Varför kan inte jag få "njuta av graviditeten"?

Nu är jag väldigt trött på att må illa. Tänk, så skönt det skulle vara att kunna umgås med sin man på kvällarna i stället för att ligga i soffan och se på TV eller sova, och få panik av all beröring som är i närheten av mage, hals eller huvud. Jag måste vara världens tråkigaste fru!

Igår mådde jag gradvis sämre och sämre från lunch fram till kl 22. Sov en stund i soffan efter middagen - dumt, för sova i soffan ökar på snurret i magen. Sen gick vi en promenad, som inte hjälpte ett dyft (men det var skönt att komma ut en stund), och sen tillbaka till soffan, ny sömnperiod och akut illamående när jag vaknade. Misären nådde sin topp när jag tog bort mascaran med fingrar som tidigare hackat chili, och fick en tårsprutande svidupplevelse som toppade illamåendet för några sekunder. Jag vacklade in i sängen och försökte djupandas. Somnade barmhärtigt efter några minuter.

Kan man inte få må bra snart? Måste jag verkligen må dåligt för att bebisen ska trivas? Jag vill ha tillbaka mig själv några månader nu! Alla säger att det SKA vara så i andra trimestern. Allt ska kännas skönt och bra, man ska inte vara trött och inte må dåligt! Man ska knappt fatta att man är gravid, och så får man se en välmående krabat på ultraljudet i v. 18. Sen ska man må toppen i flera veckor till, innan eventuell foglossning och trötthet tar vid. Men - man får ju vara tacksam att man är med barn i alla fall. Jag försöker vara det, även när det känns jobbigt. Jag vill ju inte byta ut det mot att må bra och INTE vara gravid - inte förrän bebisen är ute och är frisk i alla fall.

Jag har inga höga förväntningar om ikväll heller. Vi ska äta god mat (parmesanpanerad kalvschnizel med tomatsås), som kommer att göra så att jag mår dåligt. Jag får lägga mig och vila lite, somnar och mår pissdåligt från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig.

Idag pratade vi graviditeter på lunchen, två nyblivna småbarnspappor och jag. Kändes helt OK att prata med även manliga kolleger om det. De berättade om sina erfarenheter från graviditeterna och var deltagande gällande illamåendet.

Jag hoppas sååå att allt går bra! Varje dag som går kommer förlossningen närmare. Men det är fortfarande oändligt lång tid kvar. Delmål 1 just nu är väl ultraljudet i mellandagarna, delmål 2 är att känna sparkar och delmål 3 är vecka 25, då man i de allra flesta fall kan rädda ett för tidigt fött barn. Vecka 25 infaller nån gång i februari, så det är ett tag tills dess också.

För fem minuter sen återupptog jag i alla fall järnintaget. Jag har blivit vansinnigt trött den senaste veckan, och är rätt säker på att det beror på att järnvärdet har dalat igen. Och eftersom jag bevisligen inte mått bättre av att sluta med tabletterna så bör jag ju inte må sämre av att börja med dem igen.

Trots gnället finns det bra saker även idag:
* Hela förmiddagen har det adventpyntats på kontoret, och nu hänger det stjärnor lite överallt
* Ytterligare en vecka har gått, om två dagar går jag in i v. 15.
* En av mina favorit-spinninginstruktörer har kommit tillbaka från mammaledighet, och jag ska på hennes pass i morgon bitti.
* Jag ska ge mig ut på seriös kläd-shopping i morgon.
* Jag ÄR faktiskt gravid. Bebisen mår bra. Jag har inte ont nånstans, jag blöder inte, jag kräks inte, jag är inte invalidiserad eller sängliggande.