Bissing

Lilla plytet har fått sin första tand! Ingen extra gnällighet, löst bajs eller feber förebådade detta, utan i förrgår när jag stoppade in en sked mosad avokado i hans mun klickade det liksom till då skeden mötte gommen - och där var den, i underkäken. Som en mycket liten, mycket vass nagel. Knappt synlig för blotta ögat, men ack så kännbar för blottade fingrar. Tur att tungan är i vägen när han ammar. Nu undrar jag när den skall börja borstas... men vi ska till BVC på torsdag för vaccinationsomgång 2 (inte svinisen, utan den "vanliga" vaccinationen) och då får jag väl komma ihåg att fråga.

Jag har köpt en babyvakt. Eller snarare, fått en babyvakt inhandlad och sedan betalt pengar till den snälla kompis som köpte den. Egentligen är det såklart fånigt, eftersom vi inte direkt bor i en herrgård utan har sovrummet precis invid vardagsrummet och köket, men till slut insåg jag att min märkliga skräck för att inte höra V om han börjar skrika inte ger med sig, och den skräcken innebär att vi i princip aldrig kan ha nån volym på TVn eller stereon på kvällarna. NÅN volym alltså. Man hör knappt vad som sägs. Och V vaknar inte av höga ljud. Nej, det är bara för att jag tror att jag inte ska höra honom som det pratas och spelas med små bokstäver och noter på kvällarna. Men no more gemener! Nu är TVn på normalvolym och jag befinner mig i ett rum som inte ens angränsar till sovrummet, eftersom föräldraenheten står precis bredvid mig på skrivbordet. Lite läskigt känns det allt fortfarande, men vi har haft en knapp vecka på oss att konstatera att apparaten fungerar alldeles utmärkt - man hör V bättre nu än innan. Inte ens barngråten i TV-reklamen för Alvedon (där en bebis gråter i sin spjälsäng och hans storebror med chockerande träffsäkerhet kastar in sin egen napp i bebisens mun) får mig att rusa in i sovrummet - för det gråts inte här på skrivbordet, och då gråts det inte i sovrummet heller.

Jag tänker mig i alla fall att det kan finnas en realistisk och normal anledning att använda babyvakten senare, då V får ett eget rum. Eller när vi är i stugan i sommar och kanske vill sitta ute på kvällen medan V ligger och snusar i en myggfri stuga.

Apropå snusandet så har vi nu tagit steget ut i avgrunden och börjat tvinga V att somna i sin egen säng. Tvinga var ordet, sa Bull. För populärt är det rakt inte. Jag är inget fan av femminutersmetoden, så vi tassar honom i stället. Då får man sitta bredvid sängen och vara anträffbar och trösta med klapp och i värsta fall famn när sömnen blir för läskigt påträngande. Så länge han somnar utan att man klappar eller håller honom så lär han sig. Sägs det. Vi har hållit på i en vecka, och jag kan väl inte påstå att det har gått lättare och lättare för varje dag, men generellt så har vi nog rört oss åt rätt håll. Fast det är långt kvar till "Godnatt"-släckalampan-stängadörren-Vsomnarensam. Observera dock att jag inte klagar! Min rygg sjunger jubelsånger (rena Halleluja-körer, faktiskt) över att slippa vanka omkring i ett mörkt rum med en bebis som i 9 fall av 10 ÄNDÅ skriker i protest (fast inte under lika lång tid), lägga ner, ta upp, lägga ner, ta upp, repeat into fade... Fast det är klart. När man låter honom somna själv gråter han ibland med riktiga, ledsna tårar. Inte ofta, men det händer. Då hugger det i hjärteroten. Stackars rädda lillen! Vem ska trösta knyttet? Tydligen inte mamma, i alla fall. För famnen töstar ack så temporärt när man inte vill ligga själv i sin säng.

Jag funderar på om jag ska försöka få till ett stick i armen i morgon. Mot "Den nya influensan". Här börjar nämligen vaccinationen av friska vuxna under 40 i morgon. Och vaccinet kommer inte att räcka, sägs det. Det är såklart sjukt trist att köa, men de har ett nummersystem och är det lång väntetid så kan ju jag gå hem med min kölapp under nån timme. Jag bor trots allt mindre än fem minuter från vårdcentralen, och har ingen vidare lust att vänta med V bland potentiella RS-virusbärare och svin. Eller så orkar jag inte ens försöka. Vi får se. Jag tittar nog förbi vårdcentralen, i alla fall.

Idag har maken tagit hand om V medan jag lyxade till det med hotellfrukost och relaxbad tillsammans med två väninnor. Jättehärligt, även om frukosten väl inte var den absolut bästa i stan. Jag tror dock tvåbarnsmamman i sällskapet njöt mest, hon har nog inte varit ifrån familjen så lång tid i sträck sen yngsta dottern föddes i slutet av mars. När jag kom hem med läckande bröst och nåt religiöst i blicken sov V sitt första långpass på flera månader. Maken hade tassat honom till sömns även på dagen, och det kanske berodde på det (man blir ju ganska trött av att gråta sig till sömns). Eller på nåt annat. En och en halv timme blev det, och sen var han en mycket godmodig bebis i flera timmar.

V har nu börjat fundera på allvar på det här med krypandet. Han reser sig upp på armarna utan att glida bakåt och försöker få in knäna under kroppen. Det lyckas inte så bra, men ibland får han in det ena benet - och välter nästan av snedbelastningen. Balans är inte hans starka gren, så jag tror inte att han kommer att bli gymnast när han blir stor (eller när han blir typ 4 år - det är väl då man börjar?). Jag tränar honom lite på att sitta själv också, men även där är balansen lite av ett problem, tillsammans med intresset för saker som ligger utom räckhåll. Han sitter ett tag, får syn på nåt kul och kastar sig handlöst ditåt. Tur att mamma sitter med benen på var sin sida om honom så han inte slår i huvudet...

När jag tassade V till sömns för en knapp timme sen fantiserade jag om den stora, goda koppen varm choklad med vispgrädde som jag skulle unna mig själv senare. Tyvärr visade det sig att maken har kastat bort den kvarvarande vispade grädden som omsorgsfullt packeterades i bytta med lock efter gårdagens pannkakslunch. Sånt är livet! Nu ska jag ju ändå snart bli smärt och smidig, eftersom jag har börjat träna. Herregud, jag är lika vältränad som en urvriden disktrasa i nuläget. Det positiva är att det inte kan bli mycket sämre rent muskel- och konditionsmässigt om jag inte blir sängliggande. Hur som helst: Ingen vispgrädde = ingen choklad. Jag får väl ta en mugg chili-choklad-lättglögg. Ganska sliskigt, onekligen. Men inte mer sliskigt än varm choklad med grädde.

Idag är jag glad över:
* att jag har fått basta och bli skrubbad av en badtant, som iofs inte alls var en tant utan yngre än jag
* att jag vet vad maken ska få i julklapp - ska bara köpa det också
* att V, under protest, somnar själv
* att det finns hembakta bondkakor i en plåtlåda i brödskåpet (och snart i min mage)
* att vi ännu inte drabbats av nån hemsk influensa eller annan vinterrelaterad sjukdom