Nybakt bröd

Idag är en bättre dag. Jag har promenerat till biblioteket och förtidsröstat i EU-valet (eftersom det mer och mer börjar kännas som om jag kommer att ligga på BB den 7/6), en promenad som tog ca 1 timme. Lyckades även provocera fram några förvärkar på hemvägen, om det nu är så de känns. Svårt att veta, tycker jag. Men det kändes i alla fall som ganska ordentliga sammandragningar kombinerat med smärta (inte så hemsk smärta, men definitivt smärta) i nedre delen av magen. Som mensvärk, ungefär. Fast med en hård mage som bonus.

Jag gnällde för maken igår om hur extremt tråkigt jag hade haft, och han kom med en massa förslag på vad jag kunde hitta på. Till slut föreslog han "baka bröd", och det föll mig på läppen. Nu står det två limpor i ugnen. Sånt där enkelt bröd med bikarbonat i stället för jäst, och mörk sirap för att ge illusionen av grovhet och nyttighet. Fast det är faktiskt dessutom frön, fullkornsmjöl och 4-kornskross i det, så HELT onyttigt är det i varje fall inte. Jag ska äta ett par skivor till mellanmål, tror jag. Det är klart och avsvalnat om nån timme.

Det blåser inte så hemskt idag, så jag har faktiskt suttit på gräsmattan under ett träd i en brassestol och läst bok. En granne kom förbi och undrade om jag inte hade fått barn än - "Det var ju jättelänge sen du sa att det bara var några veckor kvar, ska det bli igångsättning snart eller?" undade hon. Tja, förhoppningsvis inte, som sagt. Fick mail från ytterligare en tjej i föräldragruppen igår om att de hade fått barn. Nu visste jag ju redan det, eftersom barnmorskan berättat det, så det är fortfarande 4/6 par som fått. Såvitt jag vet. Hur som helst, hon hade tydligen gått över 10 dagar och sen blivit igångsatt, men sluppit snitt. Skönt för henne.

Som jag nämnde åt vi ärtsoppa i går kväll. Makens buk har tydligen lite svårare för ärtor än min, eller så var det veckans samlade bönkonsumtion som till slut tog ut sin rätt, för det gick verkligen inte att vistas i sovrummet. För någon av oss. Vi fick ta en promenad istället, mitt i natten, medan vi vädrade ut hemma. Även om jag finner en viss tillfredsställelse i att veta att jag själv kan producera nåt så totalt vidrigt illaluktande, så går mina perversioner inte så långt att jag finner nöje i andras fisar. Inte alls. Resterande ärtsoppa står i frysen. Det blev lammfärspaj till lunch idag.

Som sagt, allt är bättre idag. Fast jag tycker nog ändå att det åtminstone kunde ta och lossna lite slempropp så jag vet att kroppen förbereder sig på nåt sätt. Det känns som om min livmoder lever i total förnekelse om att den förväntas klämma ut sitt innehåll när som helst.

Hur var det förr i tiden? Alltså, var folk gravida hur länge som helst innan det fanns sjukhus och igångsättningar? Dog kvinnorna och barnen pga överburenhet? Eller existerade inte problemet då? Tydligen startar ju förlossningen oftast tidigare än beräknat datum om man har tränat innan, under förutsättning att träningen varit med egen kroppsvikt. Dvs inte simning, cykling, rodd etc utan typ jogging, raska promenader, gympa.. och så ska man ha tränat hela graviditeten tre gånger per vecka. Jag antar att man liksom hade den där "träningen" gratis förr i tiden, i alla fall om man tillhörde bonde-ståndet. Då var nog inte överburenhet ett problem. Fast kanske för adeln?

Idag är jag glad över:
* att det är helg snart, och att det ska bli fint väder så man kan göra utflykter om man nu inte ska in på förlossningen
* att maken kom på den lysande brödbakningsidén som gav mitt liv mening igen
* att jag har fått röstningen ur världen, och en skön promenad på köpet
* att jag läst ut den skumma boken jag började med i förrgår
* att bebisen rör sig och verkar må bra, trots att den vägrar komma ut