Vi har städat och pyntat och tänt det första ljuset. Mysighetens årstid. Och regnet slår mot rutorna. Nog för att det är mysigt när det regnar också. Men inte så vintrigt.
Idag har jag varit på IKEA och handlat skålar och tallrikar till V. 12 kr för 6 skålar. Lagom dyrt.
Det här med tassandet börjar mer och mer övergå i nån slags tvåminutersmetod. Det går helt enkelt bättre om man lämnar spjälsängen ett tag. Jag stannar alltid i rummet, men spjälskyddet gör mig ju osynlig för V. Han skriker ilsket och sömnigt, men så länge han inte gråter kan jag hålla mig hårdhudad i nån minut, kanske lite drygt. Och när han får syn på mig igen försöker han omedelbart somna. Han vet ju vad det är vi förväntar oss av honom. Han blir bara så ARG när han inte somnar omgående. Det går dock bättre och bättre. Långsamt. Två steg fram och ett tillbaka som man brukar säga. Nu kan han ligga på sida och bita i sin snuttefilt i nån minut åt gången innan han blir ilsken.
Amning blir mindre och mindre intressant för V. När han är trött, och framförallt på nätterna, är det jättemysigt, men annars är han för otålig för att äta ordentligt. Jag har börjat ge honom ordentliga mellanmål och nu sätter han i sig en hel (liten) barnmatsburk till lunch. Dock inte hemlagad fisk. Fortfarande utlöser hemlagad fisk kväljningar. Men han verkar må bra i övrigt, så antagligen är det de "stora" bitarna som äcklar honom, och ingen hemsk fiskallergi. Nästa gång vi testar blir det stavmixer.
I morse fick jag sovmorgon! Kl 05:30 tog jag med mig täcke, kudde och öronproppar till bäddsoffan i källaren och sen sov jag gott i fyra timmar till. När jag vaknade hade maken precis gett V mat, och eftersom amning som sagt inte är speciellt intressant längre fick jag ha ont i tuttarna i några timmar innan V behagade äta så mycket att trycket lättade lite. Om jag tar upp V i dubbelsängen har jag tur ifall han somnar om och sover till 06:30. Sen är det stopp. Maken kan tydligen få honom att sova i flera timmar till. Jag tror inte att det beror på att vi gör olika, utan helt enkelt på att vi inte är mamma båda två.
Annars då? Tja, det har väl inte hänt så mycket. Det är så härligt att V nu kan roa sig själv på golvet uppåt en haltimme i sträck! Jag har svårt att minnas exakt hur jobbigt det var när han var mindre, men jag VET ju att det var hemskt. En promenad om dagen, i övrigt bara amma, amma, amma. Inte ens bära fungerade ju, jag luktade mjölk och det blev skrik och ett litet ansikte som dunkades mot min bröstkorg. Nuförtiden vet jag inte ens hur signalen för hungrig ser ut. Jag tror inte att V hinner bli så hungrig att han skriker nånsin. Vid minsta misstanke matar jag honom. Dagarna förra veckan såg ut ungefär såhär:
03:00: Ammar
05:30: Ammar, flyttar över V till dubbelsängen
06:30: Ammar. Går upp, byter blöja, rena kläder. Jag duschar och äter frukost, V leker på golvet
08:00: V somnar i famnen, sover 30 minuter med mig i sängen
08:30: Vi vaknar. Kaffe till mig. Lek till V.
09:30: Ammar, och så får V mellis i form av gröt
10:00: Lek och skoj, kanske en promenad.
12:00: V sover igen, i 30 minuter.
12:30: Lunch för V, ammar efter maten.
13:00: Inomhusaktiviteter, öppen förskola eller promenad.
15:00: Ny tupplur
15:30: V vaknar och får äta, finns det mycket mjölk så blir det bara tutte, annars lite frukt också
16:00: Vi väntar på att maken ska komma hem och ser på Project Runway. Nu är V inte på sitt bästa humör.
17:00: Maken kommer hem.
17:30: Ammar, sen middag för oss och en portion gröt med frukt-/bärmos till V.
18:00: V badar, får massage, vi läser bok, sjunger sång och sen är det tass-dags.
19:00: V somnar under protest
22:00: Vi väcker V, ammar och ger ersättning.
Jollrandet fortsätter. Mest när V är trött, men även annars. "Mammummm" och "Bababapaba". Ibland jollrar han tyst. Man ser att munnen rör sig, och han pustar ur sig några viskade "b" och "p", men inga vokaler mellan konsonanterna. Bara öppen mun. Mycket gulligt!
Jag står inför en ny ensam natt, maken tog tåget till nån mellanstor svensk stad för jobbets räkning vid 18-tiden ikväll. Jag funderar på om jag ska orka se början av Troja eller om det finns nåt annat som är bättre att slötitta på. Det är dock definitivt slötitta jag tänker göra. God natt!
Idag är jag glad över:
* att maken också svin-vaccinerat sig, trots sin skepsis mot sprutor
* babyvakten som möjliggjorde en orgie i ost och kex med våra vänner i vår källare förra helgen
* adventsmyset som nystädade golv, röda gardiner och dämpad belysning från stakar och stjärnor ger
* att jag kommit igång med träningen igen
* att V inte är lättväckt när han väl sover - utom ifall glassbilen kommer och stör honom. Nyss smög jag in och tittade till honom. Han snusar fridfullt. Mammas gullunge!
2009-11-29
2009-11-25
Kura skymning
... eller kanske kura hela dagen. För med det väder vi har just nu så är det skymning hela vägen från gryning till skymning. Jag sticker inte ut näsan om jag inte måste. Då blir näsan blöt. Stackars V får ingen frisk luft. Jag är en dålig mamma!
Mitt stick i armen blev en vecka försenat, eftersom VC valde att inte vaccinera oss över 30 på hela förra veckan. Men nu är jag vederbörligen stucken, och får vänta i knappt två veckor på att bli immun.
V fick sina 5-månaderssprutor i går. De skulle stuckits i honom förra veckan, men då hade han hosta och vi avvaktade. Han har fortfarande hosta, men tydligen vet man efter ett visst antal dagar att det inte kommer att bli en hemsk influensaförkylnig av det, och då kan man vaccinera. Han var lite grinig igår, och idag också. Men vem är inte det när det regnar ute? Idag hade han dessutom lite feber, hela 38,1 grader.
Jag känner att mjölken håller på att sina, så jag försöker få V att äta lite mera "riktig" mat (kletiga pureer). Nu klämmer han i sig ca en halv liten barnmatsburk, vilket inte är så imponerande. Gröt går bättre, men det är han ju mer van vid också. Man märker snabbt att magen jobbar lite annorlunda med mat än med mjölk. Framförallt jobbar V hårdare med att få ur sig det som ska ut. Om man säger så.
Det har kommit en tand till. Så nu sitter det två små vassa där nere i munnen. Än verkar han inte ha börjat bita i sina nappar, men det kanske ändå snart är dags för honom att sluta med napp. Jag vet inte, det är så bekvämt när han ska sova på dagarna. Och åka vagn. Och åka bil. Och träffa folk.
Hur går det med krypandet då? Framåt. Ibland kommer V upp på alla fyra och står och gungar. Men det är inte alltför ofta. Däremot ställer han sig väldigt ofta på raka armar och lyfter magen från golvet. Fast oftast ligger fortfarande blöjan i backen :)
På söndag är det första advent. Jag fuskar och dricker glögg redan nu. Men glögg är inte så mycket fusk. Inte pepparkakor heller. Så länge man inte sätter upp pyntet i förväg!
Natten till idag hade maken barnansvaret. Jag sov i källaren, efter att vår BVC-sköterska påpekat att det inte är nyttigt att inte få sova mer än fyra timmar i sträck i flera månader. Och vad hände då? Jo, plytet vaknade inte för mat mellan 02 och 04 som han brukar. MAKEN vaknade dock, 04:30 var HAN jättehungrig och gick upp och åt macka. Detta väckte mig, och jag gick och la mig i sovrummet efterom maken stiger upp 05:30 och jag ju ändå hade vaknat. Jag frågade hur det gått med matandet och fick veta att det inte blivit nåt matande. Och DÅ vaknade lillkillen och ville ha käk. Sen kunde jag inte somna om. Så det blev 6 timamrs sömn i natt. Men de var sammanhängande, i alla fall. Hurra! Jag vet inte om hans långsovning berodde på att han var däckad efter vaccineringen, eller om han vaknat och gnällt vid 02, fast maken inte vaknar av gnäll - och sen helt enkelt somnat om. Jag orkar aldrig vänta på att han ska börja skrika på allvar på natten, så efter 2 minuters gnällande tar jag honom och matar honom. Han kanske inte alls vill äta? Utan bara sova? Vi får väl se i natt...
Nu gissar jag på att han vaknar snart, eftersom han sovit sin halvtimme. Dags att korr-läsa och runda av inlägget, alltså.
Idag är jag glad över
* att adventspyntandet närmar sig - då blir det lite mindre dystert
* min vaccination, som inte gett några men utom lite ont i armen
* att V klarar sig själv (så länge jag är i rummet) så lång tid i sträck nu - säkert flera halvtimmar om dagen!
* att det finns TV på dagen, även om utbudet är... sådär
* att jag får gå på jobbets julfest - barnvakt fixad!
Mitt stick i armen blev en vecka försenat, eftersom VC valde att inte vaccinera oss över 30 på hela förra veckan. Men nu är jag vederbörligen stucken, och får vänta i knappt två veckor på att bli immun.
V fick sina 5-månaderssprutor i går. De skulle stuckits i honom förra veckan, men då hade han hosta och vi avvaktade. Han har fortfarande hosta, men tydligen vet man efter ett visst antal dagar att det inte kommer att bli en hemsk influensaförkylnig av det, och då kan man vaccinera. Han var lite grinig igår, och idag också. Men vem är inte det när det regnar ute? Idag hade han dessutom lite feber, hela 38,1 grader.
Jag känner att mjölken håller på att sina, så jag försöker få V att äta lite mera "riktig" mat (kletiga pureer). Nu klämmer han i sig ca en halv liten barnmatsburk, vilket inte är så imponerande. Gröt går bättre, men det är han ju mer van vid också. Man märker snabbt att magen jobbar lite annorlunda med mat än med mjölk. Framförallt jobbar V hårdare med att få ur sig det som ska ut. Om man säger så.
Det har kommit en tand till. Så nu sitter det två små vassa där nere i munnen. Än verkar han inte ha börjat bita i sina nappar, men det kanske ändå snart är dags för honom att sluta med napp. Jag vet inte, det är så bekvämt när han ska sova på dagarna. Och åka vagn. Och åka bil. Och träffa folk.
Hur går det med krypandet då? Framåt. Ibland kommer V upp på alla fyra och står och gungar. Men det är inte alltför ofta. Däremot ställer han sig väldigt ofta på raka armar och lyfter magen från golvet. Fast oftast ligger fortfarande blöjan i backen :)
På söndag är det första advent. Jag fuskar och dricker glögg redan nu. Men glögg är inte så mycket fusk. Inte pepparkakor heller. Så länge man inte sätter upp pyntet i förväg!
Natten till idag hade maken barnansvaret. Jag sov i källaren, efter att vår BVC-sköterska påpekat att det inte är nyttigt att inte få sova mer än fyra timmar i sträck i flera månader. Och vad hände då? Jo, plytet vaknade inte för mat mellan 02 och 04 som han brukar. MAKEN vaknade dock, 04:30 var HAN jättehungrig och gick upp och åt macka. Detta väckte mig, och jag gick och la mig i sovrummet efterom maken stiger upp 05:30 och jag ju ändå hade vaknat. Jag frågade hur det gått med matandet och fick veta att det inte blivit nåt matande. Och DÅ vaknade lillkillen och ville ha käk. Sen kunde jag inte somna om. Så det blev 6 timamrs sömn i natt. Men de var sammanhängande, i alla fall. Hurra! Jag vet inte om hans långsovning berodde på att han var däckad efter vaccineringen, eller om han vaknat och gnällt vid 02, fast maken inte vaknar av gnäll - och sen helt enkelt somnat om. Jag orkar aldrig vänta på att han ska börja skrika på allvar på natten, så efter 2 minuters gnällande tar jag honom och matar honom. Han kanske inte alls vill äta? Utan bara sova? Vi får väl se i natt...
Nu gissar jag på att han vaknar snart, eftersom han sovit sin halvtimme. Dags att korr-läsa och runda av inlägget, alltså.
Idag är jag glad över
* att adventspyntandet närmar sig - då blir det lite mindre dystert
* min vaccination, som inte gett några men utom lite ont i armen
* att V klarar sig själv (så länge jag är i rummet) så lång tid i sträck nu - säkert flera halvtimmar om dagen!
* att det finns TV på dagen, även om utbudet är... sådär
* att jag får gå på jobbets julfest - barnvakt fixad!
2009-11-15
Bissing
Lilla plytet har fått sin första tand! Ingen extra gnällighet, löst bajs eller feber förebådade detta, utan i förrgår när jag stoppade in en sked mosad avokado i hans mun klickade det liksom till då skeden mötte gommen - och där var den, i underkäken. Som en mycket liten, mycket vass nagel. Knappt synlig för blotta ögat, men ack så kännbar för blottade fingrar. Tur att tungan är i vägen när han ammar. Nu undrar jag när den skall börja borstas... men vi ska till BVC på torsdag för vaccinationsomgång 2 (inte svinisen, utan den "vanliga" vaccinationen) och då får jag väl komma ihåg att fråga.
Jag har köpt en babyvakt. Eller snarare, fått en babyvakt inhandlad och sedan betalt pengar till den snälla kompis som köpte den. Egentligen är det såklart fånigt, eftersom vi inte direkt bor i en herrgård utan har sovrummet precis invid vardagsrummet och köket, men till slut insåg jag att min märkliga skräck för att inte höra V om han börjar skrika inte ger med sig, och den skräcken innebär att vi i princip aldrig kan ha nån volym på TVn eller stereon på kvällarna. NÅN volym alltså. Man hör knappt vad som sägs. Och V vaknar inte av höga ljud. Nej, det är bara för att jag tror att jag inte ska höra honom som det pratas och spelas med små bokstäver och noter på kvällarna. Men no more gemener! Nu är TVn på normalvolym och jag befinner mig i ett rum som inte ens angränsar till sovrummet, eftersom föräldraenheten står precis bredvid mig på skrivbordet. Lite läskigt känns det allt fortfarande, men vi har haft en knapp vecka på oss att konstatera att apparaten fungerar alldeles utmärkt - man hör V bättre nu än innan. Inte ens barngråten i TV-reklamen för Alvedon (där en bebis gråter i sin spjälsäng och hans storebror med chockerande träffsäkerhet kastar in sin egen napp i bebisens mun) får mig att rusa in i sovrummet - för det gråts inte här på skrivbordet, och då gråts det inte i sovrummet heller.
Jag tänker mig i alla fall att det kan finnas en realistisk och normal anledning att använda babyvakten senare, då V får ett eget rum. Eller när vi är i stugan i sommar och kanske vill sitta ute på kvällen medan V ligger och snusar i en myggfri stuga.
Apropå snusandet så har vi nu tagit steget ut i avgrunden och börjat tvinga V att somna i sin egen säng. Tvinga var ordet, sa Bull. För populärt är det rakt inte. Jag är inget fan av femminutersmetoden, så vi tassar honom i stället. Då får man sitta bredvid sängen och vara anträffbar och trösta med klapp och i värsta fall famn när sömnen blir för läskigt påträngande. Så länge han somnar utan att man klappar eller håller honom så lär han sig. Sägs det. Vi har hållit på i en vecka, och jag kan väl inte påstå att det har gått lättare och lättare för varje dag, men generellt så har vi nog rört oss åt rätt håll. Fast det är långt kvar till "Godnatt"-släckalampan-stängadörren-Vsomnarensam. Observera dock att jag inte klagar! Min rygg sjunger jubelsånger (rena Halleluja-körer, faktiskt) över att slippa vanka omkring i ett mörkt rum med en bebis som i 9 fall av 10 ÄNDÅ skriker i protest (fast inte under lika lång tid), lägga ner, ta upp, lägga ner, ta upp, repeat into fade... Fast det är klart. När man låter honom somna själv gråter han ibland med riktiga, ledsna tårar. Inte ofta, men det händer. Då hugger det i hjärteroten. Stackars rädda lillen! Vem ska trösta knyttet? Tydligen inte mamma, i alla fall. För famnen töstar ack så temporärt när man inte vill ligga själv i sin säng.
Jag funderar på om jag ska försöka få till ett stick i armen i morgon. Mot "Den nya influensan". Här börjar nämligen vaccinationen av friska vuxna under 40 i morgon. Och vaccinet kommer inte att räcka, sägs det. Det är såklart sjukt trist att köa, men de har ett nummersystem och är det lång väntetid så kan ju jag gå hem med min kölapp under nån timme. Jag bor trots allt mindre än fem minuter från vårdcentralen, och har ingen vidare lust att vänta med V bland potentiella RS-virusbärare och svin. Eller så orkar jag inte ens försöka. Vi får se. Jag tittar nog förbi vårdcentralen, i alla fall.
Idag har maken tagit hand om V medan jag lyxade till det med hotellfrukost och relaxbad tillsammans med två väninnor. Jättehärligt, även om frukosten väl inte var den absolut bästa i stan. Jag tror dock tvåbarnsmamman i sällskapet njöt mest, hon har nog inte varit ifrån familjen så lång tid i sträck sen yngsta dottern föddes i slutet av mars. När jag kom hem med läckande bröst och nåt religiöst i blicken sov V sitt första långpass på flera månader. Maken hade tassat honom till sömns även på dagen, och det kanske berodde på det (man blir ju ganska trött av att gråta sig till sömns). Eller på nåt annat. En och en halv timme blev det, och sen var han en mycket godmodig bebis i flera timmar.
V har nu börjat fundera på allvar på det här med krypandet. Han reser sig upp på armarna utan att glida bakåt och försöker få in knäna under kroppen. Det lyckas inte så bra, men ibland får han in det ena benet - och välter nästan av snedbelastningen. Balans är inte hans starka gren, så jag tror inte att han kommer att bli gymnast när han blir stor (eller när han blir typ 4 år - det är väl då man börjar?). Jag tränar honom lite på att sitta själv också, men även där är balansen lite av ett problem, tillsammans med intresset för saker som ligger utom räckhåll. Han sitter ett tag, får syn på nåt kul och kastar sig handlöst ditåt. Tur att mamma sitter med benen på var sin sida om honom så han inte slår i huvudet...
När jag tassade V till sömns för en knapp timme sen fantiserade jag om den stora, goda koppen varm choklad med vispgrädde som jag skulle unna mig själv senare. Tyvärr visade det sig att maken har kastat bort den kvarvarande vispade grädden som omsorgsfullt packeterades i bytta med lock efter gårdagens pannkakslunch. Sånt är livet! Nu ska jag ju ändå snart bli smärt och smidig, eftersom jag har börjat träna. Herregud, jag är lika vältränad som en urvriden disktrasa i nuläget. Det positiva är att det inte kan bli mycket sämre rent muskel- och konditionsmässigt om jag inte blir sängliggande. Hur som helst: Ingen vispgrädde = ingen choklad. Jag får väl ta en mugg chili-choklad-lättglögg. Ganska sliskigt, onekligen. Men inte mer sliskigt än varm choklad med grädde.
Idag är jag glad över:
* att jag har fått basta och bli skrubbad av en badtant, som iofs inte alls var en tant utan yngre än jag
* att jag vet vad maken ska få i julklapp - ska bara köpa det också
* att V, under protest, somnar själv
* att det finns hembakta bondkakor i en plåtlåda i brödskåpet (och snart i min mage)
* att vi ännu inte drabbats av nån hemsk influensa eller annan vinterrelaterad sjukdom
Jag har köpt en babyvakt. Eller snarare, fått en babyvakt inhandlad och sedan betalt pengar till den snälla kompis som köpte den. Egentligen är det såklart fånigt, eftersom vi inte direkt bor i en herrgård utan har sovrummet precis invid vardagsrummet och köket, men till slut insåg jag att min märkliga skräck för att inte höra V om han börjar skrika inte ger med sig, och den skräcken innebär att vi i princip aldrig kan ha nån volym på TVn eller stereon på kvällarna. NÅN volym alltså. Man hör knappt vad som sägs. Och V vaknar inte av höga ljud. Nej, det är bara för att jag tror att jag inte ska höra honom som det pratas och spelas med små bokstäver och noter på kvällarna. Men no more gemener! Nu är TVn på normalvolym och jag befinner mig i ett rum som inte ens angränsar till sovrummet, eftersom föräldraenheten står precis bredvid mig på skrivbordet. Lite läskigt känns det allt fortfarande, men vi har haft en knapp vecka på oss att konstatera att apparaten fungerar alldeles utmärkt - man hör V bättre nu än innan. Inte ens barngråten i TV-reklamen för Alvedon (där en bebis gråter i sin spjälsäng och hans storebror med chockerande träffsäkerhet kastar in sin egen napp i bebisens mun) får mig att rusa in i sovrummet - för det gråts inte här på skrivbordet, och då gråts det inte i sovrummet heller.
Jag tänker mig i alla fall att det kan finnas en realistisk och normal anledning att använda babyvakten senare, då V får ett eget rum. Eller när vi är i stugan i sommar och kanske vill sitta ute på kvällen medan V ligger och snusar i en myggfri stuga.
Apropå snusandet så har vi nu tagit steget ut i avgrunden och börjat tvinga V att somna i sin egen säng. Tvinga var ordet, sa Bull. För populärt är det rakt inte. Jag är inget fan av femminutersmetoden, så vi tassar honom i stället. Då får man sitta bredvid sängen och vara anträffbar och trösta med klapp och i värsta fall famn när sömnen blir för läskigt påträngande. Så länge han somnar utan att man klappar eller håller honom så lär han sig. Sägs det. Vi har hållit på i en vecka, och jag kan väl inte påstå att det har gått lättare och lättare för varje dag, men generellt så har vi nog rört oss åt rätt håll. Fast det är långt kvar till "Godnatt"-släckalampan-stängadörren-Vsomnarensam. Observera dock att jag inte klagar! Min rygg sjunger jubelsånger (rena Halleluja-körer, faktiskt) över att slippa vanka omkring i ett mörkt rum med en bebis som i 9 fall av 10 ÄNDÅ skriker i protest (fast inte under lika lång tid), lägga ner, ta upp, lägga ner, ta upp, repeat into fade... Fast det är klart. När man låter honom somna själv gråter han ibland med riktiga, ledsna tårar. Inte ofta, men det händer. Då hugger det i hjärteroten. Stackars rädda lillen! Vem ska trösta knyttet? Tydligen inte mamma, i alla fall. För famnen töstar ack så temporärt när man inte vill ligga själv i sin säng.
Jag funderar på om jag ska försöka få till ett stick i armen i morgon. Mot "Den nya influensan". Här börjar nämligen vaccinationen av friska vuxna under 40 i morgon. Och vaccinet kommer inte att räcka, sägs det. Det är såklart sjukt trist att köa, men de har ett nummersystem och är det lång väntetid så kan ju jag gå hem med min kölapp under nån timme. Jag bor trots allt mindre än fem minuter från vårdcentralen, och har ingen vidare lust att vänta med V bland potentiella RS-virusbärare och svin. Eller så orkar jag inte ens försöka. Vi får se. Jag tittar nog förbi vårdcentralen, i alla fall.
Idag har maken tagit hand om V medan jag lyxade till det med hotellfrukost och relaxbad tillsammans med två väninnor. Jättehärligt, även om frukosten väl inte var den absolut bästa i stan. Jag tror dock tvåbarnsmamman i sällskapet njöt mest, hon har nog inte varit ifrån familjen så lång tid i sträck sen yngsta dottern föddes i slutet av mars. När jag kom hem med läckande bröst och nåt religiöst i blicken sov V sitt första långpass på flera månader. Maken hade tassat honom till sömns även på dagen, och det kanske berodde på det (man blir ju ganska trött av att gråta sig till sömns). Eller på nåt annat. En och en halv timme blev det, och sen var han en mycket godmodig bebis i flera timmar.
V har nu börjat fundera på allvar på det här med krypandet. Han reser sig upp på armarna utan att glida bakåt och försöker få in knäna under kroppen. Det lyckas inte så bra, men ibland får han in det ena benet - och välter nästan av snedbelastningen. Balans är inte hans starka gren, så jag tror inte att han kommer att bli gymnast när han blir stor (eller när han blir typ 4 år - det är väl då man börjar?). Jag tränar honom lite på att sitta själv också, men även där är balansen lite av ett problem, tillsammans med intresset för saker som ligger utom räckhåll. Han sitter ett tag, får syn på nåt kul och kastar sig handlöst ditåt. Tur att mamma sitter med benen på var sin sida om honom så han inte slår i huvudet...
När jag tassade V till sömns för en knapp timme sen fantiserade jag om den stora, goda koppen varm choklad med vispgrädde som jag skulle unna mig själv senare. Tyvärr visade det sig att maken har kastat bort den kvarvarande vispade grädden som omsorgsfullt packeterades i bytta med lock efter gårdagens pannkakslunch. Sånt är livet! Nu ska jag ju ändå snart bli smärt och smidig, eftersom jag har börjat träna. Herregud, jag är lika vältränad som en urvriden disktrasa i nuläget. Det positiva är att det inte kan bli mycket sämre rent muskel- och konditionsmässigt om jag inte blir sängliggande. Hur som helst: Ingen vispgrädde = ingen choklad. Jag får väl ta en mugg chili-choklad-lättglögg. Ganska sliskigt, onekligen. Men inte mer sliskigt än varm choklad med grädde.
Idag är jag glad över:
* att jag har fått basta och bli skrubbad av en badtant, som iofs inte alls var en tant utan yngre än jag
* att jag vet vad maken ska få i julklapp - ska bara köpa det också
* att V, under protest, somnar själv
* att det finns hembakta bondkakor i en plåtlåda i brödskåpet (och snart i min mage)
* att vi ännu inte drabbats av nån hemsk influensa eller annan vinterrelaterad sjukdom
2009-11-03
Liten säl
Jag missade ju att skriva i förra inlägget att V har börjat ta sig framåt på golvet! Det kryps inte, men han klistrar sina små dregel-kletiga handflator mot parketten och drar sig fram på mage. Han har hållit på med detta i drygt två veckor nu, och börjar få upp farten (säkert två meter i minuten om han skulle ha ett incitament att ta sig två meter i sträck). Han jobbar hårt med att dra upp knäna under magen också, men det hjälper inte speciellt mycket än så länge. Man måste stå på armarna också för att kunna ta sig framåt med hjälp av benen. Än så länge har han inte riktigt greppat att han kan ta sig runt i rummet själv, utan siktar in sig på en leksak och krälar iväg till denna. Men rätt vad det är äter han väl damm från under soffan eller ramlar nedför trappen. Dags att barnsäkra snart. Min mamma tyckte att han såg ut som en liten säl där han sprattel-ålade på golvet. Jag vet inte var hon fick det ifrån, men det var gulligt. Nu har han genomgått flera olika djurarter. Apa t ex. Och säl, då.
Den lille rackaren bits också. Inga tänder i sikte, men han maler på med gommarna så det står härliga till. Mindre dregel, konstigt nog. Men dags att skaffa bitring, kanske. Just nu biter han på alla sina mjuka leksaker, men det duger ju inte, så han biter även på mammas fingar, babysittern, pekboken med knasiga djur och.. tja, det mesta han kommer över.
Idag har jag varit hos en hudläkare som konstaterade att mitt läskiga födelsemärke inte är vare sig läskigt eller ett födelsemärke, utan en "skäggvårta". Äckligt, va? Dock helt ofarligt. Och ovanligt att få när man inte är pensionär som det verkar. Den ska frysas bort så fort amningen är avklarad. Läkarbesöket innebar lite "egentid" på morgonkvisten, jag lyxade till det med en "ta-med"-kaffe från det franska bageriet innan jag tog bussen hem till maken, som redan ligger på flexminus och var milt stressad över att stanna hemma med V två timmar på morgonnen. Typiskt nog valde V, som de senaste veckorna vaknat innan 06:30 varje dag, att glatt somna om med maken och sova till kl 7 idag. Men jag klagar inte - jag fick duscha, äta frukost och läsa tidningen helt utan ackompanjemang av ilskna tjut.
Folk som säger att man inte borde skaffat barn om man ibland vill ha tid för sig själv kan inte vara riktigt kloka. ALLA vill väl ha tid för sig själv? Maken ligger t ex i badet just nu och smuttar på en whiskey samtidigt som han läser en god bok, sannolikt nåt om andra världskriget. Och jag bloggar. V sover sött i sin säng, trött efter eftermiddagens öppna förskola med sång, trumslagning och hissande i luften.
Igår insåg jag att anledningen till att V har vägrat sina smakisar på sista tiden är att han numera vill ha dem EFTER att han ammat. Innan var det FÖRE som gällde. Så idag slank det ner en hel matsked smörig morotspuré utan minsta pip av irritation. Överlag är lillkillen mycket nöjd nuförtiden och sover bra på nätterna. Han somnar vid 19, väcks av oss för extra matning kl 22, vaknar mellan 02 och 03 för mer mat, vaknar igen kl 05 och kan ibland sövas om direkt fram till 06, måste ibland få en liten slurk för att somna. Det kanske låter som många uppvak, men det är INGENTING jämfört med innan. Och inga tvåtimmars vakenperioder heller! Just nu alltså. Men snart är femmånadersgrinigheten här. Då ska det strulas med mat och sömn och så ska han bli blyg och få separationsångest. Har jag hört. Egentligen borde det redan ha börjat, men som sagt: en liten solstråle. Utom efter kl 16 på eftermiddagarna. Men man kan ju inte vara glad jämt...
Idag är jag glad över:
* lunch med en kollega i morrn
* att V blir fem månader i helgen
* att vi var norröver och träffade släkten helgen som var, och V bara hatade bilen ca 25% av tiden
* att vi än så länge sluppit alla typer av grissjuka
* att jag ÄNTLIGEN köpt nytt träningskort och premiärspinnar på lördag!
Den lille rackaren bits också. Inga tänder i sikte, men han maler på med gommarna så det står härliga till. Mindre dregel, konstigt nog. Men dags att skaffa bitring, kanske. Just nu biter han på alla sina mjuka leksaker, men det duger ju inte, så han biter även på mammas fingar, babysittern, pekboken med knasiga djur och.. tja, det mesta han kommer över.
Idag har jag varit hos en hudläkare som konstaterade att mitt läskiga födelsemärke inte är vare sig läskigt eller ett födelsemärke, utan en "skäggvårta". Äckligt, va? Dock helt ofarligt. Och ovanligt att få när man inte är pensionär som det verkar. Den ska frysas bort så fort amningen är avklarad. Läkarbesöket innebar lite "egentid" på morgonkvisten, jag lyxade till det med en "ta-med"-kaffe från det franska bageriet innan jag tog bussen hem till maken, som redan ligger på flexminus och var milt stressad över att stanna hemma med V två timmar på morgonnen. Typiskt nog valde V, som de senaste veckorna vaknat innan 06:30 varje dag, att glatt somna om med maken och sova till kl 7 idag. Men jag klagar inte - jag fick duscha, äta frukost och läsa tidningen helt utan ackompanjemang av ilskna tjut.
Folk som säger att man inte borde skaffat barn om man ibland vill ha tid för sig själv kan inte vara riktigt kloka. ALLA vill väl ha tid för sig själv? Maken ligger t ex i badet just nu och smuttar på en whiskey samtidigt som han läser en god bok, sannolikt nåt om andra världskriget. Och jag bloggar. V sover sött i sin säng, trött efter eftermiddagens öppna förskola med sång, trumslagning och hissande i luften.
Igår insåg jag att anledningen till att V har vägrat sina smakisar på sista tiden är att han numera vill ha dem EFTER att han ammat. Innan var det FÖRE som gällde. Så idag slank det ner en hel matsked smörig morotspuré utan minsta pip av irritation. Överlag är lillkillen mycket nöjd nuförtiden och sover bra på nätterna. Han somnar vid 19, väcks av oss för extra matning kl 22, vaknar mellan 02 och 03 för mer mat, vaknar igen kl 05 och kan ibland sövas om direkt fram till 06, måste ibland få en liten slurk för att somna. Det kanske låter som många uppvak, men det är INGENTING jämfört med innan. Och inga tvåtimmars vakenperioder heller! Just nu alltså. Men snart är femmånadersgrinigheten här. Då ska det strulas med mat och sömn och så ska han bli blyg och få separationsångest. Har jag hört. Egentligen borde det redan ha börjat, men som sagt: en liten solstråle. Utom efter kl 16 på eftermiddagarna. Men man kan ju inte vara glad jämt...
Idag är jag glad över:
* lunch med en kollega i morrn
* att V blir fem månader i helgen
* att vi var norröver och träffade släkten helgen som var, och V bara hatade bilen ca 25% av tiden
* att vi än så länge sluppit alla typer av grissjuka
* att jag ÄNTLIGEN köpt nytt träningskort och premiärspinnar på lördag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)