Morgonpigg svängom

I morse vaknade jag abrupt 2 minuter innan klockradion satte igång, och förstod först inte alls varför - men sen insåg jag att nån levde rövare i min mage. Jag vet inte vad pyret sysslade med riktigt, den kanske vände sig.. Det tryckte och petade på alla möjliga ställen samtidigt. Klarvaken blev jag, och kunde inte ens somna om för att snooza.

Hela helgen har tillbringats i ryggläge i soffan, jag har plöjt igenom "Att föda" av Gudrun Abascal. Så nu vet jag allt om förlossningar. Nej, självklart inte. Men jag har väl fått några uppenbarelser, om det nu är som hon säger.

1. Om det hela startar med värkar så är det ingen idé att tänka "Nu är det dags!". Man ska istället försöka koppla av, sova, se på TV, kolhydratladda.. eftersom latensfasen (innan man öppnat sig 4 cm eller vad det nu var) tar i snitt 20 timmar.
2. Allt går snabbare och gör mindre ont om man kan vara upprätt så mycket som möjligt i öppningsfasen. Dvs sitta upp, stå på huk, använda gåstol, stå på knä. Att ligga gör smärtan och påfrestningen större. Fast är man utmattad så är man...
3. EDA (bedövning) är effektiv, men gör värkarna svagare och går ur kroppen efter ett par timmar. Att bedövningen går ur kan kännas värre än att ha ont hela tiden. Den kan också ta "fel" och inte fungera, vilket känns oerhört frustrerande.
4. Värkarna är "till för" att förbereda kroppen på mer smärta. Så man ska inte bedöva för mycket om man inte känner att det behövs.
5. Man MÅSTE inte känna intensiva moderskänslor så fort knodden är ute. Det kan ta ett tag att greppa situationen.

Vi har ett mycket omtänksamt barn, som under det att jag snörvlandes läste kapitlet om att föda ett dött barn, hela tiden småsparkade för att påpeka att jag inte skulle råka ut för den tragedin. I boken stod också att alla har förvärkar/sammandragningar, men att förstföderskor ibland inte ens känner av dessa. Stämmer ju bra på mig, men under gårdagskvällen lyckades jag faktiskt känna en sammandragning, den kändes helt klart mer utanpå magen än inuti - plötsligt avtecknade sig livmodern alldeles tydligt. Det gjorde inte alls ont. Känns iaf skönt att veta att livmodern tränar som den ska.

Funderar på att köpa en TENS-apparat. Jag får så jäkla ont i ryggen (mitt på, inte i svanken) när jag jobbar. I morse kom det till och med innan jag åkte till jobbet. Antar att jag sitter för framåtböjd, men jag har då aldrig haft ont förut. Men nu. Apparaten kostar 1700 kr, och det kan det nog definitivt vara värt. Maken kan använda den också, till sina ömma axlar. Fast jag får vänta till nästa lön. Dvs på onsdag.

Jag skulle inte ha slagit mig för bröstet i förra veckan och sagt att jag inte mår illa längre. Mådde dåligt både i lördags och igår, igår var jag dessutom dum nog att kolla på när min man gick i barndom och spelade Quake2. Åksjuk? Javisst! Fick lägga mig med balkongdörren öppen mot februarinatten för att kunna flämta i mig lite frisk luft. Ganska skönt, faktiskt.

I fredags hade jag en lite smått obehaglig upplevelse, när det plötsligt började sticka/hugga lite nedanför naveln, några cm till höger. Det gjorde ont av och till under kvällen, oberoende av vilken ställning jag stod/satt i. Jag antog att det var ett ligament som sträckts lite väl mycket, men kunde ändå inte RIKTIGT släppa tanken på moderkaksavlossning eller liknande. Det var iaf borta i lördags. Så ja, det var nog ett ligament som sträckts.

Vågade mig på att äta rökt makrill igår, trots att jag nånstans läst att man inte ska äta vakuumförpackad rökt fisk. Det stod iaf inte så på Livsmedelsverkets hemsida och herregud, den är ju VARMrökt, dvs tillagad. Jag tänker dessutom äta resterna till lunch idag. Living on the edge...

Idag är jag glad över
* att föräldrautbildningen börjar om en vecka
* att jag ev. ska se en skojig trubadur ikväll
* att jag inte cyklade omkull på väg till jobbet, trots att det var fläckvis blixthalka
* min helt normala sammandragning
* att ontet i magen från fredagen är spårlöst försvunnet