Stau

Jag har upplevt min första mjölkstockning. Det var inte jätteskönt. Amningen har liksom börjat teckna en nedåtgående spiral, rent mängdmässigt. Jag började ge V mer mat eftersom han inte verkade så intresserad av att amma. Och det har fått till följd att han har velat amma ännu mindre. Ett par hela nätters sömn på detta, och vips hade jag en illasinnad druvklase på utsidan av vänster bröst. Mot armhålan, liksom. V var om möjligt ännu mindre intresserad av att äta från det bröstet, eftersom det ju kom mindre mat och det tog längre tid innan den kom. Suck. Efter ett och ett halvt dygn testade jag att liggamma i desperation, och hurra! Det fungerade! Ingen mer stockning.

Av detta lär vi oss att försöka tvinga i V lite mera mjölk vid amningstillfällena på dagen. Jag tänker INTE ge upp planerna på obruten nattsömn. Som sagt, det har blivit två hela nätter, och övriga nätterna denna vecka har han vaknat mellan 4 och 5 på morgonen - och då ska vi ha klart för oss att han ju fått mindre "riktig" mat dessa dagar, eftersom jag inte ger gröt på fm när jag vill att han ska suga bort stoppet i mitt bröst. Då blir det bara tutte fram till lunch.

Den här veckan har, förutom den lilla smärtan, varit helt underbar. Är det såhär det är att vara föräldraledig så kan jag nog vara det ett tag till! V har varit på bättre humör rent generellt, framförallt har det märkts på eftermiddagarna - han har inte behövt stå och hoppa i mitt knä konstant mellan 15:30 och 17:30, t ex. Han har som sagt sovit bättre på nätterna, nattningen har börjat gå smidigare, jag har tagit mig ut på promenad varje dag och V har precis börjat ta sig runt lite mer än innan - får han tråkigt där han är tittar han sig omkring efter nåt mer intressant och ålar sig dit istället för att vråla.

Nattningen, ja. Det är fortfarande skrik och irritation, men mindre och mindre för varje dag (det kan såklart vända när som helst, men jag håller tummarna för att det är en positiv trend som håller), och han verkar till slut ha kommit till insikt om att han faktiskt SKA försöka somna när det känns sådär grusigt i ögonen och det är mörkt i rummet och det har lästs saga och sjungits sånger. Längre och längre tysta perioder mellan skriken, där V försöker somna eller i alla fall bara ligger och grejar med sin snuttefilt eller spjälskyddet. I kväll satt jag inte ens vid hans säng, jag klappade om honom när han gnällt ett tag, han lugnade sig så fort jag visade mig och jag gick alltså direkt igen. Och la mig på min säng. För än så länge går jag inte ut ur rummet. Men snart, så!

Idag tog vi en sen eftermiddagspromenad. Dagens mulna himmel klarnade upp vid 15-tiden, och det var härligt kyligt ute. V låg och kikade storögt, började sen pilla med en leksak, blev lite pipig och fick en napp, pillade vidare och somnade till slut med krokodilens fot i ett fast grepp i ena nypan. Mycket, mycket gulligt! Naturligtvis sov han bara en halvtimme, eftersom det är så länge han sover på dagarna - men jag har slutat bekymra mig för hans dag-sömn nu. Han verkar må bra och är pigg om han får sova sina tre halvtimmar. Inga problem med det. Så länge jag hinner åtminstone plocka undan i köket antingen medan han är vaken eller då han sover, hinner läsa tidningen, kolla mail, äta lunch, gå på toaletten och ta en kopp kaffe - då är mina behov tillfredsställda.

Maken är på jobbjulfest. I morgon är det min tur. Då ska vi ha barnvakt, eftersom maken samtidigt bokat in sig på annat. Jag funderar på vad jag ska ha på mig. Får väl rota igenom klännings-samligen i morgon.

Hur går det med krypandet då? Inget kryp än. Fortfarande är det för svårt att greppa det här med att flytta en hand och en fot i taget. Men det stås på alla fyra mycket frekvent, och gungas. Och benen flyttas lite fram och tillbaka utan att balansen tappas. Balansen tappas dock mycket snabbt då vi tränar på Sitta Själv. Det är inte så intressant att sitta, utom möjligen när man är på Öppna Förskolan och matas med intryck så man inte behöver skapa sig sin egen lycka, så att säga. Vänder sig gör han inte heller än, det lilla krypet. Eller jo, om han ser en poäng med det. Som t ex en leksak som ligger preciiiiis utom räckhåll. Men att vända sig så att man kan transportera sig, det är att tänka ett steg för långt, uppenbarligen.

På spisen står det risgrynsgröt och sväller. Det ska bli lunch i morgon. Jag ska träna på förmiddagen, och maken ska väl sova innan min träning, antar jag. Och sen lyssna på Spanarna medan V är något mindre nöjd än vad han varit om jag varit hemma. Det är nämligen så att V är lite mindre nöjd när maken är hemma. Antagligen för att de bara träffas en timme om dagen, och den timmen är då V är trött och bara vill ha gröt och sen Inte Sova, Absolut Inte (tills han somnar). Desto större anledning för dem att umgås på helgen. Kan man tycka. Fast maken tycker uppenbarligen att det är viktigare att hinna med julfester och herrmiddagar och framförallt bakfylla såhär i adventstid.

Nu var jag såklart orättvis. Men jag tycker att jag har rätt att vara liiiite orättvis när konsekvensen av makens val att dubbelboka oss i morgon blir att JAG får vara den ansvarstagande, trots att det var MIN fest som bokades in först, och de gånger jag det senaste året slagit mina förnuftiga, låga klackar i ett anspråkslöst tak kan räknas på ena handens fingrar. Menmen. Visst är det mitt val att åka hem tidigt. Jag skulle väl kunna be min kompis att barnvakta fram till kl 05 och sen kunde både jag och maken vara ledsna på söndagen. Fast jag tycker inte att det är värt det. Jag vill att V ska bli omhändertagen, inte få acetonånga i ansiktet och tvingas ligga i sängen tre timmar längre än han vill. Och för min egen del är det också skitjobbigt att ta hand om en energisk bebis när man bara vill sova.

Nåväl. Nu ska jag kanske titta lite på Idol-finalen. Eller på På spåret. Och definitivt dricka lite glögg och ta fler pepparkakor än jag egentligen tillåter mig att äta per dag.

Snart är det jul!

Idag är jag glad över:
* att vi haft en fantastisk vecka, jag och V
* att stockningen inte blev så hemsk som den skulle kunnat bli
* att min hemlagade kyckling-med-ris slank ner i den lilla magen utan problem igår
* mina hembakta pepparkakor som är kalasgoda
* morgondagens julfest

Heeeela natten!

Japp, jag måste få dela med mig av detta:

I natt sov V som en liten gris mellan kl 22:30 (då vi väckte honom för extra tankning) och 06:30, då makens klocka ringde. Hela natten! Och som av et smärre under sov även JAG hela natten. Vet att jag vaknade nån liten snutt, men eftersom jag inte hade behovet att kolla att V levde så vaknade jag nog av att han rörde sig eller så.

Vi får väl se när nästa liknande upplevelse kommer. För jag är inte dum nog att tro att det kommer att fortsätta i samma stil framöver.

Idag är jag glad över:
* våra grannar med kristallkronorna, som alltid skänker mig glädje då jag passerar deras prisma-fyllda köks- och vardagsrumsfönster
* att det verkar klarna upp ute, så det blir en promenad idag. Jag och V har saknat frisk luft alltför länge
* att det blir svinisvaccinering för V i morgon
* det nyss uppdruckna finkaffet med tillhörande kanelbulle
* den underbara nattsömnen, naturligtvis

Men vart tog nattamaten vägen?

V har strulat lite på nätterna den senaste veckan. Eller sen i måndags natt, noga räknat. Vaknat ofta och inte alltid velat somna om och sådär. Maken var gentil nog att erbjuda mig en ostörd natt med öronproppar i källaren natten till idag, medan han stod för vyssjande och nattmatning med ersättning. Så jag gav V hans bröstmjölk kl 22:20 och begav mig sen nedför trappen mot den härliga djupsömnen. Och som jag sov! Fram till kl 06, då tuttarna spände och jag gick upp för att invänta nästa uppvak från Vs sida. Jag noterade att han draperat sin snuttetrasa över HELA ansiktet, så jag plockade bort den, vilket innebar att han vaknade 20 minuter senare. Jag gav honom mat, han somnade inte om, jag väckte maken som fick ta över och så tog jag och öronpropparna tillflykt till bäddsoffan igen. När vi väl gick upp, 08:15, sa maken att det hade gått såååå bra, V hade bara vaknat kl 02 och 02:45, han fick äta den andra gången. Sen somnade han om i dubbelsängen när jag matat honom vid 06:30. Och sov till 08:15.

Typiskt, va? Att så fort jag inte har bebisansvaret så vaknar ungen exemplariskt sällan.

Historien är dock inte slut där. När maken senare på dagen diskar ur nappflaskan kommer han på vad som faktiskt hände. Han gick mycket riktigt upp och blandade ersättning kl 02:45. Den stod dock orörd i flaskan vid disk-tillfället, för medan han var i köket och blandade flarra somnade V om och då var det ju ingen idé att mata honom.

Fattar ni? V fick alltså INGEN mat mellan kl 22 och 06:20. Jag undrar om det kommer att gå lika bra i natt, när maken är ute på galej. Nej, det tror jag inte. Jag tror inte att V accepterar att jag nekar honom käk om jag inte bara ignorerar hans gråt tills han somnar om. Och det kan jag faktiskt inte göra. Det går inte.

Igår var vi hos tvåbarnsmamma-kompisen och tittade på förskoleavslutning. V var på hur gott humör som helst, både under själva avslutningen och sen hemma hos kompisen medan vi åt lunch och drack kaffe. Sen somnade han som en stock i bilen på väg till babysimmet, var glad under själva simmandet och somnade sen utan protest i bilen på vägen hem också. Jag fick som vanligt köra en extra runda för att han skulle få sova klart, och passade som vanligt på att lyssna på Spanarna samtidigt. Helt perfekt!

Än kryper han inte. Men han står stadigt på alla fyra. Han har nästan slutat hasa sig fram på magen, utan går istället upp på alla fyra och kastar sig framåt til magläge, för att ställa sig på alla fyra igen. Och igen. Och igen. Som en mätarlarv. Men det här med att flytta bara EN arm och ETT ben, det är inget han har greppat än.

Idag är jag glad över:
* att jag fick 7 timmars obruten sömn i natt
* min nya frisyr som blev till i förmiddags. Ny färg och allt. Hurra!
* att vi nog kan börja avvänja V från nattmatningen i princip omgående om vi vill. Man "ska" ju inte det innan 6 månader. Men han är 6 månader i övermorgon.
* att V fick fisk till lunch och varken kräktes, fick utslag eller andningssvårigheter. Så han är nog inte allergisk i alla fall. Fast jag kan såklart inte släppa det riktigt än. Hypokondrisk? Jag?
* gårdagen, som var en jättebra dag
* att ingen av oss än så länge har drabbats av någon typ av elak influensa. V får vaccinomgång nr 1 på tisdag om han är frisk då och det finns vaccin kvar.

Fröjda dig, det är advent!

Vi har städat och pyntat och tänt det första ljuset. Mysighetens årstid. Och regnet slår mot rutorna. Nog för att det är mysigt när det regnar också. Men inte så vintrigt.

Idag har jag varit på IKEA och handlat skålar och tallrikar till V. 12 kr för 6 skålar. Lagom dyrt.

Det här med tassandet börjar mer och mer övergå i nån slags tvåminutersmetod. Det går helt enkelt bättre om man lämnar spjälsängen ett tag. Jag stannar alltid i rummet, men spjälskyddet gör mig ju osynlig för V. Han skriker ilsket och sömnigt, men så länge han inte gråter kan jag hålla mig hårdhudad i nån minut, kanske lite drygt. Och när han får syn på mig igen försöker han omedelbart somna. Han vet ju vad det är vi förväntar oss av honom. Han blir bara så ARG när han inte somnar omgående. Det går dock bättre och bättre. Långsamt. Två steg fram och ett tillbaka som man brukar säga. Nu kan han ligga på sida och bita i sin snuttefilt i nån minut åt gången innan han blir ilsken.

Amning blir mindre och mindre intressant för V. När han är trött, och framförallt på nätterna, är det jättemysigt, men annars är han för otålig för att äta ordentligt. Jag har börjat ge honom ordentliga mellanmål och nu sätter han i sig en hel (liten) barnmatsburk till lunch. Dock inte hemlagad fisk. Fortfarande utlöser hemlagad fisk kväljningar. Men han verkar må bra i övrigt, så antagligen är det de "stora" bitarna som äcklar honom, och ingen hemsk fiskallergi. Nästa gång vi testar blir det stavmixer.

I morse fick jag sovmorgon! Kl 05:30 tog jag med mig täcke, kudde och öronproppar till bäddsoffan i källaren och sen sov jag gott i fyra timmar till. När jag vaknade hade maken precis gett V mat, och eftersom amning som sagt inte är speciellt intressant längre fick jag ha ont i tuttarna i några timmar innan V behagade äta så mycket att trycket lättade lite. Om jag tar upp V i dubbelsängen har jag tur ifall han somnar om och sover till 06:30. Sen är det stopp. Maken kan tydligen få honom att sova i flera timmar till. Jag tror inte att det beror på att vi gör olika, utan helt enkelt på att vi inte är mamma båda två.

Annars då? Tja, det har väl inte hänt så mycket. Det är så härligt att V nu kan roa sig själv på golvet uppåt en haltimme i sträck! Jag har svårt att minnas exakt hur jobbigt det var när han var mindre, men jag VET ju att det var hemskt. En promenad om dagen, i övrigt bara amma, amma, amma. Inte ens bära fungerade ju, jag luktade mjölk och det blev skrik och ett litet ansikte som dunkades mot min bröstkorg. Nuförtiden vet jag inte ens hur signalen för hungrig ser ut. Jag tror inte att V hinner bli så hungrig att han skriker nånsin. Vid minsta misstanke matar jag honom. Dagarna förra veckan såg ut ungefär såhär:

03:00: Ammar
05:30: Ammar, flyttar över V till dubbelsängen
06:30: Ammar. Går upp, byter blöja, rena kläder. Jag duschar och äter frukost, V leker på golvet
08:00: V somnar i famnen, sover 30 minuter med mig i sängen
08:30: Vi vaknar. Kaffe till mig. Lek till V.
09:30: Ammar, och så får V mellis i form av gröt
10:00: Lek och skoj, kanske en promenad.
12:00: V sover igen, i 30 minuter.
12:30: Lunch för V, ammar efter maten.
13:00: Inomhusaktiviteter, öppen förskola eller promenad.
15:00: Ny tupplur
15:30: V vaknar och får äta, finns det mycket mjölk så blir det bara tutte, annars lite frukt också
16:00: Vi väntar på att maken ska komma hem och ser på Project Runway. Nu är V inte på sitt bästa humör.
17:00: Maken kommer hem.
17:30: Ammar, sen middag för oss och en portion gröt med frukt-/bärmos till V.
18:00: V badar, får massage, vi läser bok, sjunger sång och sen är det tass-dags.
19:00: V somnar under protest
22:00: Vi väcker V, ammar och ger ersättning.

Jollrandet fortsätter. Mest när V är trött, men även annars. "Mammummm" och "Bababapaba". Ibland jollrar han tyst. Man ser att munnen rör sig, och han pustar ur sig några viskade "b" och "p", men inga vokaler mellan konsonanterna. Bara öppen mun. Mycket gulligt!

Jag står inför en ny ensam natt, maken tog tåget till nån mellanstor svensk stad för jobbets räkning vid 18-tiden ikväll. Jag funderar på om jag ska orka se början av Troja eller om det finns nåt annat som är bättre att slötitta på. Det är dock definitivt slötitta jag tänker göra. God natt!

Idag är jag glad över:
* att maken också svin-vaccinerat sig, trots sin skepsis mot sprutor
* babyvakten som möjliggjorde en orgie i ost och kex med våra vänner i vår källare förra helgen
* adventsmyset som nystädade golv, röda gardiner och dämpad belysning från stakar och stjärnor ger
* att jag kommit igång med träningen igen
* att V inte är lättväckt när han väl sover - utom ifall glassbilen kommer och stör honom. Nyss smög jag in och tittade till honom. Han snusar fridfullt. Mammas gullunge!

Kura skymning

... eller kanske kura hela dagen. För med det väder vi har just nu så är det skymning hela vägen från gryning till skymning. Jag sticker inte ut näsan om jag inte måste. Då blir näsan blöt. Stackars V får ingen frisk luft. Jag är en dålig mamma!

Mitt stick i armen blev en vecka försenat, eftersom VC valde att inte vaccinera oss över 30 på hela förra veckan. Men nu är jag vederbörligen stucken, och får vänta i knappt två veckor på att bli immun.

V fick sina 5-månaderssprutor i går. De skulle stuckits i honom förra veckan, men då hade han hosta och vi avvaktade. Han har fortfarande hosta, men tydligen vet man efter ett visst antal dagar att det inte kommer att bli en hemsk influensaförkylnig av det, och då kan man vaccinera. Han var lite grinig igår, och idag också. Men vem är inte det när det regnar ute? Idag hade han dessutom lite feber, hela 38,1 grader.

Jag känner att mjölken håller på att sina, så jag försöker få V att äta lite mera "riktig" mat (kletiga pureer). Nu klämmer han i sig ca en halv liten barnmatsburk, vilket inte är så imponerande. Gröt går bättre, men det är han ju mer van vid också. Man märker snabbt att magen jobbar lite annorlunda med mat än med mjölk. Framförallt jobbar V hårdare med att få ur sig det som ska ut. Om man säger så.

Det har kommit en tand till. Så nu sitter det två små vassa där nere i munnen. Än verkar han inte ha börjat bita i sina nappar, men det kanske ändå snart är dags för honom att sluta med napp. Jag vet inte, det är så bekvämt när han ska sova på dagarna. Och åka vagn. Och åka bil. Och träffa folk.

Hur går det med krypandet då? Framåt. Ibland kommer V upp på alla fyra och står och gungar. Men det är inte alltför ofta. Däremot ställer han sig väldigt ofta på raka armar och lyfter magen från golvet. Fast oftast ligger fortfarande blöjan i backen :)

På söndag är det första advent. Jag fuskar och dricker glögg redan nu. Men glögg är inte så mycket fusk. Inte pepparkakor heller. Så länge man inte sätter upp pyntet i förväg!

Natten till idag hade maken barnansvaret. Jag sov i källaren, efter att vår BVC-sköterska påpekat att det inte är nyttigt att inte få sova mer än fyra timmar i sträck i flera månader. Och vad hände då? Jo, plytet vaknade inte för mat mellan 02 och 04 som han brukar. MAKEN vaknade dock, 04:30 var HAN jättehungrig och gick upp och åt macka. Detta väckte mig, och jag gick och la mig i sovrummet efterom maken stiger upp 05:30 och jag ju ändå hade vaknat. Jag frågade hur det gått med matandet och fick veta att det inte blivit nåt matande. Och DÅ vaknade lillkillen och ville ha käk. Sen kunde jag inte somna om. Så det blev 6 timamrs sömn i natt. Men de var sammanhängande, i alla fall. Hurra! Jag vet inte om hans långsovning berodde på att han var däckad efter vaccineringen, eller om han vaknat och gnällt vid 02, fast maken inte vaknar av gnäll - och sen helt enkelt somnat om. Jag orkar aldrig vänta på att han ska börja skrika på allvar på natten, så efter 2 minuters gnällande tar jag honom och matar honom. Han kanske inte alls vill äta? Utan bara sova? Vi får väl se i natt...

Nu gissar jag på att han vaknar snart, eftersom han sovit sin halvtimme. Dags att korr-läsa och runda av inlägget, alltså.

Idag är jag glad över
* att adventspyntandet närmar sig - då blir det lite mindre dystert
* min vaccination, som inte gett några men utom lite ont i armen
* att V klarar sig själv (så länge jag är i rummet) så lång tid i sträck nu - säkert flera halvtimmar om dagen!
* att det finns TV på dagen, även om utbudet är... sådär
* att jag får gå på jobbets julfest - barnvakt fixad!

Bissing

Lilla plytet har fått sin första tand! Ingen extra gnällighet, löst bajs eller feber förebådade detta, utan i förrgår när jag stoppade in en sked mosad avokado i hans mun klickade det liksom till då skeden mötte gommen - och där var den, i underkäken. Som en mycket liten, mycket vass nagel. Knappt synlig för blotta ögat, men ack så kännbar för blottade fingrar. Tur att tungan är i vägen när han ammar. Nu undrar jag när den skall börja borstas... men vi ska till BVC på torsdag för vaccinationsomgång 2 (inte svinisen, utan den "vanliga" vaccinationen) och då får jag väl komma ihåg att fråga.

Jag har köpt en babyvakt. Eller snarare, fått en babyvakt inhandlad och sedan betalt pengar till den snälla kompis som köpte den. Egentligen är det såklart fånigt, eftersom vi inte direkt bor i en herrgård utan har sovrummet precis invid vardagsrummet och köket, men till slut insåg jag att min märkliga skräck för att inte höra V om han börjar skrika inte ger med sig, och den skräcken innebär att vi i princip aldrig kan ha nån volym på TVn eller stereon på kvällarna. NÅN volym alltså. Man hör knappt vad som sägs. Och V vaknar inte av höga ljud. Nej, det är bara för att jag tror att jag inte ska höra honom som det pratas och spelas med små bokstäver och noter på kvällarna. Men no more gemener! Nu är TVn på normalvolym och jag befinner mig i ett rum som inte ens angränsar till sovrummet, eftersom föräldraenheten står precis bredvid mig på skrivbordet. Lite läskigt känns det allt fortfarande, men vi har haft en knapp vecka på oss att konstatera att apparaten fungerar alldeles utmärkt - man hör V bättre nu än innan. Inte ens barngråten i TV-reklamen för Alvedon (där en bebis gråter i sin spjälsäng och hans storebror med chockerande träffsäkerhet kastar in sin egen napp i bebisens mun) får mig att rusa in i sovrummet - för det gråts inte här på skrivbordet, och då gråts det inte i sovrummet heller.

Jag tänker mig i alla fall att det kan finnas en realistisk och normal anledning att använda babyvakten senare, då V får ett eget rum. Eller när vi är i stugan i sommar och kanske vill sitta ute på kvällen medan V ligger och snusar i en myggfri stuga.

Apropå snusandet så har vi nu tagit steget ut i avgrunden och börjat tvinga V att somna i sin egen säng. Tvinga var ordet, sa Bull. För populärt är det rakt inte. Jag är inget fan av femminutersmetoden, så vi tassar honom i stället. Då får man sitta bredvid sängen och vara anträffbar och trösta med klapp och i värsta fall famn när sömnen blir för läskigt påträngande. Så länge han somnar utan att man klappar eller håller honom så lär han sig. Sägs det. Vi har hållit på i en vecka, och jag kan väl inte påstå att det har gått lättare och lättare för varje dag, men generellt så har vi nog rört oss åt rätt håll. Fast det är långt kvar till "Godnatt"-släckalampan-stängadörren-Vsomnarensam. Observera dock att jag inte klagar! Min rygg sjunger jubelsånger (rena Halleluja-körer, faktiskt) över att slippa vanka omkring i ett mörkt rum med en bebis som i 9 fall av 10 ÄNDÅ skriker i protest (fast inte under lika lång tid), lägga ner, ta upp, lägga ner, ta upp, repeat into fade... Fast det är klart. När man låter honom somna själv gråter han ibland med riktiga, ledsna tårar. Inte ofta, men det händer. Då hugger det i hjärteroten. Stackars rädda lillen! Vem ska trösta knyttet? Tydligen inte mamma, i alla fall. För famnen töstar ack så temporärt när man inte vill ligga själv i sin säng.

Jag funderar på om jag ska försöka få till ett stick i armen i morgon. Mot "Den nya influensan". Här börjar nämligen vaccinationen av friska vuxna under 40 i morgon. Och vaccinet kommer inte att räcka, sägs det. Det är såklart sjukt trist att köa, men de har ett nummersystem och är det lång väntetid så kan ju jag gå hem med min kölapp under nån timme. Jag bor trots allt mindre än fem minuter från vårdcentralen, och har ingen vidare lust att vänta med V bland potentiella RS-virusbärare och svin. Eller så orkar jag inte ens försöka. Vi får se. Jag tittar nog förbi vårdcentralen, i alla fall.

Idag har maken tagit hand om V medan jag lyxade till det med hotellfrukost och relaxbad tillsammans med två väninnor. Jättehärligt, även om frukosten väl inte var den absolut bästa i stan. Jag tror dock tvåbarnsmamman i sällskapet njöt mest, hon har nog inte varit ifrån familjen så lång tid i sträck sen yngsta dottern föddes i slutet av mars. När jag kom hem med läckande bröst och nåt religiöst i blicken sov V sitt första långpass på flera månader. Maken hade tassat honom till sömns även på dagen, och det kanske berodde på det (man blir ju ganska trött av att gråta sig till sömns). Eller på nåt annat. En och en halv timme blev det, och sen var han en mycket godmodig bebis i flera timmar.

V har nu börjat fundera på allvar på det här med krypandet. Han reser sig upp på armarna utan att glida bakåt och försöker få in knäna under kroppen. Det lyckas inte så bra, men ibland får han in det ena benet - och välter nästan av snedbelastningen. Balans är inte hans starka gren, så jag tror inte att han kommer att bli gymnast när han blir stor (eller när han blir typ 4 år - det är väl då man börjar?). Jag tränar honom lite på att sitta själv också, men även där är balansen lite av ett problem, tillsammans med intresset för saker som ligger utom räckhåll. Han sitter ett tag, får syn på nåt kul och kastar sig handlöst ditåt. Tur att mamma sitter med benen på var sin sida om honom så han inte slår i huvudet...

När jag tassade V till sömns för en knapp timme sen fantiserade jag om den stora, goda koppen varm choklad med vispgrädde som jag skulle unna mig själv senare. Tyvärr visade det sig att maken har kastat bort den kvarvarande vispade grädden som omsorgsfullt packeterades i bytta med lock efter gårdagens pannkakslunch. Sånt är livet! Nu ska jag ju ändå snart bli smärt och smidig, eftersom jag har börjat träna. Herregud, jag är lika vältränad som en urvriden disktrasa i nuläget. Det positiva är att det inte kan bli mycket sämre rent muskel- och konditionsmässigt om jag inte blir sängliggande. Hur som helst: Ingen vispgrädde = ingen choklad. Jag får väl ta en mugg chili-choklad-lättglögg. Ganska sliskigt, onekligen. Men inte mer sliskigt än varm choklad med grädde.

Idag är jag glad över:
* att jag har fått basta och bli skrubbad av en badtant, som iofs inte alls var en tant utan yngre än jag
* att jag vet vad maken ska få i julklapp - ska bara köpa det också
* att V, under protest, somnar själv
* att det finns hembakta bondkakor i en plåtlåda i brödskåpet (och snart i min mage)
* att vi ännu inte drabbats av nån hemsk influensa eller annan vinterrelaterad sjukdom

Liten säl

Jag missade ju att skriva i förra inlägget att V har börjat ta sig framåt på golvet! Det kryps inte, men han klistrar sina små dregel-kletiga handflator mot parketten och drar sig fram på mage. Han har hållit på med detta i drygt två veckor nu, och börjar få upp farten (säkert två meter i minuten om han skulle ha ett incitament att ta sig två meter i sträck). Han jobbar hårt med att dra upp knäna under magen också, men det hjälper inte speciellt mycket än så länge. Man måste stå på armarna också för att kunna ta sig framåt med hjälp av benen. Än så länge har han inte riktigt greppat att han kan ta sig runt i rummet själv, utan siktar in sig på en leksak och krälar iväg till denna. Men rätt vad det är äter han väl damm från under soffan eller ramlar nedför trappen. Dags att barnsäkra snart. Min mamma tyckte att han såg ut som en liten säl där han sprattel-ålade på golvet. Jag vet inte var hon fick det ifrån, men det var gulligt. Nu har han genomgått flera olika djurarter. Apa t ex. Och säl, då.

Den lille rackaren bits också. Inga tänder i sikte, men han maler på med gommarna så det står härliga till. Mindre dregel, konstigt nog. Men dags att skaffa bitring, kanske. Just nu biter han på alla sina mjuka leksaker, men det duger ju inte, så han biter även på mammas fingar, babysittern, pekboken med knasiga djur och.. tja, det mesta han kommer över.

Idag har jag varit hos en hudläkare som konstaterade att mitt läskiga födelsemärke inte är vare sig läskigt eller ett födelsemärke, utan en "skäggvårta". Äckligt, va? Dock helt ofarligt. Och ovanligt att få när man inte är pensionär som det verkar. Den ska frysas bort så fort amningen är avklarad. Läkarbesöket innebar lite "egentid" på morgonkvisten, jag lyxade till det med en "ta-med"-kaffe från det franska bageriet innan jag tog bussen hem till maken, som redan ligger på flexminus och var milt stressad över att stanna hemma med V två timmar på morgonnen. Typiskt nog valde V, som de senaste veckorna vaknat innan 06:30 varje dag, att glatt somna om med maken och sova till kl 7 idag. Men jag klagar inte - jag fick duscha, äta frukost och läsa tidningen helt utan ackompanjemang av ilskna tjut.

Folk som säger att man inte borde skaffat barn om man ibland vill ha tid för sig själv kan inte vara riktigt kloka. ALLA vill väl ha tid för sig själv? Maken ligger t ex i badet just nu och smuttar på en whiskey samtidigt som han läser en god bok, sannolikt nåt om andra världskriget. Och jag bloggar. V sover sött i sin säng, trött efter eftermiddagens öppna förskola med sång, trumslagning och hissande i luften.

Igår insåg jag att anledningen till att V har vägrat sina smakisar på sista tiden är att han numera vill ha dem EFTER att han ammat. Innan var det FÖRE som gällde. Så idag slank det ner en hel matsked smörig morotspuré utan minsta pip av irritation. Överlag är lillkillen mycket nöjd nuförtiden och sover bra på nätterna. Han somnar vid 19, väcks av oss för extra matning kl 22, vaknar mellan 02 och 03 för mer mat, vaknar igen kl 05 och kan ibland sövas om direkt fram till 06, måste ibland få en liten slurk för att somna. Det kanske låter som många uppvak, men det är INGENTING jämfört med innan. Och inga tvåtimmars vakenperioder heller! Just nu alltså. Men snart är femmånadersgrinigheten här. Då ska det strulas med mat och sömn och så ska han bli blyg och få separationsångest. Har jag hört. Egentligen borde det redan ha börjat, men som sagt: en liten solstråle. Utom efter kl 16 på eftermiddagarna. Men man kan ju inte vara glad jämt...

Idag är jag glad över:
* lunch med en kollega i morrn
* att V blir fem månader i helgen
* att vi var norröver och träffade släkten helgen som var, och V bara hatade bilen ca 25% av tiden
* att vi än så länge sluppit alla typer av grissjuka
* att jag ÄNTLIGEN köpt nytt träningskort och premiärspinnar på lördag!

Vilket väder vi har fått!

Regn, regn, regn. Inga långpromendaer står på schemat just nu. Idag gick jag med V i vagnen till ICA och handlade selleri. Och inte ens nåt godis. Mycket märkligt.

Maken överraskade mig i fredags med att stanna hemma från jobbet, efter en kick-off som innebar ytterligare en natt borta. Oj, så glad jag blev! Han fick vara med och titta på babysimmet. V var lite mer skeptisk den här gången, antagligen för att han själv valde att stoppa ansiktet under vattnet typ tre gånger, och blev stänkt på av en av de andra deltagarna, en något äldre gosse som uppskattade det hela VANSINNIGT.

Jag ger upp "somna i egen säng"-försöken nu. Efter att det gått lättare och lättare tog det plötsligt en timme, och var för hjärtskärande. Flera dagar i rad var det på det sättet. Men jag tycker ändå att V har blivit bättre på att somna om under nätterna, så något har vi kanske fått ut av det ändå.

Mina föräldrar var en bra avlastning så till vida att jag fick ett par sovmorgnar. Men de lyckades inte söva V, så jag fick ändå göra den tråkigaste biten. Och laga mat till alla. Så helgen blev inte den orgie i vila jag hoppats på, men det var trevligt att de kom ändå. Vi ska upp och hälsa på dem denna helg. Vinterdäcken är på bilen, efter att vi lämnat in den på verkstad. Hjulen hade nämligen rostat fast.

Idag är jag glad över:
* att dagarna går så mycket fortare nu än när V var alldeles färsk
* att jag ska gå på bio i veckan och se Bröllopsfotografen
* att maken var hemma i fredags
* att det är öppen förskola i morgon
* att vi är friska och glada allihopa. Ingen svininfluensa i sikte. Än.

Namnam!

V har börjat få smakportioner. Herregud, en sån glupsk liten man han är! Han slickar på haklappen om inte skeden kommer tillräckligt fort. Hittills har gröt och potatis slunkit ner. Det blir nog potatis i morrn också, sen kanske vi får testa blomkål och se om magen protesterar eller om det fungerar smärtfritt.

Maken jobbar över. Stackars honom! Inte stackars mig, inte än i alla fall. Om parveln inte vaknar innan kl 22 har det här varit den smidigaste nattningen hittills. Han var på strålande humör ända fram till badet, då var han glad men lite sömnig, sen log han under massagemomentet, tittade intresserat i sina böcker, gillade vaggvisorna och började inte protestera förrän det faktiskt var dags att sova på riktigt. Och det tog bara 20 minuter, sen sov han nöjt i sängen. Jag kunde till och med natta om honom medan han låg ner, efter ett litet uppvak då jag la ner honom första vändan.

På BVC-sköterskans inrådan försöker jag få honom att somna i sin egen säng en gång om dagen - morgontuppluren, då han ändå garanterat är trött. Det har gått över förväntan, jag sitter bredvid, klappar honom på huvudet, sjunger samma vaggvisa 300 gånger och lider medan han skriker, men det har gått lättare och lättare. Fast han har iofs varit tröttare och tröttare varje morgon denna vecka.

Ett annat tips vi fick på BVC var att väcka honom kl 22 varje kväll och ge honom extra bröst + ersättning istället för att vänta på att han ska väcka oss. Smart! Nu får han gröt + tutte + 1 dl ersättning kl 18, och så får han tutte + 1 dl ersättning kl 22, eventuellt lite tidigare om han vaknar innan 22 och allt är klart. De senaste två nätterna har han bara vaknat EN gång mellan kl 22 och 06! Det innebär att vi gått upp 06:30, men det går såååå bra när jag slipper vara vaken minst 3 timmar varje natt. Snälla, låt det fortsätta i den här riktningen!

I morgon kommer mina föräldrar och hälsar på. De stannar över helgen medan maken är i London och hälsar på en kompis. Det ska bli kul att träffa dem, och antagligen ännu roligare för dem att träffa V. Han är typ 10 cm längre nu än senast de såg honom.

Barnvagnen har fått åkpåse nu. Som en liten röd sovsäck som håller V varm. Det ser väldigt skönt ut. Själv får jag ha vantar. Ingen mössa än, inte förrän jag ger mig ut i minusgrader. Men mössa för V, såklart! Tjockare mössa än hans randiga Villervalla-variant. Ullared-mössa.

Kräftskivan var förresten mycket fryntlig! Det blev också mycket sent. Det var jag värd!

Idag är jag glad över:
* att mamma och pappa kommer i morgon
* att det är så härligt kallt och klart väder - fast det är svårt att promenera med selen, man vet inte vad V ska ha på sig för att inte frysa om benen samtidigt som han svettas om magen
* de senaste nätternas snudd på oändliga sömnperioder
* att jag inte MÅSTE se på Bonde Söker Fru om jag inte vill (men det vill jag, otäckt nog)
* att jag har hittat ett grymt recept på chocolate chip cookies

4 månader!

Igår blev V 4 månader gammal, och det firade vi... inte alls. Han har fått en ny, ståtlig barnstol från IKEA, så nu kan han sitta med vid matbordet. Om man proppar hela stolen full med handdukar och därför avsedda dynor. Han är ju inte så tjock, och inte kan han sitta själv heller. Men måltiderna har blivit minst dubbelt så njutbara nu, när man bara behöver plocka upp hans leksaker från golvet då och då, istället för att lyssna på ilskna "uuuu"-anden från golvnivå under hela middagen. Stolen får räknas som 4-månaderspresent, även om han fick den innan den stora dagen.

I morrn ska vi till BVC, och då ska jag se till att vi får börja ge honom smakportioner - potatis och gröt och grejer. Det ska bli kul! Spännade också att se hur hans vikt ser ut. Han har varit mindre mat-hysterisk på dagarna, men jag har ändå matat honom typ varannan timme. Dock har han ju ätit oftare på nätterna nu än innan, så det har säkert gått jämnt upp. Jag föredrar att han är mathysterisk på dagarna än vaken på nätterna, så vi får väl hoppas på att det ordnar till sig.

Nätterna, ja. De har blivit lite bättre de senaste dagarna. Men inte mycket. I går natt somnade han om själv, utan att jag behövde gå upp. En gång. Längsta sammanhändande sömn för mamma de senaste veckorna: 3h.

Nu skall ju, om man utgår från beräknat förlossnngsdatum, Vs utvecklingssprång ha kommit. Han ska var en solstråle, sova perfekt och ha lärt sig nya, coola skills. Fast jag ser ingen som helst skillnad mot förra veckan, så jag antar att vi får vänta lite till.

I helgen blir det kräftskiva med brudarna, hurra! Maken får natta. Han övade på att natta själv igår, för då var jag på babysim-infoträff och sen hemma hos en kompis. Det gick tydligen mycket bra, efter att han tryckt i V 2,5 dl bröstmjölksersättning. Innan dess var V en sur unge. Kanske lite beroende på att maken sparkade honom i huvudet av misstag. Nej, inte alls hårt (mer en petning), men tillräckligt för att sätta det bräckliga kvälllshumöret ur balans.

Mina fötter protesterar nu vildsint mot långpromenader. Jag hoppas V nöjer sig med halvtimmes-sömnstunder, för jag fixar helt enkelt inte att gå tvåtimmarsrundor längre. Man hallux valgusar växer och frodas, trots bra skor. Undrar om jag blir tvungen att operera dem i framtiden? Ska nog googla lite på det. Jag vill ogärna klippa hål på skorna som långvårds-tanterna, för att tåleden helt enkelt inte får plats längre.

Idag är jag glad över:
* känslan jag har: sömnen är på väg att ordna upp sig. Fast det kanske inte alls är sant.
* det goda glassen vi har i frysen
* babysim nästa vecka
* BVC i morgon, och en utflykt!
* att mina föräldrar kommer nästa helg

Steg framåt. Och tillbaka.

Dagens sömnrapport: Efter att V nu börjat kunna sova i vagnen har han bestämt sig för att inte sova där längre än en halvtimme. Den där jäkla halvtimmen! Max en halvtimme i sängen (på dagen), max en halvtimme i vagnen, max en halvtimme i famnen. Och i bilen, där vill han INTE sova längre, i alla fall inte om det inte finns någon som kan stoppa in nappen i munnen på honom tills han tröttnar på att kämpa emot. Jag körde maken till flyget i fredags och hemfärden blev traumatisk - 30 minuters skrik-bilfärd. Fick stanna och trösta två gånger, men så fort vi rullade iväg igen återupptogs gråten. Såååå övergiven var han, stackars V! Han ser mig ju inte eftersom han sitter bakåtvänd i baksätet. Och min röst tröstade inte alls. Han var hes när vi kom hem. Men han sov hyfsat bra båda nätterna maken var borta. Hurra! Dock sämre nu igen, när vi är hemma och nattar båda två. Kanske är det det som är fel? Att vi nattar båda två? Att vi är två som stör honom under natten? Vad vet jag?

Skrikigt blev det också i bilen till och från Ullared. Mest från. För då var V Inte Trött Alls. Kompisen fick sitta i en ruskigt obekväm ställning i passagerarsätet för att nå runt till bilbarnstolen och hålla nappen på plats i den stora suris-munnen som bölade och bölade. Kompisens bebis sov fridfullt i oväsendet. Själva Ullared var hyfsat stressigt, även om V var ganska lätt att tas med, tills han blev hungrig. Jag var helt färdig på kvällen och hade helst lagt mig kl 19. Men då hade V knappt somnat själv, ens. Det inhandlades i alla fall bebiskläder och en hoppgunga. Framtiden får utvisa om vi vågar använda den efter att ha läst skräckhistorier om hur fästet, alternativt dörrkarmen, lossnat och ramlat ner i huvudet på bebisen. Man kan ju borra fast en stor krok i taket annars. Om man klarar av det. Vi är ju inte händigast i världen, vill jag minnas. V är i alla fall lite för liten för hoppgungan än. Och dessutom har han slutat hoppa maniskt. Nu står han hellre i ens knä. Han är stark i benen, det lilla livet. Balans har han inte, men han orkar hålla sig stående om man bara stadgar honom så han inte tippar över åt nåt håll.

På krypfronten har det hänt litegrann. Han kryper absolut inte än, men han försöker resa sig upp på raka armar, och åker istället baklänges. Frustrerande! Han har greppat snurrandet och gör det nu medvetet, för att titta på olika saker i rummet. Att vända sig från mage till rygg eller tvärt om är dock heeeelt ointressant. I dagarna har han börjat med ett nytt ljud. Han räcker ut tungan och pruttar så att dreglet stänker omkring, och så ler han så stort han bara kan. Hade han kunnat skratta med ljud så hade han definitivt gjort det. Det är kul att göra pruttljud, uppenbarligen!

De senaste dagarna har nattsömnen varit om möjligt ännu sämre. V har somnat tidigt, runt kl 19, men då också vaknat första gången tidigt (22, ca) och sen sover han i pass som är 1-2 timmar långa. Ännu kortare framåt morgonkvisten. Och då gör ju jag också det. Han är också helst vaken minst 1 timme vid 3-tiden. Gärna 2 timmar om han kan. Och för att se till att vi båda vaknar ordentligt passar han på att bajsa just som man trodde att han skulle somna. Det kan driva en människa till vansinne, men jag har faktiskt, ofattbart nog, behållit lugnet. Jag vet inte hur det går till. Kanske är det tanken på min väninna, som knappt får sova på nätterna alls eftersom hon har en nattvaken bebis, som ger mig perspektiv på tillvaron? Hon kan ju å andra sidan sova på dagarna. Men hennes bebis är färsk och gör inget annat än äter, sover, bajsar och skriker. V är ett litet paket av ren och skär glädje, utom då han är hungrig eller trött. Han är faktiskt på strålande humör nästan hela tiden nuförtiden. Underbart! Idel leenden och gurglanden, och kämpande på golvet. Ofta frustrerat kämpande, men inte ilsket. Gullebarn! Det är just vad han är! Att man måste bära omkring på honom en del fortfarande, eftersom han tröttnar på babygymmet/magliggande/babysitter efter max 20 minuter, det gör inte så mycket. Faktiskt.

Jag har noterat att det är höst. I villaområdena luktar det jord och äpplen. Det är blåsigt och lite krispigt kyligt ute. Fint. Men svårt att veta vad man ska klä på V. Hur varmt är det i vagnen egentligen? Är det soligt? Blåser det? Kommer det att börja regna? Hur länge ska vi vara ute? Han fick en jacka på Ullared. Den är lite som en parkas på honom än så länge. Men den blir nog bra om ett par månader. Han får ha den nu, även om den är lite stor.

Idag är jag glad över:
* att det snart är helg, jag ser fram emot att få sovmorgon och ska som bonus raka mina ludna ben
* att surströmming visade sig vara lite mindre äckligt i år än senast jag åt det
* att man kan gå med V i vagn, även om han inte sover så bra där som jag hade hoppats
* att nya säsongen av Grey's Anatomy har börjat
* att vädret är helt OK än så länge

Att lyckas med det omöjliga...

Vi hade barnvakt i helgen, eftersom vi var på galej. De tog prompt med V ut i vagnen "för det var ju så fint väder" och absolut, självklart så SOMNADE ungen! Utan protester. Jag och maken försökte igår. Protester. Ingen sömn. Men idag gav jag mig fan på att det skulle gå, stoppade in V i en fleecetröja, ner i vagnen och ut i villaområdet när han var härligt trött. Det var inte alls populärt. Efter 25 minuters promenad, där 20 minuter bestått av gråt och skrik vände jag surt tillbaka - men när jag för femtielfte gången stoppade i nappen startade jag även speldosan, och plötsligt hände det! Jag fick utöka promenaden till ytterligare 90 minuter, trots att jag var kissnödig.

Nu på eftermiddagen har V också somnat i sin säng, iofs väldigt assisterad av sin ömma moder, som sövde honom så gott som fullständigt, inte mindre än två gånger innan nedläggandet, och sedan la honom i sängen praktiskt taget sovande - men jag väljer att tro att han somnade den allra sista gnuttan i sängen alldeles själv. Där befinner han sig nu.

I övrigt har V börjat transportera sig på golvet. Inte så att han kryper. Eller ålar. Nej, han snurrar liksom. Med magen som nav bildar han ett litet hjul, där den ena handen skjuter på mer än den andra handen, och hans önskan om att komma framåt övergår ganska snabbt i ilska när han bara åker runt, runt, runt. Det är kul att titta på, i alla fall :) Och idag sa han ett klart och tydligt "ba!", men vägrade att upprepa det, trots mina desperata försök... Hans största intresse nu är annars att hoppa, hållen under armarna av någon ansvarsfull vuxen. Han gillar också sin bilderbok, han vet att man kan bläddra i den så att bilderna ändras, men det är inte alltid han lyckas. Oj, ilska igen! Han har fattat att även tidningar och andra böcker är bläddringsbara. Mycket spännande! Han är dessutom hela tiden oerhört intresserad av att titta på saker runt omkring. Snorsugen är spännande. Alla lampor är spännande. Knopparna på kökslådorna, pappas skägg, mammas näsa, fåglarna på gården, framsidan av en bok - allt detta kan få honom att nästan kasta sig ur famnen för att undersöka närmare. Han har börjat fatta att man kan plaska med handen i badvattnet, och att man kan använda ett decilitermått till att ösa i badkaret. Även om han inte föstått att man bara kan fylla vatten på den kupiga sidan :)

Annars då? Tja, här händer det inte mycket, men mer än vanligt i alla fall. Två kompisar, den ena med två barn var här i fredags. Galej i lördags, som sagt. Det var kul, även om min klänning satt bättre på den tiden då jag inte lagt på mig extra kilon på bröst och mage. Men det funkade. Även gårdagen funkade, trots de totalt tre timmarna som jag sov under natten mellan lördagen och söndagen. Jag fick sova ett par timmar till på förmiddagen, då maken vaknat. Sen såg vi Six Feet Under hela em. V var en mycket sympatisk bebis som också sov, eller accepterade att sitta i knä och fån-stirra på de spännande, rörliga bilderna på TVn. I morrn ska jag ta mig till öppna förskolan, trots att V fortfarande nyser sporadiskt. Han kan väl inte smitta längre, va? Han har ju nyst i två veckor nu. På onsdag är det föräldragruppsmöte, någon gång mellan torsdag och söndag ska jag träffa en kompis som kommer och hälsar på en annan väninna (hon är inte i stan så ofta), på lördag tror jag att jag ska ut och fika/äta med en av helgens barnvakter. Maken skall utomlands fredag-söndag em, och när han kommer hem dyker svärföräldrarna upp och hälsar på. Så som sagt, för en gångs skull verkar det faktiskt som om det händer nånting i mitt liv.

Idag är jag glad över:
* att jag inte fick gråtattacker och bebisabstinens trots att vi var borta från V i 11 timmar i lördags
* självförtroendeboosten som varje litet sömnframsteg ger
* att V verkar vara intresserad av att börja krypa
* att det fungerade bra när maken var borta förra veckan, så jag antagligen klarar helgen också
* att jag och en kompis bestämt att vi ska åka till Ullared nästa vecka. Kul att komma ut lite!

Midnatt råder, tyst det är i husen

... fast det är ju inte midnatt. Även om det känns så.

V har fortsatt att strula med sömnen och fått sova i vår säng. Jag hoppas verkligen inte att det är nåt han kommer att vänja sig vid supersnabbt. Och jag hoppas Verkligen att det har med ett eller annat utvecklingssprång/förkylningsdrama att göra. För såhär kan vi ju inte ha det. Jag är i halvdvala hela natten och har ingen aning om ifall V har ätit eller inte, eftersom han äter medan jag sover. Tror jag i alla fall. Vakna utvilad gör jag inte heller.

Nu har jag sövt honom och han har sovit i 35 minuter, maken är inte hemma. Låter lite som förra inlägget, eller hur? Men igår vaknade han efter en timme, och det är väl en överhängande risk att det upprepas idag. Vet inte om han somnar lättare när det bara är jag som är hemma, eller om det beror på att han har fått tre tupplurar idag på dagen. Ingen 1,5-timmars, dock. Men två dryga halvtimmar och en knapp.

Lustigt nog (med tanke på utvecklingssprången) har han varit ganska nöjd de senaste dagarna. Inte i söndags, men det kanske berodde mer på mig än på honom - maken var bakfull och jag var irriterad eftersom jag fick sköta tvätten och samtidigt försöka få V att vara hyfsat tyst för att maken skulle få sova. Enda anledningen till att det var värt besväret för makens skönhetssömn var att jag skulle iväg på eftermiddagen och inte ville lämna V hemma med en fullegubbe.

Igår var vi på BVC och vaccinerade V. Det var inte alls så traumatiskt som jag hade föreställt mig, och inte blev han dålig efteråt heller. Inga tecken på smärta, han var precis lika grinig som vanligt på kvällen. Maken gjorde ett hästjobb med sövningen, men det lyckades ju ändå inte speciellt bra. Inte alls hans fel, jag försökte också. Fast inte lika länge. Jag skulle ju söva själv idag. OCH i morgon. Eftersom maken är på annan ort för jobbets räkning, hastigt påkommet.

Snörvlet i Vs nos verkar vara på upphällningen. Han ska dock träffa två andra snoriga barn på fredag, så vi får väl se om det återkommer. Jag orkar inte hålla på att isolera oss från förkylningar - det är som ni alla förstått hemskt trist att sitta hemma själv med en bebis. Även om det är en mycket gullig bebis. Man tröttnar på att gå mellan spegeln, babygymmet och amningssoffan efter några timmar. Hade de haft feber hade jag kanske varit lite nojjigare. Men det har de inte. Och inte heller V, längre.

Vi såg en nyföding i helgen. Hon var lika stor (liten) som V var då han föddes, och OJ! så liten hon var. Alla som ser V och har egna barn säger "oj, man glömmer hur små de är i början" och ja, det stämmer. Han har vuxit 12 cm sen han föddes, och gått upp 2,3 kg. Tydligen ligger han perfekt på sina kurvor fortfarande, så jag har slutat noja över amningen nu. Nästan helt. Faktum är att jag ammar honom varannan timme av ren leda nu, för ofta visar han inga direkta hungertecken. Amningen ger mig möjlighet att få tid för mig själv, dvs se på TV eller läsa bok. Tragiskt att jag inte kan göra det någon annan gång under dagen, men så är det när man har ett barn som vägrar att sova själv. Även om han faktiskt i förrgår sov två hela halvtimmar i sin säng. Det GÅR tydligen att smyga ner honom i sängen halvsovande och sen inte släppa honom med armarna förrän han sover. Men det går inte speciellt ofta. Inte idag, t ex. Och han sover inte längre än en halvtimme i sängen om det är dagtid (för att det är ljust i rummet? Vem vet?)

Idag är jag glad över:
* Vs perfekta längd- och viktkurvor
* att maken var ledig hela em igår som kompensation för att han är borta fram till i övermorgon
* att det går att söva V. Ibland.
* att vädret tillåtit promenader med bärsele flera dagar i rad
* att jag får besök på fredag

Fler tankar om bebissömn

Maken är på galej ikväll, så jag har stolt sövt V alldeles själv. Det skulle inte ha varit en bedrift för tre veckor sen, men just nu är det ju det. Jag fick amma i en halvtimme och bära i en halvtimme, men nu har han sovit i 45 minuter. Jag håller tummarna för att han fortsätter ett bra tag till. Men eftersom han nu faktiskt har blivit ganska snörvlig så är det helt i sin ordning om han vaknar och behöver snorsug och näsdroppar. Jag har hellre en vaken bebis än en bebis som har svårt att andas.

Igår fick vi ge upp att ha honom i sin egen säng efter att han vaknat tre gånger (som max sov han en halvtimme), och jag fick gå och lägga mig med honom i dubbelsängen och amma honom till sömns i liggande läge medan maken underhöll vår gäst för kvällen. Det var en av makens kompisar, så det föll sig helt naturligt att jag tog sövandet. Jag var ganska trött själv, och eftersom V sov extremt oroligt så är jag glad att jag tog tillfället i akt och la oss tidigt. Natten bjöd på ett par tvåtimmars sömnintervaller, och sen var det allt mellan 2 och 10 minuter i sträck som vi sov, jag och min älskade son. Stackars liten. Och när han snörvlar som värst häller mamma koksaltlösning i näsan också. Fy!

Jag är ganska sugen på att gå och lägga mig tidigt idag också, faktiskt. Av oklar anledning gillar jag inte att V sover i ett annat rum än där jag befinner mig. Jag vet inte riktigt vad jag tror ska hända, kanske att han vaknar lite extra mycket om ingen är där på minuten då han börjar gnälla? Jag sitter hur som helst på nålar när jag är ensam med honom och han sover.

Idag har jag varit på IKEA med ett par kompisar. V fick åka bärsele och somnade lyckligtvis. De senaste dagarna har han fått minst en långpromenad i sele, eftersom jag läst att bebisar behöver sova minst 1,5 timmar i sträck för att det ska "räknas". Så nu ska jag försöka starta projektet "somna utan hjälp" på dagarna. Dvs, V skall somna i sin egen säng, inte när jag bär eller ammar honom. Jag har på känn att jag inte kommer att tycka att det är värt besväret. Teorin är i alla fall att om han somnar i sängen så har han lättare att somna om i sängen om han vaknar efter Den Magiska Halvtimmen. Inget jaghar hittat på själv, det finns tydligen en vetenskaplig förklaring bakom detta. Om han somnar på ett ställe och vaknar på samma ställe igen så somnar han om, men somnar han på ett ställe och vaknar nån annanstans är det obehagligt, och han börjar gråta. Tja, kanske. Vi får väl se om jag lyckas. Det känns som ett mycket svårt projekt, eftersom V oftast blir klarvaken så fort man lägger ner honom, även om han faktiskt sover på riktigt. Sover han INTE när man lägger ner honom (men är trött) blir han mycket, mycket arg. Men jag ska verkligen försöka följa de instruktioner som finns till punkt och pricka och vara envis och konsekvent. Försöka.

Idag är jag glad över:
* att V är pigg trots sin snuva
* att jag fick duscha länge och omsorgsfullt i morse medan maken lekte med vår son
* IKEA-besöket, som resulterade i en första-förband-kudde
* att det finns folk som har barn som sover betydligt sämre än V
* Vs underbara leenden som fyras av när man sjunger för honom eller leker med honom

Utvecklingssprång?

Ja, inte vet jag om de faktiskt finns eller om det bara är en klen tröst att klamra sig fast i - men när bebisen är 15 veckor kan man förvänta sig att den blir kinkigare - om den inte är född ett par veckor för sent. För då är det när den är 13 veckor. Gissa vem som är 13 veckor?

Maken försöker söva V just nu. Han, som tidigare somnade så fort man ammade honom i sovrummet, har nu börjat släppa bröstet när han är mätt i stället för att somna. Han har hittills somnat efter varje nattamning, men vi får väl se hur det går i natt. Om han somnar alls, vill säga. Igår kunde han sövas med tutte. Idag är det tydligen bära som gäller. Liksom i förrgår. Och såhär sent har han inte somnat på flera veckor. Han klamrar sig fast vid den vakna världen med näbbar och klor. På dagarna sover han i min famn, 2*30 minuter. Kanske i dubbelsängen, om jag liksom omsluter honom med min kropp.

Dessutom är han sjuk, stackars lilla plytet. Inte för att han själv vet om det än, för det är hittills en väldigt snäll förkylning, lite feber, lite hosta, lite snuva. Tillräckligt sjuk för att inte få träffa andra barn, dock. Farväl, alla aktiviteter den här veckan. Vaccinationen som skulle inträffat i övermorgon blir flyttad till tisdag nästa vecka. Den dagen ska jag dessutom till jobbet för lönesamtal. Och maken är inte i stan, så ingen avlastning i sikte. Det låter nåt, det!

Nåja, anledningen till att jag inte skriver speciellt ofta är alltså att jag och V sitter ihop under dagarna. Idag fick jag inte lämna hans sida för mer än 2 minuter åt gången, max en meter bort fick jag vara. Jag hann med att äta frukost, äta lunch, dricka kaffe, diska en kastrull, duscha, gå på toaletten - och INGET annat. Men som sagt - det är väl en fas som bara ska passera. Sen ska han (enligt litteraturen) kunna leka själv så envetet att man kommer att sakna att känna sig behövd. Vi får väl se. Det är inte förrän om fem veckor, i vilket fall som helst.

Lill-fisen har fyllt tre månader, igår var den stora dagen. Han fick en lekbåge till babysittern, och han är omväxlande fascinerad och rasande på den. Å andra sidan har han idag också varit rasande på babygymmet. Faktiskt på det mesta som inte har varit mamma eller pappa som leker med honom eller bär runt honom. Eller matar.

Hoppas att det är fint väder i morgon. Lagom fint. Då ska jag försöka gå ut på promenad med bärselen - efter 30 minuter brukar sömnigheten ta överhanden och V slocknar. Vagnen fungerar just nu om möjligt ännu sämre än vanligt, trots att jag tagit bort liggdelen och spänner fast V så han liknar en mycket liten fallskärmshoppare. Teorin var att han hellre vill se sig omkring, men nu vill han ju inte vara nån annanstans än i famnen, eller åtminstone ha konstant ögonkontakt och helst också kroppskontakt. Ingen vagn, alltså.

Nya färdigheter - nja.. han har en gång lyckats flytta en penna från ena handen till den andra. Och gillar att fingra på saker, och sedan tankfullt stoppa dem i munnen. Men han greppar fortfarande inte så precist som han snart kommer att kunna göra. Han gillar att stå upp, och alla fysiska lekar, som flyga flygplan och Prästens lilla kråka är poppis. Pratet är fortfarande lite "ääää", men han har kommit på att man kan gurgla, och låter som en liten radioapparat inställd på fel frekvens allt som oftast. Emellanåt tjuter han mycket kvittrande. Hans tidigare förnöjsamhet i magläge visade sig vara mycket kortvarig, och nu blir han så frustrerad av att ligga på mage mer än 3 minuter i sträck att man måste amma honom efter att ha utsatt honom för denna skymf. Han gallskriker även efter att man tagit upp honom och burit omkring på honom. Möjligen försöker han krypa eller vända sig från mage till rygg, men det går i så fall väldigt dåligt. Mest ser det ut som om han försöker balansera enbart på buken, medan han lyfter huvud, armar och ben upp i luften. Fallskärmshoppare igen. Bajsandet verkar ta på krafterna nuförtiden. Det inträffar oftast inte mer än 2 ggr per dag, men ackompanjeras av grymtanden och pustanden.

Min gravida väninna har nu slutat vara gravid och övergått till att vara mamma till en lite tös. Vi skulle egentligen träffat dem på lördag, men om V inte är host- och feberfri innan helgen så kan man ju inte ta med honom till en liten nyföding. Maken ska ut på galej lördag eftermiddag och kväll, och jag ser moloket framför mig en ensam lördag med en kinkig unge, som är förkyld och mitt inne i en komplicerad, mental process som gör honom förvirrad och klängig. Men det fixar väl jag! Om jag bara får sova ordentligt innan.

Idag är jag glad över:
* att Vs förkylning ännu så länge är väldigt snäll och tär mer på mig, rent socialt, än på honom
* att maken har börjat jobba 06:30-15 på dagarna, så att mina eftermiddagar blir kortare och vi får mer tid tillsammans som INTE går ut på att söva V
* att väninnans förlossning gick bra och hela familjen mår fint
* att V faktiskt verkar ha somnat under det att jag skrivit mitt inlägg
* att barn blir självständiga och klarar av att äta fast föda och sova hela nätter. Till slut.

Snart är det höst

Folks trädgårdar är fulla med äpplen. Och jag har knappt fattat att sommaren har börjat. Fast den har ju slutat nu. Tydligen lever jag i en parallell verklighet nuförtiden.

V sover. Som vanligt var det en kamp att få honom att somna under dagen, men han sövdes tämligen enkelt när det var dags för natt. Idag gav vi upp vår icke-fungerande nattningsrutin - att bada en bebis gör inte bebisen sömnig, nämligen. Så vi badade honom tidigare, sen på med pyjamas och vid nästa matning blev han trött och maken bar omkring honom i sovrummet tills han somnade. Det innebär att jag är ovanligt pigg vid den här tiden på kvällen, eftersom jag inte har fått sitta i ett mörkt sovrum och amma i bara underkläderna. Den aktiviteten är nämligen hyfsat sövande, och det känns tämligen poänglöst att stiga upp efter att V har somnat. Speciellt med det ruttna TV-utbudet som finns nu. Nej, det är tydligen inte höst riktigt än, inte i TV-tablåerna i alla fall.

Dag-sömnen, ja... idag fick V sova i selen. Han var trött när jag placerade honom där, och ändå tog det 40 minuter innan han somnade, när vi hade handlat mjölk och var så gott som hemma. In med mjölken i kylen och ut och gå igen, så han åtminstone fick sova en halvtimme.

Jag ser fram emot att det ska bli lite svalare ute. V gillar som bekant inte vagnen, och när det är soligt måste sufletten ner så långt att han inte ser mig - ingen hit! Bärselen fungerar bättre i sol, om man lyckas täcka över Vs lilla plyte med nåt tyg. Men skall han täckas över så måste det vara ganska svalt ute. I själva verket måste det vara svalt över huvud taget om selen ska användas, eftersom jag har att välja på att promenera längs en vältrafikerad väg eller upp på ett berg (eller brant kulle, i alla fall). Stora vägen är inget vettigt alternativ om V ska sova, och att traska uppför en brant backe med en liten kamin på magen ger bebisformade fläckar på tröjan, och inte speciellt bra sömn för V - som antagligen har över 30 grader därinne. Det var dock back-alternativet som gällde idag. Svett, svett.

Halvtimmen i selen, plus kanske två kvartar av sömn vid bröstet var det han fick idag. Eller tog sig, kanske. Jag ger honom alla tillfällen i världen att somna, men han blir mest arg av att jag försöker. V gäspar, jag ger honom nappen, ögonen faller igen, sen åker nappen ur med ett ilsket tjut, och han blänger, grimaserar och bökar. Jag dansar runt till 80-talsemusik, täcker över honom med en skjorta för att hans synintryck ska minimeras, han blir slapp i mina armar, jag kikar in under skjortan.. och ögonen åker UPP, och så ilskna tjutet igen... och sen får han ligga i sitt babygym i stället. Så det här dygnet har han sovit mellan 21 och 06:30, med ca 1 timmes matningspauser (ger 8,5 timmars nattsömn) och sen ca en timme under dagen, max 1,5 om man räknar med att han sover några minuter varje gång jag ammar honom. 10 timmar.

Ibland är jag avundsjuk på föräldrar till barn som sover sina 16 timmar om dygnet. Som somnar kl 20 på kvällen och sover till 09, och sen sover två längre perioder under dagen också. Men som maken så vist sa: "Det finns barn som skriker hela tiden också". Sant. V skriker faktiskt inte alls speciellt mycket nu. Inte så länge man inte låter honom ligga på samma plats för lång tid i sträck. Jag funderar ofta på hur jag egentligen får dagen att gå. Idag har vi gjort detta:

06:30-07: Amma i sängen
07-07:10: V får ny blöja och kläder, vi busar lite vid skötbordet
07:10-07:25: Jag och maken äter frukost, V sitter i babysittern och övergår långsamt från nöjd till missnöjd
07:25-07:35: Jag duschar, maken underhåller V
07:35-07:55: Jag klär på mig och hämtar tvätt, viker tvätt. Maken underhåller V
07:55-08:20: Ammar, maken duschar och åker till jobbet
08:20-09:00: Jag försöker söva V, men det går sådär bra
09:00-09:30 V är skittrött och arg. Amma igen med förhoppning om att han skall sova efter det
09:30-09:40: Byte av elak blöja, och uppsköljning av bajsiga kläder
09:40-09:50: Försöker söva V, men nu är han inte trött längre
09:50-10:00: Leker med V i sängen
10:00-10:10: Ligger bredvid V vid babygymmet
10:10-10:20: V leker själv i babygymmet, medan jag kollar mail. Jag får komma och trösta ett par gånger när han blir arg på de dumma leksakerna
10:20-10:30: Jag gör kaffe åt mig medan V sitter i babysittern
10:30-10:40: Jag dricker kaffe medan V ligger på mage på golvet under stigande frustration
10:40-10:50: Bär runt på V, som börjar bli sur
10:50-11:20: Ammar. V somnar.
11:20-11:25: Lägger sovande V i vagnen, plockar ihop mina grejer och går och handlar...
11:25-11:30: ... trodde jag, ja! V vaknar då ytterdörren låses, och efter att ha gått 20 meter med skrikbebis accepterar jag att han inte tänker sova.
11:30-11:35: Tar in vagnen igen, på med bärselen i stället
11:35-11:50: V sitter nöjd i selen medan jag går till ICA.
11:50-12:00: Handlar mjölk, V tittar på folk
12:00-12:15: Traskar hem igen. V somnar
12:15-12:20: Ställer in mjölken i kylen, ger mig av igen
12:20-12:40: Svettig promenad i det kuperade villaområdet
12:40-12:45: Kommer hem, V vaknar och selen tas av
12:45-12:55: Vi leker flygplan i sängen, jag lämnar V lite för att greja med nåt. V blir sur.
12:55-13:20: Ammar
13:20-13:30: Värmer lunch, V leker i babygymmet
13:30-13:40: Äter, V sitter i babysittern och är inte speciellt nöjd
13:40-13:45: Hackar choklad och nötter, eftersom jag tänker baka. V sur.
13:45-13:50: Byter blöja
13:50-14:00: Bär omkring på V, tittar på bebisen i spegeln och andra intressanta saker
14:00-14:10: V ligger i babygymmet igen, jag plockar fram övriga ingredienser till kakbak. V surnar till, men blir nöjdare när jag återkommer till vardagsrummet
14:10-14:15: V accepterar babygymmet en stund till, så jag får kolla mail
14:15-14:20: V får "ny" leksak och fascineras av denna i ytterligare fem minuter. Skriver ett forum-inlägg.
14:20-14:30: Bär omkring på V, som börjar verka sömnig
14:30-14:45: Lägger V på sängen, blandar ihop torra ingredienser till kakor
14:45-15:10: Ammar. V somnar.
15:10-15:15: Skriver mail, V sover i vagnen.
15:15-15:30: V vaknar, placeras i babysitter. Jag gör kaksmet och klickar ut smeten på plåtar. V blir sur.
15:30-15:35: Kakor i ugnen, byter blöja.
15:35-15:40: Kakor i ugnen, V i babygymmet
15:40-15:45: Plåtbyte, plockar upp V.
15:45-15:55: Leker med V i sängen, bär omkring V. Kakor i ugnen
15:55-16:00: Kakor klara. V i babysitter.
16:00-16:20: V trött. Försöker söva. Går jättedåligt. Tröttnar.
16:20-16:35: V i babygymmet, först sur, men sen jättejätteglad. Leker själv. Hinner sitta framför datorn lite.
16:35-17:05: Ammar. V somnar
17:05-17:10: Placerar V i vagnen för mera sömn. V vaknar.
17:10-17:15: Sitter med V i knät, kollar på datorn. V surnar till.
17:15-17:30: Står och ser på TV medan jag vaggar V.
17:30: Maken kommer hem. Delad glädje är dubbel glädje!

Nu ser det ju ut som om V är en liten suris alltid. Men han är mycket, mycket glad när vi leker. Speciellt när vi leker flygplan. Han är också glad till en början då han sitter i sin babysitter. Och han är koncentrerad i babygymmet, och glad när jag sticker in huvudet bland fantasidjuren. Han ler så glatt att man måste skratta åt honom, och då sprattlar han med hela kroppen i lycka över att mamma skrattar. Hurra, en sån liten gullegris han är då!

Jag tror att det är dags att sova nu. Men i morgno är det fredag!

Idag är jag glad över:
* att det snart är helg
* att V faktiskt är glad ganska stor del av dagen nu. De flesta dagar.
* att det gick att nattsöva den lilla battingen utan mina bröst
* att vi har många bodies i stl 56 och 62 eftersom Pampers-blöjorna inte håller allt bajs inneslutet
* att jag lyckades baka kakor idag - goda kakor!

En social varelse

Sen förra inlägget har jag träffat folk. Hurra! Dagarna går minst 3 gånger fortare om man har nåt annat att se fram emot än makens återkomst från jobbet. Idag har jag t ex varit på stan med en gravid kompis. Med BÅDE barnvagn och sele. För när man äter lunch kan man inte ha bebisen i sele, men har man en son som inte gillar att ligga på rygg är det inte speciellt praktiskt att dra omkring på honom i barnvagnen mer än korta stunder.

V har verkligen fått till det här med tidiga nattningen den senaste veckan. Självklart kan (och kommer) det ändras fram och tillbaka några gånger, men just nu fungerar det alltså. Så länge man ammar honom till sömns. Vi har försökt natta honom genom att vyssja honom, men om han ens somnar så vaknar han nästan direkt. Kanske på grund av att det inte går att söva honom i famnen utan napp - och den ramlar ju ut ur munnen då man somnar ordentligt i sängen. Antagligen gäller det alltså "bara" att komma på ett sätt att söva honom som inte involverar napp... eller så kan jag ju fortsätta att amma. Det går hur bra som helst. Så länge jag är hemma när han ska sova. Det blir dock svårt om jag t ex vill börja gå och träna på kvällarna. Och när vi ska ha kvällsbarnvakt om knappt en månad.

Babygymmet har såklart inte varit den succé som jag drömde om. Ibland är det jättekul. Ibland är det hemskt. Oftast börjar det som roligt, men övergår till hemskt efter 1-10 minuter. Den längre tiden om man sitter precis bredvid V under det att han koncentrerat sparkar och boxar på de psykedeliska djuren ovanför honom. Men han blir långsamt bättre och bättre på att vara själv. Babysitter funkar nog bäst just nu, då tycker han att det är OK att vara utan kroppskontakt i uppemot 15 minuter, förutsatt att man är i rummet så han ser en. Och vagnen fungerar i kanske 30 minuter, om den rör sig hela tiden och han är på bra humör. Eftersom babysittern är så bra har vi fått låna en till, så vi slipper flytta den som står i köket till vardagsrummet. Vardagsrummet har nu blivit fyllt av bebis-avstjälpningsställen - en filt för magläge på golvet, en babysitter, ett babygym och en lustig, pottliknande stol som skall lära V konsten att balansera huvudet och sitta med stöd. Än är han ingen stjärna på det, men han blir bättre och bättre.

Just nu gillar V att flyga flygplan. "Cyklande" med benen har slutat vara det skojigaste som finns. Däremot är det rätt kul att stödja på benen. Sparka på saker med båda fötterna är fortfarande en hit, och nu har han börjat kunna använda bara den ena foten om han är RIKTIGT koncentrerad. Händerna är fortfarande tämligen utan styrsel, och han anstränger sig för att stabilisera armarna så ögonen går i kors utan att lyckas speciellt bra. Vänsterhanden ligger före i utveckling, där verkar han nu kunna släppa saker när han vill. Högerhanden kan än så länge bara gripa. Han har börjat dra i sina kläder och täcket i barnvagnen, han lyfter och tittar under, stoppar täcket i munnen och funderar lite.

En sak han också börjat pröva är att gråta utan att egentligen vara så ledsen. Han skriker ofta då man lägger honom ner, men pratar man med honom utan att göra en ansats till att lyfta upp honom kan det mycket väl hända att han börjar le i stället. Samma sak om han är "ensam" (jag är mer än 30 cm bort) i babysittern. Han försöker också få en att lyfta upp honom eller åtminstone komma närmare genom ren charm. Jättestora leenden, och pratande. Och det är ju klart att man går fram och gullar med en leende bebis. Men jag lyfter faktiskt inte upp honom bara för att han är söt. Inte så ofta i alla fall.

Vägningen på BVC förra veckan gick förresten bra. V vägde som han skulle, dvs nästan 4900 gram. Han har också blivit en ståtlig karl på hela 60 cm. Tur att vi har så mycket kläder i stl 62 att vi kan gösla med dem. Fast han använder fortfarande 56 i allt utom pyjamasar med fötter. De andra barnen i föräldragruppen var såklart större och framförallt tjockare än V. Men de är ju en månad äldre också.

Idag är jag glad över:
* att jag inte längre känner mig lappsjuk
* att V har sovit bra de senaste nätterna
* att jag ska ta mig till öppna förskolan i morgon
* att det är läggdags
* att vi köpt en napphållare som sparar ens kropp från 10 napp-upp-plockningar från golvet varje dag

Ensam på kvällen

Det suger.

Att vara ensam på kvällen alltså. Jag känner mig milt sagt lite bunden vid hemmet, speciellt nu när vi söver V kl 20, ca. För jag måste ju liksom vara närvarande vid nattandet, eftersom jag är själva nattandet, i alla fall i fråga om maten. Maken däremot, kan vara på AW, eller som idag - hemma hos en kompis och dricka dry martinis. Och jag unnar honom egentligen att vara iväg. Men jag skulle så gärna unna mig själv det samma. Och det skulle jag ju kunna, om jag inte var så löjligt orolig över att bröstmjölken kommer att ta slut om jag inte ammar hela tiden. För maken skulle väl kunna söva medelst ersättning. Jag får skylla mig själv, kort sagt.

Senast jag skrev, i torsdags, hade V en riktig sovardag. Han sov två timmar på förmiddagen, sen en halvtimme efter lunch, och en och en halv timme senare på eftermiddagen, följt av ytterligare kanske 45 minuters sömn. Jag antar att han tar igen det han förlorar de dagar han inte sover så mycket. Om den teorin stämmer så borde han sova hela dagen i morgon, för oj så arg han var i eftermiddags, lagom till att maken skulle lämna hemmet för dry martini-drickandet. Då hade han framgångsrikt vägrat att somna sen förmiddagen och varit uppenbart trött i flera timmar, men med ganska soligt humör utom då det drog ihop sig till mat. Jag hade lovat att skjutsa maken, och fick mata V en extra gång för att ens lyckas sätta barnet i bilstolen. Väl i bilen somnade han trumpet, och när jag lämnat maken körde jag ytterligare en timme för att V skulle få sova lite. Jag tänkte att han skulle få mat vid hemkost, sen leka lite och sådär, och så skulle nattandet påbörjas en timme senare. Men efter bröst + dagens flaska skrek han gällt av trötthet IGEN, och somnade sen nästan i min famn, så jag bestämde mig raskt för att tidigarelägga nattningen.

Nattningen består av bad, ny blöja och pyjamas, gosning med förälder i dubbelsängen - en liten vaggvisa, stilla smekningar, snuttefilt (som han ännu inte fattar vitsen med) och till slut amning till sömns, eller, om det inte funkar, vaggning i famn. Det kan ta en och en halv timme från bad till sömn om han inte är speciellt trött, men idag gick det snabbare. Trots att han naturligtvis vaknade och blev på oförskämt gott humör av badet. Nu sover han sött, och jag är lite rädd för att han kommer att vägra somna om nån gång runt 04:15, eftersom han nu somnade så tidigt. Å andra sidan sov han till kl 8 i morse, och somnade väl kanske en timme senare igår än idag. Så man kanske kan HOPPAS på att han sover till 7? Med amningspauser, naturligtvis.

Jag måste börja träffa folk! Även om V är på gott humör blir JAG sjukt understimulerad av 9 timmars umgänge med en 10-veckorsbebis. Jag ser nästan fram emot amningarna, eftersom jag kan läsa eller se på TV då. Annars är det mycket bära, bära, bära. Och lite leka, där "leka" innebär att vi "pratar" och säger ng-äää och äää-ee till varandra, ler stort och att V griper om prylar med vänsterhanden. Han har nu även börjat sparka på saker med föterna, båda fötterna på en gång. Han lyfter hela rumpan och placerar fotsulorna mot varandra, sen vrider han på underkroppen tills fötterna träffar nåt föremål eller gör en parabel han är nöjd med. Igår upptäckte han också sitt vänsterknä och utforskade det tankfullt med handen.

All den här gymnasticeringen har vi nu uppmuntrat med ett babygym. En totalt meningslös pryl om man frågat mig för en månad sen. Men jag förstår vitsen nu, och vi köpte ett för presentpengar igår. Hurra, så kul det är, tycker V! Eller, han har i alla fall gillat det 80% av gångerna vi lagt honom i det hittills. Kan såklart ändras till i morgon. Min förhoppning är dock att han ska kunna sysselsätta sig i denna "totalt meningslösa pryl" så länge åt gången att jag hinner göra nåt mer än att bära honom. Till exempel borsta tänderna, vilket jag tenderar att missa allt för ofta.

Nåja, det här med att träffa folk ska jag försöka ta tag i nu i veckan. Ska ringa min mammalediga kompis och hoppas på att hon inte är och semestrar nånstans. En annan av mina kompisar slutade sitt sommarvikariat i fredags och väntar nu på att hennes bebis ska komma ut. Hon måste väl orka träffa mig en ynka gång under veckan, va? På tisdag är det både MVC- och BVC-besök, och på onsdag kväll är det träff med föräldragruppen - ska bli kul att träffa dem och deras barn, så man får se hur lite äldre ungar beter sig...

Annars har jag snokat upp att kyrkan här i området har öppen förskola tisdag, torsdag och fredag. Tisdagarna verkar passa bäst in på oss, då är det bara bebisar. Torsdag och fredag är för barn 0-6 år. På tisdag är jag ju tyvärr upptagen med MVC, men jag kanske ska titta förbi efter det, om det passar i tid... hoppas att det är andra mammor (eller pappor) där, och inte bara en ledsen ledare...

Ska bli intressant att se hur lång V har blivit nu. För tre veckor sen var han 58 cm. Kläderna i 56 är fortfarande lagom, så länge man inte försöker sig på en pyjamas med fötter. Då är det plötsligt 62 som gäller. Men 56 funkar nog ett tag till i både byxor och bodies, eftersom V fortfarande är en tunnis. Jag är alltså nyfiken på tisdagens mätning, men bävar lite för vägningen, för jag tycker inte att det känns som om han blivit ett dugg tyngre. Men jag förbereder mig mentalt på att köpa flaskvärmare och ge ersättning som komplement till varje amning. På sätt och vis hade det varit en lättnad, eftersom jag då VET att han blir mätt. Men ack så krångligt, framförallt om man ska bort! Och jag vill ju helamma.

Idag är jag glad över:
* babygym-succen
* att V var lättsövd nu när jag var själv om det hela
* att maken snart kommer hem, för det är fortfarande svårt att hitta på nåt vettigt att göra medan V sover, man bara väntar på att få gå och lägga sig själv... Och det är ju så tråååkigt att vara ensam!
* spjälsängen, som blev väldigt ombonad och fin
* att vi har fått tummen ur gällande tack-kort

Bättre lycka?

Nu sover V igen. Jag hoppas att han klarar av att ligga själv i vagnen i lite mer än 5 minuter den här gången. Han har verkligen blivit jättedålig på o-assisterad sömn under dagarna. Igår gungade jag vagnen i vardagsrummet i en timme för att han skulle få sova. Annars blir han övertrött och jättesur, har det visat sig. I tisdags var han rent monstruöst ilsken på eftermiddagen, gäspade hela tiden och bara tvärvägrade att sova. Ögonen ramlade ihop, och sen spärrade han upp dem igen och gallskrek. Det kan gå lite bättre om han får sova på ens bröst eller i famnen, men det lyckas inte heller om han är sådär trött som han var då. Undrar vad det är som är så läskigt med att somna?

Vi har börjat söva honom tidigare för att han åtminstone ska få fler timmars sömn om dagen. I natt gick det hur bra som helst, iofs hade han svårt att somna i går kväll, men sen sov han sju hela timmar i sträck! Nytt rekord. Brösten var stinna som gödgrisar när han till slut vaknade, på tvärsen i sängen. Han har börjat vända sig i 90 graders vinkel då han sover, och vaknar med hela kroppen parallellt med sängens kortsidor, nedanför kudden. Har ingen aning om orsaken till detta. Idag kommer maken hem med en begagnad spjälsäng som V skall få istället för resesängen som han sover i nu. Det känns fint med en permanent lösning, spjälskydd och sånt.

Vi har börjat bada med V i badkaret, den ena av oss står "på land" och den andra badar. V gillar det, men är alltid lite förskräckt i början. Stoooora ögon.

Under semestern noterade vi att V sover utmärkt i bilen. Det som kunde ha blivit en mardrömsresa fungerade alltså ganska bra, med undantag för några gallskrik när vi varit på väg i 7 timmar eller mer (givetvis rastade vi varannan timme). Fast det ska vara motorväg för att sömneffekten ska infinna sig.

Radion står på. Det gör den alltid nu, för att V inte verkar gilla när det är tyst. Utom på natten, då. Det är så skönt att han fattar att man ska sova på natten, åtminstone. Nåja, morgonpasset i P3. Håller väl sådär kvalitet. Antar att det är sommarvikarier som håller i programmet. Kl 13 blir det "Sommar" i P1. Det brukar jag lyssna på. Om det är nån intressant person som håller det, alltså. 14:30 ska jag träffa en kompis och fika, så jag hoppas V är lugn och gemytlig och sover, eller fyrar av gulliga leenden.

När vi hälsade på mamma och pappa på hemvägen från stugan passade vi på att se Harry Potter-filmen medan de var barnvakter. Det fick mig att läsa om den sista Harry Potter-boken. Jag har läst alla böcker utom den på svenska (jag läste den på engelska så fort den kom för att inte få slutet avslöjat för mig), så nu läser jag den på svenska. För tillfället går det bra att läsa medan jag ammar, så det gör jag. Ibland måste jag amma i en märklig ställning som omöjliggör läsning, men just nu är vi inne i en bra amningsperiod. Eller har varit de senaste dagarna, kanske det är bäst att säga.

Idag är jag glad över:
* att vi ska få en säng
* att jag ska få fika (träffa folk blir viktigare och viktigare nu när maken återgått till jobbet)
* att V har sovit i 40 minuter och förhoppningsvis kommer att vara på lekhumör när han fått mat
* att V har gått upp i vikt som han ska under semestern, även om jag tycker att han känns väldigt lätt just nu
* att den hysteriska människan på radio bara är en reporter och inte en programledare

En smula korthugget...

... blev förra inlägget. Så går det när bebisar vaknar.

Som sagt, V har lärt sig nya färdigheter. Leendet är bäst. Och han har också börjat kunna sova lite längre på nätterna. Lite beroende på (kanske) att jag nu väntar med att tända lampan tills han faktiskt LÅTER vaken, för om han ligger och smågnäller i drömmen så kan han mycket väl vakna av att jag tänder, tänder jag inte sover han vidare i några timmar till. Ibland.

Matning sker nu ca varannan timme. Bättre det än konstant, tycker jag nog allt. Sömnen på dagtid är det sämre med. Han är nästan omöjlig att söva och vaknar när man lägger ner honom. Som nu till exempel. Skriver mer en annan dag...

Back in business

I alla fall tillbaka i stan. Borta bra, men hemma bäst som vi brukar säga.

Under semestern har V lärt sig att le (det första leendet kom på morgonen dagen vi åkte, då han var fem veckor och en dag gammal). Det är helt fantastiskt när han ler mot en, med en stor, gapande mun! Han har också börjat "prata", långa haranger av äääuu och eeeeää medan han grimaserar vilt. Gulligt! Och så har han upptäckt att han har händer och att dessa kan användas till att ta tag i saker man ser. Än så länge är han fantastiskt dålig på att styra armarna, så ofta griper han tag i luften istället för i föremålet man håller upp mot honom, och det irriterar honom kopiöst.

Själva semestern har varit bra, med undantag för de dagar då vi inte hade rinnande vatten i stugan eftersom pumpen la av. Lyckligtvis fanns dock färskvatten att tillgå i en dunk.

Semester!

I morrn beger vi oss. V var ett mycket trött barn igår och har börjat dagen på liknande sätt. Vi får väl se om han är superpigg och gastar hela bilresan i morgon...

Nåja, jag är borta i tre veckor. Typ. Hoppas på mulet under resdagarna och sol annars. Men redan nu ser det ut som om onsdagen (som är den långa resdagen) skall vara supersolig längs hela norrlandskusten. Suck.

Idag är jag glad över:
* att vi hann packa nästan allt igår eftersomV sov i timme efter timme
* att jag ska ut och fika med ett par kompisar idag, förhoppningsvis
* att det är semesterdags
* att jag inte längre oroar mig när V sover länge, utan njuter
* att maken tog V i natt, under den enda period när han INTE ville sova

Blandade känslor

De senaste dagarna har V varit en smula krävande. Inte sådär som han var i söndags, när alla var trötta och grät (utom maken, då.. som istället försökte dölja sin irritation). Nej, i måndags var V helt genomslut och sov nästan hela dagen, och tisdag-torsdag har han varit.. tja, klängig är nog ordet jag söker. Han har inte velat ligga själv mer nån minut, och faktiskt över en hel lunch när en jobbarkompis var här och hälsade på. Ryggen gör ont av bärandet, och den gör ont även om jag använder selen.. fast V gillar bättre att ligga i famnen utan sele.

Ja, nu kan jag faktiskt bära honom utan att han gråter av falsk hunger, gråter han så är det mer äkta hunger. Eller uttråkning. För det duger inte att stå eller sitta med honom i famnen, ens om man gungar honom. Nej, man måste gå. Eller helst dansa. Jag har dansat honom till sömns två dagar i rad. Men som sagt, det tar på ryggen, och jag orkar inte bära hela dagarna.

Jag tycker att det är jobbigt att vara mamma.

Och samtidigt, när jag tittar på honom när han sover, eller då han är vaken och ligger nöjt själv de där fem minuterna om dagen, så är han det bästa som finns. Och jag får sååå dåligt samvete för att jag tycker att han är jobbig.

I natt somnade han inte om efter kl 2-amningen. Han var irriterad för att det inte fanns så mycket mjölk som han ville så snabbt som han ville ha den och låg och konstrade vid bröstet, sparkade, slet i bröstvårtan, boxade, släppte taget, högg efter bröstet igen och tillslut tryckte jag ganska omilt till hans huvud mot bröstet och höll kvar det där. Hårt. Med näsan fri. Jag var arg på honom, den näpna lilla varelsen som inte kan hjälpa att han är hungrig eller inte är trött. Usch. Tyvärr hjälpte det dessutom lite, fast jag fick genast gruvligt dåligt samvete och kände mig som en misshandlande förälder. En halvtimme senare fick vi gå upp och jag fick vanka av och an, vysjandes framför TVn, som visade Fringe. Han somnade ganska snabbt, antagligen fortfarande lite hungrig men totalt utmattad.

Snart ska vi åka på semester. Lång bilresa, vilodag hos svärföräldrarna, ny längre bilresa. Jag hoppas att han kommer att sova, för just nu är han som sagt inte så sugen på att vara vaken om han inte får bli buren eller ammad. Inte ens nappen tröstar om man måste ligga själv. Tyvärr är han helle ritne speciellt benägen att sova på dagarna. Vi får väl se hur det går.

Jag skulle gärna ha nåt annat att skriva om än mitt liv som mamma. Men det händer helt enkelt inget annat. Jo, jag har haft en kompis på snabb-besök en kväll i veckan. Det var trevligt.

Idag är jag glad över:
* att det är makens sista arbetsdag - så jag slipper bära runt på lill-killen själv
* att V har ökat i vikt som han ska och nu väger 4 kg!
* att nattsömnen fortfarande är tämligen god
* att maken gick på barnvagnspromenad i går kväll och lät mig få en välbehövlig tupplur
* att jag vågat mig ut på stan med V och vagnen och premiäranvänt amningsrummet i en av de större butikerna i centrum. Det var helt klart hanterligt.

Två steg fram och ett tillbaka

Sen sist så har vi haft en halvbra dag, med en halvskrikig bebis och en rätt lång sömnperiod på eftermiddagen (i fredags), när jag för att hålla honom lugn valsade runt i lägenheten med honom på armen, sjöng små sånger, höll långa monologer, placerade honom på mage och på så sätt lyckades avstyra konstant amning (det blev nog nån gång i timmen, bara) och en dag med en fridfull och sovande bebis som accepterade att vara på stan i flera timmar och sova i vagnen. Och igår så var vi tillbaka på torsdagens nivå, med den skillnaden att maken var hemma.

Bara amning som hjälper, och det hjälper bara för stunden. Maken kan trösta genom att bära omkring V, men jag kan inte trösta på NÅGOT sätt som inte involverar mina bröst. Mot kvällen var vi alla tre helt slut, men V var inte sugen på att sova, eftersom hungern (eller något annat) drev honom att vråla starkare och starkare. Jag började till slut gråta igen, eftersom jag bara ville hålla om honom och trösta honom, men han totalt nobbade alla mina försök och lyckades klämma i med ett par extra decibel om jag inte knäppte upp BHn.

Jag kan inte trösta mitt barn! Vad är jag för mamma egentligen? Han hatar mig!

Japp, så tänker man i den situationen. Är det underligt att man gråter? Man undrar varför man inte har nån mjölk, och om det nu verkligen är så att han är hungrig..? Har han en "period" då han ska ta ett "utvecklingssprång"? Eller växer han extra mycket?

Om han hade varit ett fridfullt barn till att börja med så hade det kanske gått att ta mer med ro. Då hade det typiskt känts som en period. Men han har aldrig varit så fridfull. Ger man honom bröstet så äter han, oavsett tillfälle. Betyder det att han är konstant hungrig? Eller bara att han äter när tillfälle erbjuds? "Föräldrar lär sig sitt barns signaler snabbt" - pyttsan! Eller är "snabbt" kanske samma sak som "efter ett par månader"? Vad vill han egentligen?

Och idag, när han faktiskt har sovit i flera timmar redan nu innan lunch så tänker jag att jag borde ju vara glad, även om han inte är hungrig så vill han ligga hos MIG och ha MIN närhet och värme hela tiden.. men det är så svårt att tänka så när man precis avslutat en amning och han inte verkar det minsta nöjd. Jag tycker så synd om honom, och jag kan inte trösta.

Läste på nätet igår att bebisen då den är 2-3 veckor fattar att man oftast kommer och hjälper den då den skriker, så då börjar den skrika mer och mer, fram till 6-8 veckors ålder, då den fattar att den kan få uppmärksamhet om den visar andra känslor också, om den t ex ler och jollrar. Jag hoppas SÅ att det första leendet mot mamma kommer snart - det första riktiga, alltså.. för snart orkar jag inte bli skriken på mer, även om jag vet att det är det enda V är kapabel till nu.

Jag älskar vårt barn. Men det gör ont i mig när jag inte kan trösta honom.

Idag är jag glad över:
* att det är makens sista vecka på jobbet innan semestern
* att V lugnade ner sig innan sänggående i går kväll och sov hyfsat i natt, även om jag för första gången sen han kom faktiskt klev upp ur sängen för att sitta med honom framför TVn kl 3, då mjölken var slut och V ville ha mer och inte alls ville sova.
* att vädret har blivit mer svensk sommar - mulet och ca 20 grader
* att amnings-te skulle kunnat vara mycket äckligare
* att mjölken blir helt perfekt skummad i min nya mjölkskummarkanna

Två kategorier

Det finns två typer av mammadagar, har jag märkt. Nej, jag pratar inte om föräldrapenningens olika nivåer nu. Utan om hur high maintainance ens barn är. V var världens lugnaste bebis måndag-onsdag. Sov lite dåligt på nätterna, dock - jämförelsevis. Antagligen för att han sov så bra på dagarna. Igår var han utbytt mot ett annat barn, som mer liknade den V vi är vana vid sen gammalt - fast strået vassare. Efter morgonpromenaden, som han sov sig igenom, var han vaken i princip hela dagen, och han hade hela tiden ett ansikte hopskrynklat i skrik eller det lilla fågelunge-gapet öppet och stora bedjande ögon. Hela hans kroppsspråk signalerade att han höll på att svälta ihjäl.

Jag har funderat över det där med hungersignalerna. Jag menar, han verkar väldigt sällan vara ledsen över nåt annat - varje gång han skriker så har han det där sökande beteendet. Pickar med huvudet mot ens bröstkorg, suger på vad som helst som är framför munnen (soffa, barnvangsinredning, arm...) - men kan han verkligen alltid vara hungrig eller törstig? Igår skulle man ju gissat på att han var varm, i de 27 graderna vi har i lägenheten.. men det enda som hjälpte var tutten. Så jag ammade och ammade. Nästan hela dagen ammade jag, ryggen höll på att gå av, bröstvårtorna hotade att ramla av, men jag klarade inte av att höra hans hjärtskärande ylanden när jag VISSTE att jag kunde få honom tyst.

När maken kom hem tog han med V ner i vår källare, som är lite svalare. Lustigt att jag själv inte kommit på den idén. Det hjälpte en smula. Jag hade också tutat i V en extra portion ersättning på eftermiddagen, så han hade redan lugnat sig lite. Sen började gråten såklart igen, och då började jag också gråta, för efter en natt med för lite sömn, en dag helt utan sömn och smärtande överkropp är toleransnivån inte så hög. Jag blev beordrad att gå därifrån, och efter en kvart var det fridfullt igen. Helt utan amning. Tänk vad napp och magläge tydligen kan göra.

I natt har han sovit som en liten halvgud, i sin egen säng hela natten med två amningspauser. Jag fick i hemläxa av maken att lära mig att tolerera lite skrikande och inte ge upp för enkelt. Så idag har jag medvetet låtit V ligga och skrika lite. Det är hemskt, men det går. Någon minut i taget, medan jag är på toaletten, plockar ur diskmaskinen, korrekturläser ett mail... Och eftersom han (och jag) fick sova så mycket i natt har jag varit mer tålmodig, och inte gett honom bröstet omgående då han skrikit, utan dansat runt med honom, lagt honom på mage, burit runt honom i lägenheten, sjungit nåt ur Chess, munpruttat honom på magen, bytt en extra blöja - och tänk, så mycket bättre det blev för oss båda två. V lugnar sig temporärt om man går runt med honom, även om han är hungrig. Så idag har han bara ätit nån gång i timmen, inte konstant. Och då har han ju fått i sig lite större portioner varje gång, och alltså slumrat till i åtminstone tio minuter mellan varven. Hurra för mig! Och hurra för maken, som stöder och uppmuntrar mig. Och säger åt mig att skärpa mig och försöka ignorera hönsmammainstinkterna.

Just nu sover V, sen 25 minuter tillbaka. Kanske kan det bli en dryg timme, så jag hinner hänga tvätt under tiden? Brösten återhämtar sig lyckligt, så det ska finnas nåt för honom att äta när han vaknar.

En ljuspunkt just nu är att det ska bli svalare i morgon. Då behöver jag inte fundera över vätskebrist hos parveln, och kan med något bättre samvete låta honom äta mer sällan. Kanske. Maken har storslagna planer på att vi ska ta med honom in till stan och handla grejer. Det går nog jättebra, när vi är båda två. Det finns åtminstone ETT amningsrum i en större butik att ta till om det kniper och man inte kan amma ute (för att det regnar eller så). Jag är inte beredd att göra en shoppingrunda med V ensam än, men det kommer väl det också.

Till och med morgonpromenader i den här värmen är på gränsen till för jobbiga. Det är 23 grader varmt redan vid 8-tiden, och samtliga promenadstråk häromkring involverar minst en brant uppförsbacke. När vi kommer hem är alltid följande tre saker uppfyllda: 1. V är vaken och skithungrig, 2. Jag är svettig och 3. Jag är akut bajsnödig.

Jag säger det igen om jag redan sagt det: Hård mage och hungrig, gallskrikande bebis är inte kompatibelt. Jag har iaf lärt mig att krysta mycket mer effektivt än jag nånsin har gjort.

Sen ska man då amma, och är genomsvettig av både promenaden och bajsandet. Arg, varm bebis som halkar omkring på mammas svettiga mage och har sin lilla hand i min ångande armhåla. Fy. Nej, det ska bli bra när det blir svalare. Jag kan komma att ångra de orden när det väl BLIR svalare, men nu känns det Helt Rätt.

Igår konstaterade jag att Americas Funniest Videos, ett program jag alltid föraktat, är mycket skojigare när man har barn. Måste vara hormonellt att man plötsligt tycker att alla hemvideos med bebisar är hejdlöst lustiga. För jag betvivlar att programmet i sig har blivit roligare.

Idag är jag glad över:
* att det går att skapa korsdrag i lägenheten
* att jag har min man - min respekt för ensamstående mammor har verkligen ökat markant
* att det ska bli svalare
* att det snart är helg, och jag inte har V ensam 9 timmar om dagen utan möjlighet till avlastning
* att jag nog kommer att få tre barntittar-besök nästa vecka

Säg den lycka...

Man skulle ju kunnat tro att jag borde varit oerhört nöjd igår, eftersom V var en sån helt normal och inte matvrakig bebis för en gångs skull. Tyvärr var han, förutom lugn och sovig, röd runt naveln och utvecklade under dagen ett helt annorlunda, skärande skrik. Och när han sen inte ville äta modersmaten på kvällen så fick jag panik och tvingade mer eller mindre maken att åka med oss till sjukhuset. För det ska man göra med röda navlar, speciellt om de sitter på slöa, matvägrande barn som skriker på ett annorlunda sätt.

Efter fem timmar på barnakuten var klockan två på natten, och eftersom alla prover de tog direkt när vi kom in visade på en grymt frisk bebis så ångrade jag mig en smula för att jag blivit så hysterisk, fast maken sagt att det säkert inte alls var nån fara och att vi borde avvaktat. När läkaren tittade på V var han också mycket riktigt hur frisk som helst, och såklart åt han som vanligt (kanske lite mindre) när vi satt i undersökningsrummet. Men jag vet ju att om vi inte hade åkt in så hade jag inte kunnat sova på natten av oro. Nu fick jag ju i alla fall tre timmars sömn efter att vi kommit hem.

Maken uttryckte inte med en min, en blick, eller ett ord att jag var en psykotisk hönsmamma, men jag vet mycket väl att han tycker det. Jag funderar på hur jag ska kunna kompensera honom för att jag tvingade honom att sitta på sjukhuset halva natten, fast jag vet att han egentligen måste jobba in extra mycket tid den här veckan. Usch, dåligt samvete!

Sammanfattningsvis så vet jag inte hur smart det är att låta en hypokondrika ta hand om en bebis hela dagarna. Men jag kommer nog att härdas, jag också.

Idag är jag glad över:
* att vi har världens friskaste bebis som sover och äter som ett normalt barn
* att maken är en så otroligt förstående man
* att det då och då kommer ett moln som skymmer den fördömande, brännande solen och gör inomhusklimatet mer uthärdligt
* att den nya kannan jag köpt för att skumma mjölk i verkligen gör mjölken underbart krämig. Kaffe latte!
* att V på dagens BVC-vägning hade gått upp i vikt precis som han skulle

Strålande sommar

Nej, det var inte kul när jag skrev det förra inlägget. Nu är det lite roligare. Vi har träffat "vår" barnsköterska på BVC, hon hade semester under alla de tillfällen då vi fick tilldömt brötsmjölksersättning. Hon tog sig tid att berätta VARFÖR man är så snabb att säga till föräldrar att ge tillägg till nyfödda - det är för att man vill kunna utesluta att barnet är sjukt, dvs att barnet äter massor men inte går upp i vikt eller helt enkelt vägrar att äta nåt alls, inklusive bröstmjölksersättning. Hon sa också att eftersom det är så vansinnigt varmt nu så bör vi fortsätta att ge lite ersättning för säkerhets skull, så V får i sig tillräckligt med vätska, men sen visade hon hans viktkurva och sa att den så jättebra ut. Hurra!

Jag har börjat tuta i mig folköl och amningste. Även om innehållet i ölen och teet kanske inte hjälper mer än som placebo så får jag ju onekligen i mig mer vätska än annars. Jag tycker själv att det känns som om V får i sig mer när han suger, och dessutom tar amningen kortare tid. Fortfarande blir han aldrig nöjd vissa dagar, men idag har han sovit två längre perioder och verkar nöjd i övrigt. Jag hoppas att det beror på att han är mätt och inte att han är matt av värme. Vi håller oss inomhus under dagarna, och om V verkar nöjd kan vi ta en morgon- eller kvällspromenad. Så länge nappen är med har det fungerat bra hittills.

Det är tur att han vill äta mer sällan nu, för jag har dessutom justerat amningsställningen. Jag tycker på allvar att det blev ganska stor skillnad mellan hur mycket han svalde innan justeringen och hur mycket han dricker nu, rent sväljfrekvensmässigt. Men den nya ställningen är ack så obekväm, eftersom jag sitter krumryggat framåtlutad. Så det är skönt att han inte äter hela tiden varje dag. Maken masserade mina axlar igår, och från att ha haft ett i princip problemfritt axelparti har jag nu fått muskler som knastrar av knutor, buckliga som en tvättbräda. Ajajaj.

En nymodighet för V är att han får sin bröstmjölksersättning i flaska i stället för i sked. Han klarar fortfarande att suga på bröstet, och det är 1000 gånger enklare att mata honom med flaska än med sked. Det får också effekten att han äter mer ersättning, han trycker i sig den halva deciliter vi ger honom och sen är han nästan otäckt mätt.

Ytterligare en nyhet i Vs liv är att han numera får ligga i en egen säng. Än så länge en resesäng, och ibland sover han hos oss (om han helt enkelt vägrar att sova i sin lilla bur), men Margareta på BVC var väldigt bestämd i att påpeka förträffligheten i att ge barnet en egen säng, och det som till slut avgjorde var att vi, när vi kommer iväg på semester, inte kommer att sova i dubbelsäng, och alltså måste vi ha fått in en rutin på det här med egen säng innan dess. I natt gick det över förväntan, det var bara mellan kl 6 och 7 i morse som V vägrade att somna själv, men det kan bero på att han var otröstlig igår och helt enkelt låg så back på sömnen att han glatt somnade där man la honom. Vi får se hur det går i natt, för idag sover han som sagt som om han inte gjort annat.

Mina föräldrar har besökt oss i några dagar och pappa har lyckligt pratat barnspråk hela tiden, och velat pilla med V när han sover så mamma har sagt åt honom. De var hur som helst stolta morföräldrar på precis det sätt som de borde, och gav som bonus mig och maken "ledigt" några timmar i lördags medan de tog hand om V och gav honom en hel måltid med ersättning. Jag och maken var på stan och köpte nödvändigheter, jag kastade mig in på H&M och handlade amningsvänliga toppar, bland annat två smarta linnen som har en inbyggd BH-del. Ingenting man sportar i, kanske... men så länge de duger för en promenad är de bra. Och de duger, det har jag testat.

Apropå kläder så får jag på mig fler och fler av mina gamla byxor och shorts, till och med ett par av mina vanliga jeans fungerar nu. Visst, det blir lite "muffin top"-effekt av magen ovanför byxlinningen, för nog finns det extra fläsk och magmusklerna har nog inte riktigt dragit ihop sig än.. men jag ignorerar detta lyckligt. Vanliga kläder! Hurra! Jag har också fått på mig vigselringen igen, så nu är jag både gift och förlovad på nytt. Känns bra.

V har börjat fixera blicken mycket mer än tidigare, även på lite längre avstånd. I morse tittade han storögt på mig från vagnen när han vaknade från sin törnrosasömn, och tidigare har han bara intresserat sig för ansikten som är på max 30 cm avstånd. Han kan också följa saker med blicken, något som tydligen inte kommer förrän barn är en månad. Det förklaras enkelt av att han är för sent född.

Idag är jag glad över:
* att V har varit en helt "vanlig" bebis idag, och sovit och ätit med normal periodicitet
* att mina föräldrar varit här och avlastat oss i helgen
* att mina väninnor med respektive kom hit med mat och grillade och umgicks med oss igår, för vi har ju lite svårt att transportera oss nånstans när V är ilsken
* att jag inte längre tycker att det är fruktansvärt att ge bröstmjölksersätting som tillägg, och att det känns som att jag har fått mer mjölk
* att jag inte lider av att vara tvungen att sitta inomhus i solen, det är nämligen för varmt för mig också där ute