22+1, måndag (och snart är det jul!)

Hoppsan, nu har det gått ett tag sen sist. Igen. Antagligen för att det inte finns så mycket att avhandla. Jag pratar i telefon med mamma nån gång i veckan, och hon berättar 1000 saker som har hänt med släkt och gamla grannar och utgifter och julklappar och jag har i princip inget att säga. Utom att vi mår bra allihopa.

Jag läse på min "pregnancy tracker"-app att bebisen ska dubbla sin vikt under nästkommande 4 veckor. Praktiskt då att även jag kommer att dubbla min vikt medelst sylta och knäck. Längtar till mammas sillsallad!

Vi ska åka tåg till mamma dagen före julafton. Vi får väl se hur det går - mamma har instruerat oss att packa extra matsäck, vatten och filtar eftersom tåg och järnvägar har en tendens att fungera dåligt ihop med kyla och snö. Usch, jag hoppas vi kommer iväg som planerat och slipper bli stående nånstans mellan Örebro och Västerås (eller nånstans över huvud taget - men om vi nu måste stå nånstans så hoppas jag på en tågstation så man kan gå av tåget).

V och jag lussade för maken på luciamorgon. V hade på sig pepparkaksgubbedräkt inklusive hatt och höll hårt i ett elektriskt tärnljus. Vi sjöng "Vi komma, vi komma från pepparkakeland", eller snarare: Jag sjöng och V fyllde i med orden i slutet av stroferna, dvs land, hand, tre, sne. Han förstår "sjunga" och ber man honom skunga Bä bä vita lamm så säger han (med godtyckliga toner och lite sjungande röst) "Bäbä lamm, on ull, jaja baam!". Ett mycket selektivt urval ord ur de tre första raderna, alltså.

I övrigt är V ett mycket verbalt barn nu, så verbalt att vi inte förstår hälften av vad han säger. Vi förstår att han verkligen säger ord som han tycker är korrekta, för han upprepar samma stavelser gång på gång, men det är omöjligt att lura ut vad han vill få fram. Han älskar fortfarande när vi läser böcker för honom, allt från Max Potta till Lilla Spöket Laban. Och fortfarande vill han att man ska roa honom 100% av tiden, om man inte hittar på en superkul aktivitet åt honom som han kan pyssla med själv. Igår fick jag faktiskt dricka kaffe och läsa tidningen i flera minuter genom att ställa en stol framför diskbänken och ge honom en ren kastrull, en stekspade och en diskborste.

Det har blivit många julvisiter i helgen, i lördags var vi hos en av makens kompisar och V fick träffa två andra barn i samma ålder. Den största killen hade en extremt otäck, skällande hosta som påminde mig om nån beskrivning jag läst om falsk krupp. Hans föräldrar verkade dock inte speciellt ställda av hundlätena, så förhoppningsvis är det väl så han hostar i vanliga fall. Jag vill helst att V ska slippa allvarligare sjukdomar, framförallt medan vi sitter på ett utfruset tåg mellan Örebro och Västerås.

Tre dagar kvar innan vi åker, och tre julklappar kvar att köpa. Och bara en idé, som verkar svår att realisera. Och bara en ledig kväll till inköp. Suck. För ikväll har vi barnvakt och skall ut och äta och sen gå och se Harry Potter! Jag är faktiskt hemma i em också, eftersom maken ska på nån slags anställningsintervju och V, trots att han är ett charmtroll, helt enkelt stör kollegerna för mycket om han är med mig på jobbet (jag kan ju inte jobba med honom här i vilket fall som helst). Men han fick vara med mig på stan igår förmiddag, och jag vill inte utsätta honom för det igen. Trist, tycker V. Och igår var det väl OK, en söndag kl 11 är det ändå förhållandevis folktomt... men nu är det jullov, och mycket folk vintertid betyder vinterkräksjuka och RS-virus. Onödigt att ta med honom till en sån miljö. Tycker jag. Speciellt när han inte gillar det heller.

Igår klädde vi granen. Jag gissar att V just nu håller på att klä av den av hjärtans lust. Han kallar den för "stickeblomman", men pyntet sticks ju inte, det har han redan konstaterat.

Idag är jag glad över:
* att jag ska få jobba med nya saker efter nyår
* att jag trots allt fick köpt tre julklappar igår, och de viktiga är klara sen länge
* kollektivtrafiken, för jag cyklar inte när jag är gravid, det är 1 dm snö och -10 på morgonen
* biokvällen ikväll
* att vi inte ska ta bilen till mamma i jul, för ett stillastående tåg är ändå i de allra flesta fall bättre än en bil som kört av vägen. Och trafiksituationen just nu är en mardröm.

18+5, fredag

Den observante ser att graviditeten har gått nästan två veckor framåt på 1,5 vecka. Det är för att jag varit på rutin-ultraljud och fått ett beräknat datum, 24 april. Mitt "eget" beräknade datum var den 28/4.

Allt såg bra ut såvitt ultraljudsdamen kunde avgöra. Hjärtat hade sina förmak och kammare, njurarna såg OK ut, läppen var inte kluven och hjärnan verkade också bestå av de delar som det är tänkt. Alla armar och ben fanns, och navelsträngen var "tjock och fin".

Vi frågade inte om kön, och såg inget heller. Så det blir en överraskning.

Idag har vi babysimmat och jag har adventspyntat så gott jag kunnat. Dvs bytt gardiner. Alla stjärnor och stakar ligger i källarförrådet, och den enda nyckeln dit sitter på makens nyckelknippa. Och maken är ute och slarvar. Nä, han slarvar nog inte så mycket, men han är på svulsig herrmiddag hemma hos en kompis. Jag kan tänka mig att det blir mycket ost. Och vin.

V älskar fortfarande att bada, men är inte alls förtjust i att få vatten i ansiktet. Nåt som ofta händer under babysim. Vi har inte bestämt oss för om vi vill fortsätta i vår. Det är ju bra att han blir vattenvan, men samtidigt... kanske är roligare att åka till badhuset och bada helt på hans premisser?

Idag har jag fått låna ett foglossningsbälte. Oj, en sån skillnad det gjorde! Och jag som inte ens tycker att jag har haft ont...

På TV maler "Så mycket bättre". V somnade helt utan knot (kors i taket!) lite innan kl 20 och jag som hade sett fram emot ett avsitt hemladdat Grey's Anatomy fick snabbt acceptera att det inte sändes nåt nytt avsnitt igår, så nu funderar jag på vad min härliga TV-kväll blev av.

V vaknade i natt och hade lite svårt att somna om. Jag fick gå in till honom och plocka upp alla sänginventarier som han slängt på golvet och uppmana honom att lägga sig igen. Han suckade och vred sigi 20 minuter och till slut gick jag fram till sängen för att klappa honom lite lugnande. Döm om min förvåning när han med slutna ögon sa "Hej då, mamma!" och vinkade åt mig! Jaha, uppenbarligen någon som inte ville bli störd. Skönt att han klarar av att somna själv nuförtiden, lilla plytet!

När vi kom hem efter att ha lämnat av maken i eftermiddags fanns det våta badkläder att hänga och mat som skulle in i kylen. Jag lät V ströva fritt i lägenheten (det gör han ju normalt sett också), men fick utslag på mammaradarn när det plötsligt var väldigt tyst. Otäckt tyst. Jag hittade min son halvvägs nerför den formligen livsfarliga spiraltrappan ned till källaren. Maken hade inte stängt någon av de två grindar som sitter vid trappen innan vi åkte. Gissa om hjärtat slog med trippla slag medan jag snabbt och försiktigt kastade mig nedför trappan för att hålla V i handen resten av vägen ner! För ingen tror väl att han kröp baklänges? Nej, ena handen på ledstångens "stänger" och upprätt var det som gällde. Det är egentligen helt otroligt att det inte har hänt nåt allvarligare än en hett-kaffe-incident för den lille våghalsen. Än så länge. Men nu ska grindarna banne mig vara stängda!

Idag är jag glad över:
* att bebisen verkar må prima
* att jag fått tummen ur och börjat producera lite bättre på jobbet efter nån veckas dödläge
* att det är första advent i morgon och faktiskt snö och kallt ute
* foglossningsbältet
* att V är en sån underbar unge, även om han är utmattande ibland

16+6, onsdag

Tydligen skriver jag mest på onsdagar. Kanske för att det är den tristaste dagen? Kanske för att flera kolleger är lediga/jobbar hemma/jobar halvdag så jag får vara lite ostörd på jobbet? Skriva hemma är det som vanligt inte tal om, inte så länge maken också är hemma på kvällen och jag dessutom inte har börjat må helt bra än.

Två veckor sen sist, och jag har varit ute och flängt båda helgerna. Bilresan gick prima! Inget spår av illamående så länge jag är aktiverad, och kompisen som körde hade verkligen gjort sitt yttersta i bil-lek-väg för att jag (och de andra) skulle ha annat att tänka på. Föredömligt!

Experimenterar idag med att inte ta nån morgon-tablett. Lergiganen har börjat hjälpa på kvällen, och jag måste ju ändå testa att hoppa över tabletten på morgonen för att veta om jag mår bra pga den, eller om jag mår bra helt av mig själv på förmiddagarna. Det börjar ju verkligen bli dags att sluta må dåligt nu! Och det ÄR bättre. Fast inte helt bra.

Bebisen i magen levde om lite igår. Svaga, svaga petningar. Men definitivt petiningar. I morgon går jag in i vecka 18, enligt mina beräkningar. Nästa vecka är det ultraljud, så då får jag en "officiell" siffra.

V är en morsgris av astronomiska mått just nu. Vet inte om det beror på att jag varit borta så mycket på helgerna eller om det är för att jag är trött och gravid. Förmodligen det första. I förrgår var farfar på besök, och han är normalt favoriten, men dög inte alls när jag kom hem från jobbet. "Innnnte fafa!" utropade V avfärdande när farfar försökte locka honom från mammas kjolar (bildligt talat, här bärs inte kjol så ofta). Helst vill V sitta som limmad på min höft, men kan också nöja sig med att ta tag i ens pekfinger när man precis slagit sig ner i soffan, dra omilt och säga "gåååå!". Då måste man följa med, eller uthärda en vredesattack.

Han sover sämre sen besöket hos farmor och farfar för tre veckor sen. Vaknar ofta mitt i natten, och både jag och maken är för trötta för att sitta på hans rum och vänta på att han ska somna om, så han hamnar oftast i vår säng, på makens sida, där han trynar i välbehag hela natten. Så länge han inte ligger mellan oss stör det inte mig att han ligger i vår säng, men vi har en liten plan om att han ska få en egen "riktig" säng innan syskonet dimper ner, och då vore det skönt om han kunde sova där hela nätterna, för en yttepyttebebis och en storebror i dubbelsängen är ett barn för mycket för den goda (eller i alla fall hyfsade) nattsömnen. En kollega har tre barn som alla kommer och lägger sig i föräldrarnas säng på natten, och jag vill helst undvika en liknande situation.

Idag är jag glad över:
* min familj
* att jag tog mig tid att skriva här
* att mitt jobb omöjligt kan bli ännu tristare än vad det är just nu
* att jag har varit på GeKås och shoppat loss
* att jag ska vara hemma i helgen

14+6, onsdag - peppar, peppar!

Jag tror att illamåendet mildrats. På dagtid, i alla fall. På kvällarna är det fortfarande hemskt, sådär framåt kl 20 är det jobbigt, och igår när jag la mig, lite efter 22, kände jag nästan spyan i halsen. V vaknade 23:15 och då mådde jag fortfarande fruktansvärt dåligt.

Jag ska åka bil i flera timmar i morgon kväll. Det gruvar jag mig för nåt alldeles förskräckligt. Jag tar väl en Lergigan (det är ju trots allt åksjuketabletter) och laddar med massa grejer att äta, men är ändå hyfsat orolig för att jag ska få nytta av påsen jag också tänker ladda med. Pust.

Jag har fått en ordentlig kulmage nu. Bebisen är väl nånstans mellan 10 och 15 cm, så den tar trots allt lite plats. Tyckte att jag kände av den härom dagen! Det var lite obehagligt, för det var mer som ett nystan maskar än definitiva sparkar. Huuu.. Men kickarna kommer väl också.

Maken och en mycket babblig V kom hem i förrgår. Hur härligt som helst! Man blev mött i hallen med ett stort leende och "Mamma!". Igår var det tydligen tufft hemma. Maken har vant sig vid sovmorgon och avlastning, V har vant sig vid att någon alltid fjäskar för honom. Ingen av dem fick som de ville igår. Lillkillen var dock på ypperligt humör när jag kom hem, eftersom jag faktiskt mådde helt OK och tålmodigt läste "Pingvinen som alltid frös" 3 gånger på raken.

Han säger så många ord nu, skrutten! Jag försökte sammanställa och räkna härom dagen, och dåkom jag fram till att han säger mer än 70 ord. Så fort jag kom hem märkte jag att jag hade missat massor. Man förstår inte alltid vad han säger, han byter ut vokaler och konsonanter lite som han känne för, men han är i alla fall konsekvent. Källaren heter ALLTID "sännänne". Han sätter ibland ihop två ord, som t ex Pappafoo, som betyder Pappas sko. Oftast är det dock ett ord åt gången. Typ "Äta?" eller "henta" (Hämta). Han är en gullunge i vilket fall som helst!

Maken är milt sagt uppgiven över att jag ska vara borta två helger i sträck. Han är grymt morgontrött, och på vardagarsmorgnarna tar jag ju V fram till lite innan 7, men det är fortfarande för tidigt för maken att släpa sig upp ur sängen, så han gör det ytterst ovilligt och buttert. När jag är borta kommer det dock att bli tidigare, V vill oftast gå upp mellan 6 och 6:30, och det är svårt att ignorera kraven från en unge som bankar en i huvet med ens glasögon eller sitter på ens mage och skanderar Pappapappapappa!

Idag är jag glad över:
* att jag ska till Stockholm över helgen, även om bilresan blir hemsk
* att jag känner av bebisen (i alla fall är det vad jag tror att jag känner...)
* att jag har mått bra på dagarna de senaste dagarna
* att jag inte glömde regnbyxorna hemma idag
* att jag varit och klippt mig

14+1, fredag

Jag fick till slut tabletter mot illamåendet. De var jättebra. I en halv dag. Sen mådde jag lika dåligt eller möjligen lite sämre av dem. På burken står "1 tablett, 2-4 ggr om dagen". Jag testade 3 om dagen, men eftersom de funkade så dåligt så tar jag numera bara en varje morgon. Inbillar mig att den tabletten funkar, men det kan lika gärna vara så att förmiddagsillamåendet håller på att ge sig helt. Det har faktiskt varit lite bättre i perioder på sista tiden (sen jag slutade med tablett till kvällen) så jag hoppas på att det är på väg åt rätt håll nu. Läste här på bloggen att jag först i v. 18 ansåg att jag definitivt slutat må illa, och nu är jag i v. 15, så 2-3 veckor kvar. Om det följer samma mönster. Btw, hur ironiskt är det inte att tabletter som bl a används mot illamående har biverkningen "illamående"?

Maken och V är hos svärföräldrarna sen i förrgår. De kommer hem på måndag. Det känns lite tomt hemma, men ack så underbart att bara kunna lägga sig i soffan när man kommer hem. Även om jag tvingas laga min egen mat :) Men lite saknar jag allt den lilla gosigt entusiastiska ungen som kommer springande med en bok i ena handen när jag kommer hem, glatt utbristandes "Hej! Läsa?". Ska bli roligt när de kommer tillbaka igen.

V har sovit väldigt bra på sista tiden, somnar i sitt rum utan att vi sitter bredvid och har sovit till 06:30 på morgonen. Dag-tuppluren har varit på ett par timmar nästan varje dag, nåt som vi ju saknade när han var mindre. Å andra sidan somnar han senare på kvällen, inte innan kl 20, men man kan inte begära att han ska sova konstant, såklart. För makens del är det definitivt bättre med sovmorgon och en kaffepaus på dagen, även om han garanterat gärna skulle få fler timmar "ledigt" på kvällen också. När de är hos svärföräldrarna får maken i alla fall så mycket sovmorgon han vill, eftersom farfar, vanligtvis grymt morgontrött, gärna barnvaktar på morgonen.

Jag har inte känt några fosterrörelser än, trots att moderkakan sitter i bakvägg den här gången och man "brukar" känna tidigare med andra barnet. Däremot växtvärker det, och hostingar belönas med ilskna hugg i ligamenten. Tur att förkylningen är över för den här gången.

Idag är jag glad över:
* att jag tror att jag börjar må liiiite bättre
* att jag ska klippa mig i morrn
* att jag får se på Idol ikväll - fast jag har inte bestämt mig för om jag VILL det
* att jag ska träffa kompisar i morgon, både på dan och på kvällen
* att min halva-priset-dyr-concealer från Lancome till slut damp ner i brevlådan och verkar lovande

12+6, onsdag

Inte har jag kommit mig för att boka en läkartid, trots att jag fortfarande mår dåligt. Jag tänker liksom att det borde ju bara vara ett par veckor kvar av illamående nu, om man jämför med senast. Jag är antagligen dum i huvet. Äntligen har jag lyckats kräkas lite också, fast i ärlighetens namn hade det inte hänt om jag inte hade haft den ytterst dåliga kobinationen slemhosta och graviditetsillamående. Hostan ger kväljningar, då sväljer jag luft och sen måste luften upp och tar gärna med sig lite halvsmält äpple också, eller vad som nu kan tänkas ligga överst i magen. Har dock bara hänt en gång hittills, vilket jag är tacksam över.

Det är höstruggigt ute och cykelljusen har fått nya batterier. V har inte fått leka i sandlådan sen i söndags, för det har regnat och ingen i familjen, V inkluderad, är speciellt förtjust i att vara utomhus i regn.

Nu har jag fått frågan på jobbet. Om jag är gravid alltså. Hon som frågade brukar veta saker om folk på kontoret och hävdade att andra hade kommit och frågat henne redan. Så hon behövde väl veta vad hon skulle säga till folk :) Nåja, inte underligt att det spekuleras, med mitt konstanta ätande, min kula på magen och min totalvägran att gå nära kaffeautomaten. Jag hoppas bara att informationen sprider sig av sig själv nu, för jag är inte så pigg på att gå och Berätta för folk. Vet inte riktigt varför, men det känns inte helt naturligt för mig.

Det har nog faktiskt inte hänt så mycket sen förra veckan. Jag irrar omkring i min dimma av sömnighet och illamående. På förmiddagen väntar jag på att det ska bli lunch, på eftermiddagen väntar jag på att få åka hem, när jag kommer hem längtar jag till middagen, när jag har ätit hoppas jag att V ska somna snart och när han sover är det bara transportsträcka tills jag själv får lägga mig. Ett underbart liv just nu.

V är fortfarande ilsken, det kommer nog inte att gå över i första taget. Eftersom jag mår hyfsat OK på morgnarna har jag accepterat att det är jag som får fixa Vs frukost och första blöjbyte, trots att det enligt ursprungsdealen är den som är föräldraledig som gör de grejerna. Maken är nämligen fruktansvärt morgontrött, speciellt när det är kolsvart ute på morgonen. Och att ha en ledsen unge som vill äta av min morgonfil samtidigt som jag på tonårsmorse-manér försöker ropa liv i maken gör mig på uselt humör. Bättre då att han får sova 50 minuter extra och går upp när jag säger till.

Maken har börjat vänja V vid att somna utan att någon av oss är i rummet. Han är ju tillräckligt stor nu för att fatta att vi inte är borta för evigt bara för att han inte ser oss, men visst är det jobbigt att lyssna på hans gnäll och gråt! Maken går såklart in nån gång ibland, så det är väl en mindre strikt femminutersmetod som tillämpas. Antar att jag ska försöka mig på samma sak ikväll. Hoppas jag fixar gråtandet... Nu vet jag att han inte är ledsen "på riktigt" (inte gråta-tårar-ledsen utan bara jag-får-inte-som-jag-vill-ledsen), men han låter ändå ynklig. Fast jag håller med maken till 100% om att det börjar bli ohållbart att sitta inne hos V, det kan ta en och en halv timme för honom att somna, och på den tiden har jag hunnit börja må rätt kasst eftersom jag måste äta en gång i timmen på kvällarna. Vem vet, det kanske till och med är enklare för honom att komma till ro om vi INTE sitter där och ger en illusion om att det finns en möjlighet att man kan få stiga upp? Vi får se hur det går.

Idag är jag glad över
* ylletröjan, eftersom det som vanligt är permafrost på kontoret
* att hostan har börjat ge sig, även om den nog är kvar i minst en vecka till
* resan jag ska göra med mina tjejkompisar om ett par veckor
* att maken sköter hela hushållet - tvätt, städning, matlagning, veckohandling
* att jag fått tid för rutin-ultraljud i slutet av november

11+6, onsdag

Igår var vi på KUB-test och allt såg jättebra ut. Inga femligar och mycket låg risk för de kromosomavvikelser man kan bedöma i denna typ av test. Hurra! Knodden bökade fridfullt runt därinne och hade alla vitala delar, såvitt man kunde se.

Jag mår fortfarande prutt och var faktiskt nära att pynta toaletten med mitt maginnehåll i söndags, men det enda som kom ut ur mitt ansikte var snor, spott och tårar medan jag torrhulkade ihållande. Det var väl sådär kul, tyckte jag. Jag var på MVC i måndags och barnmorskan erbjöd mig att prata med läkare för att ev. få medicin utskriven om det inte blir bättre snart (det "ska" ju bli bättre nu, typ), trots att jag faktiskt är lycklig nog att slippa kräkas och kunna sköta mitt jobb. Mycket snäll barnmorska, tyckte jag.

V är klänging just nu. Han har varit sjuk i ett par omgångar - inget allvarligt, först var det magen och nu rinner snoret i strida strömmar samtidigt som han skrällhostar hela nätterna, men klängigheten beror nog inte på det. Han är väldigt pigg för att vara sjuk. Nej, han har plötsligt fått en otroligt stark vilja. Han vill bli buren och tar man inte upp honom så går han i princip ner i brygga och skriker som om han hade ramlat från ett bord eller nåt. Samma sak händer när han inte får av min mat, när han inte får leka med nycklarna (han har nämligen vid några olika tillfället lekt bort nycklar så vi har haft stora problem att hitta dem igen), när han inte får klättra upp på skrivbordet, när han måste vänta på att man ska hinna blåsa på maten, när man föreslår att det är dags att borsta tänderna på kvällen och så vidare. Han har också lärt sig att säga "inte", vilket han utnyttjar så ofta som möjligt. "inte den!" om maten (när han inte vill ha mer, eller inte vill ha sin egen mat utan hellre vår - dvs samma mat...), "inte!!" när man ska torka honom om näsan, "inte den" när man väljer ut en bok för högläsning som han inte uppskattar. Annars gillar han när man läser för honom, och det är tur, för det är det jag orkar göra just nu.

Idag är jag glad över:
* gårdagens ultraljud
* att jag har fått nya, fina stödstrumpor
* att alla mina blodprover för depåvärden (järn) och risk för blodpropp t ex visade bra resultat
* att maken sköter alla matinköp eftersom jag blir erbarmligt äcklad av mataffärer
* att jag inte är föräldraledig just nu

10+1 (Fredag)

Det märkliga just nu är att jag inte är speciellt kissnödig. Förra gången minns jag minsann att jag kutade på toaletten i parti och minut. Inte nu. Undrar om man ska vara orolig eller tacksam?

I övrigt mår jag såklart fortfarande dåligt. Inte så illa just nu, men det kommer efter middagen, gissar jag. Börjar misstänka att jag har ett lätt överskott av magsyra som lök på laxen, eftersom jag plötsligt har börjat må sämre när jag äter äpplen och citrusfrukter - nåt som annars är lite av räddare i nöden. Menmen. Jag kan ju fortfarande äta ostmackor.

V är ett litet underfundigt knytt som fortsätter att lära sig nya ord och just nu är och provar en begagnad overall. Vi ringde på en Didriksson-annons på Blocket, men maken ringde just från provningen och sa att den overallen var så stor att V simmade i den. Det fanns en PoP-overall i lite mindre storlek som passade bättre. Jag bad honom ta beslutet eftersom ingen av oss vet så mycket om overallmodeller, men han i alla fall ser hur den sitter och ser ut i övrigt. Synd på Didrikssonen. Den var snygg.

På måndag ska jag lämna blodprov till KUB-testet. Själva testet infaller en dryg vecka senare. Jag hoppas på att allt ser bra ut.

Idag är jag glad över:
* att helgen nalkas
* att jag ska bruncha och bada fin-pool på söndag
* att maken bestämt sig för att åka tåg istf bil till svärföräldrarna - själv i bilen med skrikande V i 6 timmar är plågsamt bara att tänka på.
* att biljetterna till jul är bokade
* att vi har börjat titta på The Wire

Nånstans i vecka nio...

Nej, jag skriver inte så ofta. På jobbet passar det sig inte (i alla fall inte oftast) och hemma sitter maken framför datorn på kvällarna, eller så ser vi på film eller liknande. Dessutom mår jag så kasst på kvällarna att det inte känns så lockande att sitta och knappa på ett tangentbord.

Sea band: Hjälper inte.
Postafen: Har en viss placeboeffekt.

Som vanligt mår jag bäst när jag har nåt annat att tänka på. Igår var jag ute och fikade med en kompis. Då mådde jag bara lite kasst. Fast bussen hem var inte så speciellt kul, kände jag. Hade glömt headsetet till telefonen hemma och kunde inte lyssna på min ljudbok, som annars är räddaren (läst på engelska, så man måste koncentrera sig lite extra mycket). Ljudboken är med in i Vs rum när han ska sova och den pratar även på när jag cyklar till och från jobbet. Om det inte ösregnar, då är telefonen ytterst vattensäkert nedpackad.

Jag skulle vilja vila i helgen, men svärföräldrarna kommer och hälsar på på söndag, och jag tror att maken vill gå på nån mässa på lördag, vilket lämnar mig som "barnvakt". Nåt jag i normala fall skulle tycka var ganska trevligt, eftersom jag träffar V så lite nu när jag jobbar. Dock inte lika kul att ha att göra med en 15-månaders gosse när man helst vill ligga i soffan och äta konstant, medan han vill vara i sandlådan eller i alla fall att man ska busa och vara på gott humör. Jag är imponerad av de kvinnor som fixar att vara föräldralediga med ett äldre barn samtidigt som de är gravida med en ny liten bråkstake. Jag är inte avundsjuk.

Idag är jag glad över:
* att vi nu inte behöver diskutera valresultatet längre (igår var man tvungen att prata om SD hela dagen lång och det blev tröttsamt)
* att jag har fått några riktiga arbetsuppgifter
* att maken är förstående och servar mig med mat och omsorg
* att V är så ljuvlig och babblar så ohämmat - fast bara enstaka ord än så länge
* mina tjocka tröjor

Provokation

Ja. Det är så det känns. Jag mår helt enkelt PROVOCERANDE illa. Fan. Fanfanfan.

Jag ska vara tydlig: Jag HATAR att må illa. Det är det värsta jag vet. Näst värsta. Det allra värsta är att kräkas. Det här är inget som jag bara hatar nu, för att jag mår dåligt. Illamåendehatet är djupt rotat i min själ.

Jag var ganska förskonad i helgen. Kan bero på att jag tog några åksjukepiller. Jag tog inte med tabletterna till jobbet. Fanfanfan igen. När jag kommer hem ska jag äta ett så fort jag kan och hoppas på att det hjälper. Annars vet jag inte vart jag ska ta vägen...

Vanligtvis brukar jag ändå känna att det skulle bli bättre av att äta, och som jag stoppar i mig! Men nu känns magen full och en macka lockar inte det minsta. Fast jag kanske får ta en ändå.

Illamående, med växtvärk, extremt frusen och trött ska jag alltså ta mig igenom arbetsdagen. Det hade varit enklare om jag faktiskt haft nåt speciellt att göra.

Nåja. Den här dan tar väl slut den också.

Sea band

Inte ens en vecka har jag mått dåligt, och jag är redan så sjukt trött på det!

Idag ska jag se om jag kan få tag på åksjukeband på nåt apotek eller i en hälsokostaffär. Det KAN ju hjälpa. Det blir i alla fall inte värre av det.

Gnäll, gnäll.

Lyckligtvis verkar det även den här gången vara mestadels psykiskt illamående, för det blir alltid mycket bättre så fort jag har nåt att göra och är som värst när jag ligger hemma i soffan. Och då borde ju åksjukeband hjälpa. Även om det är ren placeboeffekt.

Ska fika med en kompis ikväll. Hoppas jag mår bra då och inte vill kräkas av kaffelukten inne på caféet. Kaffe är verkligen ingen häjdare nu. Jag går inte nära kaffeautomaten på jobbet om jag slipper.

Igår var V världens smartaste unge, enligt maken. Han tog på sin ena sko alldeles själv, och knäppte kardborrbandet! Jag måste erkänna att det ändå var ganska kompetent.

Vi har sökt en lägenhet på 140 kvadrat med inglasad balkong. Håll tummarna! Just nu är det tyvärr 76 stycken till som sökt den, och innan helgen är det garanterat 150. Men NÅN GÅNG måste det ju blir vår tur...

Idag är jag glad över:
* att en bebis är värd lite illamående, även om det ibland inte känns så
* att få träffa min kompis
* att det finns knäckebröd och ost på jobbet - jag äter hela tiden. Hela, hela, hela tiden.
* att en sjal runt halsen får en att hålla värmen
* att arbetsdagen snart är slut - jag har av olika anledningar haft extremt lite att göra idag

Hormonernas intåg

Nu har den stora bakfylleperioden börjat igen. Då man är omväxlande löjligt hungrig och sugen på skräpmat och omväxlande vill ligga och kräkas i fosterställning och hela, hela tiden är så trött att det känns som om ögonen håller på att torka ihop till sviskon och ramla ut ur sina hålor.

Men det är väl bra på sätt och vis. Att hormonnivåerna ökar. Och inget kräks än. Jag håller tummarna för att slippa det även den här omgången.

LIllgrisen sover sött i sin säng. Han har haft lite insomningssvårigheter på sista tiden, antagligen hade vi tjänat på att lägga honom lite senare, men nu har vi inte riktigt kommit så långt i åtgärdandet. Så han stoppas i säng runt 19-tiden och sen ligger han och suckar, babblar och gnäller i 7-minutersperioder. Varjer period avslutas med att han ställer sig upp och kastar ut snuttetrasan ur sängen. Men för varje gång blir han tröttare och tröttare, så det är bara att vara tålmodig och lägga honom igen. Idag tog jag dock en genväg, trött och illamående som jag var: Jag sjöng för honom. V nöjde sig glatt med vanliga vaggvisor i somras, ffa Byssan Lull fungerade alldeles utmärkt. Så icke längre. Helst ska det vara nåt lite jazzigare. As Time Goes By, Dream a Little Dream och den något otippade Din Arm Omkring Min Hals fungerar. Kanske är det nyhetens behag, vad vet jag..?

Jag har bestämt mig för att försöka ta en liten promenad varje kväll som maken nattar V. Jag behöver traska bort lite av småätningsfläsket som redan har börjat smyga sig på. Igår var jag ute och irrade i skogen. Ja, vi bor ganska nära skogen och ett elljusspår, men det finns stigar som inte är belysta alls, och det var där jag irrade, medan det började mörkna. Lyckades i alla fall ta mig tillbaka till civilisationen utan att bryta några ben eller råka ut för andra otrevligheter. På vägen tillbaka gick jag genom ett "fabriksområde", ingen tillverkning som sker där nu, snarare försiggår det IT-konsulteri och annan tjänstemannatät verksamhet i lokalerna nuförtiden. Utom i en lokal. Mitt på gården står ett mycket högt hus med en skorsten. Jag är såååå nyfiken på vad man har gjort därinne tidigare! Just nu gör man nog inte så mycket, med tanke på att vissa av fönsterna är trasiga. Men vem frågar man om det? Ytterligare ett mysterium som inte kommer att få sin förklaring, antar jag.

Det är fortfarande kallt i lägenheten. Idag träffade jag en granne som sa att värmen fungerat perfekt i 38 år, men att hon nu fick ha på sig päls inomhus. Lite kul, eftersom hon satt ute och stickade i solen iförd knälånga byxor och solhatt när jag pratade med henne. Men hon har rätt. Jag skulle också vilja ha en päls. Får nöja mig med en tjock ylletröja och raggsockor PLUS fårskinnstofflor som extra värmehållare. Och kanske en fleecepläd när jag snart ägger mig i soffan och läser. I sängen tronar duntäcket, och under duntäcket ligger varmvattenflaskan och gonar.

I morgon är det söndag och maken har sovmorgon. Jag och mitt illamående ska ta hand om V några timmar på egen hand. Jag hoppas att fil med lingon- och kanelsmak inte är så äckligt som det skulle kunna vara, för jag behöver Verkligen min frukost för att klara av föräldraskap på förmiddagen. Jag fick sova länge i morse, men vaknade 07:45 och kunde inte somna om - ont i ryggen (dags att köpa nya bäddmadrasser, tror jag), ilsket barn utanför sovrummet och solen som sken in genom gardinerna var bidragande orsaker. När V tog sin eftermiddagslur somnade jag i soffan, fast jag inte alls hade tänkt det. Så kan det gå. Ska försöka lägga mig tidigt ikväll.

Idag är jag glad över:
* att jag fick sova extra på morgonen
* att V är en sån gullig unge
* att i den gamla filmen som just visas på TV spelas "Ride The Bullet" med Army Of Lovers. Mycket länge sen man hörde den låten...
* att maken sköter vårt hushåll medan jag är på jobbet så att jag sen kan ligga i soffan och huttra när jag kommer hem
* äpplet som väntar på mig i kylen

Fryser

Det har blivit omslag i vädret. Vår hyresvärd har än så länge ignorerat detta, vilket har fått till följd att jag går omkring och småfryser hela tiden när jag är hemma, undantaget de perioder då jag virar in mig i duntäcket eller står i duschen. Nu kan man ju argumentera för att 21,5 grader inomhus inte är speciellt kallt, men jag är både frusen av naturen och van vid en 24-gradig lägenhet. Så jag fryser.

Jag är fortfarande gravid. Jag har börjat må lite halvtaskigt också, och det är ju på sätt och vis bra. Än så länge är det ingen panik, mest en kombinerad känsla av hunger och äckel. Men det sägs ju att illamåendet blir värre den andra graviditeten, så jag ser framtiden an med skräckblandad skräck. Som bekant är just illamående något av det mest avskyvärda jag vet - i alla fall om vi pratar om vardagliga saker.

Har lyckats få en inskrivningstid på MVC, efter ett telefonkö-äventyr liknande det jag hade när jag försökte kontakta MVC för inskrivning förra gången. Den här gången var bonusen att det inte fanns ett enda rum ledigt på jobbet, så jag fick vackert knalla ut i snålblåsten på lunchen och vanka av och an på en närliggande bakgata medan jag hörde meddelandet "Det är fortfarande kö. Tack för att du väntar" ca 945 gånger. Det kändes i alla fall så. Fast jag köade nog inte mer än en kvart, så gissningsvis hörde jag meddelandet kanske 30 gånger. Blir en ny barnmorska den här gången. Det är helt OK för mig. Jag "connectade" aldrig med den förra riktigt.

Sen senast jag skrev har en förkylning kommit och gått, snabbt och effektivt. Fick till och med stanna hemma från jobbet en dag, då jag var helt groggy. Som tur är klarade sig V undan nästan helt, trots att både jag och maken var rätt sjuka.

V har blivit mycket duktig på att hantera väggströmbrytare nu, så man kan be honom tända taklampan om man vill. Än har han inte riktigt fått kläm på att man kan flytta stolar till olika ställen för att nå saker man vill komma åt (tack för det!), så de gäller att det står en stol nedanför strömbrytaren om han ska lyckas. Vi har nu investerat i en dyr babybjörn-barntallrik med gummi-antiglid-list under, så V får äta sin frukost utan speciellt mycket inblandning från oss nu. Den mesta gröten hamnar faktiskt i munnen. Han kan även dricka ur ett vanligt glas själv, men han är inte betrodd att hantera glaset HELT och hållet, eftersom han gillar att välta det för att det blir så mycket härligt vatten att plaska med då.

Gossen är ett litet matvrak som äter en och en halv barnportion gröt plus en macka till frukost. Han blir rasande så fort gröten är slut om han inte får mackan direkt. Lite lustigt, även om ett raseriutbrott klockan 7 på morgonen inte alltid är skrattframkallande.

Nu börjar magen rumstrera och jag antar att det innebär att det är dags att äta nåt.

Idag är jag glad över:
* att V inte har blivit så förkyld som jag var själv
* att jag fortfarande inte har blött en droppe och har lite småont i magen av och till
* att jag inte mår superilla än
* mina fårskinnstofflor och mitt duntäcke
* att jag pratade med mamma itelefon nyss och hon verkar må hyfsat bra

Vagnfunderingar och utebliven ångest

Vi funderar på att köpa en ny (begagnad) barnvagn. Vår Emmajunga inköpt för 700 kr känns mer och mer som en rysk pansarvagn ju äldre V blir. Maken tar hellre paraplyvagnen som saknar både stötdämpning, suflett och fällbar rygg, och jag tror inte att V sitter superbekvämt i den - den köpte vi ju för extremt korta transporter och inomhus-shopping.

När vi köpte förra vagnen var jag inte ett dugg petig. Nu är jag det.

Den måste ha svängbart/svängbara framhjul - HELST ska det vara en trehjuling med hyfsat stora hjul.
Den skall helst inte väga mer än 12 kg.
Den skall ha en varukorg och justerbart handtag.
Sufletten ska inte bara vara där för syns skull.
Ryggen skall vara fällbar.
Inför nästa bebis, som fortfarande bor kvar i magen:
Den ska kunna göras om till liggvagn med liggdelen vänd MOT den som kör.
Den skall ha vändbart säte.

Allre helst skulle jag också vilja att vagnen gick att ha både som singelvagn och som syskonvagn med säteskombinationerna
sitta framåt+ligga bakåt
sitta framåt+sitta bakåt
sitta framåt+sitta framåt
sitta framåt
sitta bakåt
ligga bakåt

Tyvärr finns ingen vagn som uppfyller samtliga kriterier. Tar man bort det sista finns det typ en. Som inte längre tillverkas, och med ett hyfsat högt andrahandsvärde. Britax Vigour heter den. Jag kollar Blocket en gång i timmen, minst. Att köpa en ny vagn är inte aktuellt. Kanske blir det en sprillans syskonvagn om det verkar vettigt när nästa knyte kommer.

Jag skulle kunna nöja mig med en sittvagn utan vändbart säte att ha bara för Vs skull, men den måste fortfarande vara lätt och ha svängbart framhjul, varukorg, fällbar rygg och suflett. Och den får då INTE kosta mycket mer än en tusenlapp, och bli liten hopfälld, eftersom vi måste köpa minst en, kanske två vagnar till när nya bebisen kommer (då tänker jag ny syskongvagn + ny singelvagn för litet barn - för den gamla behåller vi nog inte i vilket fall som helst).

Såna bekymmer!

Nåja, än är det ingen panik. Jag får hålla ögonen öppna.

I natt drömde jag att jag blödde. Det var dock det enda tecknet på oro jag har haft sen jag såg de två strecken förra veckan. Vad jag mindes från förra graviditeten så blödde jag ytterst lite (rosa) ett par gånger i början, men när jag läste tillbaka insåg jag att det faktiskt var nån gång om dan i perioder under de första veckorna. Inte underligt att jag var orolig då! Hittills har det inte kommit en enda droppe blod, vilket jag är mycket tacksam för. Hade min första somna-framför-TVn-incident igår, och mådde lite illa för första gången i förrgår - men båda dessa händelser kan ha en annan förklaring. Hunger och förkylning, mer specifikt.

V har blivit en hejare på att äta morgongröten själv. Visst kommer det fortfarande en kvarts grötportion på haklappen, i ansiktet (gärna i näsan) och på bordet, och visste måste man fortfarande hålla i skålen åt honom så han inte knuffar ner den på golvet i sin iver med skeden, men han har fått in tekniken hyfsat bra nu. I går åt han en hård persika och höll frukten med båda händerna medan han mumsade. Som ett litet, hungrigt djur med vibrerande morrhår. Väldigt gulligt!

I somras älskade han när vi läste för honom, men nu är bokintresset ganska avsvalnat. Hans nyaste skill är att klättra, och det övar han på så ofta han kan. Upp i soffan, upp på köksbordet om nån stol int eär inskjuten, upp på skrivbordet från soffan, upp på sin leksaksförvaring... Bättre och bättre går det. Härom dagen bar han omkring på en liten låg barnstol som han ställde ner varje meter och klättrade upp på bara för att visa att han kunde. Han balanserade nån minut innan han klättrade ner och fortsatte sin stolpromenad genom lägenheten.

Mina arbetsuppgifter just nu är världsmästartrista. Men jag antar att jag borde utföra dem ändå.

Idag är jag glad över:
* att min förkylning inte har utvecklats från rinnsnuva till nåt värre under de senaste två dygnen
* att illamåendet inte har kommit igång än
* att mamma varit här i helgen
* att det finns rooibos-te på jobbet nu när jag ska dra ner på kaffet
* att V sov på min arm en stund i morse - så fridfull och snusande som bara ett barn kan vara

Plus

Ja, nu var det dags igen! Håll tummarna för att det går vägen den här gången också!

Jag räknade med att få mens i måndags, och från och med söndag kändes det verkligen som om jag HADE fått mens konstant. Men inte. Så i tisdags efter jobbet köpte jag en teststicka och mycket riktigt dök det inom ett par minuter upp inte mindre än TVÅ rosa streck. "Det var ju ingen konst" sa maken - jag vet inte hur lång tid han hade förväntat sig att det skulle ta att bli gravid. Uppenbarligen mer än 6 månader.

Men som sagt, nu följer 8 veckors orolig tillvaro. Tror att missfallsrisekn är sisådär 25% för damer i min ålder. Jag får väl tänka på vad jag stoppar i mig så jag får en välbalanserad kost utan sprit och med endast rimliga mängder kaffe. Nåt som inte är besvärligt att dra in på eftersom jobbkaffet jämfört med kaffet hemma inte alls är så exalterande.

Verkar som om jag får försöka mörka graviditet på ett bröllop i vecka 6 även den här gången. Suck. Ett alternativ är naturligtvis att inte mörka. Om man vågar låta bli. Vi får se hur jag gör. Nåt vin blir det hur som helst inte.

Jag är tillbaka på jobbet igen. Lustigt nog är det enklare att knappa in några rader på bloggen från kontoret än hemifrån. Maken sitter vid datorn varje minut som V sover och vi inte gör nåt tillsammans. Igår spenderade han hela kvällen med att försöka få den nya TVn och datorn att samarbeta för att visa bra bild på TVn när man kollar på film via datorn. Det löste sig till slut. Jag hade mycket tråkigt under tiden.

V har fått alla fyra hörntänder under loppet av ca 2 dagar. Nu kommer även kindtänderna. Han verkar inte vara speciellt bekymrad över det, men vaknar kl 5 varje morgon och somnar om ytterst sporadiskt. Beror antagligen inte på tänderna i vilket fall som helst. Maken är sur för att han inte får sova. Jag har inte så mycket medlidande. Det är ju inte som att han får gå upp och mata V 3 gånger varje natt, vilket jag ju gjorde stora delar av den tiden JAG var nattansvarig.

För övrigt är gossen en liten härmapa. Han försöker härma allt man säger, men ganska varierande framgång. Men nu säger han i alla fall några nya saker:
"Ampa" (lampa)
"Kackuu" (kastrull)
"Biss" (byxor)
"Pajjss" (pyjamas)
"Tetta" (tvätta, eller tvättstugan)
"A" (ja - när han sitter i matstolen och får en matrelaterad fråga)
"Ga" (som tidigare bara bettyde sko betyder nu också gröt)
"Prrrlä" (äpple)
Säkert är det fler ord där. Men jag har glömt dem.

I eftermiddag kommer mamma med tåg och stanar över helgen. Hon ska barnvakta lite och hälsa på lite. Det ska bli trevligt.

Idag är jag glad över:
* småsyskonet på gång
* att mamma kommer hit
* V, som är så självständig nu. Åtminstone i jämförelse
* att vi köpt ny TV
* konserten vi ska på i morgon

Semestern börjar sluta

Det är en vecka kvar av semestern, och vi har precis kommit hem efter att ha varit borta nästan SEX veckor - två veckor hos mamma, 4 resdagar och tre veckor i stugan som ligger norröver.

Förutom begravning har det varit skönt, och åtminstone delvis avkopplande. V har varit betydligt roligare att ha i stugan i år än förra året, men bilresorna har fått bli fler i antal med färre timmar per resdag, för annars hade det inte fungerat. Övernattningen i Sundsvall på hemvägen var en otroligt bra idé - vandrarhem där dubbelrum med toa+dusch kostade 500 kr för en natt var sååå värt det, speciellt eftersom
a) En tiotimmarsresa inkl. raster kortades ner till en femtimmars plus en fyratimmars
b) Vi hade problem med vattenförsörjningen i stugan de sista två dagarna, och jag trängtade verkligen efter en dusch och en hårtvätt
c) Det var en väldigt fin kväll och vi kunde lyxa till det med uteservering och vin+pizza, medan V fick en barnpizza och faktiskt var mycket snäll och timid under de 90 minuterna han tvingades sitta i barnstolen

V har verkligen blivit en stor kille! Han går mycket bra nu, efter att ha övat på den ojämna och sluttande gräsmattan utanför stugan. Han är ofta på gott humör, även om åskmolnen fortfarande kan hopas väldigt snabbt när han har tråkigt och/eller inte får göra det han vill - där det han vill ofta involverar eluttag, vatten och ömtåliga saker. Han har lärt sig att ta sig upp- och nedför trappor genom att krypa. Han kan också klättra nedför saker som sängar och soffor baklänges, och gör rätt varje gång. På sista tiden har han även blivit en fena på att klättra UPP på saker, vilket framkallar mild nervositet hos hans föräldrar. Han har också under senaste veckan verkligen börjat försöka härma det man säger, framförallt substantiv. Vissa ord han säger förstår man, t ex

Gan-gaa	Gunga
Gaa	Sko
Oschj	Ost
Kannaa	Kanna
Bam	Bang
Ka!	Katt
Kacka	Kratta (eller klocka)

Man får nog säga att "kanna" var det första ordet han sa såpass korrekt så man faktiskt hör vad det är han säger utan att han behöver visa upp föremålet i fråga. Sen säger han ju pappa sen länge - mamma ligger fortfarande lite illa till, men leker vi kurragömma så "ropar" han på mig genom att säga "mammaaaa?" när han letar. Vilket är ofantligt gulligt!
Vad kan han mer då? Ibland sjunger han, han säger "daaaa" eller "nang" lite drömmande gång på gång i olika tonhöjd. Han hjälper till när man tar på byxor/blöja genom att lyfta fötterna en i taget - om han VILL ha på sig byxor/blöja i alla fall. Annars försöker han smita snabbt som vinden. När han vill gå ut hämtar han en av sina skor och säger bestämt "Gaa!" vilket ju är hans sätt att säga "Sko". För övrigt kan han även hämta saker man ber honom hämta, om han vill. Han kan öppna dörrar om han når upp till handtaget, och skåp och lådor är absolut ingen match längre. Alla köksredskap ligger ständigt över hela lägenheten, eftersom vi bara har spärrat det absolut nödvändigaste. Nåt kul måste han ju få ha! Han skräms också, genom att morra "aaaargh!" med en vidöppen glad mun. Det bästa är naturligtvis om man spelar med och låtsas var rädd, men det är också kul om man skräms tillbaka. Rädd är han inte, inte ens för stora hundar. Man får hålla i honom så han inte går fram och luggar dem. Han kan äta själv med sked, om man ger honom skeden så han håller den på rätt sätt och sen håller i grötskålen så att den inte halkar omkring. Han använder även andra saker på riktigt, som sopborste och kam (fast han kammar aldrig sig själv). Han kommer ofta med böcker som han vill att man ska läsa, och utbrister "däää!" medan han bestämt lyfter boken så högt upp i luften han kan. Om boken slutar med att nån ska sova vill han gärna stänga den innan den slutar, och han vill gärna bläddra tillbaka till favoritsidor. Och sen ska man läsa samm bok igen och igen, medan han sitter och myser i ens knä. Ibland kommer han faktiskt och pussas spontant, vilket såklart gör att man smälter helt och hållet.

I övrigt känns det som om mammigheten definitivt är på avtagande, och börjar komkurreras ut av pappighet. Åtminstone vissa dagar. Maken är inte hemma just nu, och när han gick grät V våldsamt, tills vi kom på att vi kunde vinka. Vinka är så roligt att man inte kan gråta samtidigt, nämligen. Fast sen fick V gråta lite till, när det inte gick att vinka längre. Vi fick läsa "Är det dags?" ett par gånger innan pappas sorti var glömd.

Hur bra det än är med semester och bortavistelse så är det väldigt skönt att komma hem. Maken längtade till Spotify, jag längtade till civilisationen och V längtade till sina saker - eller det gjorde han såklart inte, han hade med sig en hel kasse med sina roligaste leksaker, men när han kom hem och såg bultbrädan plockade han omedelbart fram den och den tillhörande träklubban, förkunnade lyckligt "Bam!" och satte sig och bankade i en minut, innan det hela blev trist och han drog sig till minnes var grytskåpet var.

Just nu sitter jag och dricker vin. Ingen graviditet i sikte alltså. Fast jag tror faktiskt att jag var gravid förra månaden. Det stack i brösten och jag hade ett jävla humör. Sen kom mensen tidigare än väntat och var värre än vanligt, så jag tippar på att supertidigt missfall - det sägs ju att 50% av alla graviditeter blir missfall, men hälften av missfallen är så tidiga att man inte ens fattar att det är missfall. Jag har i alla fall krupit till korset och börjat med ägglossningstest nu, Clearblue digital. Digitala test är såvitt jag förstår bara en ursäkt för att ta mer betalt för de jäkla testerna. En hållare, fem teststickor (som skall sättas in i hållaren en i taget) och när stickorna är slut finns det självklart inte nån refill så man kan återanvända hållaren, så man får slänga den med batteri och hela skiten. Bärkraftigt, jo jag tackar jag! Skulle aldrig ha köpt detta om det inte var för att det enda alternativet på Apoteket där jag befann mig (något stressad, eftersom jag inte ville att mamma skulle se vad jag köpte) var 1-pack, och det finns ingen som helst poäng med att köpa ETT ÄL-test. Om man klarar sig på ett test så vet man ju ändå när man har ÄL och behöver inget test alls. Hm.

Om en dryg vecka är det alltså back to work. Men det ska faktiskt bli ganska kul, åtminstone ett tag. Sen får vi se om det blir nån semester med tjejkompisarna i höst. Jag ska i alla fall på SPA med damerna i släkten i november. Det ska bli trevligt!

Idag är jag glad över:
* att vara hemma igen
* att det är en veckas semester kvar utan några speciella planer
* att jag ska träffa en kompis på stan i morrn, har inte träffat kompisar sen midsommar
* Vs nya förmåga att leka själv i korta perioder
* min familj
* att mamma ändå verkar må hyfsat bra, och att hon kommer och hälsar på om ett par veckor

Ömsom vin, ömsom vatten

Det går några veckor mellan varven. Den här gången beror en del av det på att min pappa har lämnat oss. Alltså oss, som i de levandes skara. Man är ju medveten om att det kommer att inträffa förr eller senare, framförallt som han har varit lite krasslig och ätit mediciner ur dosett de senaste åren, men man är aldrig beredd på det när det väl kommer. Vi har varit uppe hos mamma en vecka och ska upp igen nästa vecka, för att sen påbörja semestern efter begravningen. Vilket innebär att vi är borta nån månad eller så.

Till det lite roligare hör att V äntliga börjat knalla omkring för helt egen maskin. Efter hans ettårskalas, då en kompis påpekade att han aldrig skulle börja gå om vi höll honom i handen, kom traskandet ganska fort

Sommar och sol

Jajjemän. Varmt och skönt är det ute. Familjen har kommit hem och V har på sig sina nya jeansshorts från GeKås dag efter dag. Lustig storlek - han har 80 i kläder rent generellt, men jag konstaterade att 80 i shortsen såg väldigt stort ut. 74 fanns inte, så jag chansade på 68- vilket visade sig vara lagom. Och trots att jag tyckte att jag kollade noga så visade det sig också vara denim som torrfäller. Så jag stod vid tvättstället i timme efter timme och sköljde ur blå färg. Nåja, kanske inte i timme efter timme. Men nån halvtimme totalt i alla fall.

Barnlediga veckan blev bättre och bättre ju längre den gick. Fast det var roligt när de kom tillbaka igen, pojkarna. V hade under veckan utvecklat en bedårande blyghet som även omfattade mig de första minuterna vi träffades på stationen. Han klamrade sig fast vid maken och kikade fram med ett förläget flin.

På bara en vecka tycker jag att han hade hunnit med att ändra utseende också. Och framförallt pratar han mycket mer. Nåja, pratar.. babblar kanske mera. Han säger baba om mat och napp. Och ibland om pappa. Han verkar dock förstå vad mamma är förnåt nu, och säger ibland mamama lite bekräftande när han hittar mig. Han rör på munnen när man själv sjunger för honom och försöker ibland göra rörelser till sången, om det är en sång som han minns från öppna förskolan. Och han vill gå, gå, gå. Inte själv, nej - man ska hålla handen. Får han inte som han vill blir det ett vredesutbrott, han kastar sig bakåt och ylar. Maken har lite svårt att orka med, för det måste hända saker hela tiden.

För egen del har det lugnat ner sig på jobbet. Jag har haft lönesamtal och ska få 700 kr mer i månaden. Betalas ut retroaktivt i juli. Välkommet. Tillsammans med skatteåterbäringen så räcker det nog både till charterresa med tjejkompisarna i höst, de extra semesterutgifterna, födelsedagspresenter till halva min släkt som fyller jämnt i sommar och så blir det över en del. Hoppas jag. Jag ska få ganska mycket i skatteåterbäring, nämligen.

Idag är jag glad över:
* att V fyller ett år om några dagar
* att det är sommarväder ute
* att jag ska luncha med familjen på stan i morrn
* att jag har shoppat loss på GeKås - ny cykelhjälm t ex. Behövdes
* att jag ska äta en bit försenad morsdagschoklad så snart jag skrivit klart det här

Dags att byta jobb?

Jag jobbar med datorer. Ja, det gör väl alla nu kanske. Men jag jobbar lite mer med datorer än de flesta. Man skulle kunna säga att det är min huvudsakliga arbetsuppgift.

De senaste dagarna har saker och ting verkligen inte gått min väg. När det gäller datorer. En uppgift på jobbet som borde ha tagit 4 timmar är snart inne på sin tredje arbetsdag. ALLT som har kunnat gå fel har gjort det. På de mest märkliga sätt. Jag har tagit folks tid i anspråk för felsökning och lyckligtvis fått hjälp, men det har varit omöjliga problem som har krävt mycket funderingar.

Jag satt faktiskt nyss (kl 21:30) och gjorde ett tappert försök att bara komma liiiite längre. I sofffan hemma. Och jodå, man kan väl säga såhär: Om jag var på steg 80 av 100 (t ex) runt kl 4 i eftermiddags, så hamnade jag vid 16:30 tillbaka på steg 75 och fastnade där. När jag kom hem och försökte ta mig vidare hade bara omstarten av datorn försatt mig i steg 70. Efter en del trixande i typ en timme kom jag tillbaka till 80 igen. Och tänk, samma fel som kl 16. Igen.

Så jag bestämde mig för att lägga ner för kvällen, trots att jag egentligen verkligen borde lösa det här och antagligen måste jobba i helgen (vilket jag inte har tid med) för att ordna upp allt. Istället tänkte jag koppla av med lite dataspel. Ett mycket oskyldigt spel. Med trädgårdstomtar. Nån som tror att det funkade? Såklart inte. Bollen säger studs och sen säger den *poff* och så har spelet kraschat innan andra studsen. Varje gång.

Jag blir så trött.

Jag är verkligen trött. På riktigt. Åkte och tränade efter jobbet när jag kört fast ordentligt, och det var en väl vald aktivitet. Inga jobb-tankar på ett par timmar. Och nu är jag sådär skönt efter-träning-trött. Men jag skulle verkligen behöva nåt annat att tänka på innan jag lägger mig. Jag vill INTE somna med jobb snurrande i skallen. Eller ännu värre, inte kunna somna eftersom jag har jobb snurrande i skallen. Jag hoppas på att det hjälper att skriva av sig lite här.

Maken och V är fortfarande bortresta. Det har varit helt OK efter den initiala chocken. Jag har hållit mig upptagen. De har det bra hos svärföräldrrna i alla fall. Maken rapporterar att V inte verkar vilja sova på förmiddagarna längre. Lustigt, för han sov då på morgonen i lördags. Men förr eller senare ska vi väl övergå till en lur om dagen, och det kan ju lika gärna vara nu som om ett halvår om det funkar bra för alla. I morrn ska de nånstans och klappa djur. Låter spännande för V!

Häggen blommar för fullt ute nu. Naturen är ju lite senare i år än förra året, men jag kan inte se hägg utan att tänka på när jag var vansinnigt höggravid för ett år sen och hoppades på att bebisen skulle komma så den fick fira födelsedag när häggen blommar. Nu blev han ju lite senare än beräknat, den unge herrn. Vi ska i alla fall ha ett ettårskalas. Om nån kommer.

Nej. Nu måste jag gå och lägga mig. Ska försöka vara på jobbet tidigt i morrn och hoppas på att jag fortfarande står på 80/100 då. Håll all världens tummar för att jag blir klar med det jag ska innan lunch i morrn och att den huvudsakliga uppgiften (som börjar när jag är klar med det här skedet) är utomordentligt snabblöst!

Idag är jag glad över:
* att jag inte har brutit ihop över att familjen är bortrest
* mina kolleger, som hjälper mig när det går som allra sämst
* att jag tränade efter jobbet
* att alla träd är gröna och fina och att häggen luktar gott
* att jag sover bra på nätterna

All by myself...

Maken ringde för nån timme sen och meddelade att han, V och svärföräldrarna hade anlänt till svärföräldralägenheten alldeles nyligen. Då kunde jag dra en lättnadens suck.

Det sista svärfar sa innan de åkte var "Jag lovar att köra försiktigt" och det fick mig naturligtvis att bli SJUKT orolig över att nåt skulle hända på vägen. Så orolig att jag grät stilla i en halvtimme efter att de åkt, medan jag plockade ihop Vs små kläderoch små saker som låg utspridda över lägenheten och tänkte "Tänk om jag aldrig får se honom igen!". Det var hemskt. Den tomma spjälsängen. Mobilen i taket. De undanplockade leksakerna. Men nu är det bra igen. V byggde torn med sina plastbyttor i bakgrunden när maken ringde, och verkade må som en liten prins.

Svärföräldrarna barnvaktade igår, det var därför maken kunde lifta med dem. Vi var på bröllop. Varje gång V ska ha barnvakt undrar man om det är Den Här Gången som han ska vara jätterädd för främlingar och gråta hjärtskärande när man åker. Men det var inte Den Här Gången heller. Han var mycket nöjd över att träffa farmor och farfar och grät inte alls när vi åkte till bröllopet - lite förvånande eftersom han alltid blir ledsen när jag åker till jobbet.

Bröllopet var hur som helst en trevlig begivenhet, men varm! Det blev plötsligt sommar igår. Med besked. Bruden brände axlarna i sin axelbandslösa klänning eftersom vigseln förrättades i solgasset alldeles invid en damm. Alla herrar svettades ymnigt i sina mörka kostymer. På middagen satt folk iförda solglasögon för att kunna se den de pratade med, eftersom panoramafönsternas ljusgenomsläpplighet var totalt obarmhärtig.

Jag drabbades tyvärr av en skärande huvudvärk framåt ett-tiden, så vi tog en taxi hem lite efter två. Jag och maken la beslag på bäddsoffan i källaren medan svärföräldrarna fick sova på övervåningen och ha det totala V-ansvaret för natten och morgonen. Vilket naturligtvis inte innebar att jag sov som en gris på morgonen - nej, jag vaknade kl 06:05 och tänkte "Men.. är han inte vaken än?" Inte kunde jag somna om heller, trots att jag smög upp och konstaterade att han inte låg kvar i sängen, utan förmodligen placerats i dubbelsängen. Fick en obehaglig känsla av att nåt var fel. Vilket det naturligtvis inte var. Jag och mina olyckskorpskänslor. Vid 7 vaknade han, och då kunde jag lättat somna om igen. Så fungerar det i mitt huvud.

Separationsångesten då de åkte blev som sagt svår. Inte bara för att jag inbillade mig hemska trafikolyckor, utan kanske mest för att jag inte har varit ifrån V mer än ett drygt dygn tidigare. Och nu skall han och maken vara borta i över en vecka! Men jag erkänner: Det är allt ganska skönt att kunna ha trappgrinden och balkongdörren öppna, att kunna göra vad man vill på kvällen och att hinna läsa tidningen. Maken har hosat upp det här med en ensam vecka nåt alldeles kopiöst, och när jag fortfarande var mammaledig såg jag definitivt den rosenskimrande poängen i att vara själv. Nu känns det lite överskattat. Men jag ska absolut göra det bästa av situationen och passa på att ta mig iväg till AW, träning, bio etc. Om inget annat kommer emellan.

Om jag bara inte saknade dem så mycket och kände mig så ensam!

Idag är jag glad över:
* att jag hämtat min punkterade cykel och ätit en extremt onyttig glass (Ben and Jerrys-pinne)
* gårdagens bröllop
* att vi slapp den värsta bakfyllan
* att min lilla familj kommer hem innan maj är slut
* att jag fått mens och slipper fundera mer över det för den här månaden

Vårkänsla

Trots den särdeles ruggiga våren så har träden slagit ut och allt är vänligt grönskande. Till och med ganska behagligt just nu. Temperaturmässigt, alltså. På lördag ska vi på bröllop och det utlovas sol och nämare 20 grader. Inte illa!

Den här veckan har jag minsann jobb att göra. En oändlig mängd av copy-paste-operationer. Men jag bringar i alla fall inkomster till företaget. Alltid nåt!

Långhelgen var riktigt trevlig. Det var visserligen bara fint väder en av dagarna, men det gjorde inte så mycket. Mycket familjetid, en spännande utflykt och lite lek på gräsmattan. Så mycket mer vettigt blev det väl inte gjort, men släng in ett par sovmorgnar så är det en snudd på perfekt fyradagarsperiod!

V har knallat lite i perioder. Han går inte iväg själv från en fast punkt, men han kan fortsätta gå om man släpper honom. Om han vill. Tre-fyra meter har han nog lyckats vingla fram innan han når en vägg eller sätter sig. Men viljan skiljer väldigt mycket från dag till dag. De senaste tre dagarna har han dessutom varit ganska gnällig. Vet inte om det är en Period på gäng, eller om den första kindtanden börjar göra sig påmind. Han fick ju framtänderna tidigt, så det börjar bli dags för de stora bumlingarna snart.

Annars har han nu lärt sig ett par olika djurläten. T ex apan som säger ungefär "o-o-o-iii-iii-iii" (och dessutom viftar maniskt med armarna och studsar) och, något otippat, giraffen (som maken har uppfunnit ett ljud till - den säger smacksmacksmack, typ... Och DET har han lärt sig, fast det inte är ett riktigt läte). Han smackar också när man frågar om han är hungrig, och "baba" betyder både "mat" och "napp". Han vet var olika saker befinner sig, även om de inte är på sin vanliga plats, och han kan leta efter saker i närheten av det ställe där de brukar finnas. Men kan be honom att gå in i sovrummet och tända sänglampan, vars strömbrytare är i barnhöjd. Och då beger han sig dit på alla fyra, om det inte är genom hela lägenheten han ska ta sig. Tänder gör han naturligtvis också. Mycket duktig bebis, alltså.

Vi försöker dra ner på köpebarnmaten och ger honom samma mat som vi äter när det fungerar. Även om vi har salt i maten. Fast han inte är ett år än. Busiga vi! Men jag tror att hans njurar fixar det ändå. Förr i tiden åt alla barn salt mat innan de fyllde ett. Och jag har aldrig hört talas om att det var ett stort problem med njursjukdom hos barn i vår föräldrageneration.. eller till och med i vår generation, antar jag.

Förra veckan fick vi en Linas Matkasse för 500 kr. Ordinarie pris är väl närmare 800, och jag har svårt att avgöra om det är värt det på en enda leverans. Det var hur som helst bra recept, allt blev gott. Tyvärr missade vi att avboka nästa kasse som kommer på måndag.

Och varför skulle den ha avbokats, då? Jo: Vs farmor och farfar kommer och barnvaktar när vi är på bröllop i helgen. Sen åker maken och V med dem till mellansverige och jag blir ensam kvar här en hel vecka. Onödigt med en matkasse med ingredienser till 20 portioner alltså. Speciellt eftersom jag tänkte försöka passa på att gå på AW, bio etc. på kvällarena.

AW, ja... just nu sitter jag och avnjuter en porter framför datorn. På blanka tisdagen. Inte så tokigt! Fast kanske tokigt ändå. Ingen mens idag (som var det utsatta datumet). Men här tar vi inte ut nåt i förskott. Den kan komma i slutet av veckan lika gärna, och det är precis lika normalt nä det gäller mig. Jag bör dock veta hur det ligger till innan lördagens begivenhet, vilket innebär ett test på fredag morgon ifall inget har dykt upp innan dess.

Vi får väl se.

Idag är jg glad över:
* vårvädret som smugit sig in över stan
* långhelgen
* att jag har nåt att göra på dagarna, även om det kanske inte är så inspirerande
* V, som är en bedårande unge
* att maken plockat hem det eminenta spelet Jardinains som jag ska spela lite på nu direkt

Kort vecka

Efter många turer på jobbet där jag under perioder inte kunnat arbeta eftersom jag saknat uppgifter, och under andra perioder inte kunnat arbeta eftersom jag saknat de fysiska förutsättningarna (läs: hårdvara) har jag nu både- och. Tyvärr är uppgiften jag skall lösa totalt omöjlig att få till. Suck.

Nåväl, i morgon är det Kristi Himmelsfärd och på fredag tar jag (och resten av Sverige) klämdag. Inte så tokigt!

V-statusen är som innan. Han går inte själv (även om han väl i praktiken kan), han förstår fortfarande vem "pappa" är, men ställer sig helt oförstående då man frågar "Var är mamma?". Trots det är han en stor morsgris. Fast en gullig. Han och maken är på Öppna förskolan, de spelar fotboll (ja, typ) och gör utflykter till ICA, Systembolaget, IKEA och olika kyrkor - inte för att maken är så speciellt kyrklig, utan för att kyrkor är mäktiga byggnader som V kan fascineras av.

På småsyskonfronten inte heller något nytt. Inte för att vi har försökt så intensivt, direkt. Jag drar mig lite för tvångs-liggandet. Och eftersom jag har så oregelbundna kvinno-vanor så är det mycket svårt att veta när det är en lämplig tidpunkt för avel. Jag försöker att inte göra ett Projekt av det hela, och det innebär att jag inte involverar maken i planeringen av älskog. Det är itne alls speciellt sexigt att ha sex när båda två vet att anledningen till att man har det Just Nu är för att det kan vara ägglossning på gång. Så vi missade det nog den här månaden. Också. Men det är ingen panik än så länge. Man vill ju gärna ha en period på några månader då V går på dagis och man har möjlighet att bunkra lite pengar inför nästa lilla skrik-pipare.

Nåväl. Back to work.

Idag är jag glad över:

* att det finns filtar på jobbet, för det är ganska kyligt här

* mina nya dyrka tygskor som jag efter mycket velande köpte

* gårdagens AW med ett par väninnor

* Vs goda nattsömn den senaste veckan

* att det är vår. Även om det är kallt

Plattbröstad

Idag har jag njutit av lyxen att gå BH-lös från morgon till kväll. Det kan man om man har mina tuttar. De var inte imponerande innan graviditeten, medan jag ammade var de dock ganska trevliga - förutom att de doftade svagt av sur mjölk och läckte lite - men nu är de sannerligen inget att skryta med. Jag tror faktiskt att de har minskat, totalt sett. Eller kanske bara ändrat form, vilket nästan är ännu värre.

Annars har jag varit lyckligt förskonad från stora fysiska förändringar efter graviditeten. OK, magen ser kanske lite annorlunda ut. Och mina fötter verkar ha vuxit en halv storlek. Jag är lite tjockare, men inte tjockare än jag varit tidigare i livet. Och så var det den trista historien med den försvunna bysten, då. Men man kan få det så mycket värre. Enorm rumpa. Bristningar som får en att undvika stränder för all framtid. Fetma.

En annan tråkig grej med att sluta amma var att min komplexion blev precis som tidigare. Nu råder det alltså inte längre nån tvekan om att min tonårshy är rent hormonell. Permanent förbättring förväntas i klimakteriet, antar jag.

Jobbveckan har varit hektisk pga kursen jag gått. Maken fyller år i morrn och jag känner att jag inte har hunnit tänka igenom mat och aktiviteter på det sätt som han förtjänar. Var och handlade idag, men kom på i affären att jag helt glömt kolla upp förrätt. Jag är värdelös, helt enkelt.

Nästa vecka kommer också att föra med sig en hel del jobb och nya utmaningar. Och veckan efter det börjar mitt "riktiga" projekt. Jag hoppas att det blir roligt och lärorikt... Min chef frågade lite diskret hur "resbar" jag var, och nöjde sig, åtminstone synbart, med svaret "inte". Jag håller alla tummar för att han inte går emot mitt önskemål om att få jobba kvar här i stan, för eftersom jag är konsult kan jag inte vägra att ta ett uppdrag på annan ort. Lyckligtvis brukar de som har småbarn slippa så långt det är möjligt. Det skulle kännas totalt fel att vara borta hela veckorna. Usch.

Vs mikropromenader på egen hand har kommit av sig. Han ramlade omkull ett par gånger för många, och sätter sig nu gråtande så fort man är i närheten av att släppa honom. Idag har å andra sidan inte varit en speciellt bra dag för experiment i vilket fall som helst, eftersom jag var hemma hos en kompis med lillkillen igår kväll, och han var en total sömnvägrare. Inte förrän i vagnen på vägen hem, kl 22:10, somnade han. Sen som han oroligt hela natten och vaknade kl 06:30. Jag sov också kasst eftersom maken, som borde varit hemma i "rimlig tid" inte dök upp förrän kl 06. Det visade sig att han sprungit på en kompis han inte träffat på ett tag och sen av misstag lämnat in sin telefon i garderoben tillsammans med jackan och totalt missat att jag ringt. Total sömn för mig: 3 timmar. Total nattsömn för V: 8,5 timmar. Att jämföras med normalt 11 timmar. Så nej, det var inte upplagt för äventyrligheter idag. Å andra sidan somnade plytet utan några som helst problem vid 19 ikväll. Hoppas han sover gott i natt, för ikväll är maken på svensexa och jag antar att det är jag som har jouren i natt också.

Idag är jag glad över:
* att V har varit på hyfsat gott humör, trots att han sovit hur lite som helst
* att det är Donnie Darko på TV
* att jag hunnit hitta på förrätt och till och med en cocktail till födelsedagsmiddagen i morrn
* att Vs 10-månaderskontroll igår visade att han låg precis på sina vanliga kurvor (76 cm, 9,5 kg) och var frisk på alla sätt som kontrollerades
* att jag fått vara med min son hela dagen

Promenadpremiär

Idag tog V sina första steg utan stöd. Självklart var jag inte hemma - det är ju inte jag som är föräldraledig längre. Maken sa att det skedde i rena ilskan, och naturligtvis går han inte direkt själv från punkt A till punkt B, men om man håller honom runt höfterna kan man släppa honom i några steg. Han är mycket stolt!

Tyvärr hände det ett missöde då han skule få visa upp sina nya färdigheter för mig, han blev nämligen lite väl ivrig och drattade omkull och slog huvudet i städskåpet. Ingen skada skedd, men oj så läskigt det var! Vrål, vrål, vrål och sedan stor skepsis mot hela gå-konceptet. Men nya tag i morgon, antar jag.

Idag är jag glad över:
* att V sov hela natten fram till 05:45, så jag fick gå upp och leka med honom
* att jag äntligen såg sista delen av Millennium-serien på SVT Play igår
* att man snart får gå och lägga sig
* att jag läser en bra bok (Boktjuven)
* att maken har målat klart den gamla gunghästen så att balkongen nu kan användas som balkong igen

På kurs med.. eh.. vad han nu heter

Ja, inte är det då Kurt i alla fall. Den saken är väldigt säker. Jag tror inte ens att jag skulle kunna stava till namnet om jag bara hörde det, heller.

Kursen är för jobbets räkning och kom lite oväntat. Mitt fina nya uppdrag har inte börjat än, uppskjutet till nästa vecka som det verkar. I går (måndag) när jag kom in till kontoret omdirigerades jag till en kurslokal en bit bort. Alltid trevligt med såna överraskningar. Dock blev tiden att fixa (tänka ut) nåt bra till makens födelsedag ack så kort nu. Födelsedagen infaller på söndag, och present är fixad, men nåt mer i aktivitetsväg hade jag allt tänkt mig. Nåja. Jag har kommit på en grej nu. Funderar som bäst på ifall jag borde försöka skrapa ihop en barnvakt eller om man kan ta med plytet. Jag tror det blir ta med. Eller så disukterar jag det med maken och så får han bestämma.

Lillen sover i sin säng för stunden, en smula oroligt. I alla fall låter det oroligt genom babyvakt-filtret. Det pustas en hel del, men inga vrål än. Faktum är att han sover MYCKET bättre på nätterna nu, sen maken framtvingade skrikmetodandet. Eller så vaknar han och gråter tyst. Usch. Hoppas inte. Han har faktiskt sovit ett par hela nätter sen det hela började, och annars har han vaknat max en gång per natt den senaste veckan, trots att han inte längre får tröstmat kl 22. Eller kanske just därför... Han har också slutat envisas med att ställa sig upp i sängen så fort man lägger honom eftersom det inte hjälper det allra minsta. Nuförtiden försöker han faktiskt somna när man har läst och sjungit och lagt honom. Han protesterar visserligen ilsket under pyjamaspåtagningen, men man kan ju inte begära att han skall vara sugen på att gå och lägga sig, heller.

Maken är borta ikväll och antagligen är han mycket glad åt den där kursen jag går, eftersom den börjar kl 09:15 på morgonen (vilket innebär att jag kan vara hemma mer än en timme längre än vanligt, så att han får lite sovmorgon i morrn bitti). Jag hoppas i alla fall att han inte kommer hem vansinnigt sent, mest för Vs skull såklart. Bakfulla föräldrar är trista föräldrar.

Vs senaste förkylning är på tillbakagång. Skönt. Han och maken har varit på öppna förskolan idag och spelat på trumman. När jag lekte med V innan middagen noterade jag att han blivit ytterst kompetent på att placera en kloss ovanpå en annan kloss. Ja, allt är ju relativt såklart. Men jämfört med innan. Tidigare försökte han placera klossen genom att slå med den på den andra. Nu lägger han den faktiskt försiktigt. Det går väldigt mycket bättre!

Den lille ligisten är fortfarande grymt intresserad av mina bröstvårtor. Han minns inte vad de ska användas till, men han vill gärna krafsa på dem med en liten vass barnanagel, eller klämma på dem med små hårda nypor när han får syn på dem. I badet, oftast. Tillsägelser och ilskna "AJ!" hjälper inte det minsta. Kul med reaktioner, tycker V.

Fortfarande vågar han inte stå på egna ben, så att säga. Han går gärna - så länge han får hålla någon i handen. Sen jag började jobba har han blivit extremt mammig, i alla fall när jag är hemma. Är jag på jobbet är det inga problem för maken, men så fort jag kommer hem är det bara jag som duger. Håller han mig i handen och maken tar tag i den andra drar han åt sig den lilla pappahållna näven på ett nästan förorättat sätt. Gulligt (när det är man själv som är förstahandsvalet).

Jag skulle gärna titta till honom lite innan jag går och lägger mig, men jag vill ju inte riskera att väcka honom. Det var fördelen med kvällsmatningen, att man liksom fick säga godnatt en extra gång. Men som sagt, man kan ju inte få allt.

Ute blir det vår, långsamt men säkert. För ett par veckor sen, när jag hade mina sista föräldradagar, var det otroligt fint väder. Det är det inte nu, men det är ljummet på ett annat sätt än för en månad sen. Även när det är kallt är det ljummet, liksom. Jag var på möhippa i lördags och frös när jag gick hem, men det var ändå vår i luften. Jag passerade högskolan och blev ytterst nostalgisk över de lyckligt överförfriskade teknologerna som bjöd på blandade chips från papptallrik och skakade loss till 80-talsmusik i en festlokal med fönster mot gatan. Jag reflekterade över att jag naturligtvis är en tant för dem. Herregud, 34 år. När man pluggade var det samma sak som 45.

Nåja. Dags att lägga sig. Hoppas lillkillen sover hela natten så jag inte är ett vrak på morgondagens kurs. Det är svårt nog att hålla sig alert till en engelsk presentation i raketfart, man behöver inte ha sovit dåligt som grundförutsättning.

Idag är jag glad över:
* kursen
* våren
* min bebis (om man nu kan säga bebis när han snart är 11 månader)
* att jag återupptäckt en gammal favortiparfym
* makens extrema huslighet - härom dagen hade han baka bröd! Hur hinner han??

Vaxpropp

Rosa vaxpropp. Inte egenproducerad, utan införskaffad på Apoteket i 12-pack för att effektivt stänga ute barnagråt under nätterna. Genom att stoppa i öronen såklart. Funkar utmärkt, men jag verkar ha en tendens att plocka ut dem i sömnen och lägga dem lite varstans i sängen.

Hur som helst, skrik-sövandet har fått två konsekvenser: V är hes och V sover faktiskt bättre på nätterna - han vaknade en gång i går kväll och hade ganska svårt att somna om, och en gång i natt och somnade då (efter några klunkar vatten) så fort maken la ner honom från hans stående position. Jag hoppas på att vi inte behöver hålla på med det här så länge, för de hesa skriken skär fortfarande i själen, trots vaxpropparna.

Jag har fått ett uppdrag på jobbet. Ja, ett konsultuppdrag alltså. Inte något mer ädelt än så. Tyvärr vet jag inte exakt vad jag ska göra, och den ende som vet det har varit borta de senaste två dagarna. Jag vet dock såpass mycket att jag kan räkna ut att jag måste ha en ny dator (eftersom min gamla inte kan köra programmen som jag kommer att behöva - den har för lite minne), jag vet att uppdraget börjar officiellt nästa vecka, och jag vet att det tar minst tre veckor att få en ny dator. Häpp. Eftersom jobbet handlar om ett helt nytt koncept som ingen här har sysslat med tidigare så skulle jag behöva titta lite på det innan. Men det går ju inte så bra. Jag får nöja mig med web-tutorials, vilket kan vara en av de mest sövande saker som finns. Man lär sig också ungefär en tiondel så effektivt som om man suttit och labbat själv. Men bättre än inget.

I går kom jag hem så sent att V hade somnat. Liten klump i magen över att inte få träffa sin bebis på kvällen. Fast sen vaknade han ju, och jag fick nöjet att sitta i hans rum medan han skrek i stället. Stackars liten.

I morgon ska tandläkaren fylla igen mellanrumet mellan två tänder. En del borrande blir det också, såklart. Och en hel del pengar, gissningsvis. Kostnaden är definitivt det värsta med att gå till tandläkaren.

Idag är jag glad över:
* att jag får träffa V ikväll
* att jag förhoppningvis får lite mer info om mitt uppdrag nån gång under dagen
* att jag tvättade håret i morse - skitigt hår får mig att känna mig sååååå äcklig!
* att jag träffat min personliga bankman (kvinna...) som styrt upp min ekonomi - hoppas jag
* att jag cyklar till jobbet

Flera skitnätter

Nätterna är ju inte mitt problem längre. Och maken har plikttroget gått upp gång på gång på gång de senaste två nätterna och försökt få det lilla älskebarnet att sova igen. Oftast är det inga större problem, men sådär framåt morgonkvisten blir det plötsligt omöjligt och maken får panik eftersom han inte har mandat att lösa det på ett sätt som han tycker är lämpligt. Så nu har vi kommit fram till att

1. från och med nästa vecka slutar vi med matningen kl 22 - den stör antagligen sömnen mer än den tillför i näring
2. från och med nästa vecka är det Ok att låta V vråla sig trött, bara man befinner sig i rummet så han inte är ledsen i mörkret alldeles ensam

Jag testade punkt två lite lätt redan i går kväll. Orkade inte vänta på att han skulle lägga sig ned självmant, men efter tredje nedläggningen somnade han nästan omgående utan att man behövde hålla handen på honom.

Jag hoppas verkligen att det här är en metod som fungerar efter ett litet tag, för det här med att inte få sova en enda natt tär verkligen på den som är utsatt för det. Jag är ledig i morgon och på fredag, och maken åker bort för jobbets räkning och får sova ostört på hotell. Jag förbereder mig mentalt på o-sömn.

I övrigt har väl inte så mycket hänt. Fortfarande inget att göra på jobbet, men jag har i alla fall fått klippa och färga håret, hurra! V blir lite stadigare på benen, men vågar fortfarande inte stå utan stöd. Han babblar lite mer nyanserat nu också, långa haranger med lite olika stavelser. Totalt nonsens, naturligtvis. Han äter som en häst (en mycket liten häst) och är tydligen på supergott humör på dagarna. Idag ska han och maken till biblioteket och låna nya böcker. Vad jag ska göra är höljt i dunkel. Gissningsvis titta på videotutorials på nätet med mitt oerhört obekväma telefonheadset som hörlurar - eftersom jag för tredje dagen i rad missat att ta med mig riktiga lurar till jobbet.

Idag är jag glad över:
* vädret, som ska hålla i sig åtminstone till på fredag
* min nya frisyr
* att jag skippade träningen igår och umgicks med min man och lösgodis i stället
* att jag får dricka god hemma-latte i stället för läskigt jobbkaffe i morrn
* att jag bokat in inte mindre än två kvällar med mina tjejkompisar

Att få sova...

... ja, det trodde jag att jag skulle nu. Alltså inte exakt precis nu, men nu som i "nu när jag jobbar". Tyvärr inte. För maken orkar inte dalta lika mycket med V då han spontanvaknar på nätterna, vilket får till följd att V skriker hysteriskt. Och då kan jag ju inte sova. Inte ens med öronproppar. Fast det är två stängda dörrar mellan mig och vrålmunnen.

Jag tycker iofs inte att jag daltar på nätterna heller. Jag håller en hand på V så att han inte kan resa sig upp i sängen, och jag står så tills han ligger still. Sen reser jag på mig och sträcker på ryggen och lårbaksidorna som ömmar efter att ha stått dubbelvikt. Om V fortfarnde ligger still sätter jag mig i fåtöljen och väntar två minuter. Har inget hänt då går jag och lägger mig. Tyvärr är det inte så enkelt som det låter, eftersom det tar ett tag innan V är så lugn att man vågar släppa honom, och i mer än hälften av fallen reser han sig omedelbart då man släppt honom. Annars händer det hyfsat ofta att han reser sig då man kommit till fåtöljen. Eller i värsta fall då man försöker ta sig ut genom dörren. Och då är det till att börja om igen. Hela den här proceduren försiggår dock under tämligen tysta förhållanden. Lite ilska då han läggs ner på rygg för femtonde gången, men han blir tyst snabbt igen. Makens metod går ut på att han tappar tålamodet efter 15 minuter och går iväg för att dricka vatten eller liknande. Då blir V skogstokig och är sen oerhört svår att lugna. Och det är då jag vaknar. Och inte kan somna om.

Så i natt vaknade jag nån gång efter 3, låg och vred mig till 03:40, gick upp och gick på toaletten, mötte maken som sa att jag borde sätta i öronproppar, jag funderade ett tag över det och tog sen över nattningen. V var då i upplösningstillstånd och jag fick stå upp och sjunga med honom upprätt i famnen i några minuter eftersom han inte ens accepterade att stå i mitt knä då jag satt. Efter en halvtimme sov han som en stock. Inte jag. Faktum är att jag inte somnade om alls innan kl 6. Då hade V hunnit vakna igen och transporterats in till vår säng, maken la honom i sängen och somnade och sen hade jag en liten varm varelse som kröp bort till mig i stället. Det var oerhört mysigt, trots att jag inte kunde sova med honom snusandes på min arm.

På morgonen hade vi sen en något irriterad diskussion där femminutersmetoden nämndes ett flertal gånger. Det var maken som var irriterad, trots att han faktiskt sovit en och en helv timme mer än mig. Jag BLEV dock irriterad ganska snabbt. Jag vill inte använda femminutersmetoden. Inte innan V verkligen förstår vad som händer och att vi inte överger honom helt och hållet, utan faktiskt kommer tillbaka hela tiden. Maken, som inte har några problem med lite hysteriskt vrålande, förstår inte varför vi inte har använt den fantastiska femminutersmetoden sen V blev prick fem månader. Det gör ju ALLA andra. Speciellt på hans jobb. Och det funkar sååååå bra! Suck. Det kanske det gör. Men det går inte. Det går bara inte. För min skull.

Att maken inte har några problem med skrik syns i alla fall i hushållet. Jag fick sällan något vettigt gjort hemma när jag var "ledig", utom ur- och iplockning av diskmaskin och tillagning av middagsmat. Maken har lagat barnmat och städat köket. OCH tömt diskmaskinen och lagat middag. "Ja, det är väl klart att han skriker - men jag kan ju inte ägna all min vakna tid åt att roa honom" säger han. Och det är ju rätt tänkt. Om man klarar av skrikandet. För mig är det som om min ryggrad var gjord av samma material som en gammal svart tavla och någon vällustigt drar sina naglar längs den varje gång V skriker ihållande. Fortfarande, fast han inte är nån bebis längre. Jag får nästan panik av det.

Jag hoppas på att V ska sova bra i natt. Det hoppas jag varje natt, men nu har han haft tre usla nätter på raken, efter att ha sovit hela natten i slutet av förra veckan. Så det är banne mig dags för en bra natt nu. Jag låtsas att jag tror att det är för att huvudändan på spjälsängen inte är upphöjd längre, då förkylningen till slut (äntligen!!!) är över. Men det beror såklart inte på det. Bara V vet varför V vaknar flera gånger mitt i natten och inte vill somna om trots att man är hos honom och klappar honom lugnande över hela den lilla kroppen.

Idag är jag glad över:
* att jag har funderat ut en födelsedagspresent till maken
* att jag har klippt och färgat håret så jag är snygg igen
* att jag fick så dåligt samvete över mina brister som husmor när jag kom hem från frisören att jag i alla fall har strukit mina egna kläder - vilket jag avskyr att göra
* att jag bestämt mig för att INTE ta V i natt, oavsett hur mycket han skriker. Jag ångrar mig säkert i natt, när ångesten rispar över min ryggrad med vassa klor och maken sitter i soffan och tycker att V får skrika sig trött i det ensamma mörkret i barnrummet
* att det luktar vår ute och är härligt soligt

Fin dag

Jag var föräldraledig igår och idag. Nu är det bara två dagar av detta kvar, ialla fall innan semestern. Torsdag och fredag nästa vecka. Lustigt nog räckte det med en dag på jobbet för att jag skulle ha vett att uppskatta ledigheten på ett helt annat sätt. Det blir kanske så när man inte har varit ifrån sitt barn speciellt mycket sen han/hon var nyfödd? Att man liksom traskar omkring i samma gamla fotspår och fokuserar på hur jobbigt det hela tiden är? Eller så beror det hela på att det har varit så fantastiskt fint väder att man har vårkänslor i vilket fall som helst, och ALLT är bra.

Idag var det nästan löjligt soligt. Lite blåsighet som stod i vägen för perfektionen, men annars... vi har babysimmat - V har nu definitivt bestämt sig för att det är av yttersta Ondo att ha huvudet under vattnet, så nåt dyk blev det inte. De andra barnen "hoppade i" från kanten, synnerligen nollställt. Men alla kan ju inte gilla att ha huvet under vattnet. Jag gör det inte, så speciellt. Inte utan skydd för min läckande näsa, i alla fall. Vs mormor har en komplett fobi för att doppa huvudet. Den kommer sig iofs av en nära-döden-upplevelse, men ändå. Mitt kroppsspråk kanske har skvallrat om att det inte är Helt Normalt att dyka. Och då är det ju självklart att V inte är så sugen. Vi får se hur det går i framtiden. Nåja. Åter till ämnet - dagens aktiviteter: Efter en väl inmundigad lunch (plytet är friskt från förkylningen och trilskas inte så mycket vid mat längre, men det är fortfarande lite lurigt att mata honom) blev det en solig promenad där V passade på att sova i över en timme - jag fick VÄCKA honom då vi varit hemma ett tag. Så det är på det sättet det skall vara nu? Sol och vangsov? Sen åts det gröt, och så hämtade vi maken på jobbet och åkte och kollade upp ett bostadsområde där vi sökt Den Perfekta Lägenheten - vi och 157 andra personer. Jaja.

Maken är inte helt otippat borta ikväll. Och i morgon. Jag börjar bli trött på det här med att han ska vara borta hela tiden. Nästa vecka: Onsdag-torsdag-fredag. Och minst en gång under helgen varje helg fram till mitten av maj. Men OK, fredag ELLER lördag kväll... Nu surar jag lite över att det är BÅDE fredag och lördag den här veckan. Mina kompisar dricker vin på balkongen ikväll. Och grillar i morrn. Jag är hemma och "tar hand om" ett sovande barn. Hade jag varit lite mer desperat i min sällskapssjuka hade jag såklart tagit med V. Men han sover inte kalasbra borta, och jag är mer mån om nattsömnen än sällskapet, framförallt när jag vet att det är jag som måste gå upp kl 6 både lördag och söndag morgon, eftersom maken ska komma hem mitt i natten och sen sova till kl 11.

Nåja. Nog gnällt.

Idag är jag glad över
* det alldeles fantastiska vädret
* min nya telefon, fortfarande
* att V är SÅ mycket mera MED nu än för bara ett par veckor sen. T ex: Han säger "titta" på riktigt. Med helt korrekt uttal. Och menar det. Rill skillnade från det tidigare "t-ta" som kunde betyda vad som helst.
* att jag fick sova mellan 22:30 och 05:15 i natt, och 05:15 var det JAG som vaknade och gick på toa. Sen somnade jag om. V vaknade lite efter kl 06
* att jag åtminstone uppskattar mina sista föräldradagar, även om resan dit har varit mycket seg

Arbetslivet - here I come!

Nåja. Jag kom faktiskt till Arbetslivet redan igår. V är hemma med maken. Och jag saknar faktiskt inte hemmavarandet. Än. Men så ska jag ju vara hemma i morrn och på fredag också. Vi delar även på nästa vecka, men sen är jag heltidsarbetande och maken är heltidspappa.

På jobbet är det mesta sig likt. Jag har för tillfället inga arbetsuppgifter, men sitter egentligen för dåligt till i kontorslandskapet för att kunna skriva här. Så jag fattar mig kort.

Till och med mina magproblem är sig lika. De försvann när jag var gravid, men återkom igår. Kan det vara kaffet? Jag får experimentera lite...

Fint väder ute, så det blev en liten lunchpromenad. Saknar mina gamla jobbarkompisar som är ute på nya uppdrag nu. Men jag ska träffa en av dem i em - hon ska in till kontoret.

V har frisknat till hyfsat från förkylningen, men är fortfarande tjurig med mat och sov. En Period, antar jag. Gött att jag inte är fullkomligt nattansvarig längre!

Han har börjat härma djur, den lilla rackaren. Fast alla djur säger "arrrr" på ett morrande sätt. Även kon och fågeln. Nåja, han får ju rätt när det är björnen och tigern. Vad mer kan man begära? Han har också börjat förstå och utföra några korta kommandon. Som "Stäng dörren" och "Spela på nallen" (speldosa som hänger i köket). Mycket duktigt och gulligt.

Idag är jag glad över:
* att jag får sova på nätterna. Hyfsat mycket.
* min nya telefon
* att jag fick en liten uppgift att göra igår, så att dagen tog slut nån gång
* att V är frisk och har det bra med maken
* det vackra vädret och lunchpromenaden

Prövningar

Stackars V är superförkyld. Han hostar, skriker, nyser och droppar snor. Han vill inte äta barnmat, bara gröt och sånt han kan stoppa i munnen själv. Och han vill inte dricka det där extra vattnet som ska göra så att slemmet blir såpass flytande att det går att hosta upp. Det är jättesynd om honom. Jag har försökt muta honom med bröstmjölksersättning - fungerade en gång av tre försök, fruktjuice - inte nån hit alls, dricka ur pipmugg, nappflaska eller glas... men nej. Argt petar han iväg drycken och hostar så han kräks.

Och trots att det är jättejättesynd om V så är mitt tålamod kortare än en finsk snapsvisa. Kan bero på att jag fick sova fyra timmar i natt, eftersom nattsömnen först stördes av att jag oroade mig för att V skulle få svårt att andas där han låg ensam i sitt rum, och fyra timmar senare stördes sömnen av att V vaknade och inte somnade om ordentligt i sin egen säng. Efter 50 minuters sövande gav jag upp och tog med honom till dubbelsängen. Där sov han gott. Inte jag. Det obefintliga tålamodet prövas hårt vid matdags. När jag lagade middag satt V och skrek i sin barnstol så att jag höll på att få panik, sen åt han tre tuggor och sen skrek han, vänd från bordet, tills jag kastat i mig min mat. Han är så ilsken att han är på god väg att klättra ur stolen. Trots bältet.

Den största lökbiten på laxen är dock att maken befinner sig i Örebro. Han var borta natten till idag och skall vara borta i natt och eventuellt en natt till. Jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det. I morse klättrade V ur en babysitter medan jag duschade. Han har aldrig ens försökt med det förut. Så jag antar att jag får välja mellan att inte duscha och att låta V skrika i spjälsängen medan jag tar en dusch i morrn. Men så länge vi slipper åka till barnsjukhuset för att få andningshjälp så antar jag att jag ska vara mycket tacksam.

Vs säng är inflyttad till vårt sovrum och huvudändan är uppallad så mycket det går med sovpuckar. Jag vill kunna höra hur andetagen låter i natt, utan att behöva ligga och noja ett rum bort. Plytet sover därinne just nu, fast han har redan hunnit vakna en gång sen jag la honom. Jag ska kolla honom ofta. Igår behövde jag inte kolla honom på kvällen, eftersom han vaknade av sig själv en gång i timmen. Jag hade ett par väninnor här, vi såg på film och åt hämtmat, och allt stoj kanske bidrog till de många uppvaken, vad vet jag? Men han har ju som sagt redan vaknat idag också. Det blir nog en lång kväll. Och en lång natt.

Vi skulle ha varit på 10-månaderskontroll idag, men det blev såklart inte av. V hade nog fixat det, det är ju inte direkt nåt konditionstest, men det hade varit hemskt att smitta nån stackars liten nyföding i väntrummet på BVC. Kontrollen är nu uppskjuten på obestämd framtid. Känns som att varje tidsbestämt besök på BVC, som vaccinationer och kontroller, blir uppskjutna eftersom V prickar in sina förkylningar exakt vid dessa tillfällen.

Om en vecka börjar jag jobba igen. Givet dagens situation känns det skönt. Fast i torsdags hade jag och en väninna en superdag på stan, vårväder och fika och V sov i vagnen i TVÅ TIMMAR (kanske var då han började bli sjuk, och han sov länge av den anledningen?), och hade alla föräldralediga dagar varit på det sättet så hade jag kunnat tänka mig att vara ledig ett tag till.

Idag är jag glad över:
* att V åtminstone inte har haft svårt att andas, trots slemmet i lungorna
* att jag är lättväckt ifall nåt händer och att det tar max 10 minuter till barnakuten med bil, 2 minuter till närmaste akutmottagning
* att jag hade en bra födelsedag i helgen. Med champagne
* att det snart är påsk och långledigt för alla i familjen
* att maken är huvudansvarig för nattvaken om bara några veckor

Nu ska jag berätta...

Om två veckor börjar jag jobba. Och jag kan faktiskt inte hålla på och låtsas som om det här med föräldraledighet är det bästa som jag varit med om.

V är klängig. V har ALLTID varit klänging. Utom en period precis innan jul, innan han började resa sig mot möbler och framförallt mot mina (och makens) ben. Sen sisådär 2-3 månader har han inte accepterat att vara själv på golvet i mer än tio minuter i sträck, oftast inte ens så länge. Och är han ensam i mer än två minuter vet man att han i bästa fall river ut alla ens underkläder ur byrån och i värsta fall har klättrat upp på något eller dragit ut en kontakt eller börjat rota bland soporna för att man glömt att stänga badrumsdörren.

V sover inte på dagarna. Han sover två halvtimmar om dagen, den ena av dem sover jag också, den andra inträffar ofta i vagnen. Så jag har ytterst begränsad tid för mig själv.

Jag kan inte städa på dagarna, eftersom V är rädd för dammsugaren, jagar och fångar Robomop och gärna vill välta skurhinken.

Jag kan knappt laga mat, eftersom V klänger sig fast i mina byxben om jag inte sätter honom i barnstolen och ger honom ett oändligt förråd av köksattiraljer som jag sen får plocka upp från golvet 300 gånger och ge honom igen medan jag skalar potatis, sen tröttnar han ändå efter 10 minuter och tjuter tills man tar upp honom.

Jag kan SJÄLVKLART inte läsa tidningen, eller för den delen en bok, om jag vill dricka kaffe måste V äta samtidigt, annars måste kaffet drickas ur på en minut.

Jag kom IDAG på den smarta idén att stoppa V i vår föredömligt stabila babysitter så att jag kan gå på toaletten utan att han försöker stoppa ner handen i toastolen mellan mina ben, välta papperskorgen, äta toapappersbitar från golvet (som jag ju inte hunnit dammsuga upp...) eller bara ställa sig mot mina ben och gnälla för att jag inte tar upp honom. Extra roligt är det när man har mens och skall försöka byta tampong samtidigt.

På kvällen, när det där städandet och allt annat borde göras är jag helt slut. Själva nattandet tar oftast inte mer än 20 minuter, men man måste ideligen lägga V ner i sängen igen, eftersom han anser att spjälsängen är ett fängelse och reser sig upp så fort han får möjlighet, för att sen stå och skrikandes skaka galler tills man lägger honom igen. När han väl sover sätter jag mig i soffan med tom blick. Han man tur så vaknar V inte innan kl 22, igår vaknade han till en gång kl 20.

Nätterna är i alla fall bättre nu än på länge. Kanske inte natten till idag, för då vägrade V somna om i sin säng kl 3 och jag fick lägga honom hos mig, där han vaknade och var sur (och INTE ville somna om) kl 5 - jag fick 20 minuters sömn till efter att jag vyssjat honom. När nätterna har varit så kassa är vi naturligtvis trötta och sura båda två på dagarna.

Jag känner att det vanligaste ordet jag änvänder är "nej".

"Nej, inte dra mamma i håret!"
"Nej, inte BITA mamma!! Det gör ont!"
"Nej, inte klättra upp på spisen! Varmt!"
"Nej, man får INTE dra ut kontakterna!"
"Nej, man får ABSOLUT INTE slå med klossen på spegeln!!!"
"Nej, inte blöjhinken! Äcklig!"
"Nejnejnej, ligg kvar på rygg så mamma kan tvätta bort bajset!"

Ibland tappar jag humöret totalt. Fast jag VET att det bara är nyfikenhet som gör att V vill bita på toaringen så brister det liksom när han har knorvat sig ur blöjan under pågående byte, det har kommit bajs på golvet och han gärna vill gå i det, och glatt småkissande krälar iväg mot toastolens förhöjda äcklighet då jag punktmarkerar golvbajset med ena foten samtidigt som jag blöter en tvättlapp för att torka upp det så gott det går. Och jag skriker "NEJNEJNEJ!!!" och sätter ungen i det tomma, kalla badkaret medan jag sanerar badrummet. Sen läser man det här: http://www.dn.se/insidan/skall-lika-skadligt-som-stryk-1.457141

Jaha, och vad ska man göra då?

Nu säger ni säkert att jamen såhär ÄR ju barn. Men nej. Inte alla andra barn. Jag har sett andra barn. Andra barn kan sitta på golvet och leka med saker. Även då de blivit så stora att de lärt sig krypa. V sitter inte. Han har inte ens tyckt att det varit värt besväret att lära sig att flytta sig från krypläge till sittläge. Det är ju ingen mening med att sitta när man ändå garanterat inte skall vara kvar på samma ställe om 30 sekunder. Vill han greja med nåt på golvet ligger han på mage. Det är svårt att göra precisa armrörelser då man ligger på mage. Vilket gör att det inte är speciellt intressant att öva på såna där saker som andra barn gör när de sitter. Stapla klossar, lägga saker i varandra etc.

Jag börjar jobba om två veckor, sa jag det? Just nu känns det fantastiskt. Om två veckor och en dag kommer jag säkert att tycka att föräldraledighet är det bästa jag varit med om.

Idag är jag glad över:
* öppna förskolan om 40 minuter
* att maken kommer hem ikväll, även om det blir sent
* att V sover och jag har fått gnälla av mig här
* att det ju bara MÅSTE bli bättre när han blir äldre. Om några år, i alla fall
* att V fick ner hyfsat mycket lunch, trots att han HATADE min hemlagade mat idag igen

Våren är här!

Ja, mycket märkligt. När jag åkte till mina föräldrar för sisådär 12 dagar sen var det fullständig vinter här i stan. När jag kom hem i torsdags var det i alla fall snö kvar på de flesta ställen, även om lite gräs tittade fram. Och nu är det endast i ledsna högar längs vägarna, inklämd mellan många kilo grus som snön står att finna. Kanske under en och annan tät buske också, dit den nån gång blåst in. Det har varit en solig och fin helg, och idag regnade det, som en äkta nådastöt. Men det snöar säkert snart igen, håhåjaja.

Nåt annat som är här är mensen. Lite blygt tittade den fram under förmiddagen, när jag redan tagit ett graviditetstest med pulsen dånande i öronen. Inte tillstymmelse till extra streck var det. Och sen fick jag ju som sagt detta bekräftat genom ett ytterst försiktigt blodflöde.

Maken är på tjänsteresa och var hemma och åt middag innan han åkte. Sorgset berättade han att stället han ska till inte ens har ett hotell, utan ett "Värdshus". Och att kontoret där han skall hålla sin lilla utbildning har så hög säkerhetsklass att endast utbildningslokalen är tillgänglig för honom. Inte lunchrestaurangen. "Jag får väl köpa en macka nånstans på morgonen" suckade han och skovlade i sig det sista av tomatsoppan innan han ringde taxi. Inte är han framme än, heller. Tågresan tar 4,5 timmar. I morgon kväll kommer han hem runt kl 23. Hårt liv.

Själv ska jag snart lägga mig. Har undvikit att läsa i min läskiga bok den senaste timmen och hoppas på att sova gott och utan mardrömmar. Vi får väl se. Vs lilla flaska med ersättning är färdigblandad och väntar utanför hans rum. Hoppas att han också sover gott i natt och inte vaknar förrän det är dags att gå upp i morgon bitti. Dvs när JAG tycker att det är dags, vid 06:30. Inte så troligt, dock. Jag får nog sova som längst till kl 06. Antagligen har vi minst ett uppvak innan också, vid 5 eller så. Då lägger jag plytet i min säng och håller tummarna för att han sover vidare. Det är väldigt mysigt att ha den lilla snusande gullungen sovande på armen, men tyvärr sover man inte så värst bra själv när han ligger där. Men vi går inte upp kl 5. Så det så.

Idag är jag glad över:
* snösmältningen
* att jag inte längre svävar i graviditetsovisshet
* att jag fått tummen ur och mixat ihop lite frukt och bär till massor av barnefterrättsportioner
* att vi tog en promenad idag innan regnet kom
* öppna förskolan i morgon