Midnatt råder, tyst det är i husen

... fast det är ju inte midnatt. Även om det känns så.

V har fortsatt att strula med sömnen och fått sova i vår säng. Jag hoppas verkligen inte att det är nåt han kommer att vänja sig vid supersnabbt. Och jag hoppas Verkligen att det har med ett eller annat utvecklingssprång/förkylningsdrama att göra. För såhär kan vi ju inte ha det. Jag är i halvdvala hela natten och har ingen aning om ifall V har ätit eller inte, eftersom han äter medan jag sover. Tror jag i alla fall. Vakna utvilad gör jag inte heller.

Nu har jag sövt honom och han har sovit i 35 minuter, maken är inte hemma. Låter lite som förra inlägget, eller hur? Men igår vaknade han efter en timme, och det är väl en överhängande risk att det upprepas idag. Vet inte om han somnar lättare när det bara är jag som är hemma, eller om det beror på att han har fått tre tupplurar idag på dagen. Ingen 1,5-timmars, dock. Men två dryga halvtimmar och en knapp.

Lustigt nog (med tanke på utvecklingssprången) har han varit ganska nöjd de senaste dagarna. Inte i söndags, men det kanske berodde mer på mig än på honom - maken var bakfull och jag var irriterad eftersom jag fick sköta tvätten och samtidigt försöka få V att vara hyfsat tyst för att maken skulle få sova. Enda anledningen till att det var värt besväret för makens skönhetssömn var att jag skulle iväg på eftermiddagen och inte ville lämna V hemma med en fullegubbe.

Igår var vi på BVC och vaccinerade V. Det var inte alls så traumatiskt som jag hade föreställt mig, och inte blev han dålig efteråt heller. Inga tecken på smärta, han var precis lika grinig som vanligt på kvällen. Maken gjorde ett hästjobb med sövningen, men det lyckades ju ändå inte speciellt bra. Inte alls hans fel, jag försökte också. Fast inte lika länge. Jag skulle ju söva själv idag. OCH i morgon. Eftersom maken är på annan ort för jobbets räkning, hastigt påkommet.

Snörvlet i Vs nos verkar vara på upphällningen. Han ska dock träffa två andra snoriga barn på fredag, så vi får väl se om det återkommer. Jag orkar inte hålla på att isolera oss från förkylningar - det är som ni alla förstått hemskt trist att sitta hemma själv med en bebis. Även om det är en mycket gullig bebis. Man tröttnar på att gå mellan spegeln, babygymmet och amningssoffan efter några timmar. Hade de haft feber hade jag kanske varit lite nojjigare. Men det har de inte. Och inte heller V, längre.

Vi såg en nyföding i helgen. Hon var lika stor (liten) som V var då han föddes, och OJ! så liten hon var. Alla som ser V och har egna barn säger "oj, man glömmer hur små de är i början" och ja, det stämmer. Han har vuxit 12 cm sen han föddes, och gått upp 2,3 kg. Tydligen ligger han perfekt på sina kurvor fortfarande, så jag har slutat noja över amningen nu. Nästan helt. Faktum är att jag ammar honom varannan timme av ren leda nu, för ofta visar han inga direkta hungertecken. Amningen ger mig möjlighet att få tid för mig själv, dvs se på TV eller läsa bok. Tragiskt att jag inte kan göra det någon annan gång under dagen, men så är det när man har ett barn som vägrar att sova själv. Även om han faktiskt i förrgår sov två hela halvtimmar i sin säng. Det GÅR tydligen att smyga ner honom i sängen halvsovande och sen inte släppa honom med armarna förrän han sover. Men det går inte speciellt ofta. Inte idag, t ex. Och han sover inte längre än en halvtimme i sängen om det är dagtid (för att det är ljust i rummet? Vem vet?)

Idag är jag glad över:
* Vs perfekta längd- och viktkurvor
* att maken var ledig hela em igår som kompensation för att han är borta fram till i övermorgon
* att det går att söva V. Ibland.
* att vädret tillåtit promenader med bärsele flera dagar i rad
* att jag får besök på fredag