Mellan hopp och förtvivlan

Igår kväll gick jag på spinning. Jag tog det lagom lugnt, inget blod eller andra obehag. Jag somnade ganska trygg i min förvissning att allt var bra. Det kom faktiskt inget mer blod alls under hela dagen igår, och inte när jag klev upp i morse heller. Inget fram till morgonens högtidsstund (det STORA toalettbesöket, som går av stapeln efter frukost varje dag). Jag hade mina onda aningar, för de tidigare incidenterna har inträffat i samband med just detta. Och mycket riktigt, så även idag. Fast idag var det inte bara rosa. Idag var det rött.

Inte mycket, mest som en rejäl spotting, men betydligt mer än en droppe. Och lite slemmigt. "Nu är det kört" tänkte jag. Och sen kom det inget mer.

Det låter väldigt mycket som början till ett missfall, tycker jag. Oavsett hur normalt det är att blöda tidigt i graviditeten. Det känns inte alls normalt för mig, framförallt inte att blöda flera dagar i rad, mer och mer. Att ha förtröstan är tydligen inte min grej, men det skulle ju underlätta om jag slapp blöda!

Jag har jättesvårt att koncentera mig på jobbet, alla mina tankar är riktade mot magen och jag ber den som bor där att hålla sig frisk och hålla sig kvar, men det kan ju såklart vara svårt att uppfatta för någon som inte ens har ett fungerande hjärta än. Jag ber även till godtycklig gud, eller annan lyssnande entitet - men de är väl upptagna med viktigare saker, förstås.

Mitt enda hopp består nu i att det finns ett väldigt lättblödande kärl som magiskt är kopplat till ändtarmen, och som spricker varje gång det är grande passage på gång. Men det låter ju lite genomskinligt. Vi får se om det kommer mer blod idag, under dagen... eller om kroppen sparar sig till morgondagens tarmtömning. Men idag var det ju som sagt BLOD, så nåt kanske är på gång nu.

Situationen är såklart jobbig, eftersom jag (hittills) nästan bara blött på morgonen. Det innebär att jag på kvällen har "glömt" hur hemskt det var och faktiskt börjar tro att det är helt normalt. Och så ramlar man ner i en avgrund nästa morgon igen.

Fortfarande är det för tidigt att se något positivt på ultraljud. Jag vet inte när man kan förvänta sig att se hjärtat, och om jag kommer så långt som till MVC på måndag så får jag väl fråga där. Gissningsvis tidigast om ett par veckor.

Jag har sagt det förr, och jag tar det igen: Jag är inte så bra på att vänta.