KUB-NUPP

Idag var det dags!

En timme inbokat hos barnmorskan på den fancy mottagningen. Regnet stod som spön i backen och maken var oproportionerligt grinig när parkeringsautomaten svalde våra tiokronor utan att ge oss en biljett. Kanske lite nervös. Eller bara trött.

Britsen var inte alls så mjuk och inbjudande som den först verkade, men det spelade såklart ingen roll. Det blev ultraljud på magen, att min livmoder lutar bakåt var tydligen inga som helst problem.

Det lilla livet låg och gonade sig, rörde lite på armar och ben men sprattlade inte som besatt (som förra gången). Först mättes längden (runt 7 cm) och sen kollade barnmorskan om allt såg OK ut generellt. Hon såg alla armar och ben, alla fingrar, båda hjärnhalvorna, hjärtat, ryggraden, alla tre ådrorna i navelsträngen, käkbenet och (tydligen Viktigt) näsbenet. Inga onormala vätskeansamlingar någonstans. Inget onormalt alls.

Sen började spaltjakten. Man måste såklart fånga fostret på bild när det ligger i exakt profil, på rygg eller mage. Vår telning var inte speciellt samarbetsvillig. Barnmorskan bankade på min blåsa med ultraljudsapparatens huvud. "Jag slår lite" sa hon. "Jo, jag märker det" sa jag. Det hjälpte väl sådär. Efter 20 minuters försök fick jag gå på toaletten (hurra!) för att se om lite omkringtrampande kunde hjälpa. När vi testade igen hade knodden lagt sig på huvudet. Inte optimalt. Efter ytterligare lite bultande på magen och några kraftfulla hoppanden på britsen från min sida fick jag gå omkring lite igen. På tredje eller möjligen fjärde försöket la den sig plötsligt helt perfekt, och spalten mättes upp till 1,8mm. Vilket är bra. Ju smalare, desto bättre. Fast generellt: över 2,5mm = dåligt.

När väl alla mätningar var gjorda fick jag torka av mig glidslemmet, och så började beräkningarna. Grundat på ålder: risken för Downs syndrom är 1:400 nånting. Invägt blodprov och UL: risken är 1:4000. Det kan vi leva med. Vi tar inget fostervattensprov (där missfallsrisken är 1:200 eller nåt ditåt). Hon kollade också risk för trisomi 13 och 18. Den var nånstans i trakten av 1:13000.

Det var inte lika fantastiskt att kolla på ultraljudet den här gången. Kanske för att det egentlingen inte skilde sig så mycket från den förra - bilden är ju hyfsat grynig. Visst, benen var längre och vi SÅG faktiskt fingar.. men det ser fortfarande inte direkt ut som en bebis. Vilket inte är så underligt. Sen kan det ju ha spelat in att vi fick titta på den lilla varelsen i 45 minuter också, och jag blev bankad på urinblåsan upprepade gånger. Det förstärkte inte någon mysfaktor.

Vi fick också veta att jag är nånstans mellan vecka 12+3 och 13+1, beroende på kropps- eller huvudmått. Och det stämmer ju ganska bra. 12+5 är jag i om jag räknar senaste mens, 12+2 om jag räknar ägglossning.

Det var i alla fall värt sina 1500 kr. Nu tror jag inte att jag kommer att super-oroa mig utan anledning framöver. Kanske om jag börjar blöda, förstås. Fast då finns det ju en anledning.

I övrigt: Jag mår rätt OK idag. Sämre än igår, men inte DÅLIGT.

Idag är jag glad över
* att vårt lilla liv sannolikt är helt friskt och har alla kroppsdelar
* att man har möjlighet att göra ett sånt här test
* att jag ska träffa en kompis ikväll som snart försvinner iväg till Indien och kommer hem lagom till nyår
* att jag slipper cykla hem i busvädret
* att vi beslutat att skjuta upp rättningen av den hemska buggen vi hittade igår