Dan före dopparedan?

I morgon är det dags. Troligt.

Bebisen är så lugn på förmiddagarna att jag blir orolig, men sen brukar den komma igång framåt kvällen. Idag har den lärt sig ett nytt knep som är ganska hemligt, men som innebär att jag får en ordentligt huggande smärta i övre delen av magen om jag böjer mig fram för långt och den vill protestera. Effektivt är det i alla fall, eftersom jag kastar mig bakåt på en nanosekund.

Gårdagens gasmoln har skingrats, men min mage var mer samarbetsvillig i morse än den varit sen september. Bonus! Jag hade inte haft nåt emot ifall det hade berott på förlossningsförberedande åtgärder snarare än bönor, men allt som gör magen mindre hård än den är i normalläget är bra.

Har inte gjort nån nytta idag heller, fast jag har bakat kakor. Och nej, det räknas inte som nytta om man redan har frysen full av kakor. Men jag gillar att baka, och idag klämde jag i med nåt riktigt pilligt. Det tog hela eftermiddagen (tror att degen blev lite för lös, så jag fick stoppa allt i kylen efter varje moment). Goda blev de i alla fall. Jag har redan stoppat i mig de fem fulaste. Resten har hamnat i frysen med resten av terapibaket.

Annars har jag påbörjat tredje säsongen av Grey´s Anatomy och tycker nog inte att den når upp till riktigt samma nivå som säsong två. Det har inte hindrat mig från att se fyra avsnitt idag. Och ikväll kommer ett "riktigt" avsnitt (säsong fem, kan det vara det? Jag har ingen koll. Sånt står inte i tidningen). Men innan dess kommer jag att sitta klistrad framför "Barnmorskorna" på SVT - den norska varianten. Jag kommer såklart att gråta krokodiltårar. Hormoner.

Maken är på svensexa ikväll IGEN. Samma sven som i förrgår. Men annat kompisgäng. Han (maken, inte brudgummen) är rätt sugen på att själva barnafödande-biten ska komma igång nu. Han vill träffa telningen "så den kan hålla med sin lilla hand runt mitt finger" som han uttrycker det. Och ja, det är väl ungefär så mycket som den kommer att kunna den första tiden. Förutom att äta och gråta. Och ja, det känns fortfarande overkligt att vi rent teoretiskt kan ha den hos oss om ett dygn eller så, trots att jag inte har några som helst känningar nu. Jag tror att verkligheten smyger sig på när man börjar få värkar. Eller jag hoppas det i alla fall.

Inför kakbaket var jag på närbutiken och handlade, och den asiatiska butiksinnehaverskan frågade mig när det var dags - det är inte förrän nu mot slutet som "okända" människor har börjat kommentera/fråga om magen. Och fortfarande är det ingen förutom släkt och vänner som plötsligt kommit fram och klämt på den. Min teaori är att det är för att jag ser så elak ut. Jag är en sån som folk inte vill sitta bredvid på bussen också. Tydligen utstrålar hela mitt kroppsspråk avvisande.

Tror jag ska laga mig nåt kolhydratrikt till middag. Pasta med pesto kanske. Lika bra att ladda inför i morgon som om det verkligen är då det gäller. Det är ju trots allt den bästa gissningen som finns för tillfället.

Idag är jag glad över
* att jag inte känt något större tvång att gå ut
* att jag har aktiverat mig på ett mycket passivt sätt hela dagen
* att det är ledig dag i morgon, så att jag inte behöver vara ensam hemma
* att jag lyckats ångra ComHem-abonnemanget som jag bara beställde för att det var det enda sättet man fick möjlighet att diskutera innehållet med maken (en sån där "now or never"-deal med 14 dagars ångerrätt. Jag skrev på Allt)
* att bebisen rör sig nu framåt kvällen så jag slipper oroa mig