Utvecklingssprång?

Ja, inte vet jag om de faktiskt finns eller om det bara är en klen tröst att klamra sig fast i - men när bebisen är 15 veckor kan man förvänta sig att den blir kinkigare - om den inte är född ett par veckor för sent. För då är det när den är 13 veckor. Gissa vem som är 13 veckor?

Maken försöker söva V just nu. Han, som tidigare somnade så fort man ammade honom i sovrummet, har nu börjat släppa bröstet när han är mätt i stället för att somna. Han har hittills somnat efter varje nattamning, men vi får väl se hur det går i natt. Om han somnar alls, vill säga. Igår kunde han sövas med tutte. Idag är det tydligen bära som gäller. Liksom i förrgår. Och såhär sent har han inte somnat på flera veckor. Han klamrar sig fast vid den vakna världen med näbbar och klor. På dagarna sover han i min famn, 2*30 minuter. Kanske i dubbelsängen, om jag liksom omsluter honom med min kropp.

Dessutom är han sjuk, stackars lilla plytet. Inte för att han själv vet om det än, för det är hittills en väldigt snäll förkylning, lite feber, lite hosta, lite snuva. Tillräckligt sjuk för att inte få träffa andra barn, dock. Farväl, alla aktiviteter den här veckan. Vaccinationen som skulle inträffat i övermorgon blir flyttad till tisdag nästa vecka. Den dagen ska jag dessutom till jobbet för lönesamtal. Och maken är inte i stan, så ingen avlastning i sikte. Det låter nåt, det!

Nåja, anledningen till att jag inte skriver speciellt ofta är alltså att jag och V sitter ihop under dagarna. Idag fick jag inte lämna hans sida för mer än 2 minuter åt gången, max en meter bort fick jag vara. Jag hann med att äta frukost, äta lunch, dricka kaffe, diska en kastrull, duscha, gå på toaletten - och INGET annat. Men som sagt - det är väl en fas som bara ska passera. Sen ska han (enligt litteraturen) kunna leka själv så envetet att man kommer att sakna att känna sig behövd. Vi får väl se. Det är inte förrän om fem veckor, i vilket fall som helst.

Lill-fisen har fyllt tre månader, igår var den stora dagen. Han fick en lekbåge till babysittern, och han är omväxlande fascinerad och rasande på den. Å andra sidan har han idag också varit rasande på babygymmet. Faktiskt på det mesta som inte har varit mamma eller pappa som leker med honom eller bär runt honom. Eller matar.

Hoppas att det är fint väder i morgon. Lagom fint. Då ska jag försöka gå ut på promenad med bärselen - efter 30 minuter brukar sömnigheten ta överhanden och V slocknar. Vagnen fungerar just nu om möjligt ännu sämre än vanligt, trots att jag tagit bort liggdelen och spänner fast V så han liknar en mycket liten fallskärmshoppare. Teorin var att han hellre vill se sig omkring, men nu vill han ju inte vara nån annanstans än i famnen, eller åtminstone ha konstant ögonkontakt och helst också kroppskontakt. Ingen vagn, alltså.

Nya färdigheter - nja.. han har en gång lyckats flytta en penna från ena handen till den andra. Och gillar att fingra på saker, och sedan tankfullt stoppa dem i munnen. Men han greppar fortfarande inte så precist som han snart kommer att kunna göra. Han gillar att stå upp, och alla fysiska lekar, som flyga flygplan och Prästens lilla kråka är poppis. Pratet är fortfarande lite "ääää", men han har kommit på att man kan gurgla, och låter som en liten radioapparat inställd på fel frekvens allt som oftast. Emellanåt tjuter han mycket kvittrande. Hans tidigare förnöjsamhet i magläge visade sig vara mycket kortvarig, och nu blir han så frustrerad av att ligga på mage mer än 3 minuter i sträck att man måste amma honom efter att ha utsatt honom för denna skymf. Han gallskriker även efter att man tagit upp honom och burit omkring på honom. Möjligen försöker han krypa eller vända sig från mage till rygg, men det går i så fall väldigt dåligt. Mest ser det ut som om han försöker balansera enbart på buken, medan han lyfter huvud, armar och ben upp i luften. Fallskärmshoppare igen. Bajsandet verkar ta på krafterna nuförtiden. Det inträffar oftast inte mer än 2 ggr per dag, men ackompanjeras av grymtanden och pustanden.

Min gravida väninna har nu slutat vara gravid och övergått till att vara mamma till en lite tös. Vi skulle egentligen träffat dem på lördag, men om V inte är host- och feberfri innan helgen så kan man ju inte ta med honom till en liten nyföding. Maken ska ut på galej lördag eftermiddag och kväll, och jag ser moloket framför mig en ensam lördag med en kinkig unge, som är förkyld och mitt inne i en komplicerad, mental process som gör honom förvirrad och klängig. Men det fixar väl jag! Om jag bara får sova ordentligt innan.

Idag är jag glad över:
* att Vs förkylning ännu så länge är väldigt snäll och tär mer på mig, rent socialt, än på honom
* att maken har börjat jobba 06:30-15 på dagarna, så att mina eftermiddagar blir kortare och vi får mer tid tillsammans som INTE går ut på att söva V
* att väninnans förlossning gick bra och hela familjen mår fint
* att V faktiskt verkar ha somnat under det att jag skrivit mitt inlägg
* att barn blir självständiga och klarar av att äta fast föda och sova hela nätter. Till slut.