Frosseri

Jag har ätit hela helgen. Tårtbuffé i fredags (på födelsedagen!), juice och frukt i korgstolarna utanför SPA-avdelningen, frukostbuffé, lunchbuffé med tillhörande efterrättsbuffé, mer frukt och juice, trerätters middag. Tre dagar i rad. Jag är däst.

I födelsedagspresent fick jag ett vetebälte, alltså en vetevärmare som man kan fästa runt kroppen. Perfekt för en ond rygg, och även för förlossning! Jag trodde ju att jag skulle få en ordentlig ryggmassage i helgen, men ack vad jag bedrog mig! Gravida tar man i med varsam hand. Inte ens fötterna fick nån massage att tala om under pedikyrsessionen. Det var tydligen stor zonterapeutisk påverkan på alla inre organ. Jag fick nöja mig med att pedikyristen hade sönder ett av mina nagelband i överdriven trimnings-iver. Aj.

Man skulle ju kunna tro att jag borde vara ett under av pigg fräschör, eftersom helgen skulle innebära mycket sömn och vila. Och visst har jag sovit massvis. Men vila... det blir alltid lite stressigt när man ska hinna pressa in tre behandlingar, två gruppaktiviteter och gärna ett par promenader och lite sex mellan de schemalagda måltiderna. Sen kom sommartiden som en liten present, och idag när jag klev upp hade det knappt börjat ljusna. Inte så pigg, alltså.

När jag sömnigt cyklade till jobbet luktade det vår ute. Vad är det egentligen som skapar den där vår-doften? Saker som växer? Luktar gott, hur som helst. Småfåglarna sjunger som tokiga i gryningen också. Det är väl bara en tidsfråga innan storfåglarna börjar "sjunga". Måsarna alltså. Vi bor inte precis vid havet, men måsarna bor precis vid oss. Man frågar sig varför.

Idag får vi ett babyskydd till låns. Orange, säger ryktet. Inte så tokigt med hoplånade attiraljer, nu när vi spenderat 8000 kronor på oss själva i helgen. Vi kan behöva lite billiga grejer :) Fast vi måste fortfarande köpa säng, skötbord och nån slags förvaringsmöbel.

Jag är grymt osugen på kvällens vattegympa. Fast givetvis ska jag gå. Det kommer att bli kul när jag väl kommer dit. Plask, plask! Förra gången glömde jag min vattenflaska. Jag var helt säker på att nån klåfingrig jävel hade snott den, tills jag (på hemvägen) kom på att jag nog bara inte tagit med den ut från duschen. Man kan inte vara perfekt alltid...

Idag är jag glad över
* att vi ska gå på förlossningsvisning i morrn
* att snön som kom i fredags har smält bort
* mina nyaste jeans (fortfarande!!)
* att jag inte är med i delprojektet som har panik på jobbet
* att tarmarna så sakteliga kommit igång efter helgens utsvävningar

Heels over head

I tisdags kväll tyckte jag nog att bebisen rörde sig lite annorlunda, framförallt att sparkarna mot blåsan ändrat karaktär från att ge mig temporärt ökad kissnödighet till att få mig att knipa hysteriskt. Hos barnmorskan igår visade det sig att den nuförtiden ligger med huvudet nedåt (och alltså skallar och boxar mig på blåsan, snarare än sparkar) och är "ruckbar". Det är tydligen extremt osannolikt att den vänder sig igen, så det verkar som om vi är redo att köra nu! Ännu inga sparkar i revbenen, men de kommer väl framöver. Däremot mer aktivitet i ljumskarna, där den petar runt med sina små framtassar. Vi mådde bra i övrigt också, mitt blodtryck var lagom lågt, blodvärdet hade ökat en smula, magen hade vuxit (lite mindre än väntat, men det kunde bero på att bebisen sjunkit ner i bäckenet). Bebispulsen låg på 150. Maken var med och lyssnade på hjärtat för första gången, och fick även känna på huvudet nere i mitt bäcken. Både han och barnmorskan klämde hyfsat hårt. Det får en ju i alla fall att sluta oroa sig över att man ska göra illa bebisen genom att trycka för hårt på magen.

I går kväll kom också rätt del till babysittern. Märkligt nog är själva sittern inte alls lika stabil som visningsexet som stod uppställt på GeKås, men vi får väl se om det går att göra nåt åt.

Gårdagskvällen ägnades i övrigt åt att tvätta. Vi hade astronomiska mängder tvätt, eftersom alla bebiskläder, bebislakan och bebishanddukar skulle gå ett varv i maskinen, tillsammans med våra egna kläder, lakan och handdukar. Jag kan dock stolt tala om att allt är vikt, även om det ännu inte är garderobierat. Vi har ju ingen förvaring för barngrejerna än. Helst vill vi köpa ett Leksvik-skåp (http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/30034188), men vi vill ha flera hyllor, och det ser inte ut som om det går att köpa till. Vi ska ringa IKEA och fråga, tror jag. Fram till detta inköp ligger alla barngrejer där skåpet ska stå, staplade i varandra och i papperskassar. Inte totalpraktiskt, speciellt inte när man redan har sorterat upp de små begagnade kläderna efter storlek och fick använda lupp för att se vad det stod på de urtvättade lapparna. Nu får man göra om jobbet igen.

Jag lyckades förresten lägga upp mina nya jeans i förrgår, även om jag blev svettig av raseri under tiden. Vår symaskin är inte av högsta moderna kvalitet. Jag vet inte hur man trär den, det lossnar delar från den och undertrådsmatningen är under all kritik. Själva sy-momentet tog 45 minuter. Men nu har jag ett par bekväma, lagom långa jeans. Utan jättetrånga vader. Hurra!

I morgon är det ledig dag och transport till Spa-anläggning. Guuud, så skönt det ska bli! Vi tar med oss laptop (med de första Lost-avsnitten i säsong 5), böcker och mjuka kläder. Och badkläder såklart. Sen ska vi göra ingenting i två dygn. Innan vi åker kanske det vankas tårta också. Det är ju trots allt min födelsedag. Jag har inte funderat så mycket på det hittills, men nu är jag lite nyfiken på vad födelsedagstomten kommer med i sin säck.

I morrn ska mina tjejkompisar träffas och skvallra utan mig. Känns lite konstigt, när det är min födelsedag. Vi brukar ses och äta middag nån gång i slutet av mars varje år, eftersom två av oss fyller år då. Det hade varit kul att träffa dem. Senaste gången vi sågs allihopa måste vara ett par månader sen. Eller drygt en, i alla fall.

Idag är jag glad över:
* att bebisen vänt sig
* att solen ännu inte gett vika för snöovädret som ska komma in över landet i natt
* att det är sista arbetsdagen i veckan
* att jag ska få massage och lata mig i helgen
* att foglossningen, som nu faktiskt är en realitet, ännu inte hindrar mig från promenader och vattengympa

Ny (gammal) vagn

Har precis ätit ett äpple så frenetiskt att jag skadade läppen. Bitskada.

Igår kom vår barnvagn, den något patinerade Emmaljunga-vagnen från 2004. Jag har fortfarande inte lyckats lära mig vad som kallas duo och vad som är kombi i vagnvärlden, men den vi har har en sittdel som monteras på själva underredet, och om man fäller ryggstödet på sittdelen helt kan man lägga i en mjuklift som tjänar som liggdel. Vi lyckades lära oss hur man fäller ihop den, hitta myggnätet och medan jag var på vattengympa klarade maken med hjälp av manualen av att vända på sittdelen så att den är vänd åt "rätt" håll. Förutom lite solblekt tyg och ganska slitna däck var vagnen i ypperlig kondition - man får ju betänka att den använts till två barn i 4 år.

Däremot har jag svårt att se hur jag skulle använda ett lakan i mjukliften, eftersom den saknar egentlig madrass. Men NÅT måste man ju bädda med - plastad frotté och nånting över, inbillar jag mig. Får fundera.

Nu saknas det säng med madrass, skötbord och ett skåp att förvara alla kläder och prylar i. Annars har vi allt. Utom en ny bil, men jag tror att makens envishet kommer att segra för ett tag framöver. Trots att vi fick fälla sätet för att få in vagnen.

Vi kollade ju en lägenhet i torsdags. Den var sunkig, så vi ville inte ha den. Lite synd om killen som bor där nu, för han ville flytta så snart som möjligt. Och nu lär det ju dröja till 1/6, eftersom hyresvärden ska hitta nån ny intressent.

I helgen har jag handlat bebis-sockor och byxor (byxorna var till mig själv). Nu har jag stl 44 på H&M. Allt annat är för trångt över låren. Inte för att jag tycker att jag lagt på mig så mycket, men lite har jag väl tjockat till mig, såklart. Tyvärr är byxor i stl 44 ganska långa. Förhoppningsvis får jag tummen ur att lägga upp jenasen ikväll. Jeans med "flared legs", dvs de ser lite milt bootcut ut på mig med mina elefantvader. Hurra för byxor som inte sitter åt runt vaderna! Jag är sjukt trött på att ha korvat tyg i massor runt knäna och byxbenen flaggande runt fotknölarna så fort jag reser mig från sittande. Gärna stödstrumpor under också, så att friktionen för åter-nedglidning är maximal.

Stödstrumpor börjar för övrigt bli ett nödvändigt ont. Mina fötter svullnar. I morse fick jag lossa på snöringen på skorna. Men händer och ansikte är fortfarande oförändrade. Låt det fortsätta så, tack!

Jag har fortfarande liiiite svårt att ta in hela vidden av att jag ska bli mamma. Har varit så nojjig för att nåt ska gå fel (och är det fortfarande), så jag vågar inte riktigt fundera på vad som händer efter förlossningen. Men det löser sig, såklart.

Det blir skönt med kort vecka. Spa på fredag! I snön. För det ska tydligen snöa. Det snöade faktiskt i morse, en smått surrealistisk upplevelse eftersom solen sken från klarblå himmel samtidigt. Ja, molnen fanns såklart, men på andra sidan huset. Jag försökte föreviga det med kamera, men det blev inte alls speciellt bra.

Har troget fortsatt med järntabletterna, och får inte ont i magen av dem längre. Fast det är inte jättekul att gå på toaletten. Inte blir jag astronomiskt mycket piggare heller. Men vad gör man inte för vetenskapen?

Det nyuppväckta kvällsillamåendet har nu fått ackompanjemang av lite extra andningssvårigheter. Magen kommer tydligen inte mycket högre än såhär, eller.. den ska väl öka i storlek uppåt ett par veckor till, men sen hålla sig konstant och förhoppningsvis sjunka lite mot slutet.

Idag är jag glad över:
* att det är kort vecka
* att vi har fått vagnen
* att det är MVC-besök i morgon - känns alltid som en milstolpe
* att snöandet inte har börjat än
* att det är mindre än två månader kvar

Niferex - namnam

Igår tog mina järntabletter slut, så jag tog en promenad till Apoteket på lunchen och köpte Niferex, på barnmorskans inrådan. De är starkare än mina gamla järntabletter, och jag har försökt undvika dem så länge som möjligt av rädsla för magbesvär, men när jag läste i FASS att det bara är 1/10000 som får några biverkningar kändes det ganska tryggt.

Idag tog jag min första tablett tillsammans med en apelsin. 30 minuter senare hade jag ondsint magknip, tarmarna vred sig och tvingade mig til ett hastigt toalettbesök och jag mådde som nån som druckit nåt olämpligt dagen innan. Jag bestämde mig raskt för att inte ta nån mer djävulskapsel nånsin, men lagom till lunch var allt bra igen. Så jag får väl ge det några försök till. Kanske ta kapseln på kvällen, så jag sover bort illamåendet och magontet.

I övrigt har det varit strålande väder de senaste dagarna. Det blev en glass i går eftermiddag. Årets första pinnglass. Förutom att det inte var en pinnglass, utan en sandwich.

I förmiddags ringde en dam och erbjöd oss en lägenhet som ligger ännu lite längre från centrum än där vi bor nu - fast fortfarande inte 2 mil från stan, som villan jag tittade på. En femrummare med två balkonger för drygt 8000 i månaden. Jag har stämt träff med den nuvarande hyresgästen (som lät full i telefon) ikväll. Är dock ganska ambivalent inför att flytta. Inflyttning är 1/6, och det känns som Precis Fel tidpunkt. Plus att vi nu faktiskt har lyckats fundera ut både möblering i sovrummet och placering av barnprylar i vår nuvarande lägenhet. Men vi ger i alla fall femrummaren en chans. Synd att vi inte får titta i dagsljus, bara.

Mitt kvällsillamående håller på att smyga sig tillbaka. Jag är inte helt nöjd med det. Jag visste ju iofs att illamåendet kan dyka upp igen mot slutet, men jag trodde det var de sista tre veckorna som var "mot slutet". Inte de sista nio.

Enligt FertilityFriend är bebisen nu "perfekt", men saknar fortfarande en del fett. Jag tror att jag läst nån annanstans att lungorna inte är klara förrän efter 32 fullgångna veckor, och det är en vecka kvar tills dess. Den ska väga ca 1800g och vara 42 cm lång vid det här laget. Ja, eller 48 cm om man själv räknar om deras inches-angivelse (som såklart inte stämmer). Den har alltså nästan kommit upp i en "riktig" klädstorlek (44). Vi såg prematurbebiskläder i stl 36 eller så på GeKås, och oj så små de var! Lite läskigt.

Apropå GeKås så saknades ett av "benen" till den nyinköpta babysittern när vi skulle montera ihop den. Skönt att det är en tillmötesgående butik - de lovade att skicka det som fattades med posten.

Idag är jag glad över:
* min TENS-apparat, som jag använde under minst två timmar i går kväll
* att vi ska titta på en lägenhet
* att jag går in i v. 32
* att jag nog ska kolla på present till maken i helgen
* att det förhoppningsvis blir bio i morrn kväll

Ullared-utflykt

Jag är osannolikt trött idag igen. Det känns som om ögonen aktivt försöker stöta ut kontaktlinserna, och hjärnan fungerar inte riktigt. När jag flyttar blicken snabbt följer medvetandet efter med några slöa stillbilder av vad jag tittat på på vägen mellan start och mål.

Måhända kan det ha att göra med gårdagens utflykt till Ullared. En lyckad utflykt, där jag för drygt 4000 lyckades köpa diverse kroppsvårdsprodukter, städmateriel, kläder till mig själv, 4 amnings-BHar, en ansenlig mängd barnkläder i stl 50-62, babysitter, amningskudde, resesäng, snorsug, nappflaskor, sängkläder, plastad frotté och rätt mycket mer.

I förmiddags var det föräldragruppsfinal, i alla fall om man räknar tillfällena ledda av barnmorskan. Vi har två ytterligare tillfällen inplanerade framöver, en gång i april och en i juni (när allas barn bör ha anlänt). Vi fick tyvärr inte se den beryktade amningsfilmen, utan fick nöja oss med en 80-talsvideo om anknytning. Och en amningslektion från barnmorskan.

Ikväll blir det vattengympa för första gången. Har tidigare i livet bevistat totalt ett pass. Och nu ska det bli sju till, ett i veckan under de närmaste sju veckorna. Mina ben är otäckt orakade, eftersom de skall vaxas om ett par veckor. Det får de andra deltagarna stå ut med. Passet börjar redan 18:30, så det blir snabb middag (blodpudding) för att hinna hämta passerkort till poolen och byta om innan det hela börjar. Ska nog bli skönt, hur som helst.

Makens ring? Fortfarande borta. Jag tror att han har börjat acceptera detta faktum nu.

Jag grubblar lite över sommarens semester. Minns inte om jag skrivit om det innan, men vi har ju som mål att åka till makens familjs sommarstuga någon gång i slutet av sommaren. Det är en nätt liten tripp på 120 mil, kanske lite längre, och vi brukar genomföra resan i bil under två dagar. Just i år tycker jag inte att det känns helt lockande att ta vår 13 år gamla tvådörrars halvkombi och packa in oss och en tremånaders bebis och köra 10 timmar. Jag skulle hellre åka tåg och hyra en bil när vi kommer fram, eller möjligen köpa en ny bil och ta den. Idag fick vi höra att små barn helst inte ska sitta i babyskyddet mer än två timmar i sträck, vilket för mig låter som ytterligare ett skäl att ta tåget, även om det blir krångligt med mycket packning, och betydligt dyrare iom att vi måste hyra en bil för att kunna ta oss sista biten till stugan (och kunna åka och handla när vi väl är där, en utflykt på en dryg mil enkel väg). Maken är av den helt motsatta åsikten. Vår bil funkar bra, och tåg blir alldeles för jobbigt. Jag ser framför mig hur vi åker kl 07 på morgonen och får stanna varannan timme för "rastning" av barnet, och de normala 10 timmarna blir utökade till 15, medan en av oss måste sitta i ett hörn av baksätet och resterande säte är nedvikt för att all packning ska få plats.
Gissningsvis är det maken som får sin vilja igenom, medan jag fantiserar om en sovkupé på norrlandståget.

Idag är jag glad över:
* att föräldragruppen tog bort halva arbetsdagen
* alla mina fynd från igår
* att det blir vattengympa ikväll
* att bebisen varit väldigt aktiv idag, vilket alltid är lite kul
* att trots att det fortfarande luktar läskigt på toaletten hemma så mår jag inte dåligt av det

Namnfunderingar och ringdesperation

Maken har tappat sin vigselring. Sådär rakt från fingret och ut i intigheten. Inte har han en aning om när den försvann heller, utom att det var nån gång igår. Jag har egentligen inga större problem med det hela - ringen går gissningsvis att beställa från samma tillverkare igen (och i rätt storlek den här gången), och gravyren kan man ju också göra likadan. Min man rycker inte på axlarna åt det hela, och ägnade timmar i går kväll åt att leta igenom sitt kontor och vår bil. Till slut kom han fram till att han antagligen tappat den på jobbets parkering, och i morse slog det oss båda att någon nog hade plogat parkeringen under natten, eftersom det snöade ganska ordentligt igår. Jag tror att ringen är borta för evigt.

Vi funderade på bebisnamn häromdagen. Alltså funderade gemensamt. Just nu ser det ut som om Viktor och Rasmus ligger i topp för ett eventuellt gossebarn, och Mira eller Ingrid är mest sannolikt för en tös. Jag tycker att tjejnamn är 100 gånger enklare än killnamn. Fråga mig inte varför...

I förmiddags satt jag och funderade på att man inte längre reagerar med samma sensations-känsla längre när bebisen rör sig i magen. Som tack för det fick jag nu några ilskna petningar precis bakom naveln. Det är obehagligt när saker rör sig bakom naveln. Fast det är samtidigt skönt ATT det rör sig.

Just nu är jag glad över:
* att snön nästan har försvunnit
* att maken omöjligen kan vara på sämre humör nu än i går kväll
* att jag ätit lunch med en gammal kollega
* att det är dags att gå och inhandla ingredienser till bearnaisesås och sen åka hem
* fika med kompis i morrn

v. 30+0, 10 veckor kvar

Japp. 10 veckor kvar. Eller max 13, kanske man ska säga. Nånstans efter v. 42 plockar de ut barnet åt en, om det inte vill komma ut själv. 10 veckor kvar innebär 8 veckor kvar att jobba. Eller kanske 7. Det låter inte så farligt, tycker jag. Fast när det gäller att bara tänka en vecka framåt så känns en vecka som väldigt lång tid. Märkligt.

Vi har bokat in oss på visning av förlossningen om ett par veckor, lite drygt. Kanske lite tidigt, men man vet ju aldrig. Bebisen kan behaga titta ut när som helst.

I måndags kom våren officiellt till den här landsänden. Idag formligen vräker det ner snö. Det var så fint och soligt i morse, jag cyklade till jobbet i lågskor och försökte fundera ut när jag senast cyklade till jobbet i solsken (oktober?), men nu kan man inte skilja himlen från hustaken. Allt är vitgrått. Jag ringde maken och bad om skjuts hem. Det verkar skithalt ute, en kollegas sambo ringde just och hade kört i diket, så hennes bil låg nu på taket. Inget cykelväder längre, alltså.

Nu är det bestämt: Jag och en kompis åker till Ullared på söndag! Jag har ingen aning om hur mycket folk man kan förvänta sig på en söndag, de har inte haft söndagsöppet mer än två veckor.. och jag hoppas att det inte tänker snöa fram till dess (för då kan det blir lite lurigt att ta sig dit genom skogen). Har en lista på saker som är över en A4 lång, allt från amnings-ilägg till spjälsäng. Förvånansvärt så mycket saker man känner att man behöver köpa till bebisen! Och så kläder till mig själv, bakplåtspapper och annat nyttigt.

Jag kollade på Fertilityfriend idag (det gör jag varje torsdag) och enligt dem ska bebisen vara 18 inches (40 cm). Fast 18 inches är 45 cm, så jag vet inte riktigt vilket mått som stämmer. Gissar på 40 cm. Den växer väl ca 1 cm i veckan på slutet? Eller har jag drömt det? Och om 10 veckor = 10 cm så verkar det väl troligare att den är 40 nu, eftersom de brukar sluta på runt 50...

Det märks att den har lite mindre plats att röra sig på. Inte så många välriktade sparkar, utan mer bökande. Magen är dock fortfarande platt mitt frampå, fast naveln har vid det här laget nästan utplånats. Nejdå, den går fortfarande inåt, den har bara blivit mycket mindre. Jag försökte fråga barnmorskan om hon kände hur bebisen låg senast jag var på MVC, men det var för tidigt, sa hon. Jag har ingen aning om ifall den har valt att vända sig eller om den ligger med huvudet uppåt, men jag gissar på det senare.

Ikväll ska jag försöka få tummen ur och göra lite ryggövningar. Har ont i ryggen. Inte ONT, men tillräckligt för att det ska vara svårt att bortse ifrån.

Idag är jag glad över:
* solen i morse (som inger hopp)
* helgens Ullared-utflykt
* att jag har bestämt mig för att strunta i Pampers fåniga baby basic-box, vilket innebär att jag kommer att slippa flera kilo reklam och spam. Jag kan handla min egen blöjhink. Tack.
* att jag slipper cykla hem i snökaoset
* att bebisen kommer när det nästan är sommar (om allt går enligt schemat)

Graviditetsaktiviteter

Igår blev det hela två graviditetsaktiviteter, nämligen föräldragrupp (nu har jag lärt mig allas namn, hurra!) och vattengympa-intro. Föräldragruppen bjöds på förlossningsfilm, med orealistiskt glada och icke-plågade kvinnor som rultade omkring med gåstolar och satt på pilatesbollar. Vi fick också öva på smärtstillande andning. Snabbt in genom näsan, snabbt ut genom munnen. Man kände sig allt lite fånig, men hjälper det så ska jag inte vara fördömande. Man kanske borde öva hemma.

På vattengympa-intron fick vi inte plaska, men väl äta toscakaka och lyssna på en genomgång av sjukgymnasten som håller i kursen. En av mina gamla spinninginstruktörer ska tydligen också delta. Bara en sån sak.

Jag som trodde att helgen skulle bli lugn - jodå. I fredags blev vi snabbt hembjudna till ett par kompisar på middag, jättetrevligt! Och i lördags tränade jag, sen var jag på matmässa och smakade på ost, sill och glass. Inte samtidigt såklart. Det hade varit äckligt. Somnade som en nyfödd kattunge kl 21:30 på kvällen, medan maken var på någons 28-årskalas.

Idag känns det som om magen håller på att explodera. Tillväxtperiod i antågande, eller bara osedvanligt mycket gaser? Vad vet jag?

Föll nästan i hypokondrifällan i morse, när jag tyckte att jag kände något vått rinna längs benet då jag gick ur sängen, efter att jag precis duschat (och torkat mig...) och igen efter ytterligare några minuter. "Jag läcker fostervatten!" tänkte jag förskräckt, men det var nog ren inbillning, för sen jag fått på mig kläder har det varit torrt och fint. Eller i alla fall som vanligt. Inget är torrt och fint när man är gravid.

Jag tror bestämt att Cefar ska få vibrera på min rygg ikväll. Måste ha snedbelastat nåt alldeles hemskt idag, för jag har nästan kramp i höger sida av bröstryggen.

Idag är jag glad över
* att det är ljust ute redan innan man åker till jobbet
* att igår bara var en halv måndag, så att veckan blir lite kortare
* att en gammal kollega hört av sig och vill luncha
* att varken jag eller maken har drabbats av varsel/arbetslöshet
* att bebisen fortfarande verkar glad och aktiv

Tröttare...

Sen senast har jag hunnit besöka MVC, där barnmorskan tyckte att jag skulle testa med starkare järntabletter mot tröttheten. Fast mitt blodvärde hade gått upp till 112, så jag bestämde mig för att öka på järnintaget med en daglig hutt blutsaft (förutom mina 4 Hemofer) och hoppas på att det hjälper. Jag tror inte att det är blodvärdet som är boven. Jag har generellt dåligt blodvärde och är oftast inte trött. Jag tror att det är hormonerna som spökar.

I övrigt mådde vi bra. Magen had vuxit, så SF-måttet är nu 28. Lite över kurvan (men så går det såklart när man mäter v. 28+6 och "normalvärdet" gäller 28 fullgångna veckor). Bebispulsen låg på 145, jag hade vare sig protein eller socker i urinen och inget höjt blodsocker heller. Blodtrycket vår i trakterna av 115/50 eller så. Vi mår bra, helt enkelt. Fast jag är trött.

Igår gick jag in i v. 30, dvs 29+0. Börjar känna mig tjock. Midjemåttet har inte ökat så värst de senaste veckorna, men det är väl det att livmodern klämmer på alla organ man har och försvårar andning och matsmältning. Ingen halsbränna än, men det känns lite hotande - böjer jag mig framåt efter att jag har druckit vatten så känner man hur det blir kallt i nedre delen av halsen, liksom.

Har ett elakt munsår, så kanske är lite av tröttheten en mild förkylning. Just idag beror koman antagligen också en del på att jag mot bättre vetande tog mig iväg och tränade igår. Det är svårt att veta om man projicerar trötthet på sig själv för att man är lat och inte vill träna, men efter passet var jag tämligen övertygad om att tröttheten var helt äkta. Nåja, jag tog det i alla fall lugnt och körde inga runnings (dvs när man står upp och trampar löjligt fort). Tror inte att det är supernyttigt, framförallt eftersom man brukar rekommenderas att inte stå ALLS. Vilket jag struntar i, eftersom det känns helt OK så länge man kör i normaltempo.

Med tröttheten kommer också en naggande känsla av att inte bry sig - jag upskattar inte de små sparkarna lika mycket längre och har dåligt samvete för det. Plötsligt känns 11 veckor som oerhört lång tid och det verkar väldigt främmande det här med att faktiskt bli mamma. Jag är kort sagt inne i en liten svacka. Men tydligen ska man bli full av energi åtminstone de sista två veckorna, så har inte verkligheten hunnit ikapp innan dess så gör den väl det då.

Idag är jag glad över
* att det är fredag
* att vi mådde bra på kontrollen i onsdags
* att all snö är borta (men det ska komma mer till helgen)
* att jag kanske ska gå på matmässa i helgen
* att fingrarna fortfarande inte svullat, trots att fötterna gör det. Ringarna behöver ännu inte plockas av

Trött...

OJ, vad jag har sovit i helgen. 11 timmar per natt. Och ändå somnade jag kl 21 i går kväll. Ska det vara såhär? Jag har inte varit så trött sen v. 10 eller så. Undrar om jag kommer att sova halva dygnet ända till maj?

Min TENS-apparat har kommit, och jag har låtit den behandla mig. Kan inte säga att ryggen är bättre idag, men man kanske inte ska vara alltför hård i sin bedömning efter totalt en behandling.

Igår var det föräldragruppsmöte. Vi var 6 par, och självklart minns jag totalt 2 namn (förutom mitt eget, makens och barnmorskans). Har aldrig varit nåt vidare på att minnas vad folk heter. Vi fick diskutera hur graviditeten känts hittills uppdelade i grupper om killar (där ingick också den ena tjejen ur gruppen "regnbågspar" - hon kommer nog att hinna bli rätt trött på att refereras till som "Pappan" ett bra tag framöver) och tjejer. Sen var det fika och information om förlossning. Jag har ju redan Läst På, så det var väl inga direkta nyheter. Det är dock skönt att de här tillfällena liksom tvingar min man att lära sig lite också. Jag tror inte riktigt att han har insett vikten av att veta hur det fungerar. Eller så tycker han bara (helt riktigt) att han inte behöver veta det riktigt än, eftersom det är nästan 3 månader kvar.

Bebisen har varit otroligt aktiv de senaste dagarna. Eventuellt beror det på att jag tillbringat mycket tid i ryggläge medan jag legat och läst i soffan. Den rör sig mer (eller så känns det tydligare) när jag ligger på rygg.

Cyklade till jobbet idag för första gången på evigheter. Skönt! Alltså, det är ju skönt att åka bil också, men när det är OK väder så skadar det ju inte med frisk luft.

Hur gick det på mässan i helgen då? Jodå, jag lyckades köpa en bärsele och har lärt mig hur man använder den... Färgerna man kunde välja på var inte alls konstiga, det blev en röd med bruna detaljer. Fin. Och så hette den Chili Chocolate. Färgen alltså.

Idag är jag glad över
* att jag fått TENS-apparaten
* den nya bärselen
* att jag mått bra i helgen, även om jag varit trött
* att föräldragruppen kommit igång och jag fått tidrapportera Parental Leave för första gången
* att det är MVC-besök i morrn