Rosa... igen

Jahapp, satt på toaletten i godan ro och lade en lite morgonkringla, och vad får man se när man torkar sig om inte.. rosafläckat papper!!

Nej, det rosa kom inte "bakvägen". Tyvärr.

Jag väckte maken med en puss och en hes viskning: "Jag skulle ju väcka dig innan jag åkte, men jag har ställt in träningen eftersom jag blöder lite". Sällan har väl någon blivit väckt på ett mer romantiskt sätt en lördagsmorgon? Han uppvisade dock ett tämligen stoiskt lugn när han väl kravlat sig ur sängen, kramade mig och sa att han förstod att jag var orolig. Jag antar att det inte riktigt är samma sak för honom, åtminstone inte såhär tidigt. Det märks väl egentligen ingen som helst skillnad, annat än att han vet att vi ska ha barn, och att jag inte dricker vin med honom på fredagskvällarna. Missförstå mig inte, han är glad och funderar absolut på det här med föräldraskap, men han känner sig nog inte riktigt så uppe i det som jag gör - det kommer kanske när magen börjar växa.

Sjukt nervös googlade jag på "rosa flytningar" i nån timme, men det blev jag självklart inte klokare av. Jag har ju redan läst all info som Internet har inom området, eftersom jag nästan googlade ihjäl mig angående samma sak förra veckan. Det kan betyda allt mellan "ingenting" till "missed abortion". Men en rosa flytning ger en tyvärr inte första platsen i kön till gyn-akuten, så jag har inte ens bemödat mig. Det är "vänta och se" som gäller. Fö skulle de inte kunna säga att allt står rätt till ändå, för det lilla livets hjärta har ju inte börjat slå än. De skulle i bästa fall kunna konstatera att allt verkar sitta där det ska mha ultraljud. Iofs - det är ju bättre än att konstatera att det INTE sitter där det ska, men det är fortfarande ingen vidare garanti för att inget har gått snett.

Har jag ont? Nej. Eller kanske nja. Jag har ju känt av livmodern och dess omnejd hela veckan, som en liten försynt mensvärk. Det är möjligt att det gör lite ondare idag. Kanske till och med mot ena sidan till. Men det gör inte Ont.

Tydligen är det helt enkelt inte meningen att jag ska slappna av och sluta noja över missfall. Eller så är det här den ultimata prövningen av min mentala styrka. Jag klarade nog inte provet i så fall :)

Vi var ute en sväng på stan runt lunch och träffade en gammal kompis. Hon och jag är verkligen helt värdelösa på att höra av oss till varandra, vi ses nog 2-3 gånger om året. Hon fick barn för drygt ett år sen, och både man och dotter var med nu när vi sågs. Hon berättade att hon väntar barn igen, beräknat till slutet av mars. På nåt sätt fick det mig lite lugnare. Som ett gott omen, eller vad jag nu ska säga. Trots allt: 40% av alla gravida upplever en blödning nån gång under graviditeten. Förvisso kommer siffrorna från en högst ovetenskaplig web-undersökning, men det känns ändå betryggande.

Det har hur som helst inte kommit mer blod under de senaste 8 timmarna. Jag hoppas det fortsätter på den linjen.