Vi hade barnvakt i helgen, eftersom vi var på galej. De tog prompt med V ut i vagnen "för det var ju så fint väder" och absolut, självklart så SOMNADE ungen! Utan protester. Jag och maken försökte igår. Protester. Ingen sömn. Men idag gav jag mig fan på att det skulle gå, stoppade in V i en fleecetröja, ner i vagnen och ut i villaområdet när han var härligt trött. Det var inte alls populärt. Efter 25 minuters promenad, där 20 minuter bestått av gråt och skrik vände jag surt tillbaka - men när jag för femtielfte gången stoppade i nappen startade jag även speldosan, och plötsligt hände det! Jag fick utöka promenaden till ytterligare 90 minuter, trots att jag var kissnödig.
Nu på eftermiddagen har V också somnat i sin säng, iofs väldigt assisterad av sin ömma moder, som sövde honom så gott som fullständigt, inte mindre än två gånger innan nedläggandet, och sedan la honom i sängen praktiskt taget sovande - men jag väljer att tro att han somnade den allra sista gnuttan i sängen alldeles själv. Där befinner han sig nu.
I övrigt har V börjat transportera sig på golvet. Inte så att han kryper. Eller ålar. Nej, han snurrar liksom. Med magen som nav bildar han ett litet hjul, där den ena handen skjuter på mer än den andra handen, och hans önskan om att komma framåt övergår ganska snabbt i ilska när han bara åker runt, runt, runt. Det är kul att titta på, i alla fall :) Och idag sa han ett klart och tydligt "ba!", men vägrade att upprepa det, trots mina desperata försök... Hans största intresse nu är annars att hoppa, hållen under armarna av någon ansvarsfull vuxen. Han gillar också sin bilderbok, han vet att man kan bläddra i den så att bilderna ändras, men det är inte alltid han lyckas. Oj, ilska igen! Han har fattat att även tidningar och andra böcker är bläddringsbara. Mycket spännande! Han är dessutom hela tiden oerhört intresserad av att titta på saker runt omkring. Snorsugen är spännande. Alla lampor är spännande. Knopparna på kökslådorna, pappas skägg, mammas näsa, fåglarna på gården, framsidan av en bok - allt detta kan få honom att nästan kasta sig ur famnen för att undersöka närmare. Han har börjat fatta att man kan plaska med handen i badvattnet, och att man kan använda ett decilitermått till att ösa i badkaret. Även om han inte föstått att man bara kan fylla vatten på den kupiga sidan :)
Annars då? Tja, här händer det inte mycket, men mer än vanligt i alla fall. Två kompisar, den ena med två barn var här i fredags. Galej i lördags, som sagt. Det var kul, även om min klänning satt bättre på den tiden då jag inte lagt på mig extra kilon på bröst och mage. Men det funkade. Även gårdagen funkade, trots de totalt tre timmarna som jag sov under natten mellan lördagen och söndagen. Jag fick sova ett par timmar till på förmiddagen, då maken vaknat. Sen såg vi Six Feet Under hela em. V var en mycket sympatisk bebis som också sov, eller accepterade att sitta i knä och fån-stirra på de spännande, rörliga bilderna på TVn. I morrn ska jag ta mig till öppna förskolan, trots att V fortfarande nyser sporadiskt. Han kan väl inte smitta längre, va? Han har ju nyst i två veckor nu. På onsdag är det föräldragruppsmöte, någon gång mellan torsdag och söndag ska jag träffa en kompis som kommer och hälsar på en annan väninna (hon är inte i stan så ofta), på lördag tror jag att jag ska ut och fika/äta med en av helgens barnvakter. Maken skall utomlands fredag-söndag em, och när han kommer hem dyker svärföräldrarna upp och hälsar på. Så som sagt, för en gångs skull verkar det faktiskt som om det händer nånting i mitt liv.
Idag är jag glad över:
* att jag inte fick gråtattacker och bebisabstinens trots att vi var borta från V i 11 timmar i lördags
* självförtroendeboosten som varje litet sömnframsteg ger
* att V verkar vara intresserad av att börja krypa
* att det fungerade bra när maken var borta förra veckan, så jag antagligen klarar helgen också
* att jag och en kompis bestämt att vi ska åka till Ullared nästa vecka. Kul att komma ut lite!
2009-09-21
2009-09-16
Midnatt råder, tyst det är i husen
... fast det är ju inte midnatt. Även om det känns så.
V har fortsatt att strula med sömnen och fått sova i vår säng. Jag hoppas verkligen inte att det är nåt han kommer att vänja sig vid supersnabbt. Och jag hoppas Verkligen att det har med ett eller annat utvecklingssprång/förkylningsdrama att göra. För såhär kan vi ju inte ha det. Jag är i halvdvala hela natten och har ingen aning om ifall V har ätit eller inte, eftersom han äter medan jag sover. Tror jag i alla fall. Vakna utvilad gör jag inte heller.
Nu har jag sövt honom och han har sovit i 35 minuter, maken är inte hemma. Låter lite som förra inlägget, eller hur? Men igår vaknade han efter en timme, och det är väl en överhängande risk att det upprepas idag. Vet inte om han somnar lättare när det bara är jag som är hemma, eller om det beror på att han har fått tre tupplurar idag på dagen. Ingen 1,5-timmars, dock. Men två dryga halvtimmar och en knapp.
Lustigt nog (med tanke på utvecklingssprången) har han varit ganska nöjd de senaste dagarna. Inte i söndags, men det kanske berodde mer på mig än på honom - maken var bakfull och jag var irriterad eftersom jag fick sköta tvätten och samtidigt försöka få V att vara hyfsat tyst för att maken skulle få sova. Enda anledningen till att det var värt besväret för makens skönhetssömn var att jag skulle iväg på eftermiddagen och inte ville lämna V hemma med en fullegubbe.
Igår var vi på BVC och vaccinerade V. Det var inte alls så traumatiskt som jag hade föreställt mig, och inte blev han dålig efteråt heller. Inga tecken på smärta, han var precis lika grinig som vanligt på kvällen. Maken gjorde ett hästjobb med sövningen, men det lyckades ju ändå inte speciellt bra. Inte alls hans fel, jag försökte också. Fast inte lika länge. Jag skulle ju söva själv idag. OCH i morgon. Eftersom maken är på annan ort för jobbets räkning, hastigt påkommet.
Snörvlet i Vs nos verkar vara på upphällningen. Han ska dock träffa två andra snoriga barn på fredag, så vi får väl se om det återkommer. Jag orkar inte hålla på att isolera oss från förkylningar - det är som ni alla förstått hemskt trist att sitta hemma själv med en bebis. Även om det är en mycket gullig bebis. Man tröttnar på att gå mellan spegeln, babygymmet och amningssoffan efter några timmar. Hade de haft feber hade jag kanske varit lite nojjigare. Men det har de inte. Och inte heller V, längre.
Vi såg en nyföding i helgen. Hon var lika stor (liten) som V var då han föddes, och OJ! så liten hon var. Alla som ser V och har egna barn säger "oj, man glömmer hur små de är i början" och ja, det stämmer. Han har vuxit 12 cm sen han föddes, och gått upp 2,3 kg. Tydligen ligger han perfekt på sina kurvor fortfarande, så jag har slutat noja över amningen nu. Nästan helt. Faktum är att jag ammar honom varannan timme av ren leda nu, för ofta visar han inga direkta hungertecken. Amningen ger mig möjlighet att få tid för mig själv, dvs se på TV eller läsa bok. Tragiskt att jag inte kan göra det någon annan gång under dagen, men så är det när man har ett barn som vägrar att sova själv. Även om han faktiskt i förrgår sov två hela halvtimmar i sin säng. Det GÅR tydligen att smyga ner honom i sängen halvsovande och sen inte släppa honom med armarna förrän han sover. Men det går inte speciellt ofta. Inte idag, t ex. Och han sover inte längre än en halvtimme i sängen om det är dagtid (för att det är ljust i rummet? Vem vet?)
Idag är jag glad över:
* Vs perfekta längd- och viktkurvor
* att maken var ledig hela em igår som kompensation för att han är borta fram till i övermorgon
* att det går att söva V. Ibland.
* att vädret tillåtit promenader med bärsele flera dagar i rad
* att jag får besök på fredag
V har fortsatt att strula med sömnen och fått sova i vår säng. Jag hoppas verkligen inte att det är nåt han kommer att vänja sig vid supersnabbt. Och jag hoppas Verkligen att det har med ett eller annat utvecklingssprång/förkylningsdrama att göra. För såhär kan vi ju inte ha det. Jag är i halvdvala hela natten och har ingen aning om ifall V har ätit eller inte, eftersom han äter medan jag sover. Tror jag i alla fall. Vakna utvilad gör jag inte heller.
Nu har jag sövt honom och han har sovit i 35 minuter, maken är inte hemma. Låter lite som förra inlägget, eller hur? Men igår vaknade han efter en timme, och det är väl en överhängande risk att det upprepas idag. Vet inte om han somnar lättare när det bara är jag som är hemma, eller om det beror på att han har fått tre tupplurar idag på dagen. Ingen 1,5-timmars, dock. Men två dryga halvtimmar och en knapp.
Lustigt nog (med tanke på utvecklingssprången) har han varit ganska nöjd de senaste dagarna. Inte i söndags, men det kanske berodde mer på mig än på honom - maken var bakfull och jag var irriterad eftersom jag fick sköta tvätten och samtidigt försöka få V att vara hyfsat tyst för att maken skulle få sova. Enda anledningen till att det var värt besväret för makens skönhetssömn var att jag skulle iväg på eftermiddagen och inte ville lämna V hemma med en fullegubbe.
Igår var vi på BVC och vaccinerade V. Det var inte alls så traumatiskt som jag hade föreställt mig, och inte blev han dålig efteråt heller. Inga tecken på smärta, han var precis lika grinig som vanligt på kvällen. Maken gjorde ett hästjobb med sövningen, men det lyckades ju ändå inte speciellt bra. Inte alls hans fel, jag försökte också. Fast inte lika länge. Jag skulle ju söva själv idag. OCH i morgon. Eftersom maken är på annan ort för jobbets räkning, hastigt påkommet.
Snörvlet i Vs nos verkar vara på upphällningen. Han ska dock träffa två andra snoriga barn på fredag, så vi får väl se om det återkommer. Jag orkar inte hålla på att isolera oss från förkylningar - det är som ni alla förstått hemskt trist att sitta hemma själv med en bebis. Även om det är en mycket gullig bebis. Man tröttnar på att gå mellan spegeln, babygymmet och amningssoffan efter några timmar. Hade de haft feber hade jag kanske varit lite nojjigare. Men det har de inte. Och inte heller V, längre.
Vi såg en nyföding i helgen. Hon var lika stor (liten) som V var då han föddes, och OJ! så liten hon var. Alla som ser V och har egna barn säger "oj, man glömmer hur små de är i början" och ja, det stämmer. Han har vuxit 12 cm sen han föddes, och gått upp 2,3 kg. Tydligen ligger han perfekt på sina kurvor fortfarande, så jag har slutat noja över amningen nu. Nästan helt. Faktum är att jag ammar honom varannan timme av ren leda nu, för ofta visar han inga direkta hungertecken. Amningen ger mig möjlighet att få tid för mig själv, dvs se på TV eller läsa bok. Tragiskt att jag inte kan göra det någon annan gång under dagen, men så är det när man har ett barn som vägrar att sova själv. Även om han faktiskt i förrgår sov två hela halvtimmar i sin säng. Det GÅR tydligen att smyga ner honom i sängen halvsovande och sen inte släppa honom med armarna förrän han sover. Men det går inte speciellt ofta. Inte idag, t ex. Och han sover inte längre än en halvtimme i sängen om det är dagtid (för att det är ljust i rummet? Vem vet?)
Idag är jag glad över:
* Vs perfekta längd- och viktkurvor
* att maken var ledig hela em igår som kompensation för att han är borta fram till i övermorgon
* att det går att söva V. Ibland.
* att vädret tillåtit promenader med bärsele flera dagar i rad
* att jag får besök på fredag
2009-09-12
Fler tankar om bebissömn
Maken är på galej ikväll, så jag har stolt sövt V alldeles själv. Det skulle inte ha varit en bedrift för tre veckor sen, men just nu är det ju det. Jag fick amma i en halvtimme och bära i en halvtimme, men nu har han sovit i 45 minuter. Jag håller tummarna för att han fortsätter ett bra tag till. Men eftersom han nu faktiskt har blivit ganska snörvlig så är det helt i sin ordning om han vaknar och behöver snorsug och näsdroppar. Jag har hellre en vaken bebis än en bebis som har svårt att andas.
Igår fick vi ge upp att ha honom i sin egen säng efter att han vaknat tre gånger (som max sov han en halvtimme), och jag fick gå och lägga mig med honom i dubbelsängen och amma honom till sömns i liggande läge medan maken underhöll vår gäst för kvällen. Det var en av makens kompisar, så det föll sig helt naturligt att jag tog sövandet. Jag var ganska trött själv, och eftersom V sov extremt oroligt så är jag glad att jag tog tillfället i akt och la oss tidigt. Natten bjöd på ett par tvåtimmars sömnintervaller, och sen var det allt mellan 2 och 10 minuter i sträck som vi sov, jag och min älskade son. Stackars liten. Och när han snörvlar som värst häller mamma koksaltlösning i näsan också. Fy!
Jag är ganska sugen på att gå och lägga mig tidigt idag också, faktiskt. Av oklar anledning gillar jag inte att V sover i ett annat rum än där jag befinner mig. Jag vet inte riktigt vad jag tror ska hända, kanske att han vaknar lite extra mycket om ingen är där på minuten då han börjar gnälla? Jag sitter hur som helst på nålar när jag är ensam med honom och han sover.
Idag har jag varit på IKEA med ett par kompisar. V fick åka bärsele och somnade lyckligtvis. De senaste dagarna har han fått minst en långpromenad i sele, eftersom jag läst att bebisar behöver sova minst 1,5 timmar i sträck för att det ska "räknas". Så nu ska jag försöka starta projektet "somna utan hjälp" på dagarna. Dvs, V skall somna i sin egen säng, inte när jag bär eller ammar honom. Jag har på känn att jag inte kommer att tycka att det är värt besväret. Teorin är i alla fall att om han somnar i sängen så har han lättare att somna om i sängen om han vaknar efter Den Magiska Halvtimmen. Inget jaghar hittat på själv, det finns tydligen en vetenskaplig förklaring bakom detta. Om han somnar på ett ställe och vaknar på samma ställe igen så somnar han om, men somnar han på ett ställe och vaknar nån annanstans är det obehagligt, och han börjar gråta. Tja, kanske. Vi får väl se om jag lyckas. Det känns som ett mycket svårt projekt, eftersom V oftast blir klarvaken så fort man lägger ner honom, även om han faktiskt sover på riktigt. Sover han INTE när man lägger ner honom (men är trött) blir han mycket, mycket arg. Men jag ska verkligen försöka följa de instruktioner som finns till punkt och pricka och vara envis och konsekvent. Försöka.
Idag är jag glad över:
* att V är pigg trots sin snuva
* att jag fick duscha länge och omsorgsfullt i morse medan maken lekte med vår son
* IKEA-besöket, som resulterade i en första-förband-kudde
* att det finns folk som har barn som sover betydligt sämre än V
* Vs underbara leenden som fyras av när man sjunger för honom eller leker med honom
Igår fick vi ge upp att ha honom i sin egen säng efter att han vaknat tre gånger (som max sov han en halvtimme), och jag fick gå och lägga mig med honom i dubbelsängen och amma honom till sömns i liggande läge medan maken underhöll vår gäst för kvällen. Det var en av makens kompisar, så det föll sig helt naturligt att jag tog sövandet. Jag var ganska trött själv, och eftersom V sov extremt oroligt så är jag glad att jag tog tillfället i akt och la oss tidigt. Natten bjöd på ett par tvåtimmars sömnintervaller, och sen var det allt mellan 2 och 10 minuter i sträck som vi sov, jag och min älskade son. Stackars liten. Och när han snörvlar som värst häller mamma koksaltlösning i näsan också. Fy!
Jag är ganska sugen på att gå och lägga mig tidigt idag också, faktiskt. Av oklar anledning gillar jag inte att V sover i ett annat rum än där jag befinner mig. Jag vet inte riktigt vad jag tror ska hända, kanske att han vaknar lite extra mycket om ingen är där på minuten då han börjar gnälla? Jag sitter hur som helst på nålar när jag är ensam med honom och han sover.
Idag har jag varit på IKEA med ett par kompisar. V fick åka bärsele och somnade lyckligtvis. De senaste dagarna har han fått minst en långpromenad i sele, eftersom jag läst att bebisar behöver sova minst 1,5 timmar i sträck för att det ska "räknas". Så nu ska jag försöka starta projektet "somna utan hjälp" på dagarna. Dvs, V skall somna i sin egen säng, inte när jag bär eller ammar honom. Jag har på känn att jag inte kommer att tycka att det är värt besväret. Teorin är i alla fall att om han somnar i sängen så har han lättare att somna om i sängen om han vaknar efter Den Magiska Halvtimmen. Inget jaghar hittat på själv, det finns tydligen en vetenskaplig förklaring bakom detta. Om han somnar på ett ställe och vaknar på samma ställe igen så somnar han om, men somnar han på ett ställe och vaknar nån annanstans är det obehagligt, och han börjar gråta. Tja, kanske. Vi får väl se om jag lyckas. Det känns som ett mycket svårt projekt, eftersom V oftast blir klarvaken så fort man lägger ner honom, även om han faktiskt sover på riktigt. Sover han INTE när man lägger ner honom (men är trött) blir han mycket, mycket arg. Men jag ska verkligen försöka följa de instruktioner som finns till punkt och pricka och vara envis och konsekvent. Försöka.
Idag är jag glad över:
* att V är pigg trots sin snuva
* att jag fick duscha länge och omsorgsfullt i morse medan maken lekte med vår son
* IKEA-besöket, som resulterade i en första-förband-kudde
* att det finns folk som har barn som sover betydligt sämre än V
* Vs underbara leenden som fyras av när man sjunger för honom eller leker med honom
2009-09-08
Utvecklingssprång?
Ja, inte vet jag om de faktiskt finns eller om det bara är en klen tröst att klamra sig fast i - men när bebisen är 15 veckor kan man förvänta sig att den blir kinkigare - om den inte är född ett par veckor för sent. För då är det när den är 13 veckor. Gissa vem som är 13 veckor?
Maken försöker söva V just nu. Han, som tidigare somnade så fort man ammade honom i sovrummet, har nu börjat släppa bröstet när han är mätt i stället för att somna. Han har hittills somnat efter varje nattamning, men vi får väl se hur det går i natt. Om han somnar alls, vill säga. Igår kunde han sövas med tutte. Idag är det tydligen bära som gäller. Liksom i förrgår. Och såhär sent har han inte somnat på flera veckor. Han klamrar sig fast vid den vakna världen med näbbar och klor. På dagarna sover han i min famn, 2*30 minuter. Kanske i dubbelsängen, om jag liksom omsluter honom med min kropp.
Dessutom är han sjuk, stackars lilla plytet. Inte för att han själv vet om det än, för det är hittills en väldigt snäll förkylning, lite feber, lite hosta, lite snuva. Tillräckligt sjuk för att inte få träffa andra barn, dock. Farväl, alla aktiviteter den här veckan. Vaccinationen som skulle inträffat i övermorgon blir flyttad till tisdag nästa vecka. Den dagen ska jag dessutom till jobbet för lönesamtal. Och maken är inte i stan, så ingen avlastning i sikte. Det låter nåt, det!
Nåja, anledningen till att jag inte skriver speciellt ofta är alltså att jag och V sitter ihop under dagarna. Idag fick jag inte lämna hans sida för mer än 2 minuter åt gången, max en meter bort fick jag vara. Jag hann med att äta frukost, äta lunch, dricka kaffe, diska en kastrull, duscha, gå på toaletten - och INGET annat. Men som sagt - det är väl en fas som bara ska passera. Sen ska han (enligt litteraturen) kunna leka själv så envetet att man kommer att sakna att känna sig behövd. Vi får väl se. Det är inte förrän om fem veckor, i vilket fall som helst.
Lill-fisen har fyllt tre månader, igår var den stora dagen. Han fick en lekbåge till babysittern, och han är omväxlande fascinerad och rasande på den. Å andra sidan har han idag också varit rasande på babygymmet. Faktiskt på det mesta som inte har varit mamma eller pappa som leker med honom eller bär runt honom. Eller matar.
Hoppas att det är fint väder i morgon. Lagom fint. Då ska jag försöka gå ut på promenad med bärselen - efter 30 minuter brukar sömnigheten ta överhanden och V slocknar. Vagnen fungerar just nu om möjligt ännu sämre än vanligt, trots att jag tagit bort liggdelen och spänner fast V så han liknar en mycket liten fallskärmshoppare. Teorin var att han hellre vill se sig omkring, men nu vill han ju inte vara nån annanstans än i famnen, eller åtminstone ha konstant ögonkontakt och helst också kroppskontakt. Ingen vagn, alltså.
Nya färdigheter - nja.. han har en gång lyckats flytta en penna från ena handen till den andra. Och gillar att fingra på saker, och sedan tankfullt stoppa dem i munnen. Men han greppar fortfarande inte så precist som han snart kommer att kunna göra. Han gillar att stå upp, och alla fysiska lekar, som flyga flygplan och Prästens lilla kråka är poppis. Pratet är fortfarande lite "ääää", men han har kommit på att man kan gurgla, och låter som en liten radioapparat inställd på fel frekvens allt som oftast. Emellanåt tjuter han mycket kvittrande. Hans tidigare förnöjsamhet i magläge visade sig vara mycket kortvarig, och nu blir han så frustrerad av att ligga på mage mer än 3 minuter i sträck att man måste amma honom efter att ha utsatt honom för denna skymf. Han gallskriker även efter att man tagit upp honom och burit omkring på honom. Möjligen försöker han krypa eller vända sig från mage till rygg, men det går i så fall väldigt dåligt. Mest ser det ut som om han försöker balansera enbart på buken, medan han lyfter huvud, armar och ben upp i luften. Fallskärmshoppare igen. Bajsandet verkar ta på krafterna nuförtiden. Det inträffar oftast inte mer än 2 ggr per dag, men ackompanjeras av grymtanden och pustanden.
Min gravida väninna har nu slutat vara gravid och övergått till att vara mamma till en lite tös. Vi skulle egentligen träffat dem på lördag, men om V inte är host- och feberfri innan helgen så kan man ju inte ta med honom till en liten nyföding. Maken ska ut på galej lördag eftermiddag och kväll, och jag ser moloket framför mig en ensam lördag med en kinkig unge, som är förkyld och mitt inne i en komplicerad, mental process som gör honom förvirrad och klängig. Men det fixar väl jag! Om jag bara får sova ordentligt innan.
Idag är jag glad över:
* att Vs förkylning ännu så länge är väldigt snäll och tär mer på mig, rent socialt, än på honom
* att maken har börjat jobba 06:30-15 på dagarna, så att mina eftermiddagar blir kortare och vi får mer tid tillsammans som INTE går ut på att söva V
* att väninnans förlossning gick bra och hela familjen mår fint
* att V faktiskt verkar ha somnat under det att jag skrivit mitt inlägg
* att barn blir självständiga och klarar av att äta fast föda och sova hela nätter. Till slut.
Maken försöker söva V just nu. Han, som tidigare somnade så fort man ammade honom i sovrummet, har nu börjat släppa bröstet när han är mätt i stället för att somna. Han har hittills somnat efter varje nattamning, men vi får väl se hur det går i natt. Om han somnar alls, vill säga. Igår kunde han sövas med tutte. Idag är det tydligen bära som gäller. Liksom i förrgår. Och såhär sent har han inte somnat på flera veckor. Han klamrar sig fast vid den vakna världen med näbbar och klor. På dagarna sover han i min famn, 2*30 minuter. Kanske i dubbelsängen, om jag liksom omsluter honom med min kropp.
Dessutom är han sjuk, stackars lilla plytet. Inte för att han själv vet om det än, för det är hittills en väldigt snäll förkylning, lite feber, lite hosta, lite snuva. Tillräckligt sjuk för att inte få träffa andra barn, dock. Farväl, alla aktiviteter den här veckan. Vaccinationen som skulle inträffat i övermorgon blir flyttad till tisdag nästa vecka. Den dagen ska jag dessutom till jobbet för lönesamtal. Och maken är inte i stan, så ingen avlastning i sikte. Det låter nåt, det!
Nåja, anledningen till att jag inte skriver speciellt ofta är alltså att jag och V sitter ihop under dagarna. Idag fick jag inte lämna hans sida för mer än 2 minuter åt gången, max en meter bort fick jag vara. Jag hann med att äta frukost, äta lunch, dricka kaffe, diska en kastrull, duscha, gå på toaletten - och INGET annat. Men som sagt - det är väl en fas som bara ska passera. Sen ska han (enligt litteraturen) kunna leka själv så envetet att man kommer att sakna att känna sig behövd. Vi får väl se. Det är inte förrän om fem veckor, i vilket fall som helst.
Lill-fisen har fyllt tre månader, igår var den stora dagen. Han fick en lekbåge till babysittern, och han är omväxlande fascinerad och rasande på den. Å andra sidan har han idag också varit rasande på babygymmet. Faktiskt på det mesta som inte har varit mamma eller pappa som leker med honom eller bär runt honom. Eller matar.
Hoppas att det är fint väder i morgon. Lagom fint. Då ska jag försöka gå ut på promenad med bärselen - efter 30 minuter brukar sömnigheten ta överhanden och V slocknar. Vagnen fungerar just nu om möjligt ännu sämre än vanligt, trots att jag tagit bort liggdelen och spänner fast V så han liknar en mycket liten fallskärmshoppare. Teorin var att han hellre vill se sig omkring, men nu vill han ju inte vara nån annanstans än i famnen, eller åtminstone ha konstant ögonkontakt och helst också kroppskontakt. Ingen vagn, alltså.
Nya färdigheter - nja.. han har en gång lyckats flytta en penna från ena handen till den andra. Och gillar att fingra på saker, och sedan tankfullt stoppa dem i munnen. Men han greppar fortfarande inte så precist som han snart kommer att kunna göra. Han gillar att stå upp, och alla fysiska lekar, som flyga flygplan och Prästens lilla kråka är poppis. Pratet är fortfarande lite "ääää", men han har kommit på att man kan gurgla, och låter som en liten radioapparat inställd på fel frekvens allt som oftast. Emellanåt tjuter han mycket kvittrande. Hans tidigare förnöjsamhet i magläge visade sig vara mycket kortvarig, och nu blir han så frustrerad av att ligga på mage mer än 3 minuter i sträck att man måste amma honom efter att ha utsatt honom för denna skymf. Han gallskriker även efter att man tagit upp honom och burit omkring på honom. Möjligen försöker han krypa eller vända sig från mage till rygg, men det går i så fall väldigt dåligt. Mest ser det ut som om han försöker balansera enbart på buken, medan han lyfter huvud, armar och ben upp i luften. Fallskärmshoppare igen. Bajsandet verkar ta på krafterna nuförtiden. Det inträffar oftast inte mer än 2 ggr per dag, men ackompanjeras av grymtanden och pustanden.
Min gravida väninna har nu slutat vara gravid och övergått till att vara mamma till en lite tös. Vi skulle egentligen träffat dem på lördag, men om V inte är host- och feberfri innan helgen så kan man ju inte ta med honom till en liten nyföding. Maken ska ut på galej lördag eftermiddag och kväll, och jag ser moloket framför mig en ensam lördag med en kinkig unge, som är förkyld och mitt inne i en komplicerad, mental process som gör honom förvirrad och klängig. Men det fixar väl jag! Om jag bara får sova ordentligt innan.
Idag är jag glad över:
* att Vs förkylning ännu så länge är väldigt snäll och tär mer på mig, rent socialt, än på honom
* att maken har börjat jobba 06:30-15 på dagarna, så att mina eftermiddagar blir kortare och vi får mer tid tillsammans som INTE går ut på att söva V
* att väninnans förlossning gick bra och hela familjen mår fint
* att V faktiskt verkar ha somnat under det att jag skrivit mitt inlägg
* att barn blir självständiga och klarar av att äta fast föda och sova hela nätter. Till slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)