Liten säl

Jag missade ju att skriva i förra inlägget att V har börjat ta sig framåt på golvet! Det kryps inte, men han klistrar sina små dregel-kletiga handflator mot parketten och drar sig fram på mage. Han har hållit på med detta i drygt två veckor nu, och börjar få upp farten (säkert två meter i minuten om han skulle ha ett incitament att ta sig två meter i sträck). Han jobbar hårt med att dra upp knäna under magen också, men det hjälper inte speciellt mycket än så länge. Man måste stå på armarna också för att kunna ta sig framåt med hjälp av benen. Än så länge har han inte riktigt greppat att han kan ta sig runt i rummet själv, utan siktar in sig på en leksak och krälar iväg till denna. Men rätt vad det är äter han väl damm från under soffan eller ramlar nedför trappen. Dags att barnsäkra snart. Min mamma tyckte att han såg ut som en liten säl där han sprattel-ålade på golvet. Jag vet inte var hon fick det ifrån, men det var gulligt. Nu har han genomgått flera olika djurarter. Apa t ex. Och säl, då.

Den lille rackaren bits också. Inga tänder i sikte, men han maler på med gommarna så det står härliga till. Mindre dregel, konstigt nog. Men dags att skaffa bitring, kanske. Just nu biter han på alla sina mjuka leksaker, men det duger ju inte, så han biter även på mammas fingar, babysittern, pekboken med knasiga djur och.. tja, det mesta han kommer över.

Idag har jag varit hos en hudläkare som konstaterade att mitt läskiga födelsemärke inte är vare sig läskigt eller ett födelsemärke, utan en "skäggvårta". Äckligt, va? Dock helt ofarligt. Och ovanligt att få när man inte är pensionär som det verkar. Den ska frysas bort så fort amningen är avklarad. Läkarbesöket innebar lite "egentid" på morgonkvisten, jag lyxade till det med en "ta-med"-kaffe från det franska bageriet innan jag tog bussen hem till maken, som redan ligger på flexminus och var milt stressad över att stanna hemma med V två timmar på morgonnen. Typiskt nog valde V, som de senaste veckorna vaknat innan 06:30 varje dag, att glatt somna om med maken och sova till kl 7 idag. Men jag klagar inte - jag fick duscha, äta frukost och läsa tidningen helt utan ackompanjemang av ilskna tjut.

Folk som säger att man inte borde skaffat barn om man ibland vill ha tid för sig själv kan inte vara riktigt kloka. ALLA vill väl ha tid för sig själv? Maken ligger t ex i badet just nu och smuttar på en whiskey samtidigt som han läser en god bok, sannolikt nåt om andra världskriget. Och jag bloggar. V sover sött i sin säng, trött efter eftermiddagens öppna förskola med sång, trumslagning och hissande i luften.

Igår insåg jag att anledningen till att V har vägrat sina smakisar på sista tiden är att han numera vill ha dem EFTER att han ammat. Innan var det FÖRE som gällde. Så idag slank det ner en hel matsked smörig morotspuré utan minsta pip av irritation. Överlag är lillkillen mycket nöjd nuförtiden och sover bra på nätterna. Han somnar vid 19, väcks av oss för extra matning kl 22, vaknar mellan 02 och 03 för mer mat, vaknar igen kl 05 och kan ibland sövas om direkt fram till 06, måste ibland få en liten slurk för att somna. Det kanske låter som många uppvak, men det är INGENTING jämfört med innan. Och inga tvåtimmars vakenperioder heller! Just nu alltså. Men snart är femmånadersgrinigheten här. Då ska det strulas med mat och sömn och så ska han bli blyg och få separationsångest. Har jag hört. Egentligen borde det redan ha börjat, men som sagt: en liten solstråle. Utom efter kl 16 på eftermiddagarna. Men man kan ju inte vara glad jämt...

Idag är jag glad över:
* lunch med en kollega i morrn
* att V blir fem månader i helgen
* att vi var norröver och träffade släkten helgen som var, och V bara hatade bilen ca 25% av tiden
* att vi än så länge sluppit alla typer av grissjuka
* att jag ÄNTLIGEN köpt nytt träningskort och premiärspinnar på lördag!