Ödehuset lever!

Jag har slutat leta fysiska tecken på att förlossningen är på gång (för några såna finns ju inte) och har istället börjat titta efter mer abstrakta omen. Till exempel:

Idag är det mors dag. Jag har ringt till mamma redan, och fick skynda mig att säga att det inte hade kommit nån bebis, så hon inte skulle få för höga förväntningar på samtalet. Men ändå. Är det inte väldigt troligt att barnet föds på Mors Dag? Det skulle ju vara en ypperlig present!

Igår hade jag en bestämd känsla av att barnet skulle födas idag, och var riktigt förvånad över att jag varken drabbats av vattenavgång eller värkar när jag steg upp.

Jag tog en promenad alladeles nyss, i väntan på att maken ska vakna. Det är helt enkelt förbannat fint väder ute, så det var en ren njutning. Passerade förbi ett ödehus som jag har en speciell relation till sen tidigare. Jag tror säkert att jag har skrivit om det förut - en kväll fär några år sen när en kompis precis annonserat sin graviditet gick jag hem den vägen, trots att det är en omväg hem, och var bestämt övertygad om att jag aldrig skulle få några barn. Och för första gången nånsin såg jag en ensam fönsterlampa i ett av husets fönster. I somras/höstas, när jag försökte bli gravid såg jag ytterligare belysning därinne och inte långt senare väntade jag faktiskt barn. Sen dess har huset varit lika öde och förfallet som vanligt, så när jag passerade idag trodde jag knappt mina ögon; det stod en stege ställd mot den flagnande fasaden, och på stegen stod en man och skrapade färg! Helt makalöst - ett mycket handfast livstecken. Jag väntade mig nästan att jag skulle få värkar där och då, men det var tydligen inte ett riktigt SÅ stort omen när allt kommer omkring. För fortfarande finns det inga som helst fysiska tecken på att något skulle vara förestående.

Eventuellt ska vi ut och picnica eller nåt sånt idag, men jag känner mig inte så sugen. Värme är inte optimalt för de svullna fötterna, och jag sitter inte i solen längre stunder i onödan, hellre inomhus, eller i skuggan nära hemmet. Det pratades även om grillning ikväll, vilket jag i så fall ställer mig mer positiv till. Men innan något annat händer ska maken vakna, han ska duscha, äta frukost, dricka kaffe och säkert 15 andra grejer, och när vi är färdiga att ta oss för nånting kommer klockan att vara halv tre. Jag kanske borde väcka honom? Det är frustrerande att till och med tillbringa helgerna ensam - jag vaknade kl 8 och kunde inte somna om, så förutom promenad och mamma-samtal har jag hunnit med ett avsnitt Greys Anatomy (första i säsong 4, som är mycket kortare än säsong 3), frukost, läsa tidningen och städa lite i köket.

Idag är jag glad över:
* att ödehuset verkar ha någon som bryr sig om det
* att det är otroligt fint väder
* att bebisen rör sig
* att det, oavsett vad, är mindre än två veckor kvar tills barnet kommer
* att jag kom ihåg att gatta en kompis på födelsedagen