Nu är jag väldigt trött på att må illa. Tänk, så skönt det skulle vara att kunna umgås med sin man på kvällarna i stället för att ligga i soffan och se på TV eller sova, och få panik av all beröring som är i närheten av mage, hals eller huvud. Jag måste vara världens tråkigaste fru!
Igår mådde jag gradvis sämre och sämre från lunch fram till kl 22. Sov en stund i soffan efter middagen - dumt, för sova i soffan ökar på snurret i magen. Sen gick vi en promenad, som inte hjälpte ett dyft (men det var skönt att komma ut en stund), och sen tillbaka till soffan, ny sömnperiod och akut illamående när jag vaknade. Misären nådde sin topp när jag tog bort mascaran med fingrar som tidigare hackat chili, och fick en tårsprutande svidupplevelse som toppade illamåendet för några sekunder. Jag vacklade in i sängen och försökte djupandas. Somnade barmhärtigt efter några minuter.
Kan man inte få må bra snart? Måste jag verkligen må dåligt för att bebisen ska trivas? Jag vill ha tillbaka mig själv några månader nu! Alla säger att det SKA vara så i andra trimestern. Allt ska kännas skönt och bra, man ska inte vara trött och inte må dåligt! Man ska knappt fatta att man är gravid, och så får man se en välmående krabat på ultraljudet i v. 18. Sen ska man må toppen i flera veckor till, innan eventuell foglossning och trötthet tar vid. Men - man får ju vara tacksam att man är med barn i alla fall. Jag försöker vara det, även när det känns jobbigt. Jag vill ju inte byta ut det mot att må bra och INTE vara gravid - inte förrän bebisen är ute och är frisk i alla fall.
Jag har inga höga förväntningar om ikväll heller. Vi ska äta god mat (parmesanpanerad kalvschnizel med tomatsås), som kommer att göra så att jag mår dåligt. Jag får lägga mig och vila lite, somnar och mår pissdåligt från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig.
Idag pratade vi graviditeter på lunchen, två nyblivna småbarnspappor och jag. Kändes helt OK att prata med även manliga kolleger om det. De berättade om sina erfarenheter från graviditeterna och var deltagande gällande illamåendet.
Jag hoppas sååå att allt går bra! Varje dag som går kommer förlossningen närmare. Men det är fortfarande oändligt lång tid kvar. Delmål 1 just nu är väl ultraljudet i mellandagarna, delmål 2 är att känna sparkar och delmål 3 är vecka 25, då man i de allra flesta fall kan rädda ett för tidigt fött barn. Vecka 25 infaller nån gång i februari, så det är ett tag tills dess också.
För fem minuter sen återupptog jag i alla fall järnintaget. Jag har blivit vansinnigt trött den senaste veckan, och är rätt säker på att det beror på att järnvärdet har dalat igen. Och eftersom jag bevisligen inte mått bättre av att sluta med tabletterna så bör jag ju inte må sämre av att börja med dem igen.
Trots gnället finns det bra saker även idag:
* Hela förmiddagen har det adventpyntats på kontoret, och nu hänger det stjärnor lite överallt
* Ytterligare en vecka har gått, om två dagar går jag in i v. 15.
* En av mina favorit-spinninginstruktörer har kommit tillbaka från mammaledighet, och jag ska på hennes pass i morgon bitti.
* Jag ska ge mig ut på seriös kläd-shopping i morgon.
* Jag ÄR faktiskt gravid. Bebisen mår bra. Jag har inte ont nånstans, jag blöder inte, jag kräks inte, jag är inte invalidiserad eller sängliggande.
2008-11-27
November rain
Ytterligare en grå dag. Jag räknar ner till adventsstjärne-dags.
Igår frostades frysen av. Klong, klong! sa det när isbitarna muntert lossnade och hamnade i långpannan nedanför. Själv var jag som vanligt på kvällstid inte hur munter som helst, men det var i alla fall bättre än de senaste dagarna. Försökte se på Gray´s anatomy samtidigt som jag pratade med mamma och pappa i telefon - de undrade mest om allt var som det skulle. Och det var det ju, såvitt jag vet.
Maken var på spanska och lärde sig futurum. Jag tror han lyckades klämma ur sig att jag inte kommer att komma mera, pga sjukdom. Undrar om kursledaren tror att det är en fet bluff. Det struntar jag i, i vilket fall.
Idag har jag på mig de byxor med mest generös midja jag äger. De sitter som en smäck nu. Kanske liiite stora fortfarande, men inte länge till. Hittills har jag sagt att magen jag har nu uteslutande är fläskighet, men jag tror faktiskt inte det längre. Det finns ju trots allt en liten handboll därinne som måste ta plats. Även om just DEN inte syns utanpå.
Ikväll får vi koka lingonsylt. Vi plockade fram de två kilo lingon vi hade i frysen i samband med avfrostningen, och i morse när jag skulle äta gröt (en alternativ frukost för mig, som alltid äter fil annars) så var lingonsylten så ohjälpligt slut att jag fick ta blåbärssylt. Havegrynsgröt med lingon är jättegott. Havregrynsgröt med klippta katrinplommon och blåbärssylt är ganska läskigt. Dock bättre än igår, då mjölken jag hällde på gröten visade sig vara bäst före i söndags. Vi har ett helt oöppnat 1,5-liter-paket med mjölk som gick ut i söndags. Maken är ibland något överentusiastisk med sina mjölkinköp.
Det finns bra saker idag också, men de är lite luriga att komma på:
* Chokladutförsäljningen ett par våningar ner. Inte för att chokladsuget är på topp, men det kan ju bli...
* Hoppas på att kunna ta en promenad med maken ikväll, så vi får umgås utan att jag mår dåligt.
* Alla som "måste" veta om graviditeten på jobbet, i form av projektledare, säljare osv har blivit underrättade.
* Bara tre timmar kvar innan man får cykla hem.
* Mamma och pappa mår bra och ska säkert ta hand om oss alldeles extra i jul :)
Igår frostades frysen av. Klong, klong! sa det när isbitarna muntert lossnade och hamnade i långpannan nedanför. Själv var jag som vanligt på kvällstid inte hur munter som helst, men det var i alla fall bättre än de senaste dagarna. Försökte se på Gray´s anatomy samtidigt som jag pratade med mamma och pappa i telefon - de undrade mest om allt var som det skulle. Och det var det ju, såvitt jag vet.
Maken var på spanska och lärde sig futurum. Jag tror han lyckades klämma ur sig att jag inte kommer att komma mera, pga sjukdom. Undrar om kursledaren tror att det är en fet bluff. Det struntar jag i, i vilket fall.
Idag har jag på mig de byxor med mest generös midja jag äger. De sitter som en smäck nu. Kanske liiite stora fortfarande, men inte länge till. Hittills har jag sagt att magen jag har nu uteslutande är fläskighet, men jag tror faktiskt inte det längre. Det finns ju trots allt en liten handboll därinne som måste ta plats. Även om just DEN inte syns utanpå.
Ikväll får vi koka lingonsylt. Vi plockade fram de två kilo lingon vi hade i frysen i samband med avfrostningen, och i morse när jag skulle äta gröt (en alternativ frukost för mig, som alltid äter fil annars) så var lingonsylten så ohjälpligt slut att jag fick ta blåbärssylt. Havegrynsgröt med lingon är jättegott. Havregrynsgröt med klippta katrinplommon och blåbärssylt är ganska läskigt. Dock bättre än igår, då mjölken jag hällde på gröten visade sig vara bäst före i söndags. Vi har ett helt oöppnat 1,5-liter-paket med mjölk som gick ut i söndags. Maken är ibland något överentusiastisk med sina mjölkinköp.
Det finns bra saker idag också, men de är lite luriga att komma på:
* Chokladutförsäljningen ett par våningar ner. Inte för att chokladsuget är på topp, men det kan ju bli...
* Hoppas på att kunna ta en promenad med maken ikväll, så vi får umgås utan att jag mår dåligt.
* Alla som "måste" veta om graviditeten på jobbet, i form av projektledare, säljare osv har blivit underrättade.
* Bara tre timmar kvar innan man får cykla hem.
* Mamma och pappa mår bra och ska säkert ta hand om oss alldeles extra i jul :)
2008-11-26
Evig natt
Så har till slut den mörka årstiden slagit till ordentligt. Ni vet, när det känns som man åker till jobbet mitt i natten. I morse var det 6 grader varmt, jämnmulet och duggregn. Det lilla pudertäcket är naturligtvis bortregnat, och stan består av våt asfalt och deprimerade människor.
Tur att det är första advent i helgen. Lite ljus skadar inte!
Hämtade makens julklapp på det av postens utlämningsställen som antagligen ligger högst upp i hela stan. Jag jobbar nog typ 5 möh :) Det märks alltför tydligt hur ovan jag är med att cykla uppför nuförtiden. Pipande lungor och svett var lönen jag fick för mödan - och så paketet förstås.
Vi har handlat jättefint handgjort omslagspapper, och eftersom maken inte var hemma när jag kom hem var det lika bra att slå in paketet direkt. Jag valde det röda papperet med guldglittriga hjärtan. Smart drag. Guldglitter på hela golvet. Omöjligt att dammsuga upp. Visualisera en person krypande på golvet med disktrasa och hand-dammsugare så har ni mig. I en kvart ungefär. Det är fortfarande glitter kvar.
Nåja, paketet blev snyggt, i alla fall.
Mår lite skruttigt idag igen. Igår var allt finfint fram till middagen, sen fick jag lägga mig i soffan och stanna där resten av kvällen. Och det verkar inte riktigt ha gått över än. Ikväll har jag lovat att frosta av frysen medan maken är på spanska, eftersom jag har lite dåligt samvete för att jag hjälper till så lite hemma. Hoppas jag inte mår blä ikväll också, alltså.
Min hud har visat stor skepsis mot väderomslaget förra veckan. Det är plitor överallt, mer utslag än finnar. Inte så vackert, men det går ju över. Hur som helst ska jag försköna mig hos frisören på lördag. Vad som inte var så listigt i sammanhanget var att jag missade att skriva upp vilken tid jag ska vara där. Tur att det finns telefon.
Idag är jag glad över
* att det snart är dags för adventsstjärnorna (det är jag glad för varje dag :)
* att makens ena julklapp är betald, hämtad, paketerad och gömd
* att den här veckan går lite på halvfart, precis som jag - redan onsdag!
* att vi har flyttat om på jobbet så att det inte är tomt runt omkring mig längre
* att jag hade 5000 över när lönen kom - skönt att veta att man kommer att ha råd med alla barnprylar utan att snåla!
Tur att det är första advent i helgen. Lite ljus skadar inte!
Hämtade makens julklapp på det av postens utlämningsställen som antagligen ligger högst upp i hela stan. Jag jobbar nog typ 5 möh :) Det märks alltför tydligt hur ovan jag är med att cykla uppför nuförtiden. Pipande lungor och svett var lönen jag fick för mödan - och så paketet förstås.
Vi har handlat jättefint handgjort omslagspapper, och eftersom maken inte var hemma när jag kom hem var det lika bra att slå in paketet direkt. Jag valde det röda papperet med guldglittriga hjärtan. Smart drag. Guldglitter på hela golvet. Omöjligt att dammsuga upp. Visualisera en person krypande på golvet med disktrasa och hand-dammsugare så har ni mig. I en kvart ungefär. Det är fortfarande glitter kvar.
Nåja, paketet blev snyggt, i alla fall.
Mår lite skruttigt idag igen. Igår var allt finfint fram till middagen, sen fick jag lägga mig i soffan och stanna där resten av kvällen. Och det verkar inte riktigt ha gått över än. Ikväll har jag lovat att frosta av frysen medan maken är på spanska, eftersom jag har lite dåligt samvete för att jag hjälper till så lite hemma. Hoppas jag inte mår blä ikväll också, alltså.
Min hud har visat stor skepsis mot väderomslaget förra veckan. Det är plitor överallt, mer utslag än finnar. Inte så vackert, men det går ju över. Hur som helst ska jag försköna mig hos frisören på lördag. Vad som inte var så listigt i sammanhanget var att jag missade att skriva upp vilken tid jag ska vara där. Tur att det finns telefon.
Idag är jag glad över
* att det snart är dags för adventsstjärnorna (det är jag glad för varje dag :)
* att makens ena julklapp är betald, hämtad, paketerad och gömd
* att den här veckan går lite på halvfart, precis som jag - redan onsdag!
* att vi har flyttat om på jobbet så att det inte är tomt runt omkring mig längre
* att jag hade 5000 över när lönen kom - skönt att veta att man kommer att ha råd med alla barnprylar utan att snåla!
2008-11-24
Små mag-obehag
Jag cyklar envist till jobbet, även om det råkar vara isigt och kallt ute. Man får bara ta det försiktigt och inte glömma täckbyxorna (en rasande trevlig julklapp från svärföräldrarna för några år sen, täckbyxor med dragkedjor hela vägen uppeifrån och ned på utsidan benen så de är lätta att klä av sig på jobbet). Och så en tjock tröja under jackan.
Idag lyckades jag ha på mig alla de där kläderna och ett par nytvättade jeans. Och BÄLTE. Det var inget smart drag. Det blev för trångt under jackan, och resåren på täckbyxorna satt rakt utanpå bältet så att hela bålen trycktes ihop med andnöd och obestämbart magont som följd. Har fortfarande inte hämtat mig helt.
Det känns faktiskt som om jag långsamt mår bättre och bättre. Det är INTE taktiskt att bli hungrig, men annars verkar det mesta av illamåendet ha dragit sig tillbaka till kvällstid. Ibland kommer en släng på morgonen också, om jag är trött. Och om jag äter nåt sött så får jag ju skylla mig själv. Men jag har inte mått oprovocerat dåligt på dagtid sen nån gång innan helgen. Jag vet inte om jag ska börja knapra järntabletter igen riktigt än. Vill helst avvakta tills det är HELT bra. Om det nu blir det, alltså.
Igår bytte vi däck. Själva däckbytet tog som vanligt typ 20-30 minuter, men allt kringarbete i form av släpa däck från källarförråd, lasta in däck i bil, lasta ur däck ur bil, lasta in andra däck i bil, lasta ur dessa däck igen, tvätta däck, åka och växla pengar för att kunna tvätta klart, lasta in däcken igen, lasta ur dem igen, ta ner däck i källarförråd... det är DET som tar den där extra en och en halv timmen. Sen fick vi fira med BK eftersom jag var hungrig så jag mådde illa (mmmm, pommes frites!!), och efter det blev det Dexter, avsnitt 1, säsong 3.
Lagom till veckohandlingen var det dags för dagens illamående att poppa upp, men det var inte så hemskt att det var svårt att ta sig till ICA. Vi kom över ett ex av den där husmanskost-boken (änligen), men jag vet inte om det var så mycket i den som jag började spontandrägla över. Kanske just för att jag inte mådde så bra, iofs. Åt en närande middag bestående av te, keso och grönsaker medan jag läste Himlen är en plats på jorden av Åke Edwarsson.
Nu har jag gått in i den femtonde veckan (14+1), och det känns bra. Jag kan inte påstå att jag helt har slutat vara rädd att nåt ska gå fel - det GÖR ju faktiskt det i nån procent av fallen även såhär sent. Det var däremot länge sen jag drömde om blod, men jag kollar såklart fortfarande toapappret maniskt varje gång jag varit på toaletten. Det märks fortfarande inte att det finns nåt därinne - har jag tur kan jag börja känna den till jul, men det kan bli senare också.
Apropå jul så har makens ena present kommit med posten, och jag tror att han köpte nåt till mig i lördags medan jag var på jobbet. Vi vet också vad vi ska ge mina föräldrar, så allt är i princip fixat. Skönt! Ska bara lura ut en till present till min man - till det andra julfirandet. Sen är det klart.
Idag är jag glad över
* att det bara är en månad till jul, och mindre än en månad till jullov
* att däcken är bytta så vi slipper fundera mer på det
* att jag inte har gått upp mer i vikt på sista tiden och fortfarande kan ha mina byxor
* att jag fick äta pommes frites igår
* att jag ska klippa mig på lördag
Idag lyckades jag ha på mig alla de där kläderna och ett par nytvättade jeans. Och BÄLTE. Det var inget smart drag. Det blev för trångt under jackan, och resåren på täckbyxorna satt rakt utanpå bältet så att hela bålen trycktes ihop med andnöd och obestämbart magont som följd. Har fortfarande inte hämtat mig helt.
Det känns faktiskt som om jag långsamt mår bättre och bättre. Det är INTE taktiskt att bli hungrig, men annars verkar det mesta av illamåendet ha dragit sig tillbaka till kvällstid. Ibland kommer en släng på morgonen också, om jag är trött. Och om jag äter nåt sött så får jag ju skylla mig själv. Men jag har inte mått oprovocerat dåligt på dagtid sen nån gång innan helgen. Jag vet inte om jag ska börja knapra järntabletter igen riktigt än. Vill helst avvakta tills det är HELT bra. Om det nu blir det, alltså.
Igår bytte vi däck. Själva däckbytet tog som vanligt typ 20-30 minuter, men allt kringarbete i form av släpa däck från källarförråd, lasta in däck i bil, lasta ur däck ur bil, lasta in andra däck i bil, lasta ur dessa däck igen, tvätta däck, åka och växla pengar för att kunna tvätta klart, lasta in däcken igen, lasta ur dem igen, ta ner däck i källarförråd... det är DET som tar den där extra en och en halv timmen. Sen fick vi fira med BK eftersom jag var hungrig så jag mådde illa (mmmm, pommes frites!!), och efter det blev det Dexter, avsnitt 1, säsong 3.
Lagom till veckohandlingen var det dags för dagens illamående att poppa upp, men det var inte så hemskt att det var svårt att ta sig till ICA. Vi kom över ett ex av den där husmanskost-boken (änligen), men jag vet inte om det var så mycket i den som jag började spontandrägla över. Kanske just för att jag inte mådde så bra, iofs. Åt en närande middag bestående av te, keso och grönsaker medan jag läste Himlen är en plats på jorden av Åke Edwarsson.
Nu har jag gått in i den femtonde veckan (14+1), och det känns bra. Jag kan inte påstå att jag helt har slutat vara rädd att nåt ska gå fel - det GÖR ju faktiskt det i nån procent av fallen även såhär sent. Det var däremot länge sen jag drömde om blod, men jag kollar såklart fortfarande toapappret maniskt varje gång jag varit på toaletten. Det märks fortfarande inte att det finns nåt därinne - har jag tur kan jag börja känna den till jul, men det kan bli senare också.
Apropå jul så har makens ena present kommit med posten, och jag tror att han köpte nåt till mig i lördags medan jag var på jobbet. Vi vet också vad vi ska ge mina föräldrar, så allt är i princip fixat. Skönt! Ska bara lura ut en till present till min man - till det andra julfirandet. Sen är det klart.
Idag är jag glad över
* att det bara är en månad till jul, och mindre än en månad till jullov
* att däcken är bytta så vi slipper fundera mer på det
* att jag inte har gått upp mer i vikt på sista tiden och fortfarande kan ha mina byxor
* att jag fick äta pommes frites igår
* att jag ska klippa mig på lördag
2008-11-22
Kylslaget
Oj, så kallt det har blivit! Ett par minus här, och rumpan fryser nästan bort. Det är en fuktig stad jag bor i. I norrland kan det vara -15 utan att kännas alls lika kallt.
Igår var det AW med jobbet. Jag drack cola. Och mer cola. Och absolut ingen frågade nåt om det, även om jag fick ett par menande blickar. Till slut fick jag förklara att jag tänker dricka cola till maj. Då fick vissa ett förklarat ansiktsuttryck, medan poletten tydligt trillade ner hos andra. All cola fick mig tyvärr illamående, men det botades snabbt med - just det - mer cola. Det var en trevlig tillställning, och jag gravid-bangade inte tidigt, utan stannade tills alla bröt upp, vid 00:30. Funderade på att promenera hem, men det var ruskigt kallt, så det fick bli taxi. När jag kom hem mådde jag såklart jättedåligt, så det var bara att lägga sig bums. Socker är inte nyttigt för mig.
Idag har jag varit på jobbet och fixat lite prylar i samband med driftsättningen. Eftersom mina grejer var av "före" och "efter"-karaktär så hade jag 1,5 timmar på mig när jag bar skulle vänta på att själva "under"-arbetet skulle utföras av ett par kolleger. Jag tog tillfället i akt och traskade ner på stan för att hitta ett par vinterstövlar, platta och fotriktiga, varma och med räfflade sulor. Hittade ett par på rea för 500 kr. Mocka-imitation är kanske inte ett klockrent material här, där det regnar 50% av tiden (minst!), men när det regnar har jag andra skor som jag kan ha.
Blev grymt sugen på hamburgare och köade på Burger King i säkert en kvart, medan jag blev surare och surare och tivngades lyssna på de två nerd-killarna bakom mig i kön, som hade inställningen att de, pga sin (självpåhittade) extrema intelligens, var lite förmer än oss vanliga dödliga.
Idag är jag glad över
* att det nästan är vinter - det snöade till och med litegrann igår!
* att driftsättningen på jobbet gick bra
* att maken är ute och handlar julklapp åt mig
* att vi ska äta en jättestor räkmacka till middag. Fast varsin.
* att det enda som är planerat till i morgon är däck-byte
Igår var det AW med jobbet. Jag drack cola. Och mer cola. Och absolut ingen frågade nåt om det, även om jag fick ett par menande blickar. Till slut fick jag förklara att jag tänker dricka cola till maj. Då fick vissa ett förklarat ansiktsuttryck, medan poletten tydligt trillade ner hos andra. All cola fick mig tyvärr illamående, men det botades snabbt med - just det - mer cola. Det var en trevlig tillställning, och jag gravid-bangade inte tidigt, utan stannade tills alla bröt upp, vid 00:30. Funderade på att promenera hem, men det var ruskigt kallt, så det fick bli taxi. När jag kom hem mådde jag såklart jättedåligt, så det var bara att lägga sig bums. Socker är inte nyttigt för mig.
Idag har jag varit på jobbet och fixat lite prylar i samband med driftsättningen. Eftersom mina grejer var av "före" och "efter"-karaktär så hade jag 1,5 timmar på mig när jag bar skulle vänta på att själva "under"-arbetet skulle utföras av ett par kolleger. Jag tog tillfället i akt och traskade ner på stan för att hitta ett par vinterstövlar, platta och fotriktiga, varma och med räfflade sulor. Hittade ett par på rea för 500 kr. Mocka-imitation är kanske inte ett klockrent material här, där det regnar 50% av tiden (minst!), men när det regnar har jag andra skor som jag kan ha.
Blev grymt sugen på hamburgare och köade på Burger King i säkert en kvart, medan jag blev surare och surare och tivngades lyssna på de två nerd-killarna bakom mig i kön, som hade inställningen att de, pga sin (självpåhittade) extrema intelligens, var lite förmer än oss vanliga dödliga.
Idag är jag glad över
* att det nästan är vinter - det snöade till och med litegrann igår!
* att driftsättningen på jobbet gick bra
* att maken är ute och handlar julklapp åt mig
* att vi ska äta en jättestor räkmacka till middag. Fast varsin.
* att det enda som är planerat till i morgon är däck-byte
2008-11-20
Allmänna krämpor
Det drar ihop sig mot leverans på jobbet. Idag har jag skrivit manual. Jag och Word 2007 är ännu inte helt bekanta. Jag fattade t ex aldrig hur jag skulle skriva referenser som pekade på autogenererade sekvensnummer i dokumentet. Så det blev inget sånt fancy.
Igår var jag hungrigare än vanligt. Det hade gått över till idag. Kanske behöver jag bara äta varannan dag? Matsmältning som en boaorm eller så. Mitt lilla mentala handikapp som innebär att jag inte kan lämna kvar mat på tallriken gjorde sig dock påmint, och jag slukade uppgivet hela min jätteportion lunch. Snart har jag vuxit ur även den rymliga jeansklänning som jag tagit på mig idag.
Bakade kakor igår, som planerat. Chokladbiskvier skall ju doppas i smält choklad, och då blir man chokladig om fingertopparna. Löses enklast genom att slicka bort chokladen. Mmm, gott. Stööön, blodsockerbergochdalbana! Lite som det gamla Anslagstavlan-inslaget, om ni minns; "Mmmm, Krastapopolis!" (på restaurangen) och sen "Krastapopolis, ajajaj" (på sjukhuset). Mådde inget vidare efter sockerchocken, vilket får mig att fundera på hur det kommer att kännas efter fikandet ikväll. Jag får väl lägga mig i framstupa sidoläge när kompisarna har gått hem.
Mina trogna vänner och räddare i nöden - keso, tomatjuice och kalles randiga med ägg - har förlorat skrämmande mycket av sin charm den är veckan. Inte så att det är oätligt. Nej, det lockar bara inte längre. Clementiner fungerar fortfarande fint, och smörgås med kokt skinka och gurka är helt fantastiskt! Men tomatjuice..? Nja.
Jag har haft en liksom stickande smärta i trakten av urinblåsan av och till i nån vecka nu. Det är inte "stickningar", såna små och gulliga, utan det gör faktiskt ont. Inte så hemskt ont, men klart.. ont. Vet inte om det är bra eller anus. Alltså, det kan ju vara en ny typ av växtvärk. Eller så har jag fått världens hemskaste urinvägsinfektion som snart kommer att sätta sig på fosterhinnorna. Men jag drar mig för att ringa till min barnmorska, eftersom hon kommer att säga att det är heeeelt normalt. Och det är det ju alldeles säkert också. Antar att livmodern och blåsan bråkar lite om platsen där nere i bäcken-trakten. Än så länge har blåsan övertaget, för jag känner ingen liten "kant" på magen när jag ligger ner. Och även om jag har ätit mig fläskig så kan jag dra in magen helt utan att det syns nån bula där det inte tidigare varit nån bula.
Jag tänkte förresten göra en kupp och sluta med järntabletterna i nån vecka. Se om jag mår bättre, och sen börja igen och se om det blir nån skillnad. Jag brukar må illa av järntillskott. Tänk om det bara är det som håller kvar illamåendet just nu! Det vore ju jättefånigt. Inte helt otroligt heller, för det hela har ju minskat, åtminstone på dagtid.. så det lilla som är kvar kanske är järnrelaterat?
Igår beställde jag julklapp till maken på internet! Jag kommer inte att orka fixa klappar åt hela släkten, så jag tror att jag just köpt 1/4 av de presenter jag kommer att handla till jul. Jag brukade gilla att handla julklappar förut, men nu är motivationen lika med noll. Fast det är klart, det är ju en månad kvar, så det kanske ordnar upp sig.
Jag har blivit snuvig. Kanske förkylning, kanske "graviditetssnuva" (ja, tydligen är det ett välkänt begrepp). Jag ser inte fram emot flera månaders nästäppa sådär odelat positivt. Men bättre det än illamående! Just nu skulle jag nästan byta ut illamående mot vilken annan krämpa som helst som inte är farlig för bebisen. Fråga mig gärna vad jag föredrar sen, när jag har fått foglossning och glömt illamåendet. Då låter det nog annorlunda.
Dagens positiva:
* Har berättat för "min" säljare på jobbet att jag tänker vara mammaledig från och med maj. Skönt att kunna börja avslöja det nu.
* Ska bli kul att träffa gamla kompisar ikväll. Vi får se hur de reagerar på nyheten.
* Nu när det är kallt ute får man lägga en varmvattenflaska i sängen. Fantastiskt skönt!
* Bilen gick igenom besiktningen igår, utan problem.
* Jag känner att illamåendet kommer att ge med sig. Sakta, men säkert.
Igår var jag hungrigare än vanligt. Det hade gått över till idag. Kanske behöver jag bara äta varannan dag? Matsmältning som en boaorm eller så. Mitt lilla mentala handikapp som innebär att jag inte kan lämna kvar mat på tallriken gjorde sig dock påmint, och jag slukade uppgivet hela min jätteportion lunch. Snart har jag vuxit ur även den rymliga jeansklänning som jag tagit på mig idag.
Bakade kakor igår, som planerat. Chokladbiskvier skall ju doppas i smält choklad, och då blir man chokladig om fingertopparna. Löses enklast genom att slicka bort chokladen. Mmm, gott. Stööön, blodsockerbergochdalbana! Lite som det gamla Anslagstavlan-inslaget, om ni minns; "Mmmm, Krastapopolis!" (på restaurangen) och sen "Krastapopolis, ajajaj" (på sjukhuset). Mådde inget vidare efter sockerchocken, vilket får mig att fundera på hur det kommer att kännas efter fikandet ikväll. Jag får väl lägga mig i framstupa sidoläge när kompisarna har gått hem.
Mina trogna vänner och räddare i nöden - keso, tomatjuice och kalles randiga med ägg - har förlorat skrämmande mycket av sin charm den är veckan. Inte så att det är oätligt. Nej, det lockar bara inte längre. Clementiner fungerar fortfarande fint, och smörgås med kokt skinka och gurka är helt fantastiskt! Men tomatjuice..? Nja.
Jag har haft en liksom stickande smärta i trakten av urinblåsan av och till i nån vecka nu. Det är inte "stickningar", såna små och gulliga, utan det gör faktiskt ont. Inte så hemskt ont, men klart.. ont. Vet inte om det är bra eller anus. Alltså, det kan ju vara en ny typ av växtvärk. Eller så har jag fått världens hemskaste urinvägsinfektion som snart kommer att sätta sig på fosterhinnorna. Men jag drar mig för att ringa till min barnmorska, eftersom hon kommer att säga att det är heeeelt normalt. Och det är det ju alldeles säkert också. Antar att livmodern och blåsan bråkar lite om platsen där nere i bäcken-trakten. Än så länge har blåsan övertaget, för jag känner ingen liten "kant" på magen när jag ligger ner. Och även om jag har ätit mig fläskig så kan jag dra in magen helt utan att det syns nån bula där det inte tidigare varit nån bula.
Jag tänkte förresten göra en kupp och sluta med järntabletterna i nån vecka. Se om jag mår bättre, och sen börja igen och se om det blir nån skillnad. Jag brukar må illa av järntillskott. Tänk om det bara är det som håller kvar illamåendet just nu! Det vore ju jättefånigt. Inte helt otroligt heller, för det hela har ju minskat, åtminstone på dagtid.. så det lilla som är kvar kanske är järnrelaterat?
Igår beställde jag julklapp till maken på internet! Jag kommer inte att orka fixa klappar åt hela släkten, så jag tror att jag just köpt 1/4 av de presenter jag kommer att handla till jul. Jag brukade gilla att handla julklappar förut, men nu är motivationen lika med noll. Fast det är klart, det är ju en månad kvar, så det kanske ordnar upp sig.
Jag har blivit snuvig. Kanske förkylning, kanske "graviditetssnuva" (ja, tydligen är det ett välkänt begrepp). Jag ser inte fram emot flera månaders nästäppa sådär odelat positivt. Men bättre det än illamående! Just nu skulle jag nästan byta ut illamående mot vilken annan krämpa som helst som inte är farlig för bebisen. Fråga mig gärna vad jag föredrar sen, när jag har fått foglossning och glömt illamåendet. Då låter det nog annorlunda.
Dagens positiva:
* Har berättat för "min" säljare på jobbet att jag tänker vara mammaledig från och med maj. Skönt att kunna börja avslöja det nu.
* Ska bli kul att träffa gamla kompisar ikväll. Vi får se hur de reagerar på nyheten.
* Nu när det är kallt ute får man lägga en varmvattenflaska i sängen. Fantastiskt skönt!
* Bilen gick igenom besiktningen igår, utan problem.
* Jag känner att illamåendet kommer att ge med sig. Sakta, men säkert.
2008-11-19
Fin bil. Snäll bil.
Det var ingen besiktningsman, utan en besiktningskvinna. Så makens teori bör knappast ha stämt i mitt fall. Lyckligtvis är bilen ändå hel. Inga anmärkningar.
Snälle herr besiktningsman...
Hm. Har pillat bort en liiiiten, liten sårskorpa på hakan. Självklart blöder det i strida strömmar. Fick gå och hämta toapapper för att stämma flödet.
Det var lite hektiskt igår, så det skrevs inget här. Kan väl egentligen inte säga att nåt speciellt hände, jag jobbade liksom hela tiden. Mådde OK. Känns mer som en "äckelkänsla" än rasande illamående nu. Fast när jag försökte läsa spanska så var det bara att kapitulera. Nej. Det går inte.
I går kväll deltog jag i en liten kurs i skrivteknik som gavs av jobbet. Alla deltagare fick lämna in en text enligt vissa krav, och så fick man läsa upp sin text (samtidigt som den visades på storbild) och ta emot ris och ros från de andra på kursen. Det var nyttigt och intressant. Vi fick lära oss att
- en svensk mening helst inte ska vara längre än 15 ord
- stycken inte ska se för likartade ut
- ett stycke som börjar med en liten sammanfattande mening i fetstil fångar läsarens intresse
- förkortningar ofta är mer svårlästa än det de förkortar (t ex "t ex")
- även ett mail ska ha en inledning, en mellandel och en avslutning som sammanfattar
... och fler saker.
Jag skriver världens längsta meningar. Fast det var tydligen OK i mitt fall, eftersom jag kommaterar flitigt. "Astrid Lindgren skriver också långa meningar, och hon är ju inte svårläst", som kursledaren sa.
Det verkar som om jag faktiskt är hungrigare än vanligt nu. Jag blir alldeles matt av hunger redan innan kl 17, och då käkar jag ändå frukt vid 14-15-tiden nångång. Igår fick vi baguette innan kursen. Rostbiff! Visualisera en svärdslukare så har ni min ätteknik. Nästan.
Apropå matt så hade jag lite märklig yrsel i morse också, men den gick barmhärtigt över innan det var dags att köra bil. Idag är det besiktningsdag, och som jag väl tidigare sagt så har maken fått för sig att man får ett bättre resultat om man är tjej. Alltså är det jag som har bilen idag. Vi får väl se hur det blir med resultatet. Jag håller tummarna för att airbag-lampan inte blinkar. Den var snäll i morse, trots att det bara var +2 ute.
Maken har surfat vidare på blink-fenomenet och kommit fram till att det betyder att det är glappkontakt till funktionerna i ratten. T ex tuta och airbag. Så om lampan blinkar så kanske inte tutan funkar. Vi har inte lyckats testa än, eftersom den ju inte blinkar alltid. Nåja, en blinkande lampa får man inte anmärkning på. Men en icke-fungerande tuta, det är inget vidare det. Maken gjorde en prisbedömning (om man inte vill ta loss ratten och börja löda själv): 5000 kr för reservdel + reparation. Stöööön. Ja, det är nog snart dags för en ny bil.
Besiktningen är hur som helst kl 14. Håll tummarna!
Så, ingen spanska ikväll. Jag ska baka kakor i stället. Mailade två gamla kompisar och frågade om vi inte borde ses och fika, på stan eller hos mig. Och de ville fika hos mig. I morgon. Då blir det hembakt! Tänkte göra chokladbiskvier, havrekorintkakor och mjuk pepparkaka. Det finns ju bullar kvar i frysen sen mamma och pappa hälsade på, så jag tror vi klarar oss med det. Chokladbiskvierna är påbörjade, jag gjorde bottnarna igår. Idag fixar jag resten, utom möjligen pepparkakan som kanske får vänta till i morgon, så den är härligt nygräddad lagom till fikat.
Idag är jag glad över att
* det finns knäckebröd och ost på jobbet in case of emergency
* magen verkar ha mjuknat lite och nästan fungerar igen
* det kommer att vara nystädat när vi kommer hem ikväll
* maken är tålmodig, fortfarande. Den här gången över min löjliga jagmårillaavspanska-fixering
* jag får baka kakor, för det är nästan det bästa jag vet
Det var lite hektiskt igår, så det skrevs inget här. Kan väl egentligen inte säga att nåt speciellt hände, jag jobbade liksom hela tiden. Mådde OK. Känns mer som en "äckelkänsla" än rasande illamående nu. Fast när jag försökte läsa spanska så var det bara att kapitulera. Nej. Det går inte.
I går kväll deltog jag i en liten kurs i skrivteknik som gavs av jobbet. Alla deltagare fick lämna in en text enligt vissa krav, och så fick man läsa upp sin text (samtidigt som den visades på storbild) och ta emot ris och ros från de andra på kursen. Det var nyttigt och intressant. Vi fick lära oss att
- en svensk mening helst inte ska vara längre än 15 ord
- stycken inte ska se för likartade ut
- ett stycke som börjar med en liten sammanfattande mening i fetstil fångar läsarens intresse
- förkortningar ofta är mer svårlästa än det de förkortar (t ex "t ex")
- även ett mail ska ha en inledning, en mellandel och en avslutning som sammanfattar
... och fler saker.
Jag skriver världens längsta meningar. Fast det var tydligen OK i mitt fall, eftersom jag kommaterar flitigt. "Astrid Lindgren skriver också långa meningar, och hon är ju inte svårläst", som kursledaren sa.
Det verkar som om jag faktiskt är hungrigare än vanligt nu. Jag blir alldeles matt av hunger redan innan kl 17, och då käkar jag ändå frukt vid 14-15-tiden nångång. Igår fick vi baguette innan kursen. Rostbiff! Visualisera en svärdslukare så har ni min ätteknik. Nästan.
Apropå matt så hade jag lite märklig yrsel i morse också, men den gick barmhärtigt över innan det var dags att köra bil. Idag är det besiktningsdag, och som jag väl tidigare sagt så har maken fått för sig att man får ett bättre resultat om man är tjej. Alltså är det jag som har bilen idag. Vi får väl se hur det blir med resultatet. Jag håller tummarna för att airbag-lampan inte blinkar. Den var snäll i morse, trots att det bara var +2 ute.
Maken har surfat vidare på blink-fenomenet och kommit fram till att det betyder att det är glappkontakt till funktionerna i ratten. T ex tuta och airbag. Så om lampan blinkar så kanske inte tutan funkar. Vi har inte lyckats testa än, eftersom den ju inte blinkar alltid. Nåja, en blinkande lampa får man inte anmärkning på. Men en icke-fungerande tuta, det är inget vidare det. Maken gjorde en prisbedömning (om man inte vill ta loss ratten och börja löda själv): 5000 kr för reservdel + reparation. Stöööön. Ja, det är nog snart dags för en ny bil.
Besiktningen är hur som helst kl 14. Håll tummarna!
Så, ingen spanska ikväll. Jag ska baka kakor i stället. Mailade två gamla kompisar och frågade om vi inte borde ses och fika, på stan eller hos mig. Och de ville fika hos mig. I morgon. Då blir det hembakt! Tänkte göra chokladbiskvier, havrekorintkakor och mjuk pepparkaka. Det finns ju bullar kvar i frysen sen mamma och pappa hälsade på, så jag tror vi klarar oss med det. Chokladbiskvierna är påbörjade, jag gjorde bottnarna igår. Idag fixar jag resten, utom möjligen pepparkakan som kanske får vänta till i morgon, så den är härligt nygräddad lagom till fikat.
Idag är jag glad över att
* det finns knäckebröd och ost på jobbet in case of emergency
* magen verkar ha mjuknat lite och nästan fungerar igen
* det kommer att vara nystädat när vi kommer hem ikväll
* maken är tålmodig, fortfarande. Den här gången över min löjliga jagmårillaavspanska-fixering
* jag får baka kakor, för det är nästan det bästa jag vet
2008-11-17
Slö helg
Jag har gjort nästan ingenting i helgen. Intagit ryggläge i soffan och läst ut två böcker av Åke Edwardsson. Vår soffa är helt fantastisk, jättestor och mjuk och med många kuddar och ett trevligt hörn (divan). Jag har legat fast förankrad med överkroppen upp-pallad på så många kuddar att huvudet hamnat i höjd (och ovanpå) armstödet. Mycket bekvämt! Ryggläge och bok är bra när man mår dåligt, och så kan man lägga över sig en pläd och ta en liten lur om man blir trött. Har konstaterat att jag mår som sämst hemma. Det är väl där man har tid att känna efter, antar jag.
Jag har faktiskt hunnit med lite annat också - i fredags kväll var jag hemma hos en kompis som är på väg mot en femveckors utlandsvistelse. Det blev mycket smågodis och ostbågar må jag säga! Alla var illamående när kvällens TP-omgång var slut, och jag hade nog mått bra av en promenad hem. Men jag hade bil.
I lördags var jag och blixtshoppade lite kläder - var i köpcentrat redan 10:30, skulle egentligen bara ha en kur till min hårbotten från Bellbox, men det var så lite folk att jag bestämde mig för att kolla lite kläder också. Köpte mitt första mamma-plagg - en topp som inte ser så maternity-mässig ut (allt är ju ändå skuret under bysten nu), en skjorta som också är vid över magen, ett par grå leggnings och en tunika. Sen började jag må lite kass, men hann förbi Apoteket och köpte en helt doftfri nattkräm - hurra! Den är väldigt fet och jag har redan skådat de första välfyllda blemmorna som alltid uppkommer när man byter hudvårdsprodukt.
På lördagskvällen funderade jag och maken löst på att fira den lille snoozarens välmående vältrande genom ett restaurangbesök, men vi insåg snabbt att de bättre etablissemangen var mer fullbokade än vanligt. Fick bli fin-pizza på kvarterskrog med ett par kompisar istället. Inte fy skam, och oj så glad min man är över att få åka bil till öldrickandet! Själv drack jag Pepsi.
Igår var det inte heller många knop, vi veckohandlade efter lunch, sen var det ryggläge och på kvällen masade jag mig iväg till gymmet och körde ett spinningpass. Inget illamående under passet, men det kom tillbaka redan på stretchingen. Fast inte så hemskt illa. Jag tycker mig märka att det oftast är som värst när det är dags att gå och lägga sig. Tur att jag hittills har kunnat somna i alla fall.
Nåt vi BORDE gjort i helgen är däckbyte. Men vi var för lata. Nu får vi lida. Ingen snö i sikte i den här delen av landet än, men det var minusgrader i morse och verkar så förbli. Kanske lite regn i morrn också, som kan frysa på. Och på onsdag är det bilbesiktning. Vi har en "diagnostiklampa" i bilen, råkar vara airbag-varningslampan, som börjar blinka så fort det blir kallt. Blinkblinkblinkblinkblinkblink - paus - blinkblinkblinkblinkblinkblink - paus. Osv. Alltid 6 ggr. Bara när det är kallt. Vi har ingen aning om vad det betyder, och det vet nog bara en Mazda-verkstad. Jag hoppas att det inte blir en plump i protokollet. Eller att det är nåt farligt.
Det blir lite samlade stekmat-favoriter i veckan. Falukorv, blodpudding, pytt i panna. Jag är bara sugen på onyttigheter nu! Men på torsdag klämmer vi in en lax-middag också. Fisk är nyttigt! Dessutom har vi pepparrot som vi behöver bli av med.
Jag borde kollat på mudd-byxor när jag nu ändå vågade mig in på mamma-avdelningen på H&M i helgen. I morse tog jag på mig ett par nytvättade jeans. Aj! De klämde på magen.Nu har de töjt sig lite och det känns bättre, men inte helt och hållet kalasbra. Jag är en tjockis. Läste idag att livmodern är stor som en stor grapefrukt. Inte underligt att man blir lite fläskigare, när allt fett liksom måste ta vägen nånstans. Fast jag skulle tycka att det var bättre om man såg själva grapefrukten, jag.
Pratade förresten med mamma och pappa i fredags och berättade att allt såg fortsatt bra ut. Mamma är mer nervös nu än när hon väntade mig :)
Idag är jag glad över
* att arbetsdagen går i ett tämligen makligt tempo
* att jag mår helt OK och antagligen kommer att gå på spinningpasset jag bokat ikväll
* att en mammaledig kollega precis har bestämt sig för att ta med knodden och luncha på jobbet på fredag
* min låda clementiner i kylen hemma
* att maken nu verkar våga börja tro på att vi faktiskt ska få barn nästa år
Jag har faktiskt hunnit med lite annat också - i fredags kväll var jag hemma hos en kompis som är på väg mot en femveckors utlandsvistelse. Det blev mycket smågodis och ostbågar må jag säga! Alla var illamående när kvällens TP-omgång var slut, och jag hade nog mått bra av en promenad hem. Men jag hade bil.
I lördags var jag och blixtshoppade lite kläder - var i köpcentrat redan 10:30, skulle egentligen bara ha en kur till min hårbotten från Bellbox, men det var så lite folk att jag bestämde mig för att kolla lite kläder också. Köpte mitt första mamma-plagg - en topp som inte ser så maternity-mässig ut (allt är ju ändå skuret under bysten nu), en skjorta som också är vid över magen, ett par grå leggnings och en tunika. Sen började jag må lite kass, men hann förbi Apoteket och köpte en helt doftfri nattkräm - hurra! Den är väldigt fet och jag har redan skådat de första välfyllda blemmorna som alltid uppkommer när man byter hudvårdsprodukt.
På lördagskvällen funderade jag och maken löst på att fira den lille snoozarens välmående vältrande genom ett restaurangbesök, men vi insåg snabbt att de bättre etablissemangen var mer fullbokade än vanligt. Fick bli fin-pizza på kvarterskrog med ett par kompisar istället. Inte fy skam, och oj så glad min man är över att få åka bil till öldrickandet! Själv drack jag Pepsi.
Igår var det inte heller många knop, vi veckohandlade efter lunch, sen var det ryggläge och på kvällen masade jag mig iväg till gymmet och körde ett spinningpass. Inget illamående under passet, men det kom tillbaka redan på stretchingen. Fast inte så hemskt illa. Jag tycker mig märka att det oftast är som värst när det är dags att gå och lägga sig. Tur att jag hittills har kunnat somna i alla fall.
Nåt vi BORDE gjort i helgen är däckbyte. Men vi var för lata. Nu får vi lida. Ingen snö i sikte i den här delen av landet än, men det var minusgrader i morse och verkar så förbli. Kanske lite regn i morrn också, som kan frysa på. Och på onsdag är det bilbesiktning. Vi har en "diagnostiklampa" i bilen, råkar vara airbag-varningslampan, som börjar blinka så fort det blir kallt. Blinkblinkblinkblinkblinkblink - paus - blinkblinkblinkblinkblinkblink - paus. Osv. Alltid 6 ggr. Bara när det är kallt. Vi har ingen aning om vad det betyder, och det vet nog bara en Mazda-verkstad. Jag hoppas att det inte blir en plump i protokollet. Eller att det är nåt farligt.
Det blir lite samlade stekmat-favoriter i veckan. Falukorv, blodpudding, pytt i panna. Jag är bara sugen på onyttigheter nu! Men på torsdag klämmer vi in en lax-middag också. Fisk är nyttigt! Dessutom har vi pepparrot som vi behöver bli av med.
Jag borde kollat på mudd-byxor när jag nu ändå vågade mig in på mamma-avdelningen på H&M i helgen. I morse tog jag på mig ett par nytvättade jeans. Aj! De klämde på magen.Nu har de töjt sig lite och det känns bättre, men inte helt och hållet kalasbra. Jag är en tjockis. Läste idag att livmodern är stor som en stor grapefrukt. Inte underligt att man blir lite fläskigare, när allt fett liksom måste ta vägen nånstans. Fast jag skulle tycka att det var bättre om man såg själva grapefrukten, jag.
Pratade förresten med mamma och pappa i fredags och berättade att allt såg fortsatt bra ut. Mamma är mer nervös nu än när hon väntade mig :)
Idag är jag glad över
* att arbetsdagen går i ett tämligen makligt tempo
* att jag mår helt OK och antagligen kommer att gå på spinningpasset jag bokat ikväll
* att en mammaledig kollega precis har bestämt sig för att ta med knodden och luncha på jobbet på fredag
* min låda clementiner i kylen hemma
* att maken nu verkar våga börja tro på att vi faktiskt ska få barn nästa år
2008-11-14
KUB-NUPP
Idag var det dags!
En timme inbokat hos barnmorskan på den fancy mottagningen. Regnet stod som spön i backen och maken var oproportionerligt grinig när parkeringsautomaten svalde våra tiokronor utan att ge oss en biljett. Kanske lite nervös. Eller bara trött.
Britsen var inte alls så mjuk och inbjudande som den först verkade, men det spelade såklart ingen roll. Det blev ultraljud på magen, att min livmoder lutar bakåt var tydligen inga som helst problem.
Det lilla livet låg och gonade sig, rörde lite på armar och ben men sprattlade inte som besatt (som förra gången). Först mättes längden (runt 7 cm) och sen kollade barnmorskan om allt såg OK ut generellt. Hon såg alla armar och ben, alla fingrar, båda hjärnhalvorna, hjärtat, ryggraden, alla tre ådrorna i navelsträngen, käkbenet och (tydligen Viktigt) näsbenet. Inga onormala vätskeansamlingar någonstans. Inget onormalt alls.
Sen började spaltjakten. Man måste såklart fånga fostret på bild när det ligger i exakt profil, på rygg eller mage. Vår telning var inte speciellt samarbetsvillig. Barnmorskan bankade på min blåsa med ultraljudsapparatens huvud. "Jag slår lite" sa hon. "Jo, jag märker det" sa jag. Det hjälpte väl sådär. Efter 20 minuters försök fick jag gå på toaletten (hurra!) för att se om lite omkringtrampande kunde hjälpa. När vi testade igen hade knodden lagt sig på huvudet. Inte optimalt. Efter ytterligare lite bultande på magen och några kraftfulla hoppanden på britsen från min sida fick jag gå omkring lite igen. På tredje eller möjligen fjärde försöket la den sig plötsligt helt perfekt, och spalten mättes upp till 1,8mm. Vilket är bra. Ju smalare, desto bättre. Fast generellt: över 2,5mm = dåligt.
När väl alla mätningar var gjorda fick jag torka av mig glidslemmet, och så började beräkningarna. Grundat på ålder: risken för Downs syndrom är 1:400 nånting. Invägt blodprov och UL: risken är 1:4000. Det kan vi leva med. Vi tar inget fostervattensprov (där missfallsrisken är 1:200 eller nåt ditåt). Hon kollade också risk för trisomi 13 och 18. Den var nånstans i trakten av 1:13000.
Det var inte lika fantastiskt att kolla på ultraljudet den här gången. Kanske för att det egentlingen inte skilde sig så mycket från den förra - bilden är ju hyfsat grynig. Visst, benen var längre och vi SÅG faktiskt fingar.. men det ser fortfarande inte direkt ut som en bebis. Vilket inte är så underligt. Sen kan det ju ha spelat in att vi fick titta på den lilla varelsen i 45 minuter också, och jag blev bankad på urinblåsan upprepade gånger. Det förstärkte inte någon mysfaktor.
Vi fick också veta att jag är nånstans mellan vecka 12+3 och 13+1, beroende på kropps- eller huvudmått. Och det stämmer ju ganska bra. 12+5 är jag i om jag räknar senaste mens, 12+2 om jag räknar ägglossning.
Det var i alla fall värt sina 1500 kr. Nu tror jag inte att jag kommer att super-oroa mig utan anledning framöver. Kanske om jag börjar blöda, förstås. Fast då finns det ju en anledning.
I övrigt: Jag mår rätt OK idag. Sämre än igår, men inte DÅLIGT.
Idag är jag glad över
* att vårt lilla liv sannolikt är helt friskt och har alla kroppsdelar
* att man har möjlighet att göra ett sånt här test
* att jag ska träffa en kompis ikväll som snart försvinner iväg till Indien och kommer hem lagom till nyår
* att jag slipper cykla hem i busvädret
* att vi beslutat att skjuta upp rättningen av den hemska buggen vi hittade igår
En timme inbokat hos barnmorskan på den fancy mottagningen. Regnet stod som spön i backen och maken var oproportionerligt grinig när parkeringsautomaten svalde våra tiokronor utan att ge oss en biljett. Kanske lite nervös. Eller bara trött.
Britsen var inte alls så mjuk och inbjudande som den först verkade, men det spelade såklart ingen roll. Det blev ultraljud på magen, att min livmoder lutar bakåt var tydligen inga som helst problem.
Det lilla livet låg och gonade sig, rörde lite på armar och ben men sprattlade inte som besatt (som förra gången). Först mättes längden (runt 7 cm) och sen kollade barnmorskan om allt såg OK ut generellt. Hon såg alla armar och ben, alla fingrar, båda hjärnhalvorna, hjärtat, ryggraden, alla tre ådrorna i navelsträngen, käkbenet och (tydligen Viktigt) näsbenet. Inga onormala vätskeansamlingar någonstans. Inget onormalt alls.
Sen började spaltjakten. Man måste såklart fånga fostret på bild när det ligger i exakt profil, på rygg eller mage. Vår telning var inte speciellt samarbetsvillig. Barnmorskan bankade på min blåsa med ultraljudsapparatens huvud. "Jag slår lite" sa hon. "Jo, jag märker det" sa jag. Det hjälpte väl sådär. Efter 20 minuters försök fick jag gå på toaletten (hurra!) för att se om lite omkringtrampande kunde hjälpa. När vi testade igen hade knodden lagt sig på huvudet. Inte optimalt. Efter ytterligare lite bultande på magen och några kraftfulla hoppanden på britsen från min sida fick jag gå omkring lite igen. På tredje eller möjligen fjärde försöket la den sig plötsligt helt perfekt, och spalten mättes upp till 1,8mm. Vilket är bra. Ju smalare, desto bättre. Fast generellt: över 2,5mm = dåligt.
När väl alla mätningar var gjorda fick jag torka av mig glidslemmet, och så började beräkningarna. Grundat på ålder: risken för Downs syndrom är 1:400 nånting. Invägt blodprov och UL: risken är 1:4000. Det kan vi leva med. Vi tar inget fostervattensprov (där missfallsrisken är 1:200 eller nåt ditåt). Hon kollade också risk för trisomi 13 och 18. Den var nånstans i trakten av 1:13000.
Det var inte lika fantastiskt att kolla på ultraljudet den här gången. Kanske för att det egentlingen inte skilde sig så mycket från den förra - bilden är ju hyfsat grynig. Visst, benen var längre och vi SÅG faktiskt fingar.. men det ser fortfarande inte direkt ut som en bebis. Vilket inte är så underligt. Sen kan det ju ha spelat in att vi fick titta på den lilla varelsen i 45 minuter också, och jag blev bankad på urinblåsan upprepade gånger. Det förstärkte inte någon mysfaktor.
Vi fick också veta att jag är nånstans mellan vecka 12+3 och 13+1, beroende på kropps- eller huvudmått. Och det stämmer ju ganska bra. 12+5 är jag i om jag räknar senaste mens, 12+2 om jag räknar ägglossning.
Det var i alla fall värt sina 1500 kr. Nu tror jag inte att jag kommer att super-oroa mig utan anledning framöver. Kanske om jag börjar blöda, förstås. Fast då finns det ju en anledning.
I övrigt: Jag mår rätt OK idag. Sämre än igår, men inte DÅLIGT.
Idag är jag glad över
* att vårt lilla liv sannolikt är helt friskt och har alla kroppsdelar
* att man har möjlighet att göra ett sånt här test
* att jag ska träffa en kompis ikväll som snart försvinner iväg till Indien och kommer hem lagom till nyår
* att jag slipper cykla hem i busvädret
* att vi beslutat att skjuta upp rättningen av den hemska buggen vi hittade igår
2008-11-13
Gött
I morse mådde jag kanonfint och eftersom jag gärna ser att dagen fortsätter på samma sätt så firade jag med en Postafen (åksjuketablett). Nu börjar det väl snurra lite i magen, men det är helt klart på en acceptabel nivå. Inte är jag toktrött heller. Idag är en Mycket Bra Dag.
Förmiddagen ägnades åt att stressa igenom systemtester. Det är ungefär lika trist som adhoc-tester, men eftersom man måste föra protokoll i strikta steg så går det alltid bättre. Disciplinen är helt enkelt bättre när nån kan kolla upp exakt vad man har gjort.
Har varit allmänt skithungrig och tackar inköpsavdelningen för att det finns knäckebröd och ost i köket. Det finns också en kvarglömd tub skånsk senap. Knäckemacka med senap och ost smakar lite jul! Någon har dessutom tagit med bulle till kontoret, så här har det mölats in vetelängd in munnen...
Jag hade mina förhoppningar om att kunna sluta tidigare idag, men de verkar grusas rejält. Det ska has Avstämningsmöten och tas Beslut och kanske måste något Rättas och VIPS! Så kommer man och sitta och jobba surt kl 22. Usch, det hoppas jag inte.
I morgon är det NUPP. Det ska bli spännande. Fast jag är nervös. Tänk om det är något fel? Tänk om den inte lever längre! En del av mig vill bara strutsa och inte göra testet. Men såklart ska det göras. 1500 modiga kronor kostar det också. Ska försöka komma ihåg att ta ut dessa i lämplig bankomat på hemvägen.
Det blev verkligen ingen spanska igår (hu!). Jag halvlåg i soffan och såg ett gammalt Vänner-avsnitt, Sjukhuset, Bonde söker fru, Roomservice och Grey's anatomy hela kvällen. Gjorde ren spisen, eftersom maken undrade om jag inte kunde fixa det när jag nu ändå var hemma. Och det kunde jag. Jag fick stärka mig ett smörgåsrån med Kalles randiga med ägg sen, och åt sushi-ingefära (gari?) direkt ur burken på ett särdeles o-charmigt sätt - vilket faktiskt hjälpte så länge jag hade smaken av det kvar i munnen.
Idag är jag glad över
* att solen lyser
* att veckan snart är slut
* att jag mår bra
* att NUPP-testet är klart kl 9 i morgon och jag får resultatet direkt
* att det finns glögg och pepparkakor hemma
Förmiddagen ägnades åt att stressa igenom systemtester. Det är ungefär lika trist som adhoc-tester, men eftersom man måste föra protokoll i strikta steg så går det alltid bättre. Disciplinen är helt enkelt bättre när nån kan kolla upp exakt vad man har gjort.
Har varit allmänt skithungrig och tackar inköpsavdelningen för att det finns knäckebröd och ost i köket. Det finns också en kvarglömd tub skånsk senap. Knäckemacka med senap och ost smakar lite jul! Någon har dessutom tagit med bulle till kontoret, så här har det mölats in vetelängd in munnen...
Jag hade mina förhoppningar om att kunna sluta tidigare idag, men de verkar grusas rejält. Det ska has Avstämningsmöten och tas Beslut och kanske måste något Rättas och VIPS! Så kommer man och sitta och jobba surt kl 22. Usch, det hoppas jag inte.
I morgon är det NUPP. Det ska bli spännande. Fast jag är nervös. Tänk om det är något fel? Tänk om den inte lever längre! En del av mig vill bara strutsa och inte göra testet. Men såklart ska det göras. 1500 modiga kronor kostar det också. Ska försöka komma ihåg att ta ut dessa i lämplig bankomat på hemvägen.
Det blev verkligen ingen spanska igår (hu!). Jag halvlåg i soffan och såg ett gammalt Vänner-avsnitt, Sjukhuset, Bonde söker fru, Roomservice och Grey's anatomy hela kvällen. Gjorde ren spisen, eftersom maken undrade om jag inte kunde fixa det när jag nu ändå var hemma. Och det kunde jag. Jag fick stärka mig ett smörgåsrån med Kalles randiga med ägg sen, och åt sushi-ingefära (gari?) direkt ur burken på ett särdeles o-charmigt sätt - vilket faktiskt hjälpte så länge jag hade smaken av det kvar i munnen.
Idag är jag glad över
* att solen lyser
* att veckan snart är slut
* att jag mår bra
* att NUPP-testet är klart kl 9 i morgon och jag får resultatet direkt
* att det finns glögg och pepparkakor hemma
2008-11-12
Gnällig
Men idag är väl ändå en rätt trist dag?
Jag mår lite illa, jag är lite kissnödig, jag är törstig, har ont i magen (växtvärk gissar jag), har totalt noll intresse för att sitta och ad hoc-testa samma sak som vi testat de senaste två veckorna på jobbet, det är trist väder och ikväll är det spanskakurs.
Jag skrev det i onsdags, men det tål att upprepas: Jag vet inte om jag fixar att gå dit. Det gick ju bra förra veckan, då var jag dessutom liksom tvungen, eftersom vi hämtade upp svägerskan på hemvägen, och det hade varit märkligt om jag inte varit med. Men alltså.. igår gjorde jag läxan som hastigast. Det mesta utfördes i reklamavbrotten i kanal 8's Cityakuten-repris. 5 minuter i sträck var ungefär det jag fixade innan jag flämtande fick muta mig med satsumas/smörgåsrån+kaviar. Jag mår sååååå dåligt av spanska! Och det brukar gå bra på lektionerna, men är det verkligen värt det? Jag har spy-ångest för läxan och mår illa varje gång jag kommer att tänka på det, och ännu sämre när jag tänker på att sätta mig i lektionssal 401 och tvingas till spanska i 1,5 timmar i sträck. Inte för att jag har svårt att lära mig. Det är bara en association som är gjord en gång för alla. Spanska = må jätteilla. Jag mår till och med illa av att höra folk på TV prata spanska!
Allt finns ju i boken och på den medföljande skivan! Jag kan lära mig själv i efterhand! Varför fortsätter jag att göra saker jag mår dåligt av?
Det sabbade faktiskt gårdagskvällen. Jag mådde alldeles utmärkt innan jag började med den jävla läxan! Sen mådde jag kass resten av kvällen, och fick sova på rygg med täcket hermetiskt tillslutet runt halsen eftersom jag numera associerar lukten av Bliw-tvålen som ligger på toaletten med lukten av toaletten, som jag ju mår dåligt av. Och eftersom jag tvättat händerna med tvålen kunde jag inte ha dem i närheten av ansiktet utan att få rysningar. Jag slår vad om att om en vecka måste jag byta ut allt parfymerat i badrummet mot oparfymerat och om ytterligare en vecka klarar jag inte lukten av mat och får leva på knäckebröd och filmjölk.
Ja, jag veeeet att jag är gnällig. Och att många har det sämre. Och att jag ska vara glad att jag är gravid. Och det är jag. Men själva graviditeten är nog snart det enda som jag inte aktivt associerar med illamående, så jag föredrar faktiskt att tänka på det så lite som möjligt just nu. Varför skapa kopplingar i onödan?
Nåväl, när jag ändå börjat prata om det, så kan jag bidra med lite vetenskaplig info:
Jag beräknas vara i v. 12+3, dvs i andra trimestern. Fostret är ca 7 cm från hjässa till rumpa (man mäter inte benen, eftersom de ändå är i vinkel till kroppen hela tiden). Den lilla varelsen kan suga på tummen, och har börjat få ett riktigt skelett. Vid det här laget slutar många må illa, och ligger man på rygg är det också möjligt att känna livmodern ovanför blygdbenet (för de som inte har bakåtlutad livmoder, kanske är bäst att tillägga). Tack fertilityfriend för infon!
Apropå bakåtlutande så undrar jag om det blir lurigare för NUPP-testet som ju är UL på magen. Allt ligger ju liksom längre bort... men nej, jag har ju ultraljudat magen förut, och då har jag för mig att jag fick mina njurar utpekade, och även aorta. Så det borde väl inte vara några problem.
Idag framgår det nog att jag inte är på så gott humör. Men jag ska ändå hitta fem mindre dåliga saker att glädjas över :)
Det är bra att
* jag har möjlighet att hoppa över spanskan om jag verkligen vill. Jag är vuxen och har ingen skolplikt!
* det inte är så halt ute än att vi MÅSTE byta till vinterdäck. Väntar nog till nästa helg.
* jag inte har gått upp mer än ca 2,5 kg under första trimestern, trots panikartat småätande
* man kan titta på resebolagens hemsidor och fantisera om en solsemester i februari
* trots att det är lågkonjunktur och varsel i den här delen av landet känner både jag och maken oss rätt trygga med våra jobb
Jag mår lite illa, jag är lite kissnödig, jag är törstig, har ont i magen (växtvärk gissar jag), har totalt noll intresse för att sitta och ad hoc-testa samma sak som vi testat de senaste två veckorna på jobbet, det är trist väder och ikväll är det spanskakurs.
Jag skrev det i onsdags, men det tål att upprepas: Jag vet inte om jag fixar att gå dit. Det gick ju bra förra veckan, då var jag dessutom liksom tvungen, eftersom vi hämtade upp svägerskan på hemvägen, och det hade varit märkligt om jag inte varit med. Men alltså.. igår gjorde jag läxan som hastigast. Det mesta utfördes i reklamavbrotten i kanal 8's Cityakuten-repris. 5 minuter i sträck var ungefär det jag fixade innan jag flämtande fick muta mig med satsumas/smörgåsrån+kaviar. Jag mår sååååå dåligt av spanska! Och det brukar gå bra på lektionerna, men är det verkligen värt det? Jag har spy-ångest för läxan och mår illa varje gång jag kommer att tänka på det, och ännu sämre när jag tänker på att sätta mig i lektionssal 401 och tvingas till spanska i 1,5 timmar i sträck. Inte för att jag har svårt att lära mig. Det är bara en association som är gjord en gång för alla. Spanska = må jätteilla. Jag mår till och med illa av att höra folk på TV prata spanska!
Allt finns ju i boken och på den medföljande skivan! Jag kan lära mig själv i efterhand! Varför fortsätter jag att göra saker jag mår dåligt av?
Det sabbade faktiskt gårdagskvällen. Jag mådde alldeles utmärkt innan jag började med den jävla läxan! Sen mådde jag kass resten av kvällen, och fick sova på rygg med täcket hermetiskt tillslutet runt halsen eftersom jag numera associerar lukten av Bliw-tvålen som ligger på toaletten med lukten av toaletten, som jag ju mår dåligt av. Och eftersom jag tvättat händerna med tvålen kunde jag inte ha dem i närheten av ansiktet utan att få rysningar. Jag slår vad om att om en vecka måste jag byta ut allt parfymerat i badrummet mot oparfymerat och om ytterligare en vecka klarar jag inte lukten av mat och får leva på knäckebröd och filmjölk.
Ja, jag veeeet att jag är gnällig. Och att många har det sämre. Och att jag ska vara glad att jag är gravid. Och det är jag. Men själva graviditeten är nog snart det enda som jag inte aktivt associerar med illamående, så jag föredrar faktiskt att tänka på det så lite som möjligt just nu. Varför skapa kopplingar i onödan?
Nåväl, när jag ändå börjat prata om det, så kan jag bidra med lite vetenskaplig info:
Jag beräknas vara i v. 12+3, dvs i andra trimestern. Fostret är ca 7 cm från hjässa till rumpa (man mäter inte benen, eftersom de ändå är i vinkel till kroppen hela tiden). Den lilla varelsen kan suga på tummen, och har börjat få ett riktigt skelett. Vid det här laget slutar många må illa, och ligger man på rygg är det också möjligt att känna livmodern ovanför blygdbenet (för de som inte har bakåtlutad livmoder, kanske är bäst att tillägga). Tack fertilityfriend för infon!
Apropå bakåtlutande så undrar jag om det blir lurigare för NUPP-testet som ju är UL på magen. Allt ligger ju liksom längre bort... men nej, jag har ju ultraljudat magen förut, och då har jag för mig att jag fick mina njurar utpekade, och även aorta. Så det borde väl inte vara några problem.
Idag framgår det nog att jag inte är på så gott humör. Men jag ska ändå hitta fem mindre dåliga saker att glädjas över :)
Det är bra att
* jag har möjlighet att hoppa över spanskan om jag verkligen vill. Jag är vuxen och har ingen skolplikt!
* det inte är så halt ute än att vi MÅSTE byta till vinterdäck. Väntar nog till nästa helg.
* jag inte har gått upp mer än ca 2,5 kg under första trimestern, trots panikartat småätande
* man kan titta på resebolagens hemsidor och fantisera om en solsemester i februari
* trots att det är lågkonjunktur och varsel i den här delen av landet känner både jag och maken oss rätt trygga med våra jobb
2008-11-11
Tidig kväll
Igår somnade jag kl 20:15. Vaknade och försökte se lite CSI kl 21:30, men somnade omedelbart om i självförsvar (man mår faktiskt ännu sämre än innan om man sover mellan 1-3 timmar). Maken väckte mig kl 22:30 och sa att han skulle lägga sig. Jag borstade tänderna, kröp isäng och somnade omedelbart. Idag är jag alltså ca 20 ggr piggare än igår.
Fick tyvärr hoppa över träningen i går kväll, och det var ju tydligen rätt val. Att soffan kan vara så skön!!
Idag har jag lite halvläskig lunch med mig. Kycklinglår med nån slags hemgjord glaze som i teorin lät god, men i praktiken blev alldeles för söt. Och dagens illamående är förvisso mycket snällare än gårdagens, men mat som inte är god är alltid en utmaning.
Lustigt, det finns flera sätt att må dåligt på. Idag har jag som en klump i halsen, som om jag skulle behöva rapa, eller kanske bara äta. Skulle kanske inte ens definiera det som illamående om det inte ibland kändes som om den där rapen (som inte kommer) innehåller mer substans än den utger sig för, och det är extramt obehagligt att nudda vid halsgropen med t ex den polokrage som jag listigt valde för dagen. Igår mådde jag regelrätt som om jag under söndagskvällen konsumerat 1 flaska vin, 4 öl, 1 whisky, 3 drinkar och missat det där med att äta innan man går och lägger sig. Apdåligt i hela kroppen alltså. Inte nån liten klump i halsen.
Nu har jag anmält mig och maken till jobbets julfest. Missade både den och makens jobbjulfest förra året, pga födelsedagsfest + för mycket att göra på jobbet. Eftersom min man jobbar på ett företag med flera mindre kontor i Sverige så turas de om med julfesterna. Det är en heldagsaktivitet, så man måste ta ledigt från jobbet som respektive. Nu är iofs mitt jobb också utspritt över landet, men huvudkontoret ligger här, och jag tror att hälften av de anställda hör till huvudkontoret. Alltså har vi en fest per kontor. Kalasen inträffar dagarna efter varandra, så sen borde man ju kunna julmaten ganska bra.
Apropå julmat är jag lite rädd att jag inte ska få äta sylta. Egentligen vet jag inte varför det skulle vara så farligt, allt i sylta är ju kokt! Man jag läste det nånstans och kan inte släppa det. Sylta och sillsallad är mina favoriter. Nu tror jag inte att man kan hitta sillsallad i den här delen av landet (och i det här årtusendet), det brukar mest vara sunkig rödbetssallad och alla typer av kål (mycket märkligt!), men sill och skinka funkar också bra. Tråkigt att missa laxen, dock.
Min gigantiska tub Kalles med Ägg tog slut för några veckor sen, och i helgen köpte jag en ny (fast mindre). Fortfarande gott! Jag har insett att jag inte kan låta bli att småäta om jag vill vara en fungerande individ, men jag ska i alla fall försöka undvika chips, kakor och godis.. utom kanske nån pepparkaka till lättglöggen :) Det verkar som om blodsockertoppar inte är optimala ur illamåendesynpunkt heller. Eller, topparna är bra. Men de följs tyvärr av hemska dalar. Jag hoppas nu på att smögåsrån med Kalles åtminstone är liiite bättre än pepparkakor. Fast det är nog inte säkert. Skulle behöva nåt mer rustikt, fast snabb-ätet. Med kaviar :)
Idag är det bra att
* jag bara har en klump i halsen
* jobbet går bättre än väntat, hittills
* jag cyklade i morse, för frisk luft är trevligare än bilfärd när det inte är orkan ute
* dagens middag blir smaskig pasta
* vi har en jättepåse clementiner hemma
Fick tyvärr hoppa över träningen i går kväll, och det var ju tydligen rätt val. Att soffan kan vara så skön!!
Idag har jag lite halvläskig lunch med mig. Kycklinglår med nån slags hemgjord glaze som i teorin lät god, men i praktiken blev alldeles för söt. Och dagens illamående är förvisso mycket snällare än gårdagens, men mat som inte är god är alltid en utmaning.
Lustigt, det finns flera sätt att må dåligt på. Idag har jag som en klump i halsen, som om jag skulle behöva rapa, eller kanske bara äta. Skulle kanske inte ens definiera det som illamående om det inte ibland kändes som om den där rapen (som inte kommer) innehåller mer substans än den utger sig för, och det är extramt obehagligt att nudda vid halsgropen med t ex den polokrage som jag listigt valde för dagen. Igår mådde jag regelrätt som om jag under söndagskvällen konsumerat 1 flaska vin, 4 öl, 1 whisky, 3 drinkar och missat det där med att äta innan man går och lägger sig. Apdåligt i hela kroppen alltså. Inte nån liten klump i halsen.
Nu har jag anmält mig och maken till jobbets julfest. Missade både den och makens jobbjulfest förra året, pga födelsedagsfest + för mycket att göra på jobbet. Eftersom min man jobbar på ett företag med flera mindre kontor i Sverige så turas de om med julfesterna. Det är en heldagsaktivitet, så man måste ta ledigt från jobbet som respektive. Nu är iofs mitt jobb också utspritt över landet, men huvudkontoret ligger här, och jag tror att hälften av de anställda hör till huvudkontoret. Alltså har vi en fest per kontor. Kalasen inträffar dagarna efter varandra, så sen borde man ju kunna julmaten ganska bra.
Apropå julmat är jag lite rädd att jag inte ska få äta sylta. Egentligen vet jag inte varför det skulle vara så farligt, allt i sylta är ju kokt! Man jag läste det nånstans och kan inte släppa det. Sylta och sillsallad är mina favoriter. Nu tror jag inte att man kan hitta sillsallad i den här delen av landet (och i det här årtusendet), det brukar mest vara sunkig rödbetssallad och alla typer av kål (mycket märkligt!), men sill och skinka funkar också bra. Tråkigt att missa laxen, dock.
Min gigantiska tub Kalles med Ägg tog slut för några veckor sen, och i helgen köpte jag en ny (fast mindre). Fortfarande gott! Jag har insett att jag inte kan låta bli att småäta om jag vill vara en fungerande individ, men jag ska i alla fall försöka undvika chips, kakor och godis.. utom kanske nån pepparkaka till lättglöggen :) Det verkar som om blodsockertoppar inte är optimala ur illamåendesynpunkt heller. Eller, topparna är bra. Men de följs tyvärr av hemska dalar. Jag hoppas nu på att smögåsrån med Kalles åtminstone är liiite bättre än pepparkakor. Fast det är nog inte säkert. Skulle behöva nåt mer rustikt, fast snabb-ätet. Med kaviar :)
Idag är det bra att
* jag bara har en klump i halsen
* jobbet går bättre än väntat, hittills
* jag cyklade i morse, för frisk luft är trevligare än bilfärd när det inte är orkan ute
* dagens middag blir smaskig pasta
* vi har en jättepåse clementiner hemma
2008-11-10
Smådesperat
Jag mår illa. Igen. Sen i går morse, faktiskt, med små avbrott för sömn och mat. Jag börjar få lite panik nu. Illamående och kissnödighet är petitesser för vissa. För mig är det ren mental tortyr. Jag undrar om man kan lära sig att tänka bort illamående. Kanske nån hypnosbehandling? Igår låg jag och flämtade i soffan, läste desperat en hel Winter-pocket för att ha nåt annat att tänka på. Det gick väl ändå ganska bra. I en period av ljusning åkte vi till ICA och veckohandlade. Jag överlevde det också. Det gäller bara att ha nåt att göra. Men ibland hjälper inte ens det.
Idag har jag laddat med en Postafen. Det KAN vara så att det känns lite bättre nu. Men frukosten sitter fortfarande i halsgropen och jag funderade länge innan jag vågade ta högklackat i morse. Tänk om jag måste rusa till toaletten? Jag har bett till högre makter att slippa må dåligt, om det finns nåt sätt som innebär att både jag och bebisen kan må bra samtidigt. Antingen lyssnar de högra makterna inte, eller så finns det inget sånt sätt.
Hur som helst, jag är i trettonde veckan nu, 12+1. Jag hoppas fortfarande på att det ska gå över snart. Natten är som mörkast precis innan gryningen...
Vi berättade för svägerskan i fredags i alla fall. Maken kom fram till att det nog var enklast. Hon belv glad och uppspelt, precis som man förväntar sig att folk ska reagera.
Maken smakade på årets Blossa igår. Han tyckte inte alls att det smakade blåbär. Ja, det får jag väl veta nästa år, antar jag.
Jag tror på allvar att det inte kommer att bli ljust idag. Det blåser halv orkan ute, och ösregnar. Tur att man har en man som gärna kör en till jobbet när det är busväder! Cykeln står hemma och fryser.
Ringde och grattade pappa på Fars Dag igår. Båda föräldrarna är mycket intresserade av hur det går med "allt". Lovade att ringa i veckan och tala om hur NUPP-testet gick.
Idag är jag tacksam över
* att jag kan äta trots att jag mår dåligt
* att jag blev skjutsad till jobbet
* min man, som fixade middag, gjorde inköpslista, diskade och ÄNDÅ hade tid att tycka synd om mig där jag låg i soffan och bara "latade" mig igår
* clementiner
* att om allt går bra på NUPPen så kan jag berätta för folk att jag mår dåligt och slippa försöka mörka det på jobbet
Idag har jag laddat med en Postafen. Det KAN vara så att det känns lite bättre nu. Men frukosten sitter fortfarande i halsgropen och jag funderade länge innan jag vågade ta högklackat i morse. Tänk om jag måste rusa till toaletten? Jag har bett till högre makter att slippa må dåligt, om det finns nåt sätt som innebär att både jag och bebisen kan må bra samtidigt. Antingen lyssnar de högra makterna inte, eller så finns det inget sånt sätt.
Hur som helst, jag är i trettonde veckan nu, 12+1. Jag hoppas fortfarande på att det ska gå över snart. Natten är som mörkast precis innan gryningen...
Vi berättade för svägerskan i fredags i alla fall. Maken kom fram till att det nog var enklast. Hon belv glad och uppspelt, precis som man förväntar sig att folk ska reagera.
Maken smakade på årets Blossa igår. Han tyckte inte alls att det smakade blåbär. Ja, det får jag väl veta nästa år, antar jag.
Jag tror på allvar att det inte kommer att bli ljust idag. Det blåser halv orkan ute, och ösregnar. Tur att man har en man som gärna kör en till jobbet när det är busväder! Cykeln står hemma och fryser.
Ringde och grattade pappa på Fars Dag igår. Båda föräldrarna är mycket intresserade av hur det går med "allt". Lovade att ringa i veckan och tala om hur NUPP-testet gick.
Idag är jag tacksam över
* att jag kan äta trots att jag mår dåligt
* att jag blev skjutsad till jobbet
* min man, som fixade middag, gjorde inköpslista, diskade och ÄNDÅ hade tid att tycka synd om mig där jag låg i soffan och bara "latade" mig igår
* clementiner
* att om allt går bra på NUPPen så kan jag berätta för folk att jag mår dåligt och slippa försöka mörka det på jobbet
2008-11-07
Oväntat besök
Min svägerska kom för att bo hos oss i förrgår. Det var helt planerat, även om jag personligen hade missat just den raden i kalendern. Vad vi inte rikigt visste var att hon skulle stanna till i morgon. Det gör absolut inget, vi blev bara lite.. förvånade.
Svägerskan är vegetarian, och maken fick nåt jagat i blicken när det stod klart att vi måste frångå "Kött och potatis"-fredagsmiddagen, men situationen räddades snabbt upp av förslaget på hemgjord pizza där man får lägga på vad man vill på sin egen bit. Så det blir pizza ikväll. Hurra! Med vin till, och eftersom maken inte vill berätta för sin familj än så måste jag hitta på en bra lögn. Svägerskan är sjuksköterska, så jag får hitta på nåt icke-medicinskt, eller lusläsa på netdoktor.
Det blev nästan pizza igår också, eller i alla fall lunch på pizzeria. Jag åt en läskigt såsig falafeltallrik (där pommesfritesen var totalt dränkta i kebabsås) och sen var jag mätt i 5 timmar. Kände ändå att det var läge att äta Nånting när jag kom hem vid 18:30, så det blev varma koppen och en macka. Och ett par clementiner. Mådde rätt kass hela kvällen, och rapade kebabsås.
Grafik på internet försöker övertyga mig om att jag snart ska må bra igen. Jag hittade en mycket pedagogisk, och nu helt o-återfinnbar kurva som visar att hormonnivån (Hcg?) är ovanför 10000-strecket från v. 6 och till v. 12, och det är den ungefärliga nivån där man mår dåligt. Sen är det ju tyvärr individuellt, och eftersom hormonnivån sjunker till kanske 8000 efter v. 12 och håller sig där, så kan man må illa hela graviditeten om man är mer känslig. Eftersom jag nu inte började må dåligt förrän i v. 7 eller så (när vi redan passerat 8000), så BORDE jag ju inte vara så känslig. Och då ska jag snart vara kry igen!
Annan grafik på nätet fick mig att förstå varför jag är så jäkla hård i magen, och varför det dessutom är obehagligt att klämma fram det som finns (det gör liksom ont på fel ställen). Jag har bakåtliggande livmoder. Tittar man på den här bilden ser man hur det BORDE se ut:
http://home.swipnet.se/isop/Female.png (livmodern är nr 10)
Om nu min lutar bakåt så ligger den ju och trycker mot tarmarna. Inte konstigt att grejerna har svårt att passera... Inte en chans heller att jag kan känna den ovanför blygdbenet, snarare på ryggen ;)
Fast den "ska" tydligen räta upp sig de närmaste veckorna.
Har haft lite lustiga ilningar i blygdbenet och ner på insidan av högerlåret både igår och idag. Antagligen har nån nerv kommit i kläm.
Skönt med fredag är det hur som helst. Vi ska inte på några ansträngande kalas i helgen, utan bara lata oss. Det har vi förtjänat!
Idag är jag glad för
* att makens syster är så lätt att umgås med, hade nån annan kommit för att bo hos oss i tre dagar när jag mår som jag gör så hade jag fått panik
* att jag ÄNTLIGEN har gjort dagens ofrivilliga administrativa uppgift
* att det är mindre än en vecka till NUPP - åååh, jag hoppas VERLIGEN att det går bra
* att det snart är helg - om mindre än 7 timmar
* att jag vågade köpa mer lättglögg efter de brittiska rönen att det är helt OK att dricka 2 glas vin i veckan. Det borde ju inte vara nån fara med 1dl 2,25%-ig dryck? Väl?
Svägerskan är vegetarian, och maken fick nåt jagat i blicken när det stod klart att vi måste frångå "Kött och potatis"-fredagsmiddagen, men situationen räddades snabbt upp av förslaget på hemgjord pizza där man får lägga på vad man vill på sin egen bit. Så det blir pizza ikväll. Hurra! Med vin till, och eftersom maken inte vill berätta för sin familj än så måste jag hitta på en bra lögn. Svägerskan är sjuksköterska, så jag får hitta på nåt icke-medicinskt, eller lusläsa på netdoktor.
Det blev nästan pizza igår också, eller i alla fall lunch på pizzeria. Jag åt en läskigt såsig falafeltallrik (där pommesfritesen var totalt dränkta i kebabsås) och sen var jag mätt i 5 timmar. Kände ändå att det var läge att äta Nånting när jag kom hem vid 18:30, så det blev varma koppen och en macka. Och ett par clementiner. Mådde rätt kass hela kvällen, och rapade kebabsås.
Grafik på internet försöker övertyga mig om att jag snart ska må bra igen. Jag hittade en mycket pedagogisk, och nu helt o-återfinnbar kurva som visar att hormonnivån (Hcg?) är ovanför 10000-strecket från v. 6 och till v. 12, och det är den ungefärliga nivån där man mår dåligt. Sen är det ju tyvärr individuellt, och eftersom hormonnivån sjunker till kanske 8000 efter v. 12 och håller sig där, så kan man må illa hela graviditeten om man är mer känslig. Eftersom jag nu inte började må dåligt förrän i v. 7 eller så (när vi redan passerat 8000), så BORDE jag ju inte vara så känslig. Och då ska jag snart vara kry igen!
Annan grafik på nätet fick mig att förstå varför jag är så jäkla hård i magen, och varför det dessutom är obehagligt att klämma fram det som finns (det gör liksom ont på fel ställen). Jag har bakåtliggande livmoder. Tittar man på den här bilden ser man hur det BORDE se ut:
http://home.swipnet.se/isop/Female.png (livmodern är nr 10)
Om nu min lutar bakåt så ligger den ju och trycker mot tarmarna. Inte konstigt att grejerna har svårt att passera... Inte en chans heller att jag kan känna den ovanför blygdbenet, snarare på ryggen ;)
Fast den "ska" tydligen räta upp sig de närmaste veckorna.
Har haft lite lustiga ilningar i blygdbenet och ner på insidan av högerlåret både igår och idag. Antagligen har nån nerv kommit i kläm.
Skönt med fredag är det hur som helst. Vi ska inte på några ansträngande kalas i helgen, utan bara lata oss. Det har vi förtjänat!
Idag är jag glad för
* att makens syster är så lätt att umgås med, hade nån annan kommit för att bo hos oss i tre dagar när jag mår som jag gör så hade jag fått panik
* att jag ÄNTLIGEN har gjort dagens ofrivilliga administrativa uppgift
* att det är mindre än en vecka till NUPP - åååh, jag hoppas VERLIGEN att det går bra
* att det snart är helg - om mindre än 7 timmar
* att jag vågade köpa mer lättglögg efter de brittiska rönen att det är helt OK att dricka 2 glas vin i veckan. Det borde ju inte vara nån fara med 1dl 2,25%-ig dryck? Väl?
2008-11-05
Hurra för Barack!
Ja, det var väl skönt att valresultatet blev som det blev? Om McCain hade vunnit hade vi fått sälja USA till bläckfisk-rymdisarna i Simpsons, för det hade inte gått att behålla det. Jag såg en dokumentär för några dagar sen där McCain stod och skrek "We will drill for oil as long as there is any oil left!!!". Miljömedvetenhet har man inte råd med när man behöver vinna hela Texas, antar jag.
Igår fick jag lägga mig och blunda på soffan efter 20 minuters spanskastudier. Åååh, så dåligt jag mådde! Och det blev inte bättre under resten av kvällen, heller. Undrar om jag ens fixar att fortsätta kursen när jag inte kan läsa en text på spanska utan att bli tvungen att vila lite. Undrar om jag kan gå på kursen ikväll... Mår fortfarande apa. 7/10 på skalan. Igår var det uppe på 8. Hade svårt att somna eftersom jag mådde dåligt. Blä. Nu sitter jag i chokladlukt (ja, vi har ju en chokladfabrik i närheten av jobbet) och försöker tänka bort det. Det går inte jättebra.
Nog gnällt om det.
Har med mig världens största laddning taco-fyllning till jobbet idag. Det ser alltid så himla lite ut när man skär upp grönsakerna hemma, och sen blir det ändå 6 portioner av det. Varav jag har med mig åtminstone tre, då :) Men eftersom jag har mjuka bröd så blir det mer fyllning per bröd-enhet i alla fall.
Börjar bli dags att nyttja cykelförrådet hemma igen. Växlarna var frusna i morse, och det var nog inte ENBART för att jag åkte till jobbet en timme tidigare än vanligt. Jag fryser fortfarande efter cykelturen, trots fleecetröja och fleecefilt över knäna.
Apropå cykla så orsakade jag en trafikolycka igår. Eller, det är inte sant. Det var inte jag som var orsak, utan bilisternas bristande uppmärksamhet. Och det här är andra gången EXAKT samma sak händer! Såhär gick det till:
Mörkt ute. Jag cyklar på cykelbanan MED lysen, parallellt med en större väg. Cykelbanan går på vänster sida om vägen, så jag har mötande biltrafik till höger om mig. Det är rött i nästa korsning, så jag stannar. På andra sidan korsningen står bilister som skall svänga till höger (dvs korsa min cykelbana) och väntar. Det blir grönt för vänstersvängande bilister på den stora vägen, och jag står såklart kvar. Sen blir det grönt för cyklister, högersvängande bilister och bilister som skall fortsätta rakt fram. Jag har grönt samtidigt som de bilister som skall korsa cykelbanan. Jag kör. Det gör den första bilen i kön också. Och nästa bil. Och trots mitt superstarka framljus så SER de mig inte! Inte förrän bilen är 2 meter ifrån mig och jag väjer stannar föraren. Abrupt. Föraren i bil två stannar också abrupt. Faktiskt stannar han med ett krasande läte MOT bil 1. Jag cyklar vidare.
Hur svårt ska det behöva vara att notera REDAN NÄR MAN VÄNTAR att det finns cyklister som väntar på samma trafikljus. Jag bara undrar? Och om man nu inte noterar det, kan man inte bara FÖRSÖKA att titta efter samma cyklister när man kör? Det måste vara en svår korsning, eftersom det här är andra likadana krocken jag sett. Det händer dessutom mer som regel än undantag att bilister bromsar i panik halvvägs in på cykelbanan, även om de INTE krockar med cyklisten eller varandra. Nåt måste helt enkelt vara fel på korsningen. För det kan väl inte vara fel på alla bilister?
Efter att ha blivit påmind ett par gånger igår kom jag faktiskt ihåg att svänga förbi systemet och köpa Blossa -08. Två flaskor, så jag kan få smaka nästa år. Årets smak är blåbär, och det var inte direkt tusentals flaskor kvar.. Och då kom den ut till försäljning i förrgår. Strykande åtgång.
Idag blir det städat hemma. Det behövs. Vi är för lata för att ens städa köket själva när vi vet att någon annan kommer att göra det inom den närmaste veckan. Lite äckligt, faktiskt.
Jag längtar hem! Vill bara ligga ner nu. Men först: 7 timmars jobb!
Dagens godbitar:
* Det soliga vädret
* Demokratisk valseger i USA
* Att jag fortfarande inte har avsmak för katrinplommon, eftersom de räddar delar av mitt liv
* Alla våra kläder är nytvättade, vikta och placerade i rätt lådor. Ingen mer tvätt på två veckor.
* Mindre än en månad kvar tills man får hänga adventsstjärnor och byta till de ombonade julgardinerna
Igår fick jag lägga mig och blunda på soffan efter 20 minuters spanskastudier. Åååh, så dåligt jag mådde! Och det blev inte bättre under resten av kvällen, heller. Undrar om jag ens fixar att fortsätta kursen när jag inte kan läsa en text på spanska utan att bli tvungen att vila lite. Undrar om jag kan gå på kursen ikväll... Mår fortfarande apa. 7/10 på skalan. Igår var det uppe på 8. Hade svårt att somna eftersom jag mådde dåligt. Blä. Nu sitter jag i chokladlukt (ja, vi har ju en chokladfabrik i närheten av jobbet) och försöker tänka bort det. Det går inte jättebra.
Nog gnällt om det.
Har med mig världens största laddning taco-fyllning till jobbet idag. Det ser alltid så himla lite ut när man skär upp grönsakerna hemma, och sen blir det ändå 6 portioner av det. Varav jag har med mig åtminstone tre, då :) Men eftersom jag har mjuka bröd så blir det mer fyllning per bröd-enhet i alla fall.
Börjar bli dags att nyttja cykelförrådet hemma igen. Växlarna var frusna i morse, och det var nog inte ENBART för att jag åkte till jobbet en timme tidigare än vanligt. Jag fryser fortfarande efter cykelturen, trots fleecetröja och fleecefilt över knäna.
Apropå cykla så orsakade jag en trafikolycka igår. Eller, det är inte sant. Det var inte jag som var orsak, utan bilisternas bristande uppmärksamhet. Och det här är andra gången EXAKT samma sak händer! Såhär gick det till:
Mörkt ute. Jag cyklar på cykelbanan MED lysen, parallellt med en större väg. Cykelbanan går på vänster sida om vägen, så jag har mötande biltrafik till höger om mig. Det är rött i nästa korsning, så jag stannar. På andra sidan korsningen står bilister som skall svänga till höger (dvs korsa min cykelbana) och väntar. Det blir grönt för vänstersvängande bilister på den stora vägen, och jag står såklart kvar. Sen blir det grönt för cyklister, högersvängande bilister och bilister som skall fortsätta rakt fram. Jag har grönt samtidigt som de bilister som skall korsa cykelbanan. Jag kör. Det gör den första bilen i kön också. Och nästa bil. Och trots mitt superstarka framljus så SER de mig inte! Inte förrän bilen är 2 meter ifrån mig och jag väjer stannar föraren. Abrupt. Föraren i bil två stannar också abrupt. Faktiskt stannar han med ett krasande läte MOT bil 1. Jag cyklar vidare.
Hur svårt ska det behöva vara att notera REDAN NÄR MAN VÄNTAR att det finns cyklister som väntar på samma trafikljus. Jag bara undrar? Och om man nu inte noterar det, kan man inte bara FÖRSÖKA att titta efter samma cyklister när man kör? Det måste vara en svår korsning, eftersom det här är andra likadana krocken jag sett. Det händer dessutom mer som regel än undantag att bilister bromsar i panik halvvägs in på cykelbanan, även om de INTE krockar med cyklisten eller varandra. Nåt måste helt enkelt vara fel på korsningen. För det kan väl inte vara fel på alla bilister?
Efter att ha blivit påmind ett par gånger igår kom jag faktiskt ihåg att svänga förbi systemet och köpa Blossa -08. Två flaskor, så jag kan få smaka nästa år. Årets smak är blåbär, och det var inte direkt tusentals flaskor kvar.. Och då kom den ut till försäljning i förrgår. Strykande åtgång.
Idag blir det städat hemma. Det behövs. Vi är för lata för att ens städa köket själva när vi vet att någon annan kommer att göra det inom den närmaste veckan. Lite äckligt, faktiskt.
Jag längtar hem! Vill bara ligga ner nu. Men först: 7 timmars jobb!
Dagens godbitar:
* Det soliga vädret
* Demokratisk valseger i USA
* Att jag fortfarande inte har avsmak för katrinplommon, eftersom de räddar delar av mitt liv
* Alla våra kläder är nytvättade, vikta och placerade i rätt lådor. Ingen mer tvätt på två veckor.
* Mindre än en månad kvar tills man får hänga adventsstjärnor och byta till de ombonade julgardinerna
2008-11-04
Psykosomatisk?
Jag har funderat på det här med illamåendet. Alltså hur stor del av det som är på riktigt, och hur stor del som jag framkallar själv. Det känns lite krypande som om jag blir mer vek och kväljig när jag måste göra något "jobbigt" som jag inte vill. Typ diska kastruller eller sortera tvätt. Sen kan man naturligtvis inte komma ifrån att när jag mår dåligt så det hindrar mig från att göra saker jag vill (gå ut på stan eller svänga förbi en förfest) så mår jag nog illa på riktigt. Eller så är det så att jag undermedvetet inte alls vill göra de där grejerna.
Nåt som är lite jobbigt är att jag Verkligen Inte vill pussas när jag mår dåligt. Man vill inte ha någon annans andedräkt i sitt ansikte (fö nåt jag har jobbigt med ävan i vanliga fall), och inte heller någon annans ANSIKTE i sitt ansikte när man har maten kittlande i halsgropen. Och eftersom jag mår åtminstone lite dåligt nästan 100% av den vakna tiden så blir det högst ovilligt mun-mot-mun-snugglande.
Fast hittills idag har jag faktiskt legat bra till! Om man graderar illamående från 1-10, där 10 är kräkas så ligger jag på 1-2 idag. Igår var jag kanske på 5, och i fredags på 7. I den här skalan är 8 gränsen för att inte kunna koncentrera sig på nåt annat och 9 när man har svårt att sitta stilla för att man mår dåligt. Så 7 är fortfarande rätt OK, jämfört med hur andra mår. Även om jag tycker extremt synd om mig själv.
I morse var jag till den dyra, exklusiva NUPP-kliniken och lämnade blodprov. Barnmorskan huserade i ett Jätterum, men det fanns ändå inte någon dedikerad blodprovsstol, så hennes arbetsställning blev lite märklig. På torsdag nästa vecka är det dags för ultraljudet. Det blir mitt första externa ultraljud (om man räknar bort de ultraljud jag tagit för att kolla varför mina tarmar beter sig onormalt när jag inte är gravid), och jag har hört att man måste ha "fylld blåsa". Lyckligtvis sa hon att jag inte behövde vara panik-kissnödig, bara jag inte hade gått på toaletten precis innan jag åkte hemifrån. Skönt. Jag ogillar kissnödighet nästan lika mycket som illamående. Det ger mig mild panik.
Idag är jag nöjd över
* att jag inte mår så dåligt
* att jag tog på mig fula, varma fleecetröjan i morse
* att det äntligen är val i USA (ser fram emot resultatet med skräckblandad förtjusning)
* kvällens middag, som blir tacos!
* systemtest-godiset som står i en stor skål några skrivbord bort
Nåt som är lite jobbigt är att jag Verkligen Inte vill pussas när jag mår dåligt. Man vill inte ha någon annans andedräkt i sitt ansikte (fö nåt jag har jobbigt med ävan i vanliga fall), och inte heller någon annans ANSIKTE i sitt ansikte när man har maten kittlande i halsgropen. Och eftersom jag mår åtminstone lite dåligt nästan 100% av den vakna tiden så blir det högst ovilligt mun-mot-mun-snugglande.
Fast hittills idag har jag faktiskt legat bra till! Om man graderar illamående från 1-10, där 10 är kräkas så ligger jag på 1-2 idag. Igår var jag kanske på 5, och i fredags på 7. I den här skalan är 8 gränsen för att inte kunna koncentrera sig på nåt annat och 9 när man har svårt att sitta stilla för att man mår dåligt. Så 7 är fortfarande rätt OK, jämfört med hur andra mår. Även om jag tycker extremt synd om mig själv.
I morse var jag till den dyra, exklusiva NUPP-kliniken och lämnade blodprov. Barnmorskan huserade i ett Jätterum, men det fanns ändå inte någon dedikerad blodprovsstol, så hennes arbetsställning blev lite märklig. På torsdag nästa vecka är det dags för ultraljudet. Det blir mitt första externa ultraljud (om man räknar bort de ultraljud jag tagit för att kolla varför mina tarmar beter sig onormalt när jag inte är gravid), och jag har hört att man måste ha "fylld blåsa". Lyckligtvis sa hon att jag inte behövde vara panik-kissnödig, bara jag inte hade gått på toaletten precis innan jag åkte hemifrån. Skönt. Jag ogillar kissnödighet nästan lika mycket som illamående. Det ger mig mild panik.
Idag är jag nöjd över
* att jag inte mår så dåligt
* att jag tog på mig fula, varma fleecetröjan i morse
* att det äntligen är val i USA (ser fram emot resultatet med skräckblandad förtjusning)
* kvällens middag, som blir tacos!
* systemtest-godiset som står i en stor skål några skrivbord bort
2008-11-03
Kanske vecka 12...
Ja, räknar man enligt det som doktor Mette mätte så är jag ju faktiskt i v. 12 nu. Och jag mår inget vidare. Hoppas det lättar snart! Magen är som sten igen. Man får skylla sig själv när man lever på stärkelse en hel helg, antar jag. Men jag har varit totalt osugen på riktig mat, och bara cravat efter chips och pizza. Och så fick det ju bli, då. Har även fått i mig lättglögg, bullar, julmust och godis. Och pasta med pesto. Inget som hamnar på den fiberrika delen av skalan.
I fredags kväll låg jag på soffan och åt Salt and Vinegar chips och tyckte synd om mig själv. Maken tyckte också synd om mig, när han såg hur mycket av den grillade kycklingen (middag) jag lämnade. Och det berodde inte på chipsmättnad, utan på att det var Äckligt. Tyckte jag. Somnade väl typ kl 20:30.
I lördags mådde jag mycket bättre! 12 timmars sömn, strålande sol och en frost-täckt innergård hjälpt till. Vi tog med oss glöggtermosen och ett par bullar (kvar i frysen sen mammas besök) och picnicade på ett berg i närheten. Sen började jag må illa, så vi fick gå hem och äta mer chips - men det var en underbar förmiddag i alla fall! Framåt kvällen mådde jag bättre igen, men tog en Postafen (tablett mot sjösjuka/illamående) för att vara på den säkra sidan. Man vill ju inte sitta med maginnehållet i halsgropen när man är på fest!
Det var ett trevligt kalas vi var på, men kl 23 var jag toktrött och mitt "vin" var slut. Det hade ändå tett sig besynnerligt om jag åkt hem själv i denna tidiga timme, så jag fick vackert kväva gäspningarna fram till kl 02, när värdinnan avbröt festen med grannarna i åtanke. Maken fortsatte ut i natten med värden och några till, medan jag delade taxi med en invigd väninna, som sett (och hånlett åt) mitt lidande under den senare delen av kvällen. Tog en näve chips när jag kom hem, och sov i soffan till kl 05:30. Maken ramlade in en timme senare, kall och grinig. "Hade du roligt?" frågade jag. "Nä-ä!" sa han med eftertryck. Fast det var såklart inte sant, han var bara sur eftersom han gjort det mindre strategiska valet att promenera hem i minusgraderna istället för att ta en taxi.
Gårdagen var rätt slö, mådde bra på morgonen, men fick det lite svårare medan vi satt på stammis-pizzerian och väntade på mat. Pust, jag hoppas på att komma till läget när "kroppen vänjer sig vid den nya hormonnivån" snart. Även om det nog är lite läskigt när alla symptom försvinner.
Bra grejer:
* Salt & Vinegar chips! Herregud, dem får man i sig when all else fails. Än så länge.
* Hösten är här med klar luft, frost och allt
* Jag har fortfarande sluppit kräkas
* Ytterligare en jobbarkompis har fått barn (nr 2), och det verkar ha gått bra
* Ikväll blir det träning för första gången på över en vecka
I fredags kväll låg jag på soffan och åt Salt and Vinegar chips och tyckte synd om mig själv. Maken tyckte också synd om mig, när han såg hur mycket av den grillade kycklingen (middag) jag lämnade. Och det berodde inte på chipsmättnad, utan på att det var Äckligt. Tyckte jag. Somnade väl typ kl 20:30.
I lördags mådde jag mycket bättre! 12 timmars sömn, strålande sol och en frost-täckt innergård hjälpt till. Vi tog med oss glöggtermosen och ett par bullar (kvar i frysen sen mammas besök) och picnicade på ett berg i närheten. Sen började jag må illa, så vi fick gå hem och äta mer chips - men det var en underbar förmiddag i alla fall! Framåt kvällen mådde jag bättre igen, men tog en Postafen (tablett mot sjösjuka/illamående) för att vara på den säkra sidan. Man vill ju inte sitta med maginnehållet i halsgropen när man är på fest!
Det var ett trevligt kalas vi var på, men kl 23 var jag toktrött och mitt "vin" var slut. Det hade ändå tett sig besynnerligt om jag åkt hem själv i denna tidiga timme, så jag fick vackert kväva gäspningarna fram till kl 02, när värdinnan avbröt festen med grannarna i åtanke. Maken fortsatte ut i natten med värden och några till, medan jag delade taxi med en invigd väninna, som sett (och hånlett åt) mitt lidande under den senare delen av kvällen. Tog en näve chips när jag kom hem, och sov i soffan till kl 05:30. Maken ramlade in en timme senare, kall och grinig. "Hade du roligt?" frågade jag. "Nä-ä!" sa han med eftertryck. Fast det var såklart inte sant, han var bara sur eftersom han gjort det mindre strategiska valet att promenera hem i minusgraderna istället för att ta en taxi.
Gårdagen var rätt slö, mådde bra på morgonen, men fick det lite svårare medan vi satt på stammis-pizzerian och väntade på mat. Pust, jag hoppas på att komma till läget när "kroppen vänjer sig vid den nya hormonnivån" snart. Även om det nog är lite läskigt när alla symptom försvinner.
Bra grejer:
* Salt & Vinegar chips! Herregud, dem får man i sig when all else fails. Än så länge.
* Hösten är här med klar luft, frost och allt
* Jag har fortfarande sluppit kräkas
* Ytterligare en jobbarkompis har fått barn (nr 2), och det verkar ha gått bra
* Ikväll blir det träning för första gången på över en vecka
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)