Halvvägs in i julledigheten

Själva julen är slut för den här gången. På sätt och vis är det skönt, speciellt med tanke på all maten. Jag hade kanske inte tackat nej till lite sillsallad eller kalvsylta ens idag, men jag är fullständigt nöjd vad gäller köttbullar och skinka.

Julen är inte riktigt som förr. Det är för att man är vuxen, såklart. Fortfarande är man lite förväntansfull, men man tröttnar snabbare. Det blev i alla fall en vit jul, eller lite ljusgrå. Det snöade försiktigt under hela julafton och sen låg snön kvar tills vi åkte hem. Här i söder får man nöja sig med frost, men det är inte fy skam det heller. Bättre än regn.

Vi har träffat både makens och min familj. Makens familj är lite yngre, och därmed något mer pratbar än mina föräldrar. Jag har nog inte speciellt mycket gemensamt med mamma och pappa, helt enkelt. Vi har också träffat mina bröder och deras familjer (på självaste julafton), och där var det som vanligt klackarna i taket. Vi fick julklappar från hela släkten, vilket var aningens pinsamt eftersom vi bara köpt till mina föräldrar och varandra. Nåja, vi får väl ta igen det nästa gång vi är där och firar.

Dagen före julafton kände jag nåt som absolut skulle kunnat vara de första tveksamma sparkarna. Jag har känt samma sak några gånger varje dag, men igår var det nog bara en gång och idag har det varit lugnt hittills. Kanske ligger bebisen åt andra hållet? Eller har det varit skinkan som har förflyttat sig genom tarmsystemet hela tiden. Man vet ju inte riktigt säkert var tarmarna befinner sig just nu, eftersom allt nedanför naveln verkar ha skuffats åt sidan för att ge plats åt den lilla bollen som växer och frodas.

I morrn ska vi på ultraljud och se så att allt ser bra ut med pyret, och fastställa nån typ av ETA (Estimated Time of Arrival, mycket nördigt) för krypet. Håll alla tummar! Det hela går av stapeln på förmiddagen, och jag kan väl inte säga att jag är speciellt orolig, men konstigare saker har ju hänt än att man har hittat fel på fostret under rutinultraljudet.

Pratade med min syster i telefon på juldagen, och hon upprepade ett mantra om att inte oroa sig. Och det gör jag ju inte heller. Egentligen. Bara lite. Storasyster har två barn och har jobbat på förlossningsavdelning, så hon måste väl vara en av de mest erfarna jag känner inom området. Nu har inte jag nån förlossningsskräck - inte för egen del. Det finns ju smärtlindring av alla möjliga slag. Om jag är orolig över något så är det såklart barnet. Men riktigt dit har vi inte kommit än. Det var hur som helst kul att höra om syrrans två förlossningar, som var helt olika varandra. Efter den första sa hon direkt: "Åh, så häftigt! Det här måste jag göra igen!" och efter den andra "Det här ska jag aldrig göra om!". Barnen var ganska olika stora när de föddes, och det tillstötte väl några smärre komplikationer i det andra fallet.

Igår provade jag nyårsklänningar. Jag har inte tänkt köpa nån ny, så jag rotade igenom klädkammaren hemma efter tidigare festblåsor. Jag såg banne mig inte klok ut i nån av dem! Det är än så länge bara muddbyxorna som liksom får en att se gravid ut, i allt annat ser man ut som om man har ätit alldeles för mycket under en längre period. Till slut hittade jag i alla fall en klänning som var skuren under bysten och därmed inte tight över hela magen. Den får det bli.

Maken väljer att jobba idag, tillsmmans med.. tja, en liten tapper skara antar jag. Det är helt och hållet hans eget val, eftersom han inte har jour eller liknande. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig för. Packa upp, handla mat, kanske fika med en nyligen hemkommen kompis, laga middag, träna. Fast det känns onekligen som om det finns lite mera dag än vad det finns aktiviteter. Lite beroende på om den där fikan blir av, och var den i så fall blir av.

Idag är jag glad över
* alla julklappar
* att jag är ledig
* att jag förhoppningsvis har känt sparkar (och inte julmat)
* att vi är hemma igen
* att vi slipper öppna och äta Olas farmors julklappschokladaskar. Usch för godis just nu!