Säg den lycka...

Man skulle ju kunnat tro att jag borde varit oerhört nöjd igår, eftersom V var en sån helt normal och inte matvrakig bebis för en gångs skull. Tyvärr var han, förutom lugn och sovig, röd runt naveln och utvecklade under dagen ett helt annorlunda, skärande skrik. Och när han sen inte ville äta modersmaten på kvällen så fick jag panik och tvingade mer eller mindre maken att åka med oss till sjukhuset. För det ska man göra med röda navlar, speciellt om de sitter på slöa, matvägrande barn som skriker på ett annorlunda sätt.

Efter fem timmar på barnakuten var klockan två på natten, och eftersom alla prover de tog direkt när vi kom in visade på en grymt frisk bebis så ångrade jag mig en smula för att jag blivit så hysterisk, fast maken sagt att det säkert inte alls var nån fara och att vi borde avvaktat. När läkaren tittade på V var han också mycket riktigt hur frisk som helst, och såklart åt han som vanligt (kanske lite mindre) när vi satt i undersökningsrummet. Men jag vet ju att om vi inte hade åkt in så hade jag inte kunnat sova på natten av oro. Nu fick jag ju i alla fall tre timmars sömn efter att vi kommit hem.

Maken uttryckte inte med en min, en blick, eller ett ord att jag var en psykotisk hönsmamma, men jag vet mycket väl att han tycker det. Jag funderar på hur jag ska kunna kompensera honom för att jag tvingade honom att sitta på sjukhuset halva natten, fast jag vet att han egentligen måste jobba in extra mycket tid den här veckan. Usch, dåligt samvete!

Sammanfattningsvis så vet jag inte hur smart det är att låta en hypokondrika ta hand om en bebis hela dagarna. Men jag kommer nog att härdas, jag också.

Idag är jag glad över:
* att vi har världens friskaste bebis som sover och äter som ett normalt barn
* att maken är en så otroligt förstående man
* att det då och då kommer ett moln som skymmer den fördömande, brännande solen och gör inomhusklimatet mer uthärdligt
* att den nya kannan jag köpt för att skumma mjölk i verkligen gör mjölken underbart krämig. Kaffe latte!
* att V på dagens BVC-vägning hade gått upp i vikt precis som han skulle

Strålande sommar

Nej, det var inte kul när jag skrev det förra inlägget. Nu är det lite roligare. Vi har träffat "vår" barnsköterska på BVC, hon hade semester under alla de tillfällen då vi fick tilldömt brötsmjölksersättning. Hon tog sig tid att berätta VARFÖR man är så snabb att säga till föräldrar att ge tillägg till nyfödda - det är för att man vill kunna utesluta att barnet är sjukt, dvs att barnet äter massor men inte går upp i vikt eller helt enkelt vägrar att äta nåt alls, inklusive bröstmjölksersättning. Hon sa också att eftersom det är så vansinnigt varmt nu så bör vi fortsätta att ge lite ersättning för säkerhets skull, så V får i sig tillräckligt med vätska, men sen visade hon hans viktkurva och sa att den så jättebra ut. Hurra!

Jag har börjat tuta i mig folköl och amningste. Även om innehållet i ölen och teet kanske inte hjälper mer än som placebo så får jag ju onekligen i mig mer vätska än annars. Jag tycker själv att det känns som om V får i sig mer när han suger, och dessutom tar amningen kortare tid. Fortfarande blir han aldrig nöjd vissa dagar, men idag har han sovit två längre perioder och verkar nöjd i övrigt. Jag hoppas att det beror på att han är mätt och inte att han är matt av värme. Vi håller oss inomhus under dagarna, och om V verkar nöjd kan vi ta en morgon- eller kvällspromenad. Så länge nappen är med har det fungerat bra hittills.

Det är tur att han vill äta mer sällan nu, för jag har dessutom justerat amningsställningen. Jag tycker på allvar att det blev ganska stor skillnad mellan hur mycket han svalde innan justeringen och hur mycket han dricker nu, rent sväljfrekvensmässigt. Men den nya ställningen är ack så obekväm, eftersom jag sitter krumryggat framåtlutad. Så det är skönt att han inte äter hela tiden varje dag. Maken masserade mina axlar igår, och från att ha haft ett i princip problemfritt axelparti har jag nu fått muskler som knastrar av knutor, buckliga som en tvättbräda. Ajajaj.

En nymodighet för V är att han får sin bröstmjölksersättning i flaska i stället för i sked. Han klarar fortfarande att suga på bröstet, och det är 1000 gånger enklare att mata honom med flaska än med sked. Det får också effekten att han äter mer ersättning, han trycker i sig den halva deciliter vi ger honom och sen är han nästan otäckt mätt.

Ytterligare en nyhet i Vs liv är att han numera får ligga i en egen säng. Än så länge en resesäng, och ibland sover han hos oss (om han helt enkelt vägrar att sova i sin lilla bur), men Margareta på BVC var väldigt bestämd i att påpeka förträffligheten i att ge barnet en egen säng, och det som till slut avgjorde var att vi, när vi kommer iväg på semester, inte kommer att sova i dubbelsäng, och alltså måste vi ha fått in en rutin på det här med egen säng innan dess. I natt gick det över förväntan, det var bara mellan kl 6 och 7 i morse som V vägrade att somna själv, men det kan bero på att han var otröstlig igår och helt enkelt låg så back på sömnen att han glatt somnade där man la honom. Vi får se hur det går i natt, för idag sover han som sagt som om han inte gjort annat.

Mina föräldrar har besökt oss i några dagar och pappa har lyckligt pratat barnspråk hela tiden, och velat pilla med V när han sover så mamma har sagt åt honom. De var hur som helst stolta morföräldrar på precis det sätt som de borde, och gav som bonus mig och maken "ledigt" några timmar i lördags medan de tog hand om V och gav honom en hel måltid med ersättning. Jag och maken var på stan och köpte nödvändigheter, jag kastade mig in på H&M och handlade amningsvänliga toppar, bland annat två smarta linnen som har en inbyggd BH-del. Ingenting man sportar i, kanske... men så länge de duger för en promenad är de bra. Och de duger, det har jag testat.

Apropå kläder så får jag på mig fler och fler av mina gamla byxor och shorts, till och med ett par av mina vanliga jeans fungerar nu. Visst, det blir lite "muffin top"-effekt av magen ovanför byxlinningen, för nog finns det extra fläsk och magmusklerna har nog inte riktigt dragit ihop sig än.. men jag ignorerar detta lyckligt. Vanliga kläder! Hurra! Jag har också fått på mig vigselringen igen, så nu är jag både gift och förlovad på nytt. Känns bra.

V har börjat fixera blicken mycket mer än tidigare, även på lite längre avstånd. I morse tittade han storögt på mig från vagnen när han vaknade från sin törnrosasömn, och tidigare har han bara intresserat sig för ansikten som är på max 30 cm avstånd. Han kan också följa saker med blicken, något som tydligen inte kommer förrän barn är en månad. Det förklaras enkelt av att han är för sent född.

Idag är jag glad över:
* att V har varit en helt "vanlig" bebis idag, och sovit och ätit med normal periodicitet
* att mina föräldrar varit här och avlastat oss i helgen
* att mina väninnor med respektive kom hit med mat och grillade och umgicks med oss igår, för vi har ju lite svårt att transportera oss nånstans när V är ilsken
* att jag inte längre tycker att det är fruktansvärt att ge bröstmjölksersätting som tillägg, och att det känns som att jag har fått mer mjölk
* att jag inte lider av att vara tvungen att sitta inomhus i solen, det är nämligen för varmt för mig också där ute

Misslyckad (m)amma

Jag kan berätta att det finns få saker i världen som får en att känna sig så misslyckad som att inte kunna förse sitt barn med mat. Speciellt eftersom det är det enda han intresserar sig för hos mig - maten alltså. Jag har ammat säkert 12 timmar om dygnet den senaste veckan, och dagens vägning visade en viktökning på 60 gram. 60! Sen i torsdags. Inte underligt att han vill äta hela tiden, för han får ju uppenbarligen ingen mat. Fast jag tycker ju att han sväljer och verkar nöjd de gånger det har gått mer än 2 timmar mellan tillfällena. Mestadels på natten alltså.

Efter besöket på BVC grät jag hysteriskt i en timme, medan jag invirad i en handduk skedmatade V med bröstmjölksersättning - han fick väl i sig ett par matskedar och sen ville han ha riktig mjölk igen. Nu sover han som han aldrig gjort förr, och även om jag naturligtvis inser att det viktigaste är att han är mätt och inte att mitt ego blir tillfredsställt så börjar jag ändå gråta så fort jag tänker på hur värdelös jag är som livgivande mor.

Hur ska man göra då? För att maten ska räcka till för honom? Man ska amma ofta. Men det går inte att amma oftare än jag gör. Jag gör ju inget annat. Jag bröt naturligtvis ihop redan inne hos sköterskan och hulkade fram att jag var rädd att mjölken aldrig skulle räcka om jag började ge ersättning. "Inte nödvändigtvis" sa hon, men jag hade ju föredragit om hon sagt "Inte alls". "Inte nödvändigtvis" betyder i det här sammanhanget "Ja, troligen". Poängen med att ge honom ersättning är, förutom att han ska bli mätt, att jag ska slippa amma så ofta. Och det är "amma oftare" som ökar på produktionen som sagt...

Inte trodde jag att det här med att kunna helamma var så viktigt för mig! Innan förlossningen var jag tämligen övertygad om att jag inte skulle kunna amma alls, men det är väl därför som jag är så fixerad vid det - för att det faktiskt verkade fungera, han gick upp i vikt när han kom hem från BB och allt. Och nu, när jag märker att han får i sig mer mat än han fick då, nu går han inte upp i vikt.

Jag ska ge ersättning efter varje amning också. Här duger det inte med en gång om dagen, inte! Och så provar vi i en vecka så får vi se! Jag vet precis vad vi kommer att se. Vi kommer att se att ojdå, det här gick ju bra, då försöker vi att sluta och hoppsan, då dalade viktkurvan igen, men det gick ju så bra med ersättning sist, fortsätt nu med det fram till 6 månaders ålder.

Visst är det jobbigt att sitta inne och amma konstant i det fina vädret. Men det är 1000 gånger jobbigare att inte kunna mata sitt barn - det är ju det jag har brösten till! Det riktigt slet i hjärtat att se hur hungrigt han åt ersättningen - ersättningen för mig, som det känns nu. Jag är ersatt. Av pulver. Pulver är en bättre mamma än vad jag är.

Idag är jag glad över...
* att V i alla fall blev mätt till slut
* att maken kommer hem tidigare eftersom jag ringde och grät i telefonen
* att mina föräldrar inte är här och ser min misär just nu
* att mina föräldrar däremot var här igår och fick träffa V
* att det för en nybliven mamma räknas som OK att gå runt i underkläderna hemma och gråta över ospilld mjölk

Första ensamma dagen

Nu har maken återgått till jobbet. Och jag är just nu mycket glad att vi har börjat experimentera med Nappen. För hade vi inte gjort det så hade jag inte fått resa mig ur soffan utan illtjut. V är mycket för att snutta tutte. Så är det bara. Till viss del har han ju en poäng eftersom han ligger lite efter enligt viktkurvan. Men när man ammat 45 minuter per timme i fem timmar i sträck börjar det bli löjligt. För att inte tala om att han ju inte får i sig så mycket, eftersom mjölken ju måste återbildas. Jag annars tror att mjölkproduktionen är helt igång nu, men han försöker kanske bättre på det lite extra? Vad vet jag? Jag låter honoom äta så mycket han vill, förutom när jag bara MÅSTE ha en paus.

Vi tog en promenad idag med vagnen (och nappen, såklart), eftersom vi behövde blöjor och bindor, men i övrigt har jag suttit i soffan hela dagen. Jag antar att det blir bättre framöver.

Apropå blöjor så är V nu mellan två storlekar. Det läcker kiss eller bajs oavsett vad man sätte rp åhonom. Tur att jag kommer i en del av mina gamla kläder, för jag behöver alla ombyten jag kan få tag på.

Ikväll kommer mina föräldrar och hälsar på. Mammas första barnbarn - de är säkert helt exalterade :)

Idag är jag glad över
* nappen
* att jag nästan har klarat hela första ensamma dagen
* att det finns TV på dagtid, för nu är Grey's Anatomy på DVD slut
* att nappen ännu inte förstört amningen
* BVC-besök i morgon, där vi får se om vikten har ökat tillfredsställande

Allt blir bättre

Efter kontakt med amningshjälpen har jag och V fått lite mer kläm på det här med amningen, och jag har inte längre bus-ont. Såren läker, och jag har listigt tricksat med en kombination av amningsilägg och bröstvårtluftare, så nu luftas faktiskt bröstvårtorna och jag kan ha på mig BH. Tur det, för när V suger på ena tutten så rinner det en strid ström ur den andra.

Och sugit, det har han gjort idag. Helt otroligt mycket. Igår var vi på BVC för vägning, och han hade inte gått upp tillräckligt, vilket innebar att vi fick ordinerat att ge honom extra i form av bröstmjölksersättning. Jag var ruskigt skeptisk till idén , men gick med på det ändå. I princip alla jag pratat med (mamma, amningshjälpen, kollega, kompis, pappa) har sagt att det är dumt, eftersom mjölkproduktionen regleras efter hur barnet suger, och att man därför inte ska ge ersättning om man VILL helamma. Och det vill jag ju. Hur som helst har V inte fått i sig några 50 ml om dagen, kanske 30 igår och max 15 idag. Men idag har han å andra sidan knappt gjort annat än ätit. Han har sovit några kortare pass (max 30 minuter), och nu tror jag att han sover av ren utmattning/paltkoma, men han har ätit i princip konstant mellan kl 9 och 19:30. Maken blev frustrerad eftersom HAN inte kunde trösta idag, det var bara bröstet som gällde. Vi ska på vägning i morgon igen, och jag hoppas att allt det här smaskandet har gett ett positivt resultat, även om 2 dagar mellan vägningarna egentligen knappast kan påvisa någon trend (det beror ju på om han har ätit/kissat precis innan vägningen).

Själv går jag fortfarande ner i vikt, men snart har jag tappat de där 12 kilona som en graviditet sägs väga, och då finns det ändå ganska mycket kvar att ta av.. eller i alla fall minst 5 kg. Jag kan däremot lyckligt meddela att jag kommer i ett par shorts och två par linnebyxor, så jag behöver inte BARA ha kläder med mudd längre. Har också lyckats pressa fingret genom förlovningsringen igen, men vigselringen får vänta lite - det ser inte så snyggt ut med en valk ovanför ringarna, helt enkelt :)

Vi fick besök av några av mina kompisar i söndags. De bringade gåvor i form av kläder till V som var några storlekar för stora, och lite leksaker. Skönt att träffa andra människor, kände jag. Även om jag faktiskt har pratat i telefon och mailat en del under de senaste dagarna.

Midsommar kommer att tillbringas hos den gravida väninnan, och blir en lugn tillställning. Jag dricker väl en folköl så att jag kan köra dit och hem. Har faktiskt druckit både champagne (för att fira V och vår bröllopsdag) och ett halvt glas vin under amningen, och känner mig inte det minsta oansvarig för det.

Idag är jag glad över:
* V, såklart. Och det supergulliga ljud han ger ifrån sig när han har nyst
* att amningen börjar fungera smärtfritt
* att jag sluppit inkontinens efter förlossningen
* maken, som agerat hembiträde i flera dagar, men mest av allt idag
* alla gratulationer och presenter vi (eller egentligen V) har fått

En parvel!

Efter 17 timmar på förlossningen kom det ut en gosse! Vi kan kalla honom V. Som i Victory :)

Förlossningen i sig var en smula krävande. Det fanns först inget rum, och jag fick lavemang i undersökningsrummet. Sen kräktes jag. Sen ombads vi ta en promenad. Vi gick 300 meter på en timme, och jag var glad att vi tagit med kräkspåsar. En dam på parkeringen tyckte synd om mig, men sa att det blir bättre med andra barnet. När vi väl fick ett rum var det ett med badkar. Hurra! Bad och lustgas gjorde susen ett tag, fast sen blev jag tvungen att resa mig upp och kräktes igen. Och sen slutade lustgasen fungera, och jag vrålade som en brunstig kamel eller liknande och flåsandades trots uppmaningen om att andas i masken. När det väl uppdagades att lustgasen faktiskt inte funkade och det åtgärdades blev allt mycket bättre. En stund. Tills värkarna kom utan uppehåll, 5 på raken utan paus och sen en minut vila. Nya vrål, och de fick ha sönder fosterhinnorna för att kunna sätta skalpelektrod eftersom CTG inte fungerade då jag vred mig som en ål i sängen. Efter 3 timmar av detta rådde barnmorskan mig att ta epiduralbedövning, och en pillemarisk läkare vid namn Piotr kom och satte denna. Jag minns inte Piotr från tiden innan bedövningen verkade, men sen blev han en av mina favoritpersoner. Plötsligt kunde jag stå upp utan att spy, och till och med prata med folk. Och äta godis! Från badet och framåt hade hela min koncentration besått i lugn andning i masken - jag hade nästan blåmärken från den i ansiktet när allt var klart - men epiduralbedövningen placerade mig genast i himmelriket. Självklart drog förlossningen ut ordentligt på tiden efter detta, och när jag åtskilliga timmar senare fick krystvärkar fick jag ingen krystreflex och fick tillämpa forcerad krystning, där barnmorskan helt enkelt sa åt mig när jag skulle trycka. Det går att jämställa med att såga sönder sitt underliv med brödkniv. "Det gååååår inte!!!" vrålade jag. Men det gick i alla fall, såklart. Och ut om V. Sen blev det moderkaka, stygn och amning. Och efter många timmar blev det BB. Maken fick inte stanna, jag fick sista sängen i ett delat rum.

Lille V är självklart den sötaste bebisen i världen, men han har ätit mina bröstvårtor såriga. Han är mycket hungrig, eftersom hans babyhull hade gått åt redan inne i magen. Nu blir ju inte bröstvårtorna såriga av att han äter mycket, utan av att han inte gapar tillräckligt stort varje gång han ska äta. Jag har haft några gråtiga dagar sen vi kom hem från BB, men jag tror att det vänder nu. Maken har varit ett formidabelt stöd! Jobbigast är helt klart att jag inte kan trösta V - han blir hungrig av att lukta på mina mjölkproducerande bröst, och när han är hungrig lugnas han ju inte direkt. Han är inte heller överförtjust i att åka vagn om han inte redan sover när han placeras i vagnen, så när maken går tilbaka till jobbet kommer jag att få amma i princip konstant om jag inte vill lyssna på hjärtskärande skrik. Men det kommer att gå bra.

Idag har V varit på två vagnpromenader och fått ett bad. Barn ska gilla bad, men inte V, inte. I alla fall inte än - men det kanske kommer. Nu sover han i pappas knä, men kommer nog att vakna snart igen för en ny måltid. Maken har handlat bröstvårtsluftare åt mig för att jag ska slippa gå med de såriga tuttarna slängande dagarna i ände, men jag är inte speciellt nöjd med dem. Det känns som om de inte alls luftar, utan snarare bildar en bakterievänlig, fuktig miljö. Men om jag nu måste ha på mig BH vid vissa tillfällen så är det klart bättre med luftare än att ha amningsiläggen fastväxta vid bröstvårtornas sårskorpor.

Mmm, värkar

Det ser ut som om läkarundersökningen lyckades starta upp nåt ändå. Vaknade för nån timme sen med ont i magen/ryggen och en lätt bajsnödighetskänsla som jag ignorerade (det gick ju över...). När jag vaknat ytterligare två gånger av samma sak insåg jag att det nog var lika bra att kliva upp. Än så länge är de inte speciellt regelbundna, har klockat med intervaller mellan 2 och 7 minuter, men de återkommer i alla fall. För tillfället.

Det slutade aldrig blöda riktigt heller. Eller jo, det kommer inte mer rent blod, utan - och nu vill jag varna alla känsliga personer för att läsa resten av stycket - blodigt slem. Slemproppen alltså. Hittade en klump i toaletten när jag hade kissat, och det ligger även och dallrar i bindan.. mysigt, va? Så det där med att den kan vara lite blodstrimmig - tja, jag vet inte vad som betecknas som strimmigt här, men det är mer som en enda stor strimma. Hoppas det är i sin ordning, men jag har känt bebisen röra på sig, så det är säkert som det ska.

Sådärja. Aj igen. Men sanningen att säga gör det inte så fruktansvärt ont än. Jag behöver inte flåsandas, men får vicka lite på tårna för att avleda uppmärksamheten.

Vi kommer väl att åka in vid 8-tiden ändå, eftersom jag nu ändå är inbokad för igångsättning. De lär väl knappast skicka hem mig om det nu var läkarens avsikt att få ut bebisen så snart som möjligt. Jag ringde och dubbelkollade bokningen igår, så de inte också hade fått 090609. Men de var beredda på att jag skulle komma i morrn. Dvs idag.

Sov hyfsat bra fram till att värkarna började, fick väl gå upp och kissa nån gång i timmen som vanligt, men somnade om nästan direkt efter varje gång. Tror att maken också har sovit gott, och han sover för den delen fortfarande. Det är ju inte mycket han kan hjälpa till med just nu, så det är bättre att han är utvilad.

Håll alla tummar för att det går bra nu!

Idag är jag glad över:
* att förlossningen verkar ha startat av sig själv, till slut
* att det just nu är fullt uthärdligt
* att jag hann proppa i mig avsevärda mängder godis i går kväll - och ta det lugnt
* att bebisen har rört sig under natten
* att den kommer att komma ut snart

Nu är vi inplanerade

Nu har vi varit på överburenhetskontrollen, en undersökning som tog något längre tid än den timmen jag räknat med som max. Antagligen mest beroende på att vi skulle träffa både en undersköterska, en barnmorska och en läkare. Undersköterskan kollade blodtryck och uinprov, barnmorskan kopplade mig till en CTG-apparat där jag fick sitta i 17 minuter, under vilka hjärtljuden försvann helt och hållet tre gånger (men det var tydligen OK, de kom tillbaka när jag satte mig på ett annat sätt) och läkaren kollade ultraljud och gjorde en vaginalundersökning.

Allt var finemang, utom att det fanns väldigt lite fostervatten. Det magiska måttet, som inte säger mig någonting, skall tydligen ligga på mellan 50 och 150, och jag hade 55. Vilket väl får räknas som ganska blygsamt. Jag vet inte vad som händer ifall man hamnar under 50, men tydligen var 55 tillräckligt lite för att motivera en igångsättning, för igångsatt ska jag bli, i morgon kl 8. Eller 9. Eller nånstans däremellan. Ja, hon SA i alla fall "lördag" klart och tydligt. Flera gånger. Men när jag tittar på lappen jag fick står det 090609. Jag tror att det är ett skrivfel, för hon var mycket bestämd med att vi inte skulle vänta till efter helgen.

Vaginalundersökningen gick till så att läkaren kände på livmodertappen, konstaterade att den var mjuk, 1,5 cm lång och öppen ca 1 cm. Sedan stack hon in fingret och töjde (INTE bekvämt...) tills det var öppet 1,5 cm. Detta orsakade ett litet blodbad, men blodbadet kom inte förrän på hemvägen. Jag trodde att det var slempropp eller kanske lite fostervatten, men nej. Det var det inte. Det blöder fortfarande lite, och det är nog 2,5 timmar sen undersökningen... men jag antar att det är i sin ordning. Det blir ju mindre och mindre i alla fall. Och jag har svårt att tro att det är moderkakan som håller på att lossna - den satt tryggt i fram/överkant av livmodern och inte ivägen för utgången. Jag skulle nog blöda värre då, i vilket fall som helst.

Klantiga jag lyckades förresten ha sönder en av bilens backspeglar när jag backade ut från garaget för att hämta maken och åka till sjukhuset. Jag hade bråttom. Nu får man betala för det. Jag undrar om det går på försäkringen, och om det är värt att ta upp det ens (med tanke på självrisk och ev. premiehöjning). Jag har inget bra begrepp om vad det kan kosta att laga.

Fick lite förvärkar av undersökningen, men de verkar ha gett med sig nu. Det innebär förhoppningsvis att jag kan vila ända fram till i morgon bitti. En av de positiva sidorna av igångsättning är ju att man vet när det kommer att inträffa. Maken är också nöjd, han har tröttnat på att inte kunna gå på toaletten på jobbet utan att nån undrar var han är och om han har gett sig iväg till förlossningen än...

Är jag nervös? Nej, inte det minsta, faktiskt. Jag känner mig ytterst lugn. Det ska bli ganska spännande, men jag har förtroende både för förlossningsvården och att min kropp kommer att spela i mitt lag när det verkligen gäller.

Idag är jag glad över:
* att bebisen kommer att komma ut inom de närmsta dagarna (kanske en nationaldagsknodd?)
* att en trasig backspegel är en förhållandevis mild skada på bilen
* att jag har möjlighet att vila ordentligt innan i morgon, och kanske ladda med extra godis ikväll. Mmm, godis!
* att bebisen fortfarande rör på sig, till och med lite mer än vanligt
* att jag ohämmat kan se ytterligare ett avsnitt av Grey's Anatomy, nu när jag inte behöver hshålla med dem mer (de var bara tänkta att ha som aktivitet fram till förlossningen)

Husmoderligt var ordet, sa Bull

Igår borde jag haft på mig städrock och huckle. Inte för att jag städade (om man inte räknar "plocka upp strumpor från golvet och slänga dem i tvätten" samt "skrubba diskbänken"), men jag gjorde så mycket annat! Jag åkte till en second hand-butik och köpte ett gammalt uttjänt påslakan. Sen åkte jag till Plantagen och handlade nya blommor till en av lådorna på balkongen. Jag åkte hem och planterade blommorna, startade upp ett köttsopp-kok på två timmar, och under koktiden sydde jag ett litet påslakan och ett litet örngott av 10-kronorsfyndet. Att ha i vagnen.

Jag är så stolt över mig själv!

Igår fick jag också inte mindre än tre riktiga förvärkar. Med fem timmars mellanrum. Inte för att det har någon effekt på förlossningsstatus, men det är ändå skönt att det händer något utanför gränserna för det vardagligt normala i min sena graviditet. Idag har allt känts som vanligt igen, men jag är ändå på ganska glatt humör.

Blev just uppringd av en förvirrad kvinna på antenatal som bokade in en definitiv tid åt mig i morgon. Jag fick bara en preliminär till när barnmorskan ringde dit, tanken var att jag skulle vara där typ 10, och så skulle de släppa in mig när de hade möjlighet. Men nu är jag inbokad prick kl 11. Det känns också bra. Sitta och vänta i flera timmar på en akutmottagning (som det ju delvis är), är inte my idea of fun...

Bebisen lever om idag också. Jag blir lättad varje gång han eller hon rör sig. Ja, jag är orolig för att moderkakan ska sluta ge det lilla livet den näring och det syre den behöver. Hoppas kontrollen i morgon kan lugna mig lite.

En grej jag noterade igår, förutom förvärkarna, var att magen plötsligt liksom blivit mer i vägen än innan. Det var helt omöjligt att böja sig fram över sopptallriken, så jag fick lyfta tallriken till brösthöjd istället, för att slippa spilla. Det var till och med svårt att vända sig om i bilen för att kunna backa utan att köra på något. Man får väl hoppas på att det innebär att bebisen fortfarade växer och frodas därinne.

Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det, men nu är det faktiskt så att jag drar mig för att sätta mig på huk. Det är svårt att komma upp. Inte omöjligt, men det gör ont i lårmusklerna precis ovanför knäna när jag ska resa mig, och det skulle kännas ytterst fånigt om jag plötsligt en dag befann mig på golvet utan möjlighet att ta mig därifrån. Jag har bara fnissat åt berättelser där gravida inte kunnat ta sig ur badkaret själva eller fastnat mellan soffan och soffbordet för att de satt sig på golvet, men tydligen är det inte hur långt borta som helst.

Vet inte riktigt vad jag ska pyssla med idag. Jag ska äta köttsoppelunch nu, men efter det har jag liksom eoner av tid. Det blåser ute, så trots solen är det inte speciellt trivsamt där. Jag måste hushålla med Greys Anatomy säsong 4, för det verkar vara färre avsnitt än de andra säsongerna. Eller så har jag en box med bara halva fjärde säsongen, jag vet inte så noga. Försöker begränsa mig till två avsnitt om dagen, så de räcker till nästa fredag. Möjligen ska jag fördriva tiden med att planera ett komplett fiktivt hus med lika fiktiv trädgård. Och lösa sudoku som vilken pensionär som helst. Jag har redan löst ett idag, men det fanns två i tidningen. Och det andra skulle vara svårare, så det kan säkert ta en timme, om jag nu lyckas lösa det. Jag är ju ingen expert, direkt. Mest lite seg i huvet just nu.

Jag har fått svårt att somna på sista tiden. På kvällarna alltså, jag har inga problem med att somna på dagarna. Jag har svårt att somna även om jag sovit för lite natten innan och inte tagit nån lur under dagen. Mycket märkligt. Jag har inte haft sömnproblem under de senaste 20 åren.

Idag är jag glad över:
* gårdagens förvärkar som muntrade upp mig
* att jag fått en exakt tid för undersökning i morgon
* min symaskin som samarbetade villkorslöst igår
* att jag mår bra och att två veckor över tiden inte är så fruktansvärt för mig som många verkar tycka
* att stödstrumporna är på fötterna (och benen) igen nu när det inte är så varmt ute

Bonusdag tretton

På fredag ska jag gå på överburenhetskontroll. Barnmorskan hävdade att man bara gör en sån kontroll, och om allt är bra får man en tid för igångsättning veckan därpå. Det vägrade jag att acceptera, eftersom jag både läst och hört att man gör flera kontroller under den sista veckan. Blotta tanken på att bebisen skulle börja lida syrebrist eller att fostervattnet skulle försvinna utan att nån ens vill kontrollera det fick mig att börja gråta hjälplöst. Så nu ska jag tydligen försöka övertyga antenatalenheten om att jag ska få fler kontroller eftersom jag är orealistiskt orolig.

Lustigt nog oroar jag mig inte det minsta för egen del. Om barnet väger 5,2 kg - jaha. Det blir jättejobbigt, och kommer det inte ut av sig självt så får jag väl ett kejsarsnitt.. Bara bebisen mår bra!

Igår la jag minsann upp gardiner! Det tog bara tre år innan de arbetet påbörjades, och själva jobbet inklusive att trä symaskinen och se till att undertråden var lagom spänd tog nog max en timme... Hittade inget påslakan i samlingarna som skulle göra sig bra i pyttelinten modell, så jag fyndade på second hand idag i stället. 10 kr för nåt blåblommigt med en reva. Har också handlat lite nya blommor till balkongen eftersom vårblommorna i en av lådorna nu definitivt har hamnat i blomsterhimlen. Så i eftermiddag ska jag sy och plantera. Men först ska jag ligga på soffan. Bara ligga. Jag är trött idag.

Det spänner och trycker i magen, och jag får lite ont i nedre delen när jag går omkring utomhus. Inte så ont att man ens kan kalla det förvärkar, mer ett litet obehag. Det vill helt enkelt inte starta idag heller. Pratade med en kompis igår, och hon fick sin första dotter på plus-tretton eller plus-fjorton-dagen. Dan innan hon var planerad för igångsättning. Hon sa att det var rätt skönt att bebisen var "färdig" när den kom ut, kunde lyfta huvudet och så. Barnmorskan försökte också muntra upp mig genom att säga att 99% av alla barn har fötts då man passerar v. 42+0. Och 99,9% har fötts innan utgången av v. 42 (då man annars blir igångsatt). Och det är klart, eftersom man överallt annars i Sverige sätter igång förlossningen mellan 42+0 och 42+3. Det känns som om jag kommer att vara den där sista promillen i statistiken.

Jag ska se om jag kan lyckas få något annat att uppta mina tankar senare under dagen. Just nu är jag mest i väntans tider.

Idag är jag glad över:
* att jag i alla fall känner NÅNTING i magen, även om man inte kan kalla det för smärta
* att magmåttet hade vuxit igår så att jag nu är på kurvan igen med fina 37 cm
* att förlossningen MÅSTE börja senast fredag nästa vecka, dvs om 9 dagar
* att vår soffa är extremt bekväm
* att man alltid kan muntra upp sig genom att titta på videon till låten Gay Bar (med Electric Six)

Helt felaktiga föraningar

Inte kom det igång nån förlossning i förrgår inte! Och inte igår heller. Jag mår precis som vanligt, fast mina fötter har svullnat om möjligt ännu mer. Och jag har skavsår mellan tårna.

Igår fick jag i alla fall träffa folk, eftersom mina pluggande kompisar har fått sommarlov (eller examen i förekommande fall) och har en eller ett par veckor ledigt innan det är dags att börja jobba. Strålande väder var det ju, så vi åkte till en tämligen avskild sjö. Jag badade dock inte mer än fötterna. Och så brände jag mig på axlarna. Det här med att solkänsligheten förändras av graviditetshormonerna har då inte drabbat mig, vare sig negativt eller positivt. Lika lättbränd som vanligt, alltså.

Idag ska jag till MVC och få en tid för överburenhetskontroll. Jag kommer att bli irriterad om det inte blir på torsdag eller fredag, för jag börjar faktiskt oroa mig lite för att bebisen inte ska må bra därinne. Den rör sig som vanligt, men det är ju helt enkelt inte optimalt för den att stanna för länge, och jag vill inte att den ska råka ut för nånting av schematekniska skäl.

Det känns litegrann som att man är inkompetent när förlossningen inte startar av sig själv. Som om man har missat nån viktig detalj och att det är därför inget händer. Och det känns som om bebisen aldrig kommer att komma ut.

Köpte en symaskin igår. Nu jäklar, nu finns det inga ursäkter för att inte lägga upp gardinerna längre! Ska kolla igenom lakanförrådet också och se om det finns nåt gammalt påslakan som går att göra om till bebispåslakan till vagnen. Jag hoppas att jag klarar av att sy påslakan, det vore allt lite pinsamt annars.

Idag är jag glad över:
* att det blir MVC-besök så man känner att nånting händer här
* att jag var utomhus igår och inte behöver känna "pressen" på att vara ute idag också, trots att det är varmt och skönt
* min nya symaskin
* att jag trots allt mår så bra, fast jag är 12 dagar efter beräknat datum
* att jag fick klappa katter i går kväll