Snöröjning och avvänjning

Ja.. det är mycket snö. Faktiskt har det nog inte varit så här mycket snö sen hösten jag flyttade hit. Fast då var det mer. Nåja, mycket snö. Lite röj. Jag måste erkänna att jag förstår villaägarna som inte skottar trottoaren utanför tomten när kommunen uppenbarligen inte har plogat vägen utanför trottoaren på flera dagar. Att ta sig ut på promenad med vagn är dock en smula problematiskt i detta läge. Inte ens med bärsele är det speciellt behändigt. Man vill ju helst inte ramla omkull med bebisen fastspänd på magen, så man pulsar fram i snön/modden med små, små steg. Och får träningsvärk i skinkorna. Idag ska jag ta mig till ICA. Jag tror att det blir vagn. Ut till den snöröjda cykelbanan så snabbt som möjligt och sen gå längs den härligt avgastäta stora vägen några hundra meter.

Igår skottades taken i vårt område. Fastighetsägaren hade väl fått kalla fötter efter att ha läst om alla takras som inträffat pga blötsnö. Bra att de skottar, i alla fall! De är också mycket duktiga på att ploga och grusa på innergården. Så duktiga att trots att jag dammsuger två gånger om dagen blir hallparketten repad av allt grus som följer med oss och vagnen in (och då "kommer vi in" varsin gång om dagen). Minst en halv deciliter grus per dag dammsuger jag upp. Undrar om de har mage att klaga på att parketten är repad när vi flyttar? När nu det blir, alltså.

Senast jag skrev förfasade jag mig över hur det skulle bli då V klarar av att resa sig upp i spjälsängen. Det gör han nu. Botten är sänkt till lägsta läget (av tre) för säkerhets skull. Jag och maken har olika strategier vid sövandet. Eftersom V omedelbart lägger sig på mage, sen ställer sig på alla fyra och sen reser sig (som en liten maskin som bara kan utföra ett visst rörelsemönster) så måste det ju hanteras på nåt sätt. Jag vänder tillbaka honom så fort han ställt sig på händer och knän. Maken håller fast barnet på rygg. Det är inte så omilt som det verkar. Men V blir oerhört rasande, naturligtvis. Det verkar hur som helst gå snabbare för honom att somna om han tvingas ligga kvar på rygg. Fast jag fixar inte riktigt att hålla i honom på det sättet. Jag känner mig taskig. Nu när han har lärt sig nåt så nytt och spännande som han bara vill öva på hela tiden. Ja, faktiskt HELA TIDEN.

Det är lite läskigt när man vaknar på natten och gossen står och stirrar på en, hållandes i spjälorna. Men man vänjer sig väl. Eller så hinner man inte göra det. Han ska flytta till ett eget rum snart, hoppas vi. Just nu har vi påbörjat projekt Avvänjning, för vi bedömer att V egentligen inte har nåt behov av att äta på natten. Maken tog första natten, vilket var natten till idag. I natt är det alltså min tur. Det gick tydligen bra för dem i natt, efter 10 minuters protesterande vid 2-tiden somnade V om och sov sen till kl 6. Jag betvivlar att det går lika bra för mig. Man har ju hört att det är näst intill omöjligt för den som vanligtvis ger mat på nätterna att lugna barnet utan matning. Så jag laddar mentalt.

Idag har V varit ovanligt klängig, till och med för att vara den här veckan. Jag vet inte om det beror på att han inte fick komma upp i en varm famn under natten, eller att han är på väg in i 8-månadersfasen. Med tanke på "separationsfasen" som den så fint kallas kanske det inte är så smart att ta avvänjningen från nattamaten precis nu. Men så blev det i alla fall. Jag får stå ut med att bli klättrad på på dagarna. Oavsett om jag står i köket, sitter i soffan, sitter på golvet eller är på toaletten kan jag vara på samma ställe i max 2 minuter innan två små nävar tar tag i mina byxben (om jag står, annars vart som helst på kroppen som de når) och börjar klättra uppåt. Om jag sitter på golvet kan V klättra hela vägen upp till en kram, och är nöjd med det. Står jag upp ställer han sig och ylar när han har kommit så långt han kan. Ylar och krafsar mig på baksidan av låren. Det kittlas kopiöst! För att få laga mat/diska/fixa gröt/torka bordet måste jag sätta honom i hans matstol. Han verkar hyfsat nöjd med det, lyckligtvis.

Igår åt vi blodpudding, allihopa. V fick osötat äppelmos till sin pudding. Det slank ner utan problem, så länge det var tillräckligt mycket äpple på skeden. Han har fortfarande svårt med den "hårda" konsistens som vuxenmat har. Så klart han har det. Burkmaten är ju fortfarande 70% sås. Jag måste försöka tvinga i honom mer vatten. Det kommer ut små kaninpluttar ur honom nu. Aldrig ska man vara nöjd! Fast hellre kaninpluttar än vattenbajs. Så länge pluttarna kommer ut utan gråt, i alla fall. Det blir hur som helst katrinplommonpuré efter dagens lunch.

En sak som irriterar mig omåttligt med texteditorn man skriver blogginläggen i är att Ctrl-X klipper ut en text, men denna text försvinner sedan magiskt ut i sajberspejs och Ctrl-V klipper inte in den. Ctrl-Z återställer inte heller texten som den var innan man började klippa och ha sig. Så antagligen är det inte så mycket klippande inblandat, utan snarare raderande. Om jag bara kunde komma ihåg det från gång till gång skulle jag inte behöva skriva om hela stycken. Men vad man inte har i huvudet får man ha i fingrarna...

Nu vaknar snart lillkillen, så det är bäst att avrunda här.

Idag är jag glad över:
* Spotify, även om jag inte använder det så mycket som jag skulle kunna
* att V somnar utan protest på dagarna för tillfället
* den rena och oförställda lyckan över en lampa som tänds eller att gå själv (med lära-gå-vagnen)
* babysim i morgon
* att jag fortfarande har hoppet kvar om att om jag bara slutar nattamma så slutar V vakna på nätterna (ha!)