Don't keep your hopes up...

Blod.

Ja, inte mycket. I alla fall inte än. Bara några små droppar på toapapperet precis när jag skrivit klart det förra inlägget, och det är väl 5 timmar sen, lite drygt.

Jag vet inte vad jag ska tolka det som, riktigt. Det borde inte vara en nidationsblödning, för den stackars skuggan som kunde uttydas som ett streck i morse kan knappast ha funnits där innan ägget fäst - väl? Och blödningen ska väl komma i samband med själva nidationen? Det borde inte vara mens, för min lutealfas är då i alla fall längre än 9 dagar! Jag TROR inte att ett missfall blöder ut INNAN mensen skulle kommit, det verkar knepigt eftersom kroppen själv håller uppe progesteronet och därmed förhindrar mens genom hela lutealfasen.

Som vanligt är det bara att vänta och se. Det kanske kommer jättemycket blod om 10 minuter. Eller i morgon. Eller nästa vecka. Eller senare. Eller inte alls.

Förresten är festen ikväll inställd. Jag behöver alltså inte skylla på nåt alls för att slippa dricka, utan kan gå hem och kolla trosorna två gånger i timmen. Och städa inför i morgon. Och inte glömma att köpa ett nytt test på vägen hem, så jag kan testa igen i morgon. Om jag inte har börjat blöda då, vill säga.

En av mina kolleger, sannolikt mest nyfiken i den här delen av landet, kastade långa blickar efter mig när jag gick på toaletten för femte gången på två timmar i morse. Ja, jag var vansinnigt kissnödig. Sen tittade han misstänksamt på min tekopp vid förmiddagsfikat. När jag gick och hämtade en macka 45 minuter innan lunch kunde han helt enkelt inte hålla sig, utan sa (mycket insinuant): "Oj, så hungrig du är IDAG då!".

Hjälp. 4 timmar efter att man testat sig har folk redan korn på en. Skrämmande.