hem, alltså.
Nej. Det där var inte att oroa sig. Det var faktiskt rena fakta. Chansen att allt ska gå bra är fortfarande mycket större än att det inte skulle göra det.
2008-09-16
Fas 0.1 avklarad
Japp. Nu har jag passerat dagen då jag borde fått mens. Det känns bra, även om det väl inte har någon annan betydelse än rent psykologiskt... Det är väldigt svårt att bena ut det här med risken för missfall. Siffrorna varierar från 10-40% (för en bekräftad graviditet). Jag måste försöka sluta tänka på det, har jag bestämt mig för. Händer det, så händer det. Jag vet inte om jag kommer att känna mig mer "förberedd" ifall jag maniskt tittar på toapappret de närmsta 7 veckorna.
Kollade upp när jag skulle kunna göra NUPP-test ifall det går så långt - det verkar vara under November (v. 11-14). Det är ju JÄTTELÅNG tid kvar till dess.
Mina bröstvårtor har börjat göra ont. Lustig känsla som jag inte haft innan. Tänk dig att du byter ut bröstvårtorna mot ett par sylvassa stålnitar, och har spetsen inplanterad i bröstet, så att själva "basen" av niten är den del som sticker ut som en bröstvårta. Ungefär så känns det. Trycker man på den, så AJ. Petar man den i sidled så känns det skumt "bakom" den. Inget illamående än, men så går jag inte in i vecka 5 förrän i morgon (och kräkandet kommer inte igång förrän typ v. 6, statistiskt sett). Jag räknar envist mina dagar utifrån ägglossning minus 2 veckor. Skulle jag räknat efter senaste mens så är jag i v. 5 sen några dagar. Men det stämmer ju inte. För jag är inte den som har ägglossning på dag 14 i cykeln.
Jag har funderat på det där med NUPP, förresten. Om det visar sig att det finns en förhöjd risk för kromosomskador, alltså. Maken och jag är rörande överens om att vi inte vill ha ett barn med kromosomskador om vi kan undvika det. Man kan bli hur upprörd man vill över det, men så är det. Vi vill alltså göra NUPP. Nu kan det ju bli så att testet utförs i v. 14. Svaret får man direkt, och om risken är förhöjd är det ganska logiskt att gå vidare till fostervattensprov. Då får man väl antagligen vänta ett par veckor för provtagning och sen ett par veckor för svar. Och får man då ett ovälkommet svar så är man i v. 18! Att besluta att avbryta en graviditet i v. 18 måste vara oerhört svårt, även om man har bestämt sig för att man inte vill ha ett barn med kromosomavvikelser. Nästan halva graviditeten har gått, man har antagligen en ordentlig kula och har fått berätta för folk. Usch...
Näää.. nu måste jag faktiskt sluta oroa mig för alla fel som KAN uppkomma. Från och med nu ska jag bara oroa mig om jag får oroväckande symptom!
Kollade upp när jag skulle kunna göra NUPP-test ifall det går så långt - det verkar vara under November (v. 11-14). Det är ju JÄTTELÅNG tid kvar till dess.
Mina bröstvårtor har börjat göra ont. Lustig känsla som jag inte haft innan. Tänk dig att du byter ut bröstvårtorna mot ett par sylvassa stålnitar, och har spetsen inplanterad i bröstet, så att själva "basen" av niten är den del som sticker ut som en bröstvårta. Ungefär så känns det. Trycker man på den, så AJ. Petar man den i sidled så känns det skumt "bakom" den. Inget illamående än, men så går jag inte in i vecka 5 förrän i morgon (och kräkandet kommer inte igång förrän typ v. 6, statistiskt sett). Jag räknar envist mina dagar utifrån ägglossning minus 2 veckor. Skulle jag räknat efter senaste mens så är jag i v. 5 sen några dagar. Men det stämmer ju inte. För jag är inte den som har ägglossning på dag 14 i cykeln.
Jag har funderat på det där med NUPP, förresten. Om det visar sig att det finns en förhöjd risk för kromosomskador, alltså. Maken och jag är rörande överens om att vi inte vill ha ett barn med kromosomskador om vi kan undvika det. Man kan bli hur upprörd man vill över det, men så är det. Vi vill alltså göra NUPP. Nu kan det ju bli så att testet utförs i v. 14. Svaret får man direkt, och om risken är förhöjd är det ganska logiskt att gå vidare till fostervattensprov. Då får man väl antagligen vänta ett par veckor för provtagning och sen ett par veckor för svar. Och får man då ett ovälkommet svar så är man i v. 18! Att besluta att avbryta en graviditet i v. 18 måste vara oerhört svårt, även om man har bestämt sig för att man inte vill ha ett barn med kromosomavvikelser. Nästan halva graviditeten har gått, man har antagligen en ordentlig kula och har fått berätta för folk. Usch...
Näää.. nu måste jag faktiskt sluta oroa mig för alla fel som KAN uppkomma. Från och med nu ska jag bara oroa mig om jag får oroväckande symptom!
2008-09-15
Måndag - dagen M
Idag skulle jag fått mens. Det finns gott om timmar kvar att drabbas av det, men jag tänkte såklart försöka slippa. Teoretiskt sett skulle den faktiskt dessutom kunnat vara planerad till onsdag, eftersom jag har fått den så sent ett par gånger. Men nä - det vore orättvist! Har hur som helst laddat med skydd utifall att olyckan skulle vara framme.
Det rosa upphörde i lördags eftermiddag och har inte visat sitt fula tryne sen dess. Det får mig att känna mig bättre till mods. Annars mår jag bra, kändes som om jag fick mens hela lördagen, men det fick jag ju inte. Idag har jag liiiite ont i magen och ganska mycket mer ont i brösten. Var ute och promenerade igår och fick ha på mig sport-BH till min modesta byst. Undrar om den kommer att börja växa okontrollerat också? Jag köpte en ny BH i lördags och fick köpa en storlek större än vanligt, men kan inte direkt se att jag har vuxit nåt. Antar att det är olika för olika märken bara. Btw en cool BH från Abecita, som kan användas till väldigt djupa V-ringningar. Såhär ser den ut, fast det är inte mina bröst på bilden :)
Väninnorna på kräftskivan i lördags blev helt chockade av nyheten - ja, alla utom en som säger att ALLA hon känner är gravida och att de tycker att hon är väldigt konstig som väljer att vänta, trots fast förhållande och allt. Jag var i alla fall glad igår att jag "slapp" dricka i lördags, eftersom kalaset slutade kl 06 och jag klämde in 5 timmars sömn. Jag kan bara tänka mig bakfyllan. Hu. Kräftskivan i sig var en lyckad historia med mycket tant-skratt och extremt onyttiga miniostpajer. Vi diskuterade i vanlig ordning bajs och sex - antagligen de vanligaste diskussionsämnena på vilken tjejmiddag som helst.
Har köpt en bok om träning och graviditet. För jag vill ju inte sluta träna! Och det behöver jag inte heller, säger Camilla Porsman. Jag ska bara inte ta ut mig fullständigt. Det kan jag nog leva med. Ska på spinning ikväll och inte ta ut mig fullständigt (det gjorde jag förra veckan, och det räckte).
Måste också försöka äta mer. Det är märkligt, jag har gått upp i vikt hela senaste året, men nu när jag bara har slutat äta sötsaker, snacks och snabbmat och undviker att äta efter middagen har jag plötsligt tappat 2 kg på 2 veckor. Jag gissar på att det inte är helt optimalt att fortsätta på det spåret, men jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska smälla i mig för extra mat. Jag har ingen lust att trycka i mig onyttigheter NU. Verkligen helt fel tillfälle att börja. Och eftersom jag bevakas minutiöst på jobbet av misstänksamma arbetskamrater kan jag inte börja med flera extra mellanmål utan att det börjar blinka "Gravid" i pannan på mig. Å andra sidan så kanske jag drabbas av sjukt illamående om två dagar och måste äta hela tiden.
Nåja. Så länge min lilla inneboende stannar kvar så tar jag gladeligen illamående och andra otäckheter.. jag vill bara slippa blöda, tack!
Det rosa upphörde i lördags eftermiddag och har inte visat sitt fula tryne sen dess. Det får mig att känna mig bättre till mods. Annars mår jag bra, kändes som om jag fick mens hela lördagen, men det fick jag ju inte. Idag har jag liiiite ont i magen och ganska mycket mer ont i brösten. Var ute och promenerade igår och fick ha på mig sport-BH till min modesta byst. Undrar om den kommer att börja växa okontrollerat också? Jag köpte en ny BH i lördags och fick köpa en storlek större än vanligt, men kan inte direkt se att jag har vuxit nåt. Antar att det är olika för olika märken bara. Btw en cool BH från Abecita, som kan användas till väldigt djupa V-ringningar. Såhär ser den ut, fast det är inte mina bröst på bilden :)
Väninnorna på kräftskivan i lördags blev helt chockade av nyheten - ja, alla utom en som säger att ALLA hon känner är gravida och att de tycker att hon är väldigt konstig som väljer att vänta, trots fast förhållande och allt. Jag var i alla fall glad igår att jag "slapp" dricka i lördags, eftersom kalaset slutade kl 06 och jag klämde in 5 timmars sömn. Jag kan bara tänka mig bakfyllan. Hu. Kräftskivan i sig var en lyckad historia med mycket tant-skratt och extremt onyttiga miniostpajer. Vi diskuterade i vanlig ordning bajs och sex - antagligen de vanligaste diskussionsämnena på vilken tjejmiddag som helst.
Har köpt en bok om träning och graviditet. För jag vill ju inte sluta träna! Och det behöver jag inte heller, säger Camilla Porsman. Jag ska bara inte ta ut mig fullständigt. Det kan jag nog leva med. Ska på spinning ikväll och inte ta ut mig fullständigt (det gjorde jag förra veckan, och det räckte).
Måste också försöka äta mer. Det är märkligt, jag har gått upp i vikt hela senaste året, men nu när jag bara har slutat äta sötsaker, snacks och snabbmat och undviker att äta efter middagen har jag plötsligt tappat 2 kg på 2 veckor. Jag gissar på att det inte är helt optimalt att fortsätta på det spåret, men jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska smälla i mig för extra mat. Jag har ingen lust att trycka i mig onyttigheter NU. Verkligen helt fel tillfälle att börja. Och eftersom jag bevakas minutiöst på jobbet av misstänksamma arbetskamrater kan jag inte börja med flera extra mellanmål utan att det börjar blinka "Gravid" i pannan på mig. Å andra sidan så kanske jag drabbas av sjukt illamående om två dagar och måste äta hela tiden.
Nåja. Så länge min lilla inneboende stannar kvar så tar jag gladeligen illamående och andra otäckheter.. jag vill bara slippa blöda, tack!
2008-09-13
Rosa
I går kväll blödde det lite igen. En droppe på papperet varje gång jag varit på toaletten, utom precis när jag skulle gå och lägga mig. När jag vaknade - inget rosa heller. Självklart tog jag ett nytt test. Idag är linjen starkare. Jag undrar om det betyder att allt är OK (eftersom hormonhalten stiger) eller om det inte betyder något alls.. Jag lägger i alla fall med dagens foto som jämförelse till gårdagens.
Självklart kom det ytterligare en bloddroppe nästa gång jag var på toaletten. Jag kommer snart att vilja undvika att bajsa för att slippa krysta för mycket.
Det skulle vara skönt om det inte ville blöda. Det skulle vara skönt om embryot sitter rätt (dvs inte utanför livmodern) och planerar att stanna där och utvecklas till en frisk krabat, utan att födas eller dö i förtid. Åh, det skulle jag verkligen vilja! Men det är så långt dit, och jag vågar knappt hoppas.
Jag VILL hoppas. Jag vill också snusförnuftigt kunna instämma i "Jag väntar inte missfall, jag väntar barn!". Men är det värt den eventuellt djupare besvikelsen?
Jag fortsätter att febrilt att vänta på att INTE få mens. I ungefär nio månader till.
Självklart kom det ytterligare en bloddroppe nästa gång jag var på toaletten. Jag kommer snart att vilja undvika att bajsa för att slippa krysta för mycket.Det skulle vara skönt om det inte ville blöda. Det skulle vara skönt om embryot sitter rätt (dvs inte utanför livmodern) och planerar att stanna där och utvecklas till en frisk krabat, utan att födas eller dö i förtid. Åh, det skulle jag verkligen vilja! Men det är så långt dit, och jag vågar knappt hoppas.
Jag VILL hoppas. Jag vill också snusförnuftigt kunna instämma i "Jag väntar inte missfall, jag väntar barn!". Men är det värt den eventuellt djupare besvikelsen?
Jag fortsätter att febrilt att vänta på att INTE få mens. I ungefär nio månader till.
2008-09-12
Don't keep your hopes up...
Blod.
Ja, inte mycket. I alla fall inte än. Bara några små droppar på toapapperet precis när jag skrivit klart det förra inlägget, och det är väl 5 timmar sen, lite drygt.
Jag vet inte vad jag ska tolka det som, riktigt. Det borde inte vara en nidationsblödning, för den stackars skuggan som kunde uttydas som ett streck i morse kan knappast ha funnits där innan ägget fäst - väl? Och blödningen ska väl komma i samband med själva nidationen? Det borde inte vara mens, för min lutealfas är då i alla fall längre än 9 dagar! Jag TROR inte att ett missfall blöder ut INNAN mensen skulle kommit, det verkar knepigt eftersom kroppen själv håller uppe progesteronet och därmed förhindrar mens genom hela lutealfasen.
Som vanligt är det bara att vänta och se. Det kanske kommer jättemycket blod om 10 minuter. Eller i morgon. Eller nästa vecka. Eller senare. Eller inte alls.
Förresten är festen ikväll inställd. Jag behöver alltså inte skylla på nåt alls för att slippa dricka, utan kan gå hem och kolla trosorna två gånger i timmen. Och städa inför i morgon. Och inte glömma att köpa ett nytt test på vägen hem, så jag kan testa igen i morgon. Om jag inte har börjat blöda då, vill säga.
En av mina kolleger, sannolikt mest nyfiken i den här delen av landet, kastade långa blickar efter mig när jag gick på toaletten för femte gången på två timmar i morse. Ja, jag var vansinnigt kissnödig. Sen tittade han misstänksamt på min tekopp vid förmiddagsfikat. När jag gick och hämtade en macka 45 minuter innan lunch kunde han helt enkelt inte hålla sig, utan sa (mycket insinuant): "Oj, så hungrig du är IDAG då!".
Hjälp. 4 timmar efter att man testat sig har folk redan korn på en. Skrämmande.
Ja, inte mycket. I alla fall inte än. Bara några små droppar på toapapperet precis när jag skrivit klart det förra inlägget, och det är väl 5 timmar sen, lite drygt.
Jag vet inte vad jag ska tolka det som, riktigt. Det borde inte vara en nidationsblödning, för den stackars skuggan som kunde uttydas som ett streck i morse kan knappast ha funnits där innan ägget fäst - väl? Och blödningen ska väl komma i samband med själva nidationen? Det borde inte vara mens, för min lutealfas är då i alla fall längre än 9 dagar! Jag TROR inte att ett missfall blöder ut INNAN mensen skulle kommit, det verkar knepigt eftersom kroppen själv håller uppe progesteronet och därmed förhindrar mens genom hela lutealfasen.
Som vanligt är det bara att vänta och se. Det kanske kommer jättemycket blod om 10 minuter. Eller i morgon. Eller nästa vecka. Eller senare. Eller inte alls.
Förresten är festen ikväll inställd. Jag behöver alltså inte skylla på nåt alls för att slippa dricka, utan kan gå hem och kolla trosorna två gånger i timmen. Och städa inför i morgon. Och inte glömma att köpa ett nytt test på vägen hem, så jag kan testa igen i morgon. Om jag inte har börjat blöda då, vill säga.
En av mina kolleger, sannolikt mest nyfiken i den här delen av landet, kastade långa blickar efter mig när jag gick på toaletten för femte gången på två timmar i morse. Ja, jag var vansinnigt kissnödig. Sen tittade han misstänksamt på min tekopp vid förmiddagsfikat. När jag gick och hämtade en macka 45 minuter innan lunch kunde han helt enkelt inte hålla sig, utan sa (mycket insinuant): "Oj, så hungrig du är IDAG då!".
Hjälp. 4 timmar efter att man testat sig har folk redan korn på en. Skrämmande.
Två lyckade badrumsinvigningar
Igår mötte jag rörmokaren i dörren när jag kom hem. Sedan möttes jag av ett fullt fungerande badrum! Vi fick vackert vänta med att använda toalettstolen tills silikonet torkat, men allt annat var färdigt att invigas. Och väldigt smutsigt. Någon kommer och städar idag, tydligen. Smutsen bekom oss inte nämnvärt, vi tappade upp ett bad och korkade upp champagnen! Sen satt vi och smuttade i badet och var lyckliga.
I morse var det så dags för Testet. Jag vaknade typ kl 04:30, sen sov jag väl lite halvoroligt fram till kl 6. Drömde att jag testade positivt, en riktig klassiker :) Hurra för toalett på övervåningen! Jag hade förberett allt kvällen innan, men mörkat för maken (eftersom han skulle säga att jag var fånig som testade för tidigt). Först: Ta tempen. 36.6. Lite lågt?? Eller.. inte nån höjning, i alla fall. Nåja. Sen: Inviga toaletten! Kissa i plastmugg. Att testerna ska vara så komplett omöjliga att öppna när man precis har tvättat händerna! Jag visste redan innan jag fått fram stickan (faktiskt redan när jag vaknade) att det inte skulle bli positivt. Jag har ju mått sådär oerhört normalt. Nästan så man skulle kunnat tro att jag inte ens haft ägglossning...
Så var det alltså dags att i exakt 5 sekunder doppa stickan i muggen. 1 - 2- 3- 4- 5 - upp. Och hur länge skulle man vänta sen..? 2 minuter. Jag kikade lite intresserat tills jag såg det vågräta strecket. Sen gick jag och slängde muggen, testförpackningen, kollade klockan, kollade testet... men..? ÄR det där ett streck till? Fy fasen så svagt i så fall! Händerna skakar lite. Jag tittar närmare. Jag tittar i bättre ljus. Jag tar fram kameran. Närbildsfunktion. Jag ser fortfarande ett svagt streck. Väldigt svagt. Jag väcker maken, en av världens kanske morgontröttaste varelser. Han plirar yrvaket på stickan. "Ser du två streck? Ett som är svagt?" sluddrar jag nervöst. "Ja, då är det ju väldigt svagt" svarar han. "Jamen ÄR det två streck?!" "Jag tror det. Fast det ena är väldigt svagt."
Suck. Jag tittar igen och bestämmer att det faktiskt är ett extra streck där. Det borde ju inte vara annat än väldigt svagt. Det är tre dagar tills jag borde fått mens.
När maken får se fotot säger han att det är ett "tydligt, men svagt" streck. Så då var det bekräftat. Med hjälp av maken, Gud, god karma genom insättning av pengar till Rädda Barnen, samt Borago har jag kommit till den punkt då jag kan säga: Jag är gravid!
Jag går direkt från graviditetstvekan till missfallsnoja. "Enavtre, enavtre" mässar det i huvudet. Bär jag på den tredje? Den som inte vill bli till? Jag kommer på att jag faktiskt tänkt tanken att det vore bättre att bli gravid och få missfall, så man i alla fall vet att man kan bli gravid. Kommer jag att bli straffad för det nu, av tankepolisen?
Äsch. Nu ska jag göra såhär:
1. Krångla mig ur spriten ikväll på ett eller annat sätt. Jag håller på att bli förkyld, så det kan vara ett rimligt skäl.
2. Testa igen i morgon. Det kanske var fel på dagens test?
3. Om det fortfarande är ett streck i morgon, berätta för väninnorna och inte dricka (såklart).
4. Vänta och se om jag börjar blöda nästa vecka.
5. Om jag klarar mig veckan ut, beställa tid för ett tidigt ultraljud för att se att det finns nåt levande därinne.
I morse var det så dags för Testet. Jag vaknade typ kl 04:30, sen sov jag väl lite halvoroligt fram till kl 6. Drömde att jag testade positivt, en riktig klassiker :) Hurra för toalett på övervåningen! Jag hade förberett allt kvällen innan, men mörkat för maken (eftersom han skulle säga att jag var fånig som testade för tidigt). Först: Ta tempen. 36.6. Lite lågt?? Eller.. inte nån höjning, i alla fall. Nåja. Sen: Inviga toaletten! Kissa i plastmugg. Att testerna ska vara så komplett omöjliga att öppna när man precis har tvättat händerna! Jag visste redan innan jag fått fram stickan (faktiskt redan när jag vaknade) att det inte skulle bli positivt. Jag har ju mått sådär oerhört normalt. Nästan så man skulle kunnat tro att jag inte ens haft ägglossning...
Så var det alltså dags att i exakt 5 sekunder doppa stickan i muggen. 1 - 2- 3- 4- 5 - upp. Och hur länge skulle man vänta sen..? 2 minuter. Jag kikade lite intresserat tills jag såg det vågräta strecket. Sen gick jag och slängde muggen, testförpackningen, kollade klockan, kollade testet... men..? ÄR det där ett streck till? Fy fasen så svagt i så fall! Händerna skakar lite. Jag tittar närmare. Jag tittar i bättre ljus. Jag tar fram kameran. Närbildsfunktion. Jag ser fortfarande ett svagt streck. Väldigt svagt. Jag väcker maken, en av världens kanske morgontröttaste varelser. Han plirar yrvaket på stickan. "Ser du två streck? Ett som är svagt?" sluddrar jag nervöst. "Ja, då är det ju väldigt svagt" svarar han. "Jamen ÄR det två streck?!" "Jag tror det. Fast det ena är väldigt svagt."
Suck. Jag tittar igen och bestämmer att det faktiskt är ett extra streck där. Det borde ju inte vara annat än väldigt svagt. Det är tre dagar tills jag borde fått mens.
När maken får se fotot säger han att det är ett "tydligt, men svagt" streck. Så då var det bekräftat. Med hjälp av maken, Gud, god karma genom insättning av pengar till Rädda Barnen, samt Borago har jag kommit till den punkt då jag kan säga: Jag är gravid!Jag går direkt från graviditetstvekan till missfallsnoja. "Enavtre, enavtre" mässar det i huvudet. Bär jag på den tredje? Den som inte vill bli till? Jag kommer på att jag faktiskt tänkt tanken att det vore bättre att bli gravid och få missfall, så man i alla fall vet att man kan bli gravid. Kommer jag att bli straffad för det nu, av tankepolisen?
Äsch. Nu ska jag göra såhär:
1. Krångla mig ur spriten ikväll på ett eller annat sätt. Jag håller på att bli förkyld, så det kan vara ett rimligt skäl.
2. Testa igen i morgon. Det kanske var fel på dagens test?
3. Om det fortfarande är ett streck i morgon, berätta för väninnorna och inte dricka (såklart).
4. Vänta och se om jag börjar blöda nästa vecka.
5. Om jag klarar mig veckan ut, beställa tid för ett tidigt ultraljud för att se att det finns nåt levande därinne.
2008-09-11
Kaffe
Jag försöker dra ner på kaffet i förbyggande syfte. Från en morgonespresso och tre dubbelkoppar på jobbet om dagen, till en morgonespresso och en enkelkopp. Eller bara två enkelkoppar.
Vissa dagar är det lite svårare, som igår till exempel. Två koppar på jobbet och en stor latte på stan med väninnan.
Fikandet var trevligt, jag inser med jämna mellanrum att jag träffar mina kompisar för sällan. Min efterjobbet-energi kan uppbådas till träning, men har svårare att kommenderas fram för t ex spontana afterwork-tillfällen. Planering är A och O, jag gillar att gå på AW! Fast inte när någon SMSar och frågar om jag ska med ut när klockan är 16 på fredagseftermiddan och jag redan har planerat vad vi ska äta till middag hemma, och vilket vin vi ska ha.
Det blev en liten orgie i kollektivtrafik i går kväll - först från jobbet och till stationen, där själva fikat utspelade sig. Sen hämtade jag upp min brorsdotter vid tåget och lotsade henne via kommunala färdmedel till pliktverket, där hon skulle testas fysiskt och psykiskt. Jag håller tummarna för att det går bra! Att ta sig kollektivt från pliktverket och hem är en prövning, eftersom det verkar som om alla transportmedel som erbjuds tuffar fram i maklig takt i något som mest kan beskrivas som en fraktalkurva genom bostadsområdena. Det tog en dryg timme, och jag var glad över att jag hade med mig MP3-spelare då ett gäng överförfriskade män hojtandes klev på efter 5 hållplatser.
Jag har alltså färdats tre sträckor kollektivt på en dag. Med 4 olika linjer. Total restid ca 2,25 timmar. Det tyckte JAG var mycket, vilket väl säger en del om hur bortskämd jag är med att bo på cykelavstånd till det mesta och dessutom äga en bil.
Magontet gick förresten över igår. Nu har jag bara det lilla, lilla bröstontet kvar. Fast det känns som om det också är på avtagande. Annars mår jag Precis Som Vanligt.
Nej, jag känner mig inte invaderad av någon alien den här månaden heller.
Vissa dagar är det lite svårare, som igår till exempel. Två koppar på jobbet och en stor latte på stan med väninnan.
Fikandet var trevligt, jag inser med jämna mellanrum att jag träffar mina kompisar för sällan. Min efterjobbet-energi kan uppbådas till träning, men har svårare att kommenderas fram för t ex spontana afterwork-tillfällen. Planering är A och O, jag gillar att gå på AW! Fast inte när någon SMSar och frågar om jag ska med ut när klockan är 16 på fredagseftermiddan och jag redan har planerat vad vi ska äta till middag hemma, och vilket vin vi ska ha.
Det blev en liten orgie i kollektivtrafik i går kväll - först från jobbet och till stationen, där själva fikat utspelade sig. Sen hämtade jag upp min brorsdotter vid tåget och lotsade henne via kommunala färdmedel till pliktverket, där hon skulle testas fysiskt och psykiskt. Jag håller tummarna för att det går bra! Att ta sig kollektivt från pliktverket och hem är en prövning, eftersom det verkar som om alla transportmedel som erbjuds tuffar fram i maklig takt i något som mest kan beskrivas som en fraktalkurva genom bostadsområdena. Det tog en dryg timme, och jag var glad över att jag hade med mig MP3-spelare då ett gäng överförfriskade män hojtandes klev på efter 5 hållplatser.
Jag har alltså färdats tre sträckor kollektivt på en dag. Med 4 olika linjer. Total restid ca 2,25 timmar. Det tyckte JAG var mycket, vilket väl säger en del om hur bortskämd jag är med att bo på cykelavstånd till det mesta och dessutom äga en bil.
Magontet gick förresten över igår. Nu har jag bara det lilla, lilla bröstontet kvar. Fast det känns som om det också är på avtagande. Annars mår jag Precis Som Vanligt.
Nej, jag känner mig inte invaderad av någon alien den här månaden heller.
2008-09-10
Ont i magen - igen
Japp. Sen igår har jag ont i magen igen. Eller magen och magen... Typ liksom lite bakom blåsan igår, och idag även ner mot blygdbenet, fast på höger sida. Är det tarmarna som spökar, eller är det träningsvärk? Av erfarenhet kan jag säga att träningsvärk kan ta sig de ovanligaste former - för tre år sen, under en period när jag tränade väldigt intesivt, fick jag ont i hjärtat. Jag blev helt nojig (såklart) och trodde att det i bästa fall var hjärtmuskelinflammation. Det visade sig efter en stunds googlande vara en effekt av mina hantelflyes (eller heter det flies..? whatever), och smärtan satt inte alls i hjärtat, utan i muskelfästena i bröstbenet. Så kan det bli. Efter det började jag med andra bröstövningar :)
Apropå bröst så har jag fått ont i dem nu. Inte så fasligt ont än, bara när man klämmer in dem i en BH. Jag hör till den lyckliga skara kvinnor som utan större problem kan gå omkring utan BH (även om det inte är så snyggt, så jag undviker det när jag ska träffa folk).
Ikväll ska jag träffa en gammal kompis och fika. Vi ses väldigt sällan nuförtiden, men ändå tror jag på nåt sätt att jag vet i princip allt om hennes liv och bara behöver en 'liten uppdatering'. Så är det ju inte. Hon har i alla fall kommit med förhandsinfo att hon varken är gravid eller ska gifta sig... Hade ju varit smaskens att äta nån typ av bakverk under själva fika-sessionen, men jag har undvikit det i 5 veckor nu och har väl inga direkta planer på att bryta den sviten. Det får bli en svulstig cafe-macka.
Hur går det med badrummet då? Jo, vi har fått ett löfte om att det skall vara färdigt den här veckan. Vi får väl se! Idag ska det i alla fall komma en snickare. Jag är inte helt klar på vad han ska göra, gissningsvis montera badrumsskåp, toapappershållare, duschslang-hållare, handdukshängare etc. Och enligt plan skall rör-nissarna komma i morgon. Någon dag bör vi få besök av en elektriker också. Oklart när.
I helgen blir det kräftskiva i dagarna två. Två olika skivor, alltså. Jag har, mot bättre vetande, bestämt mig för att testa mig på fredag (om jag inte får supertidig mens, konstigare saker har ju hänt). Sannolikheten att testet skulle visa nåt även om jag ÄR gravid är väldigt liten. Men om det nu mot förmodan skulle synas två streck vill jag inte snapsa loss. Och snapsande, det kommer det absolut garanterat att bli, åtminstone på skiva nr 2.
Apropå bröst så har jag fått ont i dem nu. Inte så fasligt ont än, bara när man klämmer in dem i en BH. Jag hör till den lyckliga skara kvinnor som utan större problem kan gå omkring utan BH (även om det inte är så snyggt, så jag undviker det när jag ska träffa folk).
Ikväll ska jag träffa en gammal kompis och fika. Vi ses väldigt sällan nuförtiden, men ändå tror jag på nåt sätt att jag vet i princip allt om hennes liv och bara behöver en 'liten uppdatering'. Så är det ju inte. Hon har i alla fall kommit med förhandsinfo att hon varken är gravid eller ska gifta sig... Hade ju varit smaskens att äta nån typ av bakverk under själva fika-sessionen, men jag har undvikit det i 5 veckor nu och har väl inga direkta planer på att bryta den sviten. Det får bli en svulstig cafe-macka.
Hur går det med badrummet då? Jo, vi har fått ett löfte om att det skall vara färdigt den här veckan. Vi får väl se! Idag ska det i alla fall komma en snickare. Jag är inte helt klar på vad han ska göra, gissningsvis montera badrumsskåp, toapappershållare, duschslang-hållare, handdukshängare etc. Och enligt plan skall rör-nissarna komma i morgon. Någon dag bör vi få besök av en elektriker också. Oklart när.
I helgen blir det kräftskiva i dagarna två. Två olika skivor, alltså. Jag har, mot bättre vetande, bestämt mig för att testa mig på fredag (om jag inte får supertidig mens, konstigare saker har ju hänt). Sannolikheten att testet skulle visa nåt även om jag ÄR gravid är väldigt liten. Men om det nu mot förmodan skulle synas två streck vill jag inte snapsa loss. Och snapsande, det kommer det absolut garanterat att bli, åtminstone på skiva nr 2.
2008-09-08
Misströstan
Åååh, idag har verkligen varit en dag fylld av tristess. Inget "viktigt" att göra på jobbet, jävligt trött, kallare inomhus än utomhus. Och ösregn lagom tills man äntligen får cykla hem.
Jag är rent oproportionerligt sur och grinig och vill byta bil, jobb, land, frisyr, bostad, kroppsform, klädstil och intressen. Och jag vill bli på smällen! Det känns som om det åtminstone skulle få mig att byta 4/7 möjliga, även om det kanske inte blir till det bättre. Men jag känner på mig att det inte blir av den här gången heller. Jag misströstar!
Jag är rent oproportionerligt sur och grinig och vill byta bil, jobb, land, frisyr, bostad, kroppsform, klädstil och intressen. Och jag vill bli på smällen! Det känns som om det åtminstone skulle få mig att byta 4/7 möjliga, även om det kanske inte blir till det bättre. Men jag känner på mig att det inte blir av den här gången heller. Jag misströstar!
Måndagsmorgon
Ååååh, måndag! Jag har verkligen bara slappat i helgen, om man räknar bort ett träningspass, en skogspromenad och två besök till Jysk, som resulterade i en ny kudde (mmm, fräscht dun! Inga knölar! Inga vassa fjädrar!). Jag borde alltså vara hur utvilad som helst, men tyvärr är jag inte det. Ögonen känns fulla med grus och balansen är det lite si och så med.
Det börjar bli tråkigare och tråkigare att inte ha ett badrum. Jag vill inte behöva sitta och ta tempen naken vid köksbordet kl 6 på morgonen! Vi har så full insyn som man kan ha i ett kök... Jag vill inte gå nerför en spiraltrappa för att kissa! Jag vill inte vingla omkring utomhus i mörkret i tofflor och mjukisbyxor för att komma till duschen! Jag vill ha en dusch där man kan raka benen utan att slå pannan i kranen när man böjer sig ner! Jag vill inte ha slipdamm i hela lägenheten!
Räddningen är nära. Idag skall det fogas klinker. När det är torrt kan de placera in porslinet, om jag förstått saken rätt. Det kan alltså teoretiskt sett bli klart nu i veckan - och det blir i så fall inte en dag för tidigt.
Fertilityfriend har avgjort att jag hade ägglossning i onsdags. Först föreslogs måndag lite tveksamt, men i lördags tog alltså ägglossningsberäkningsalgoritmen sitt förnuft till fånga och uppdaterade datumet. En mycket märklig sak är detta:
Jag har inte ont i brösten.
Som den intresserade läsaren kanske minns dök 'ont i brösten efter ägglossning' upp när jag plockade ut spiralen, vilket är märkligt.. Kopparspiral ska ju inte påverka hormonerna. Nu hade jag ju vant mig vid att jag fungerar så, och tagit det som en liten bekräftelse på att ägglossningen ägt rum. Och så är det plötsligt borta! Inte en antydan till smärta.
Det KAN eventuellt bero på Boragon... Den skall ju hjälpa mot PMS, till exempel ömma bröst. I alla fall säger de det i sin marknadsinfo. Nog för att jag hört att effekten inte ska märkas förrän efter 60 dagar, men jag har ingen annan vettig förklaring, utom 'naturliga variationer' möjligen. Jag har däremot en annan, lätt rubbad, förklaring: Jag har sen nån gång i våras använt ett 'salong'-schampo. Dyrt som fan, och för ungefär en månad sen gav jag upp det, eftersom min hårbotten kräver specialbehandling för att inte falla i bitar. Jag vet att det ibland tillsätts östrogena ämnen till vissa kosmetikaprodukter (jag har klippt in ett litet citat längst ner, lägg på lämplig mängd internetskepsis), och smärtan i brösten sägs vara knuten till östrogendominans. Men visst, det låter onekligen ganska långsökt! Fast jag kommer väl inte att sluta fundera på det förrän jag kollat heeeela innehållsförteckningen och googlat på ämnena.
Nåja, jag antar att jag borde vara glad över att slippa ha ont, men det är lite som att ha tappat kontakten med en påträngande gammal vän.
Från http://www.consumerhealth.org/articles/display.cfm?ID=19990303213610
"XENO-ESTROGENS Women today have so many problems with their hormones being out of balance with PMS and menopausal symptoms, and this shouldn't be because it doesn't occur in Third World countries, China or Japan. Menopause is a North American disease and it may just be that we have created it through cosmetic use. We have a major problem with hormone mimickers like xeno-estrogens affecting our endocrine systems. A xeno-estrogen communicates with our cells as if it were an estrogen. Many ingredients in cosmetics have the ability to be a xeno-estrogen. If found in a shampoo, it can lower the sperm count in men! And any exposure between the ages of birth to about six years old can definitely alter a child's hormones. So I always say "Mothers if you want your boys to grow up to be cowboys don't put them in a bubble bath!""
Det börjar bli tråkigare och tråkigare att inte ha ett badrum. Jag vill inte behöva sitta och ta tempen naken vid köksbordet kl 6 på morgonen! Vi har så full insyn som man kan ha i ett kök... Jag vill inte gå nerför en spiraltrappa för att kissa! Jag vill inte vingla omkring utomhus i mörkret i tofflor och mjukisbyxor för att komma till duschen! Jag vill ha en dusch där man kan raka benen utan att slå pannan i kranen när man böjer sig ner! Jag vill inte ha slipdamm i hela lägenheten!
Räddningen är nära. Idag skall det fogas klinker. När det är torrt kan de placera in porslinet, om jag förstått saken rätt. Det kan alltså teoretiskt sett bli klart nu i veckan - och det blir i så fall inte en dag för tidigt.
Fertilityfriend har avgjort att jag hade ägglossning i onsdags. Först föreslogs måndag lite tveksamt, men i lördags tog alltså ägglossningsberäkningsalgoritmen sitt förnuft till fånga och uppdaterade datumet. En mycket märklig sak är detta:
Jag har inte ont i brösten.
Som den intresserade läsaren kanske minns dök 'ont i brösten efter ägglossning' upp när jag plockade ut spiralen, vilket är märkligt.. Kopparspiral ska ju inte påverka hormonerna. Nu hade jag ju vant mig vid att jag fungerar så, och tagit det som en liten bekräftelse på att ägglossningen ägt rum. Och så är det plötsligt borta! Inte en antydan till smärta.
Det KAN eventuellt bero på Boragon... Den skall ju hjälpa mot PMS, till exempel ömma bröst. I alla fall säger de det i sin marknadsinfo. Nog för att jag hört att effekten inte ska märkas förrän efter 60 dagar, men jag har ingen annan vettig förklaring, utom 'naturliga variationer' möjligen. Jag har däremot en annan, lätt rubbad, förklaring: Jag har sen nån gång i våras använt ett 'salong'-schampo. Dyrt som fan, och för ungefär en månad sen gav jag upp det, eftersom min hårbotten kräver specialbehandling för att inte falla i bitar. Jag vet att det ibland tillsätts östrogena ämnen till vissa kosmetikaprodukter (jag har klippt in ett litet citat längst ner, lägg på lämplig mängd internetskepsis), och smärtan i brösten sägs vara knuten till östrogendominans. Men visst, det låter onekligen ganska långsökt! Fast jag kommer väl inte att sluta fundera på det förrän jag kollat heeeela innehållsförteckningen och googlat på ämnena.
Nåja, jag antar att jag borde vara glad över att slippa ha ont, men det är lite som att ha tappat kontakten med en påträngande gammal vän.
Från http://www.consumerhealth.org/articles/display.cfm?ID=19990303213610
"XENO-ESTROGENS Women today have so many problems with their hormones being out of balance with PMS and menopausal symptoms, and this shouldn't be because it doesn't occur in Third World countries, China or Japan. Menopause is a North American disease and it may just be that we have created it through cosmetic use. We have a major problem with hormone mimickers like xeno-estrogens affecting our endocrine systems. A xeno-estrogen communicates with our cells as if it were an estrogen. Many ingredients in cosmetics have the ability to be a xeno-estrogen. If found in a shampoo, it can lower the sperm count in men! And any exposure between the ages of birth to about six years old can definitely alter a child's hormones. So I always say "Mothers if you want your boys to grow up to be cowboys don't put them in a bubble bath!""
2008-09-03
Inte en i gänget
I morse satte jag sånär frukostflingorna i halsen när jag på familjesidorna i tidningen hittade ett bröllopsfoto där en av huvudpersonerna är en kompis som senast jag såg henne (dvs på mitt bröllop för drygt ett år sen) var inbiten singel. Jag visste ju iofs att hon blivit sambo (då satte jag också nästan i halsen), men det var allt lite väl magstarkt att se karln hon bor med för första gången på ett foto med undertexten "Vi har gift oss!" (eller vad det nu stod). Jag har försökt nå henne för kommentarer, men misslyckats komplett. Alltså, jag är inte missunnsam eller sur/arg/upprörd, men väldigt förvånad över att
a) Vi tydligen kommit ifrån varann så väldigt det senaste året
och
b) Hon gått och gift sig över huvud taget, och framförallt efter att hon känt mannen exakt ett år.
Nåväl, dagens chocker var inte slut med detta. Under eftermiddan fick jag i rask följd veta att två av mina kolleger skall bli pappor om ett par månader. Alltså, hur har jag kunnat missa DET?? Alla andra verkade totalt införstådda i det hela. Finns det nån gemensam kalender på intranätet som jag inte har hittat? Eller en mailinglista som alla som ska få barn är medlemmar i? En kvinnlig kollega kom hem från BB i söndags, men DEN graviditeten missade jag i alla fall inte... Bebisen är jättesöt och jag är väldigt glad för hennes skull!
Det här med att två killar på jobbet snart ska ha barn (faktiskt tre, för en visste jag om.. och med den koll jag har så lär det väl vara typ 8 till) får mig odefinierat betryckt. Som om jag liksom hamnat ohjälpligt efter. Eller så kanske det är det faktum att jag inte har blivit invigd i hemligheten (som knappast ens kan ha varit hemlig de senaste månaderna) som gör mig lite nere. Typ att jag är så Definitivt Icke-Gravid att jag nog inte är intresserad av såna saker?
Åååh, till och med en av mina favoritbloggare i kategorin "jag är så desperat efter barn att det nästan är komiskt" (http://symtomletaren.bloggagratis.se/) har blivit på smällen. Jag förväntar mig att en av mina väninnor snart ska komma med samma besked. Fy fasen, en sån klump i magen jag har. Jag vet att logiken i mitt huvud brister lite, men det känns som att någon sitter och håller räkning och just har bestämt att barn-kvoten i min bekantskapskrets är fylld för det närmsta året och bättre lycka till sommaren!
Min hjärna är fantastiskt bra på att spela mig små spratt. Av en ganska oklar anledning hade jag lyckats få för mig att det var den här månaden jag skulle bli gravid, för att det hade Passat Så Bra. Jag hade räknat ut att jag borde få ägglossning typ i söndags. Då skulle jag veta definitivt om jag var gravid på fredag om en vecka. Det skulle i sin tur innebära att jag kunde Komma Med Det Stora Avslöjandet för mina tjejkompisar på vår årliga kräftskiva. Oh, det hade blivit gratulationer och de hade fått snapsa till min ära medan jag drack mineralvatten!
Nu kommer det lustiga: Jag fick inte ägglossning i söndags. Den har nog kommit igår, eller kanske idag. Eller så kommer den inte alls. Hur som helst kommer jag inte att veta ifall jag är gravid på lördag om en vecka. Så känsliga är inte graviditetstesten om man inte får dramatiskt ökade hormonnivåer väldigt snabbt. Faktum är att många inte 'plussar' förrän några dagar efter att de skulle fått mens. Och vet ni vad som händer i mitt huvud nu? Jo, nu tror jag plötsligt att det är omöjligt att bli gravid den här månaden, eftersom jag inte kommer att få möjlighet att berätta det vid det tillfälle jag tänkt mig. Och så tror jag det i en halvtimme, sen börjar jag luta åt att det faktiskt ändå borde inträffa snart, typ den här månaden. Och så kom det här med bebisfestivalen på jobbet som en blixt från klar himmel och rörde till alltihop ännu mer. Nu känns det heeeelt hopplöst.
Jag trodde fram till helgen att jag faktiskt skulle kunna låta bli att maniskt tänka på graviditet och tillörande symptom den här månaden. Det kändes verkligen så. Men igår kom fixeringen, som att slå på en strömbrytare. Det måste vara hormonerna. Eller så är jag helt vrickad. Det kan såklart inte uteslutas.
a) Vi tydligen kommit ifrån varann så väldigt det senaste året
och
b) Hon gått och gift sig över huvud taget, och framförallt efter att hon känt mannen exakt ett år.
Nåväl, dagens chocker var inte slut med detta. Under eftermiddan fick jag i rask följd veta att två av mina kolleger skall bli pappor om ett par månader. Alltså, hur har jag kunnat missa DET?? Alla andra verkade totalt införstådda i det hela. Finns det nån gemensam kalender på intranätet som jag inte har hittat? Eller en mailinglista som alla som ska få barn är medlemmar i? En kvinnlig kollega kom hem från BB i söndags, men DEN graviditeten missade jag i alla fall inte... Bebisen är jättesöt och jag är väldigt glad för hennes skull!
Det här med att två killar på jobbet snart ska ha barn (faktiskt tre, för en visste jag om.. och med den koll jag har så lär det väl vara typ 8 till) får mig odefinierat betryckt. Som om jag liksom hamnat ohjälpligt efter. Eller så kanske det är det faktum att jag inte har blivit invigd i hemligheten (som knappast ens kan ha varit hemlig de senaste månaderna) som gör mig lite nere. Typ att jag är så Definitivt Icke-Gravid att jag nog inte är intresserad av såna saker?
Åååh, till och med en av mina favoritbloggare i kategorin "jag är så desperat efter barn att det nästan är komiskt" (http://symtomletaren.bloggagratis.se/) har blivit på smällen. Jag förväntar mig att en av mina väninnor snart ska komma med samma besked. Fy fasen, en sån klump i magen jag har. Jag vet att logiken i mitt huvud brister lite, men det känns som att någon sitter och håller räkning och just har bestämt att barn-kvoten i min bekantskapskrets är fylld för det närmsta året och bättre lycka till sommaren!
Min hjärna är fantastiskt bra på att spela mig små spratt. Av en ganska oklar anledning hade jag lyckats få för mig att det var den här månaden jag skulle bli gravid, för att det hade Passat Så Bra. Jag hade räknat ut att jag borde få ägglossning typ i söndags. Då skulle jag veta definitivt om jag var gravid på fredag om en vecka. Det skulle i sin tur innebära att jag kunde Komma Med Det Stora Avslöjandet för mina tjejkompisar på vår årliga kräftskiva. Oh, det hade blivit gratulationer och de hade fått snapsa till min ära medan jag drack mineralvatten!
Nu kommer det lustiga: Jag fick inte ägglossning i söndags. Den har nog kommit igår, eller kanske idag. Eller så kommer den inte alls. Hur som helst kommer jag inte att veta ifall jag är gravid på lördag om en vecka. Så känsliga är inte graviditetstesten om man inte får dramatiskt ökade hormonnivåer väldigt snabbt. Faktum är att många inte 'plussar' förrän några dagar efter att de skulle fått mens. Och vet ni vad som händer i mitt huvud nu? Jo, nu tror jag plötsligt att det är omöjligt att bli gravid den här månaden, eftersom jag inte kommer att få möjlighet att berätta det vid det tillfälle jag tänkt mig. Och så tror jag det i en halvtimme, sen börjar jag luta åt att det faktiskt ändå borde inträffa snart, typ den här månaden. Och så kom det här med bebisfestivalen på jobbet som en blixt från klar himmel och rörde till alltihop ännu mer. Nu känns det heeeelt hopplöst.
Jag trodde fram till helgen att jag faktiskt skulle kunna låta bli att maniskt tänka på graviditet och tillörande symptom den här månaden. Det kändes verkligen så. Men igår kom fixeringen, som att slå på en strömbrytare. Det måste vara hormonerna. Eller så är jag helt vrickad. Det kan såklart inte uteslutas.
2008-09-01
Baluns
Vi var på ett rasande trevligt kalas i helgen! Vi drack (en smula för mycket) öl, fiskade kräftor, ramlade i vattnet (vissa av oss, inte jag...), hånglade med andra festdeltagare (andra av oss, verkligen inte jag...), föll nerför trappor (nej, det var inte heller jag), badade under kontrollerade former i det jättekalla vattnet, diskuterade grammatik, solade, spelade hög musik och hade det fint.
Jodå, termometern fick följa med, och inte en levandes själ var vaken när jag stoppade in den i munnen, så jag hade nog kommit undan med ägglossningstest också om jag varit sugen. Nu verkar det som om jag fortfarande inte har haft den där ägglossningen, men när jag testade i morse syntes ett svagt streck (till skillnad från inget alls, som tidigare), så jag antar att det starka strecket borde komma i morrn..? Den som lever får se. Jag har hur som helst bara ett test kvar, och jag tror inte att jag kommer att köpa nya.
Magen är alltjämt gnällig. När jag sökte för det i vintras sa läkaren bestämt att IBS, det är det i alla fall inte. Jag minns inte hur hon motiverade det, och jag tycker då själv att det passar ruskigt bra in på symptomen. Det går inte att göra nåt åt IBS, utom möjligen att äta lite mer regelbundet och nyttigt. Tänker nog försöka dra ner på kaffet (kan vara smart i vilket fall som helst). Då jag var och kollade upp mig fick jag order om att ta en vit månad för att se om det hjälpte. Det gjorde det inte, möjligen försvann de värsta skoven. Jag tänker alltså inte återgå till att vara helnykterist, i alla fall inte av DEN anledningen.
Förhoppningsvis kommer mina internet-beställda böcker idag. En kokbok, en faktabok åt maken och Lennart Nilsson-boken, ni vet. Jag har faktiskt inte läst den, och bara sett den där mest visade bilden. Ska bli intressant. Har avin hamnat i brevlådan så ska jag försöka hämta paketet innan jag åker och tränar ikväll. Min bättre hälft får sköta tvätten, för det här är enda träningsmöjligheten innan helgen - det blir kurs 12 timmar om dagen tisdag-torsdag. En intressant kurs förvisso, men jag kommer att vara helt slut när jag kommer hem på kvällarna. Jag känner redan nu att det ska bli skönt med helg - för nästa helg ska jag inte göra nånting, framförallt inte åka ut och bo på luftmadrass i djupaste skogen.
Jodå, termometern fick följa med, och inte en levandes själ var vaken när jag stoppade in den i munnen, så jag hade nog kommit undan med ägglossningstest också om jag varit sugen. Nu verkar det som om jag fortfarande inte har haft den där ägglossningen, men när jag testade i morse syntes ett svagt streck (till skillnad från inget alls, som tidigare), så jag antar att det starka strecket borde komma i morrn..? Den som lever får se. Jag har hur som helst bara ett test kvar, och jag tror inte att jag kommer att köpa nya.
Magen är alltjämt gnällig. När jag sökte för det i vintras sa läkaren bestämt att IBS, det är det i alla fall inte. Jag minns inte hur hon motiverade det, och jag tycker då själv att det passar ruskigt bra in på symptomen. Det går inte att göra nåt åt IBS, utom möjligen att äta lite mer regelbundet och nyttigt. Tänker nog försöka dra ner på kaffet (kan vara smart i vilket fall som helst). Då jag var och kollade upp mig fick jag order om att ta en vit månad för att se om det hjälpte. Det gjorde det inte, möjligen försvann de värsta skoven. Jag tänker alltså inte återgå till att vara helnykterist, i alla fall inte av DEN anledningen.
Förhoppningsvis kommer mina internet-beställda böcker idag. En kokbok, en faktabok åt maken och Lennart Nilsson-boken, ni vet. Jag har faktiskt inte läst den, och bara sett den där mest visade bilden. Ska bli intressant. Har avin hamnat i brevlådan så ska jag försöka hämta paketet innan jag åker och tränar ikväll. Min bättre hälft får sköta tvätten, för det här är enda träningsmöjligheten innan helgen - det blir kurs 12 timmar om dagen tisdag-torsdag. En intressant kurs förvisso, men jag kommer att vara helt slut när jag kommer hem på kvällarna. Jag känner redan nu att det ska bli skönt med helg - för nästa helg ska jag inte göra nånting, framförallt inte åka ut och bo på luftmadrass i djupaste skogen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)