I morrn beger vi oss. V var ett mycket trött barn igår och har börjat dagen på liknande sätt. Vi får väl se om han är superpigg och gastar hela bilresan i morgon...
Nåja, jag är borta i tre veckor. Typ. Hoppas på mulet under resdagarna och sol annars. Men redan nu ser det ut som om onsdagen (som är den långa resdagen) skall vara supersolig längs hela norrlandskusten. Suck.
Idag är jag glad över:
* att vi hann packa nästan allt igår eftersomV sov i timme efter timme
* att jag ska ut och fika med ett par kompisar idag, förhoppningsvis
* att det är semesterdags
* att jag inte längre oroar mig när V sover länge, utan njuter
* att maken tog V i natt, under den enda period när han INTE ville sova
2009-07-12
2009-07-10
Blandade känslor
De senaste dagarna har V varit en smula krävande. Inte sådär som han var i söndags, när alla var trötta och grät (utom maken, då.. som istället försökte dölja sin irritation). Nej, i måndags var V helt genomslut och sov nästan hela dagen, och tisdag-torsdag har han varit.. tja, klängig är nog ordet jag söker. Han har inte velat ligga själv mer nån minut, och faktiskt över en hel lunch när en jobbarkompis var här och hälsade på. Ryggen gör ont av bärandet, och den gör ont även om jag använder selen.. fast V gillar bättre att ligga i famnen utan sele.
Ja, nu kan jag faktiskt bära honom utan att han gråter av falsk hunger, gråter han så är det mer äkta hunger. Eller uttråkning. För det duger inte att stå eller sitta med honom i famnen, ens om man gungar honom. Nej, man måste gå. Eller helst dansa. Jag har dansat honom till sömns två dagar i rad. Men som sagt, det tar på ryggen, och jag orkar inte bära hela dagarna.
Jag tycker att det är jobbigt att vara mamma.
Och samtidigt, när jag tittar på honom när han sover, eller då han är vaken och ligger nöjt själv de där fem minuterna om dagen, så är han det bästa som finns. Och jag får sååå dåligt samvete för att jag tycker att han är jobbig.
I natt somnade han inte om efter kl 2-amningen. Han var irriterad för att det inte fanns så mycket mjölk som han ville så snabbt som han ville ha den och låg och konstrade vid bröstet, sparkade, slet i bröstvårtan, boxade, släppte taget, högg efter bröstet igen och tillslut tryckte jag ganska omilt till hans huvud mot bröstet och höll kvar det där. Hårt. Med näsan fri. Jag var arg på honom, den näpna lilla varelsen som inte kan hjälpa att han är hungrig eller inte är trött. Usch. Tyvärr hjälpte det dessutom lite, fast jag fick genast gruvligt dåligt samvete och kände mig som en misshandlande förälder. En halvtimme senare fick vi gå upp och jag fick vanka av och an, vysjandes framför TVn, som visade Fringe. Han somnade ganska snabbt, antagligen fortfarande lite hungrig men totalt utmattad.
Snart ska vi åka på semester. Lång bilresa, vilodag hos svärföräldrarna, ny längre bilresa. Jag hoppas att han kommer att sova, för just nu är han som sagt inte så sugen på att vara vaken om han inte får bli buren eller ammad. Inte ens nappen tröstar om man måste ligga själv. Tyvärr är han helle ritne speciellt benägen att sova på dagarna. Vi får väl se hur det går.
Jag skulle gärna ha nåt annat att skriva om än mitt liv som mamma. Men det händer helt enkelt inget annat. Jo, jag har haft en kompis på snabb-besök en kväll i veckan. Det var trevligt.
Idag är jag glad över:
* att det är makens sista arbetsdag - så jag slipper bära runt på lill-killen själv
* att V har ökat i vikt som han ska och nu väger 4 kg!
* att nattsömnen fortfarande är tämligen god
* att maken gick på barnvagnspromenad i går kväll och lät mig få en välbehövlig tupplur
* att jag vågat mig ut på stan med V och vagnen och premiäranvänt amningsrummet i en av de större butikerna i centrum. Det var helt klart hanterligt.
Ja, nu kan jag faktiskt bära honom utan att han gråter av falsk hunger, gråter han så är det mer äkta hunger. Eller uttråkning. För det duger inte att stå eller sitta med honom i famnen, ens om man gungar honom. Nej, man måste gå. Eller helst dansa. Jag har dansat honom till sömns två dagar i rad. Men som sagt, det tar på ryggen, och jag orkar inte bära hela dagarna.
Jag tycker att det är jobbigt att vara mamma.
Och samtidigt, när jag tittar på honom när han sover, eller då han är vaken och ligger nöjt själv de där fem minuterna om dagen, så är han det bästa som finns. Och jag får sååå dåligt samvete för att jag tycker att han är jobbig.
I natt somnade han inte om efter kl 2-amningen. Han var irriterad för att det inte fanns så mycket mjölk som han ville så snabbt som han ville ha den och låg och konstrade vid bröstet, sparkade, slet i bröstvårtan, boxade, släppte taget, högg efter bröstet igen och tillslut tryckte jag ganska omilt till hans huvud mot bröstet och höll kvar det där. Hårt. Med näsan fri. Jag var arg på honom, den näpna lilla varelsen som inte kan hjälpa att han är hungrig eller inte är trött. Usch. Tyvärr hjälpte det dessutom lite, fast jag fick genast gruvligt dåligt samvete och kände mig som en misshandlande förälder. En halvtimme senare fick vi gå upp och jag fick vanka av och an, vysjandes framför TVn, som visade Fringe. Han somnade ganska snabbt, antagligen fortfarande lite hungrig men totalt utmattad.
Snart ska vi åka på semester. Lång bilresa, vilodag hos svärföräldrarna, ny längre bilresa. Jag hoppas att han kommer att sova, för just nu är han som sagt inte så sugen på att vara vaken om han inte får bli buren eller ammad. Inte ens nappen tröstar om man måste ligga själv. Tyvärr är han helle ritne speciellt benägen att sova på dagarna. Vi får väl se hur det går.
Jag skulle gärna ha nåt annat att skriva om än mitt liv som mamma. Men det händer helt enkelt inget annat. Jo, jag har haft en kompis på snabb-besök en kväll i veckan. Det var trevligt.
Idag är jag glad över:
* att det är makens sista arbetsdag - så jag slipper bära runt på lill-killen själv
* att V har ökat i vikt som han ska och nu väger 4 kg!
* att nattsömnen fortfarande är tämligen god
* att maken gick på barnvagnspromenad i går kväll och lät mig få en välbehövlig tupplur
* att jag vågat mig ut på stan med V och vagnen och premiäranvänt amningsrummet i en av de större butikerna i centrum. Det var helt klart hanterligt.
2009-07-06
Två steg fram och ett tillbaka
Sen sist så har vi haft en halvbra dag, med en halvskrikig bebis och en rätt lång sömnperiod på eftermiddagen (i fredags), när jag för att hålla honom lugn valsade runt i lägenheten med honom på armen, sjöng små sånger, höll långa monologer, placerade honom på mage och på så sätt lyckades avstyra konstant amning (det blev nog nån gång i timmen, bara) och en dag med en fridfull och sovande bebis som accepterade att vara på stan i flera timmar och sova i vagnen. Och igår så var vi tillbaka på torsdagens nivå, med den skillnaden att maken var hemma.
Bara amning som hjälper, och det hjälper bara för stunden. Maken kan trösta genom att bära omkring V, men jag kan inte trösta på NÅGOT sätt som inte involverar mina bröst. Mot kvällen var vi alla tre helt slut, men V var inte sugen på att sova, eftersom hungern (eller något annat) drev honom att vråla starkare och starkare. Jag började till slut gråta igen, eftersom jag bara ville hålla om honom och trösta honom, men han totalt nobbade alla mina försök och lyckades klämma i med ett par extra decibel om jag inte knäppte upp BHn.
Jag kan inte trösta mitt barn! Vad är jag för mamma egentligen? Han hatar mig!
Japp, så tänker man i den situationen. Är det underligt att man gråter? Man undrar varför man inte har nån mjölk, och om det nu verkligen är så att han är hungrig..? Har han en "period" då han ska ta ett "utvecklingssprång"? Eller växer han extra mycket?
Om han hade varit ett fridfullt barn till att börja med så hade det kanske gått att ta mer med ro. Då hade det typiskt känts som en period. Men han har aldrig varit så fridfull. Ger man honom bröstet så äter han, oavsett tillfälle. Betyder det att han är konstant hungrig? Eller bara att han äter när tillfälle erbjuds? "Föräldrar lär sig sitt barns signaler snabbt" - pyttsan! Eller är "snabbt" kanske samma sak som "efter ett par månader"? Vad vill han egentligen?
Och idag, när han faktiskt har sovit i flera timmar redan nu innan lunch så tänker jag att jag borde ju vara glad, även om han inte är hungrig så vill han ligga hos MIG och ha MIN närhet och värme hela tiden.. men det är så svårt att tänka så när man precis avslutat en amning och han inte verkar det minsta nöjd. Jag tycker så synd om honom, och jag kan inte trösta.
Läste på nätet igår att bebisen då den är 2-3 veckor fattar att man oftast kommer och hjälper den då den skriker, så då börjar den skrika mer och mer, fram till 6-8 veckors ålder, då den fattar att den kan få uppmärksamhet om den visar andra känslor också, om den t ex ler och jollrar. Jag hoppas SÅ att det första leendet mot mamma kommer snart - det första riktiga, alltså.. för snart orkar jag inte bli skriken på mer, även om jag vet att det är det enda V är kapabel till nu.
Jag älskar vårt barn. Men det gör ont i mig när jag inte kan trösta honom.
Idag är jag glad över:
* att det är makens sista vecka på jobbet innan semestern
* att V lugnade ner sig innan sänggående i går kväll och sov hyfsat i natt, även om jag för första gången sen han kom faktiskt klev upp ur sängen för att sitta med honom framför TVn kl 3, då mjölken var slut och V ville ha mer och inte alls ville sova.
* att vädret har blivit mer svensk sommar - mulet och ca 20 grader
* att amnings-te skulle kunnat vara mycket äckligare
* att mjölken blir helt perfekt skummad i min nya mjölkskummarkanna
Bara amning som hjälper, och det hjälper bara för stunden. Maken kan trösta genom att bära omkring V, men jag kan inte trösta på NÅGOT sätt som inte involverar mina bröst. Mot kvällen var vi alla tre helt slut, men V var inte sugen på att sova, eftersom hungern (eller något annat) drev honom att vråla starkare och starkare. Jag började till slut gråta igen, eftersom jag bara ville hålla om honom och trösta honom, men han totalt nobbade alla mina försök och lyckades klämma i med ett par extra decibel om jag inte knäppte upp BHn.
Jag kan inte trösta mitt barn! Vad är jag för mamma egentligen? Han hatar mig!
Japp, så tänker man i den situationen. Är det underligt att man gråter? Man undrar varför man inte har nån mjölk, och om det nu verkligen är så att han är hungrig..? Har han en "period" då han ska ta ett "utvecklingssprång"? Eller växer han extra mycket?
Om han hade varit ett fridfullt barn till att börja med så hade det kanske gått att ta mer med ro. Då hade det typiskt känts som en period. Men han har aldrig varit så fridfull. Ger man honom bröstet så äter han, oavsett tillfälle. Betyder det att han är konstant hungrig? Eller bara att han äter när tillfälle erbjuds? "Föräldrar lär sig sitt barns signaler snabbt" - pyttsan! Eller är "snabbt" kanske samma sak som "efter ett par månader"? Vad vill han egentligen?
Och idag, när han faktiskt har sovit i flera timmar redan nu innan lunch så tänker jag att jag borde ju vara glad, även om han inte är hungrig så vill han ligga hos MIG och ha MIN närhet och värme hela tiden.. men det är så svårt att tänka så när man precis avslutat en amning och han inte verkar det minsta nöjd. Jag tycker så synd om honom, och jag kan inte trösta.
Läste på nätet igår att bebisen då den är 2-3 veckor fattar att man oftast kommer och hjälper den då den skriker, så då börjar den skrika mer och mer, fram till 6-8 veckors ålder, då den fattar att den kan få uppmärksamhet om den visar andra känslor också, om den t ex ler och jollrar. Jag hoppas SÅ att det första leendet mot mamma kommer snart - det första riktiga, alltså.. för snart orkar jag inte bli skriken på mer, även om jag vet att det är det enda V är kapabel till nu.
Jag älskar vårt barn. Men det gör ont i mig när jag inte kan trösta honom.
Idag är jag glad över:
* att det är makens sista vecka på jobbet innan semestern
* att V lugnade ner sig innan sänggående i går kväll och sov hyfsat i natt, även om jag för första gången sen han kom faktiskt klev upp ur sängen för att sitta med honom framför TVn kl 3, då mjölken var slut och V ville ha mer och inte alls ville sova.
* att vädret har blivit mer svensk sommar - mulet och ca 20 grader
* att amnings-te skulle kunnat vara mycket äckligare
* att mjölken blir helt perfekt skummad i min nya mjölkskummarkanna
2009-07-03
Två kategorier
Det finns två typer av mammadagar, har jag märkt. Nej, jag pratar inte om föräldrapenningens olika nivåer nu. Utan om hur high maintainance ens barn är. V var världens lugnaste bebis måndag-onsdag. Sov lite dåligt på nätterna, dock - jämförelsevis. Antagligen för att han sov så bra på dagarna. Igår var han utbytt mot ett annat barn, som mer liknade den V vi är vana vid sen gammalt - fast strået vassare. Efter morgonpromenaden, som han sov sig igenom, var han vaken i princip hela dagen, och han hade hela tiden ett ansikte hopskrynklat i skrik eller det lilla fågelunge-gapet öppet och stora bedjande ögon. Hela hans kroppsspråk signalerade att han höll på att svälta ihjäl.
Jag har funderat över det där med hungersignalerna. Jag menar, han verkar väldigt sällan vara ledsen över nåt annat - varje gång han skriker så har han det där sökande beteendet. Pickar med huvudet mot ens bröstkorg, suger på vad som helst som är framför munnen (soffa, barnvangsinredning, arm...) - men kan han verkligen alltid vara hungrig eller törstig? Igår skulle man ju gissat på att han var varm, i de 27 graderna vi har i lägenheten.. men det enda som hjälpte var tutten. Så jag ammade och ammade. Nästan hela dagen ammade jag, ryggen höll på att gå av, bröstvårtorna hotade att ramla av, men jag klarade inte av att höra hans hjärtskärande ylanden när jag VISSTE att jag kunde få honom tyst.
När maken kom hem tog han med V ner i vår källare, som är lite svalare. Lustigt att jag själv inte kommit på den idén. Det hjälpte en smula. Jag hade också tutat i V en extra portion ersättning på eftermiddagen, så han hade redan lugnat sig lite. Sen började gråten såklart igen, och då började jag också gråta, för efter en natt med för lite sömn, en dag helt utan sömn och smärtande överkropp är toleransnivån inte så hög. Jag blev beordrad att gå därifrån, och efter en kvart var det fridfullt igen. Helt utan amning. Tänk vad napp och magläge tydligen kan göra.
I natt har han sovit som en liten halvgud, i sin egen säng hela natten med två amningspauser. Jag fick i hemläxa av maken att lära mig att tolerera lite skrikande och inte ge upp för enkelt. Så idag har jag medvetet låtit V ligga och skrika lite. Det är hemskt, men det går. Någon minut i taget, medan jag är på toaletten, plockar ur diskmaskinen, korrekturläser ett mail... Och eftersom han (och jag) fick sova så mycket i natt har jag varit mer tålmodig, och inte gett honom bröstet omgående då han skrikit, utan dansat runt med honom, lagt honom på mage, burit runt honom i lägenheten, sjungit nåt ur Chess, munpruttat honom på magen, bytt en extra blöja - och tänk, så mycket bättre det blev för oss båda två. V lugnar sig temporärt om man går runt med honom, även om han är hungrig. Så idag har han bara ätit nån gång i timmen, inte konstant. Och då har han ju fått i sig lite större portioner varje gång, och alltså slumrat till i åtminstone tio minuter mellan varven. Hurra för mig! Och hurra för maken, som stöder och uppmuntrar mig. Och säger åt mig att skärpa mig och försöka ignorera hönsmammainstinkterna.
Just nu sover V, sen 25 minuter tillbaka. Kanske kan det bli en dryg timme, så jag hinner hänga tvätt under tiden? Brösten återhämtar sig lyckligt, så det ska finnas nåt för honom att äta när han vaknar.
En ljuspunkt just nu är att det ska bli svalare i morgon. Då behöver jag inte fundera över vätskebrist hos parveln, och kan med något bättre samvete låta honom äta mer sällan. Kanske. Maken har storslagna planer på att vi ska ta med honom in till stan och handla grejer. Det går nog jättebra, när vi är båda två. Det finns åtminstone ETT amningsrum i en större butik att ta till om det kniper och man inte kan amma ute (för att det regnar eller så). Jag är inte beredd att göra en shoppingrunda med V ensam än, men det kommer väl det också.
Till och med morgonpromenader i den här värmen är på gränsen till för jobbiga. Det är 23 grader varmt redan vid 8-tiden, och samtliga promenadstråk häromkring involverar minst en brant uppförsbacke. När vi kommer hem är alltid följande tre saker uppfyllda: 1. V är vaken och skithungrig, 2. Jag är svettig och 3. Jag är akut bajsnödig.
Jag säger det igen om jag redan sagt det: Hård mage och hungrig, gallskrikande bebis är inte kompatibelt. Jag har iaf lärt mig att krysta mycket mer effektivt än jag nånsin har gjort.
Sen ska man då amma, och är genomsvettig av både promenaden och bajsandet. Arg, varm bebis som halkar omkring på mammas svettiga mage och har sin lilla hand i min ångande armhåla. Fy. Nej, det ska bli bra när det blir svalare. Jag kan komma att ångra de orden när det väl BLIR svalare, men nu känns det Helt Rätt.
Igår konstaterade jag att Americas Funniest Videos, ett program jag alltid föraktat, är mycket skojigare när man har barn. Måste vara hormonellt att man plötsligt tycker att alla hemvideos med bebisar är hejdlöst lustiga. För jag betvivlar att programmet i sig har blivit roligare.
Idag är jag glad över:
* att det går att skapa korsdrag i lägenheten
* att jag har min man - min respekt för ensamstående mammor har verkligen ökat markant
* att det ska bli svalare
* att det snart är helg, och jag inte har V ensam 9 timmar om dagen utan möjlighet till avlastning
* att jag nog kommer att få tre barntittar-besök nästa vecka
Jag har funderat över det där med hungersignalerna. Jag menar, han verkar väldigt sällan vara ledsen över nåt annat - varje gång han skriker så har han det där sökande beteendet. Pickar med huvudet mot ens bröstkorg, suger på vad som helst som är framför munnen (soffa, barnvangsinredning, arm...) - men kan han verkligen alltid vara hungrig eller törstig? Igår skulle man ju gissat på att han var varm, i de 27 graderna vi har i lägenheten.. men det enda som hjälpte var tutten. Så jag ammade och ammade. Nästan hela dagen ammade jag, ryggen höll på att gå av, bröstvårtorna hotade att ramla av, men jag klarade inte av att höra hans hjärtskärande ylanden när jag VISSTE att jag kunde få honom tyst.
När maken kom hem tog han med V ner i vår källare, som är lite svalare. Lustigt att jag själv inte kommit på den idén. Det hjälpte en smula. Jag hade också tutat i V en extra portion ersättning på eftermiddagen, så han hade redan lugnat sig lite. Sen började gråten såklart igen, och då började jag också gråta, för efter en natt med för lite sömn, en dag helt utan sömn och smärtande överkropp är toleransnivån inte så hög. Jag blev beordrad att gå därifrån, och efter en kvart var det fridfullt igen. Helt utan amning. Tänk vad napp och magläge tydligen kan göra.
I natt har han sovit som en liten halvgud, i sin egen säng hela natten med två amningspauser. Jag fick i hemläxa av maken att lära mig att tolerera lite skrikande och inte ge upp för enkelt. Så idag har jag medvetet låtit V ligga och skrika lite. Det är hemskt, men det går. Någon minut i taget, medan jag är på toaletten, plockar ur diskmaskinen, korrekturläser ett mail... Och eftersom han (och jag) fick sova så mycket i natt har jag varit mer tålmodig, och inte gett honom bröstet omgående då han skrikit, utan dansat runt med honom, lagt honom på mage, burit runt honom i lägenheten, sjungit nåt ur Chess, munpruttat honom på magen, bytt en extra blöja - och tänk, så mycket bättre det blev för oss båda två. V lugnar sig temporärt om man går runt med honom, även om han är hungrig. Så idag har han bara ätit nån gång i timmen, inte konstant. Och då har han ju fått i sig lite större portioner varje gång, och alltså slumrat till i åtminstone tio minuter mellan varven. Hurra för mig! Och hurra för maken, som stöder och uppmuntrar mig. Och säger åt mig att skärpa mig och försöka ignorera hönsmammainstinkterna.
Just nu sover V, sen 25 minuter tillbaka. Kanske kan det bli en dryg timme, så jag hinner hänga tvätt under tiden? Brösten återhämtar sig lyckligt, så det ska finnas nåt för honom att äta när han vaknar.
En ljuspunkt just nu är att det ska bli svalare i morgon. Då behöver jag inte fundera över vätskebrist hos parveln, och kan med något bättre samvete låta honom äta mer sällan. Kanske. Maken har storslagna planer på att vi ska ta med honom in till stan och handla grejer. Det går nog jättebra, när vi är båda två. Det finns åtminstone ETT amningsrum i en större butik att ta till om det kniper och man inte kan amma ute (för att det regnar eller så). Jag är inte beredd att göra en shoppingrunda med V ensam än, men det kommer väl det också.
Till och med morgonpromenader i den här värmen är på gränsen till för jobbiga. Det är 23 grader varmt redan vid 8-tiden, och samtliga promenadstråk häromkring involverar minst en brant uppförsbacke. När vi kommer hem är alltid följande tre saker uppfyllda: 1. V är vaken och skithungrig, 2. Jag är svettig och 3. Jag är akut bajsnödig.
Jag säger det igen om jag redan sagt det: Hård mage och hungrig, gallskrikande bebis är inte kompatibelt. Jag har iaf lärt mig att krysta mycket mer effektivt än jag nånsin har gjort.
Sen ska man då amma, och är genomsvettig av både promenaden och bajsandet. Arg, varm bebis som halkar omkring på mammas svettiga mage och har sin lilla hand i min ångande armhåla. Fy. Nej, det ska bli bra när det blir svalare. Jag kan komma att ångra de orden när det väl BLIR svalare, men nu känns det Helt Rätt.
Igår konstaterade jag att Americas Funniest Videos, ett program jag alltid föraktat, är mycket skojigare när man har barn. Måste vara hormonellt att man plötsligt tycker att alla hemvideos med bebisar är hejdlöst lustiga. För jag betvivlar att programmet i sig har blivit roligare.
Idag är jag glad över:
* att det går att skapa korsdrag i lägenheten
* att jag har min man - min respekt för ensamstående mammor har verkligen ökat markant
* att det ska bli svalare
* att det snart är helg, och jag inte har V ensam 9 timmar om dagen utan möjlighet till avlastning
* att jag nog kommer att få tre barntittar-besök nästa vecka
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)