En parvel!

Efter 17 timmar på förlossningen kom det ut en gosse! Vi kan kalla honom V. Som i Victory :)

Förlossningen i sig var en smula krävande. Det fanns först inget rum, och jag fick lavemang i undersökningsrummet. Sen kräktes jag. Sen ombads vi ta en promenad. Vi gick 300 meter på en timme, och jag var glad att vi tagit med kräkspåsar. En dam på parkeringen tyckte synd om mig, men sa att det blir bättre med andra barnet. När vi väl fick ett rum var det ett med badkar. Hurra! Bad och lustgas gjorde susen ett tag, fast sen blev jag tvungen att resa mig upp och kräktes igen. Och sen slutade lustgasen fungera, och jag vrålade som en brunstig kamel eller liknande och flåsandades trots uppmaningen om att andas i masken. När det väl uppdagades att lustgasen faktiskt inte funkade och det åtgärdades blev allt mycket bättre. En stund. Tills värkarna kom utan uppehåll, 5 på raken utan paus och sen en minut vila. Nya vrål, och de fick ha sönder fosterhinnorna för att kunna sätta skalpelektrod eftersom CTG inte fungerade då jag vred mig som en ål i sängen. Efter 3 timmar av detta rådde barnmorskan mig att ta epiduralbedövning, och en pillemarisk läkare vid namn Piotr kom och satte denna. Jag minns inte Piotr från tiden innan bedövningen verkade, men sen blev han en av mina favoritpersoner. Plötsligt kunde jag stå upp utan att spy, och till och med prata med folk. Och äta godis! Från badet och framåt hade hela min koncentration besått i lugn andning i masken - jag hade nästan blåmärken från den i ansiktet när allt var klart - men epiduralbedövningen placerade mig genast i himmelriket. Självklart drog förlossningen ut ordentligt på tiden efter detta, och när jag åtskilliga timmar senare fick krystvärkar fick jag ingen krystreflex och fick tillämpa forcerad krystning, där barnmorskan helt enkelt sa åt mig när jag skulle trycka. Det går att jämställa med att såga sönder sitt underliv med brödkniv. "Det gååååår inte!!!" vrålade jag. Men det gick i alla fall, såklart. Och ut om V. Sen blev det moderkaka, stygn och amning. Och efter många timmar blev det BB. Maken fick inte stanna, jag fick sista sängen i ett delat rum.

Lille V är självklart den sötaste bebisen i världen, men han har ätit mina bröstvårtor såriga. Han är mycket hungrig, eftersom hans babyhull hade gått åt redan inne i magen. Nu blir ju inte bröstvårtorna såriga av att han äter mycket, utan av att han inte gapar tillräckligt stort varje gång han ska äta. Jag har haft några gråtiga dagar sen vi kom hem från BB, men jag tror att det vänder nu. Maken har varit ett formidabelt stöd! Jobbigast är helt klart att jag inte kan trösta V - han blir hungrig av att lukta på mina mjölkproducerande bröst, och när han är hungrig lugnas han ju inte direkt. Han är inte heller överförtjust i att åka vagn om han inte redan sover när han placeras i vagnen, så när maken går tilbaka till jobbet kommer jag att få amma i princip konstant om jag inte vill lyssna på hjärtskärande skrik. Men det kommer att gå bra.

Idag har V varit på två vagnpromenader och fått ett bad. Barn ska gilla bad, men inte V, inte. I alla fall inte än - men det kanske kommer. Nu sover han i pappas knä, men kommer nog att vakna snart igen för en ny måltid. Maken har handlat bröstvårtsluftare åt mig för att jag ska slippa gå med de såriga tuttarna slängande dagarna i ände, men jag är inte speciellt nöjd med dem. Det känns som om de inte alls luftar, utan snarare bildar en bakterievänlig, fuktig miljö. Men om jag nu måste ha på mig BH vid vissa tillfällen så är det klart bättre med luftare än att ha amningsiläggen fastväxta vid bröstvårtornas sårskorpor.