Två steg fram och ett tillbaka

Sen sist så har vi haft en halvbra dag, med en halvskrikig bebis och en rätt lång sömnperiod på eftermiddagen (i fredags), när jag för att hålla honom lugn valsade runt i lägenheten med honom på armen, sjöng små sånger, höll långa monologer, placerade honom på mage och på så sätt lyckades avstyra konstant amning (det blev nog nån gång i timmen, bara) och en dag med en fridfull och sovande bebis som accepterade att vara på stan i flera timmar och sova i vagnen. Och igår så var vi tillbaka på torsdagens nivå, med den skillnaden att maken var hemma.

Bara amning som hjälper, och det hjälper bara för stunden. Maken kan trösta genom att bära omkring V, men jag kan inte trösta på NÅGOT sätt som inte involverar mina bröst. Mot kvällen var vi alla tre helt slut, men V var inte sugen på att sova, eftersom hungern (eller något annat) drev honom att vråla starkare och starkare. Jag började till slut gråta igen, eftersom jag bara ville hålla om honom och trösta honom, men han totalt nobbade alla mina försök och lyckades klämma i med ett par extra decibel om jag inte knäppte upp BHn.

Jag kan inte trösta mitt barn! Vad är jag för mamma egentligen? Han hatar mig!

Japp, så tänker man i den situationen. Är det underligt att man gråter? Man undrar varför man inte har nån mjölk, och om det nu verkligen är så att han är hungrig..? Har han en "period" då han ska ta ett "utvecklingssprång"? Eller växer han extra mycket?

Om han hade varit ett fridfullt barn till att börja med så hade det kanske gått att ta mer med ro. Då hade det typiskt känts som en period. Men han har aldrig varit så fridfull. Ger man honom bröstet så äter han, oavsett tillfälle. Betyder det att han är konstant hungrig? Eller bara att han äter när tillfälle erbjuds? "Föräldrar lär sig sitt barns signaler snabbt" - pyttsan! Eller är "snabbt" kanske samma sak som "efter ett par månader"? Vad vill han egentligen?

Och idag, när han faktiskt har sovit i flera timmar redan nu innan lunch så tänker jag att jag borde ju vara glad, även om han inte är hungrig så vill han ligga hos MIG och ha MIN närhet och värme hela tiden.. men det är så svårt att tänka så när man precis avslutat en amning och han inte verkar det minsta nöjd. Jag tycker så synd om honom, och jag kan inte trösta.

Läste på nätet igår att bebisen då den är 2-3 veckor fattar att man oftast kommer och hjälper den då den skriker, så då börjar den skrika mer och mer, fram till 6-8 veckors ålder, då den fattar att den kan få uppmärksamhet om den visar andra känslor också, om den t ex ler och jollrar. Jag hoppas SÅ att det första leendet mot mamma kommer snart - det första riktiga, alltså.. för snart orkar jag inte bli skriken på mer, även om jag vet att det är det enda V är kapabel till nu.

Jag älskar vårt barn. Men det gör ont i mig när jag inte kan trösta honom.

Idag är jag glad över:
* att det är makens sista vecka på jobbet innan semestern
* att V lugnade ner sig innan sänggående i går kväll och sov hyfsat i natt, även om jag för första gången sen han kom faktiskt klev upp ur sängen för att sitta med honom framför TVn kl 3, då mjölken var slut och V ville ha mer och inte alls ville sova.
* att vädret har blivit mer svensk sommar - mulet och ca 20 grader
* att amnings-te skulle kunnat vara mycket äckligare
* att mjölken blir helt perfekt skummad i min nya mjölkskummarkanna