Två kategorier

Det finns två typer av mammadagar, har jag märkt. Nej, jag pratar inte om föräldrapenningens olika nivåer nu. Utan om hur high maintainance ens barn är. V var världens lugnaste bebis måndag-onsdag. Sov lite dåligt på nätterna, dock - jämförelsevis. Antagligen för att han sov så bra på dagarna. Igår var han utbytt mot ett annat barn, som mer liknade den V vi är vana vid sen gammalt - fast strået vassare. Efter morgonpromenaden, som han sov sig igenom, var han vaken i princip hela dagen, och han hade hela tiden ett ansikte hopskrynklat i skrik eller det lilla fågelunge-gapet öppet och stora bedjande ögon. Hela hans kroppsspråk signalerade att han höll på att svälta ihjäl.

Jag har funderat över det där med hungersignalerna. Jag menar, han verkar väldigt sällan vara ledsen över nåt annat - varje gång han skriker så har han det där sökande beteendet. Pickar med huvudet mot ens bröstkorg, suger på vad som helst som är framför munnen (soffa, barnvangsinredning, arm...) - men kan han verkligen alltid vara hungrig eller törstig? Igår skulle man ju gissat på att han var varm, i de 27 graderna vi har i lägenheten.. men det enda som hjälpte var tutten. Så jag ammade och ammade. Nästan hela dagen ammade jag, ryggen höll på att gå av, bröstvårtorna hotade att ramla av, men jag klarade inte av att höra hans hjärtskärande ylanden när jag VISSTE att jag kunde få honom tyst.

När maken kom hem tog han med V ner i vår källare, som är lite svalare. Lustigt att jag själv inte kommit på den idén. Det hjälpte en smula. Jag hade också tutat i V en extra portion ersättning på eftermiddagen, så han hade redan lugnat sig lite. Sen började gråten såklart igen, och då började jag också gråta, för efter en natt med för lite sömn, en dag helt utan sömn och smärtande överkropp är toleransnivån inte så hög. Jag blev beordrad att gå därifrån, och efter en kvart var det fridfullt igen. Helt utan amning. Tänk vad napp och magläge tydligen kan göra.

I natt har han sovit som en liten halvgud, i sin egen säng hela natten med två amningspauser. Jag fick i hemläxa av maken att lära mig att tolerera lite skrikande och inte ge upp för enkelt. Så idag har jag medvetet låtit V ligga och skrika lite. Det är hemskt, men det går. Någon minut i taget, medan jag är på toaletten, plockar ur diskmaskinen, korrekturläser ett mail... Och eftersom han (och jag) fick sova så mycket i natt har jag varit mer tålmodig, och inte gett honom bröstet omgående då han skrikit, utan dansat runt med honom, lagt honom på mage, burit runt honom i lägenheten, sjungit nåt ur Chess, munpruttat honom på magen, bytt en extra blöja - och tänk, så mycket bättre det blev för oss båda två. V lugnar sig temporärt om man går runt med honom, även om han är hungrig. Så idag har han bara ätit nån gång i timmen, inte konstant. Och då har han ju fått i sig lite större portioner varje gång, och alltså slumrat till i åtminstone tio minuter mellan varven. Hurra för mig! Och hurra för maken, som stöder och uppmuntrar mig. Och säger åt mig att skärpa mig och försöka ignorera hönsmammainstinkterna.

Just nu sover V, sen 25 minuter tillbaka. Kanske kan det bli en dryg timme, så jag hinner hänga tvätt under tiden? Brösten återhämtar sig lyckligt, så det ska finnas nåt för honom att äta när han vaknar.

En ljuspunkt just nu är att det ska bli svalare i morgon. Då behöver jag inte fundera över vätskebrist hos parveln, och kan med något bättre samvete låta honom äta mer sällan. Kanske. Maken har storslagna planer på att vi ska ta med honom in till stan och handla grejer. Det går nog jättebra, när vi är båda två. Det finns åtminstone ETT amningsrum i en större butik att ta till om det kniper och man inte kan amma ute (för att det regnar eller så). Jag är inte beredd att göra en shoppingrunda med V ensam än, men det kommer väl det också.

Till och med morgonpromenader i den här värmen är på gränsen till för jobbiga. Det är 23 grader varmt redan vid 8-tiden, och samtliga promenadstråk häromkring involverar minst en brant uppförsbacke. När vi kommer hem är alltid följande tre saker uppfyllda: 1. V är vaken och skithungrig, 2. Jag är svettig och 3. Jag är akut bajsnödig.

Jag säger det igen om jag redan sagt det: Hård mage och hungrig, gallskrikande bebis är inte kompatibelt. Jag har iaf lärt mig att krysta mycket mer effektivt än jag nånsin har gjort.

Sen ska man då amma, och är genomsvettig av både promenaden och bajsandet. Arg, varm bebis som halkar omkring på mammas svettiga mage och har sin lilla hand i min ångande armhåla. Fy. Nej, det ska bli bra när det blir svalare. Jag kan komma att ångra de orden när det väl BLIR svalare, men nu känns det Helt Rätt.

Igår konstaterade jag att Americas Funniest Videos, ett program jag alltid föraktat, är mycket skojigare när man har barn. Måste vara hormonellt att man plötsligt tycker att alla hemvideos med bebisar är hejdlöst lustiga. För jag betvivlar att programmet i sig har blivit roligare.

Idag är jag glad över:
* att det går att skapa korsdrag i lägenheten
* att jag har min man - min respekt för ensamstående mammor har verkligen ökat markant
* att det ska bli svalare
* att det snart är helg, och jag inte har V ensam 9 timmar om dagen utan möjlighet till avlastning
* att jag nog kommer att få tre barntittar-besök nästa vecka