Idag tog V sina första steg utan stöd. Självklart var jag inte hemma - det är ju inte jag som är föräldraledig längre. Maken sa att det skedde i rena ilskan, och naturligtvis går han inte direkt själv från punkt A till punkt B, men om man håller honom runt höfterna kan man släppa honom i några steg. Han är mycket stolt!
Tyvärr hände det ett missöde då han skule få visa upp sina nya färdigheter för mig, han blev nämligen lite väl ivrig och drattade omkull och slog huvudet i städskåpet. Ingen skada skedd, men oj så läskigt det var! Vrål, vrål, vrål och sedan stor skepsis mot hela gå-konceptet. Men nya tag i morgon, antar jag.
Idag är jag glad över:
* att V sov hela natten fram till 05:45, så jag fick gå upp och leka med honom
* att jag äntligen såg sista delen av Millennium-serien på SVT Play igår
* att man snart får gå och lägga sig
* att jag läser en bra bok (Boktjuven)
* att maken har målat klart den gamla gunghästen så att balkongen nu kan användas som balkong igen
2010-04-28
2010-04-27
På kurs med.. eh.. vad han nu heter
Ja, inte är det då Kurt i alla fall. Den saken är väldigt säker. Jag tror inte ens att jag skulle kunna stava till namnet om jag bara hörde det, heller.
Kursen är för jobbets räkning och kom lite oväntat. Mitt fina nya uppdrag har inte börjat än, uppskjutet till nästa vecka som det verkar. I går (måndag) när jag kom in till kontoret omdirigerades jag till en kurslokal en bit bort. Alltid trevligt med såna överraskningar. Dock blev tiden att fixa (tänka ut) nåt bra till makens födelsedag ack så kort nu. Födelsedagen infaller på söndag, och present är fixad, men nåt mer i aktivitetsväg hade jag allt tänkt mig. Nåja. Jag har kommit på en grej nu. Funderar som bäst på ifall jag borde försöka skrapa ihop en barnvakt eller om man kan ta med plytet. Jag tror det blir ta med. Eller så disukterar jag det med maken och så får han bestämma.
Lillen sover i sin säng för stunden, en smula oroligt. I alla fall låter det oroligt genom babyvakt-filtret. Det pustas en hel del, men inga vrål än. Faktum är att han sover MYCKET bättre på nätterna nu, sen maken framtvingade skrikmetodandet. Eller så vaknar han och gråter tyst. Usch. Hoppas inte. Han har faktiskt sovit ett par hela nätter sen det hela började, och annars har han vaknat max en gång per natt den senaste veckan, trots att han inte längre får tröstmat kl 22. Eller kanske just därför... Han har också slutat envisas med att ställa sig upp i sängen så fort man lägger honom eftersom det inte hjälper det allra minsta. Nuförtiden försöker han faktiskt somna när man har läst och sjungit och lagt honom. Han protesterar visserligen ilsket under pyjamaspåtagningen, men man kan ju inte begära att han skall vara sugen på att gå och lägga sig, heller.
Maken är borta ikväll och antagligen är han mycket glad åt den där kursen jag går, eftersom den börjar kl 09:15 på morgonen (vilket innebär att jag kan vara hemma mer än en timme längre än vanligt, så att han får lite sovmorgon i morrn bitti). Jag hoppas i alla fall att han inte kommer hem vansinnigt sent, mest för Vs skull såklart. Bakfulla föräldrar är trista föräldrar.
Vs senaste förkylning är på tillbakagång. Skönt. Han och maken har varit på öppna förskolan idag och spelat på trumman. När jag lekte med V innan middagen noterade jag att han blivit ytterst kompetent på att placera en kloss ovanpå en annan kloss. Ja, allt är ju relativt såklart. Men jämfört med innan. Tidigare försökte han placera klossen genom att slå med den på den andra. Nu lägger han den faktiskt försiktigt. Det går väldigt mycket bättre!
Den lille ligisten är fortfarande grymt intresserad av mina bröstvårtor. Han minns inte vad de ska användas till, men han vill gärna krafsa på dem med en liten vass barnanagel, eller klämma på dem med små hårda nypor när han får syn på dem. I badet, oftast. Tillsägelser och ilskna "AJ!" hjälper inte det minsta. Kul med reaktioner, tycker V.
Fortfarande vågar han inte stå på egna ben, så att säga. Han går gärna - så länge han får hålla någon i handen. Sen jag började jobba har han blivit extremt mammig, i alla fall när jag är hemma. Är jag på jobbet är det inga problem för maken, men så fort jag kommer hem är det bara jag som duger. Håller han mig i handen och maken tar tag i den andra drar han åt sig den lilla pappahållna näven på ett nästan förorättat sätt. Gulligt (när det är man själv som är förstahandsvalet).
Jag skulle gärna titta till honom lite innan jag går och lägger mig, men jag vill ju inte riskera att väcka honom. Det var fördelen med kvällsmatningen, att man liksom fick säga godnatt en extra gång. Men som sagt, man kan ju inte få allt.
Ute blir det vår, långsamt men säkert. För ett par veckor sen, när jag hade mina sista föräldradagar, var det otroligt fint väder. Det är det inte nu, men det är ljummet på ett annat sätt än för en månad sen. Även när det är kallt är det ljummet, liksom. Jag var på möhippa i lördags och frös när jag gick hem, men det var ändå vår i luften. Jag passerade högskolan och blev ytterst nostalgisk över de lyckligt överförfriskade teknologerna som bjöd på blandade chips från papptallrik och skakade loss till 80-talsmusik i en festlokal med fönster mot gatan. Jag reflekterade över att jag naturligtvis är en tant för dem. Herregud, 34 år. När man pluggade var det samma sak som 45.
Nåja. Dags att lägga sig. Hoppas lillkillen sover hela natten så jag inte är ett vrak på morgondagens kurs. Det är svårt nog att hålla sig alert till en engelsk presentation i raketfart, man behöver inte ha sovit dåligt som grundförutsättning.
Idag är jag glad över:
* kursen
* våren
* min bebis (om man nu kan säga bebis när han snart är 11 månader)
* att jag återupptäckt en gammal favortiparfym
* makens extrema huslighet - härom dagen hade han baka bröd! Hur hinner han??
Kursen är för jobbets räkning och kom lite oväntat. Mitt fina nya uppdrag har inte börjat än, uppskjutet till nästa vecka som det verkar. I går (måndag) när jag kom in till kontoret omdirigerades jag till en kurslokal en bit bort. Alltid trevligt med såna överraskningar. Dock blev tiden att fixa (tänka ut) nåt bra till makens födelsedag ack så kort nu. Födelsedagen infaller på söndag, och present är fixad, men nåt mer i aktivitetsväg hade jag allt tänkt mig. Nåja. Jag har kommit på en grej nu. Funderar som bäst på ifall jag borde försöka skrapa ihop en barnvakt eller om man kan ta med plytet. Jag tror det blir ta med. Eller så disukterar jag det med maken och så får han bestämma.
Lillen sover i sin säng för stunden, en smula oroligt. I alla fall låter det oroligt genom babyvakt-filtret. Det pustas en hel del, men inga vrål än. Faktum är att han sover MYCKET bättre på nätterna nu, sen maken framtvingade skrikmetodandet. Eller så vaknar han och gråter tyst. Usch. Hoppas inte. Han har faktiskt sovit ett par hela nätter sen det hela började, och annars har han vaknat max en gång per natt den senaste veckan, trots att han inte längre får tröstmat kl 22. Eller kanske just därför... Han har också slutat envisas med att ställa sig upp i sängen så fort man lägger honom eftersom det inte hjälper det allra minsta. Nuförtiden försöker han faktiskt somna när man har läst och sjungit och lagt honom. Han protesterar visserligen ilsket under pyjamaspåtagningen, men man kan ju inte begära att han skall vara sugen på att gå och lägga sig, heller.
Maken är borta ikväll och antagligen är han mycket glad åt den där kursen jag går, eftersom den börjar kl 09:15 på morgonen (vilket innebär att jag kan vara hemma mer än en timme längre än vanligt, så att han får lite sovmorgon i morrn bitti). Jag hoppas i alla fall att han inte kommer hem vansinnigt sent, mest för Vs skull såklart. Bakfulla föräldrar är trista föräldrar.
Vs senaste förkylning är på tillbakagång. Skönt. Han och maken har varit på öppna förskolan idag och spelat på trumman. När jag lekte med V innan middagen noterade jag att han blivit ytterst kompetent på att placera en kloss ovanpå en annan kloss. Ja, allt är ju relativt såklart. Men jämfört med innan. Tidigare försökte han placera klossen genom att slå med den på den andra. Nu lägger han den faktiskt försiktigt. Det går väldigt mycket bättre!
Den lille ligisten är fortfarande grymt intresserad av mina bröstvårtor. Han minns inte vad de ska användas till, men han vill gärna krafsa på dem med en liten vass barnanagel, eller klämma på dem med små hårda nypor när han får syn på dem. I badet, oftast. Tillsägelser och ilskna "AJ!" hjälper inte det minsta. Kul med reaktioner, tycker V.
Fortfarande vågar han inte stå på egna ben, så att säga. Han går gärna - så länge han får hålla någon i handen. Sen jag började jobba har han blivit extremt mammig, i alla fall när jag är hemma. Är jag på jobbet är det inga problem för maken, men så fort jag kommer hem är det bara jag som duger. Håller han mig i handen och maken tar tag i den andra drar han åt sig den lilla pappahållna näven på ett nästan förorättat sätt. Gulligt (när det är man själv som är förstahandsvalet).
Jag skulle gärna titta till honom lite innan jag går och lägger mig, men jag vill ju inte riskera att väcka honom. Det var fördelen med kvällsmatningen, att man liksom fick säga godnatt en extra gång. Men som sagt, man kan ju inte få allt.
Ute blir det vår, långsamt men säkert. För ett par veckor sen, när jag hade mina sista föräldradagar, var det otroligt fint väder. Det är det inte nu, men det är ljummet på ett annat sätt än för en månad sen. Även när det är kallt är det ljummet, liksom. Jag var på möhippa i lördags och frös när jag gick hem, men det var ändå vår i luften. Jag passerade högskolan och blev ytterst nostalgisk över de lyckligt överförfriskade teknologerna som bjöd på blandade chips från papptallrik och skakade loss till 80-talsmusik i en festlokal med fönster mot gatan. Jag reflekterade över att jag naturligtvis är en tant för dem. Herregud, 34 år. När man pluggade var det samma sak som 45.
Nåja. Dags att lägga sig. Hoppas lillkillen sover hela natten så jag inte är ett vrak på morgondagens kurs. Det är svårt nog att hålla sig alert till en engelsk presentation i raketfart, man behöver inte ha sovit dåligt som grundförutsättning.
Idag är jag glad över:
* kursen
* våren
* min bebis (om man nu kan säga bebis när han snart är 11 månader)
* att jag återupptäckt en gammal favortiparfym
* makens extrema huslighet - härom dagen hade han baka bröd! Hur hinner han??
2010-04-21
Vaxpropp
Rosa vaxpropp. Inte egenproducerad, utan införskaffad på Apoteket i 12-pack för att effektivt stänga ute barnagråt under nätterna. Genom att stoppa i öronen såklart. Funkar utmärkt, men jag verkar ha en tendens att plocka ut dem i sömnen och lägga dem lite varstans i sängen.
Hur som helst, skrik-sövandet har fått två konsekvenser: V är hes och V sover faktiskt bättre på nätterna - han vaknade en gång i går kväll och hade ganska svårt att somna om, och en gång i natt och somnade då (efter några klunkar vatten) så fort maken la ner honom från hans stående position. Jag hoppas på att vi inte behöver hålla på med det här så länge, för de hesa skriken skär fortfarande i själen, trots vaxpropparna.
Jag har fått ett uppdrag på jobbet. Ja, ett konsultuppdrag alltså. Inte något mer ädelt än så. Tyvärr vet jag inte exakt vad jag ska göra, och den ende som vet det har varit borta de senaste två dagarna. Jag vet dock såpass mycket att jag kan räkna ut att jag måste ha en ny dator (eftersom min gamla inte kan köra programmen som jag kommer att behöva - den har för lite minne), jag vet att uppdraget börjar officiellt nästa vecka, och jag vet att det tar minst tre veckor att få en ny dator. Häpp. Eftersom jobbet handlar om ett helt nytt koncept som ingen här har sysslat med tidigare så skulle jag behöva titta lite på det innan. Men det går ju inte så bra. Jag får nöja mig med web-tutorials, vilket kan vara en av de mest sövande saker som finns. Man lär sig också ungefär en tiondel så effektivt som om man suttit och labbat själv. Men bättre än inget.
I går kom jag hem så sent att V hade somnat. Liten klump i magen över att inte få träffa sin bebis på kvällen. Fast sen vaknade han ju, och jag fick nöjet att sitta i hans rum medan han skrek i stället. Stackars liten.
I morgon ska tandläkaren fylla igen mellanrumet mellan två tänder. En del borrande blir det också, såklart. Och en hel del pengar, gissningsvis. Kostnaden är definitivt det värsta med att gå till tandläkaren.
Idag är jag glad över:
* att jag får träffa V ikväll
* att jag förhoppningvis får lite mer info om mitt uppdrag nån gång under dagen
* att jag tvättade håret i morse - skitigt hår får mig att känna mig sååååå äcklig!
* att jag träffat min personliga bankman (kvinna...) som styrt upp min ekonomi - hoppas jag
* att jag cyklar till jobbet
Hur som helst, skrik-sövandet har fått två konsekvenser: V är hes och V sover faktiskt bättre på nätterna - han vaknade en gång i går kväll och hade ganska svårt att somna om, och en gång i natt och somnade då (efter några klunkar vatten) så fort maken la ner honom från hans stående position. Jag hoppas på att vi inte behöver hålla på med det här så länge, för de hesa skriken skär fortfarande i själen, trots vaxpropparna.
Jag har fått ett uppdrag på jobbet. Ja, ett konsultuppdrag alltså. Inte något mer ädelt än så. Tyvärr vet jag inte exakt vad jag ska göra, och den ende som vet det har varit borta de senaste två dagarna. Jag vet dock såpass mycket att jag kan räkna ut att jag måste ha en ny dator (eftersom min gamla inte kan köra programmen som jag kommer att behöva - den har för lite minne), jag vet att uppdraget börjar officiellt nästa vecka, och jag vet att det tar minst tre veckor att få en ny dator. Häpp. Eftersom jobbet handlar om ett helt nytt koncept som ingen här har sysslat med tidigare så skulle jag behöva titta lite på det innan. Men det går ju inte så bra. Jag får nöja mig med web-tutorials, vilket kan vara en av de mest sövande saker som finns. Man lär sig också ungefär en tiondel så effektivt som om man suttit och labbat själv. Men bättre än inget.
I går kom jag hem så sent att V hade somnat. Liten klump i magen över att inte få träffa sin bebis på kvällen. Fast sen vaknade han ju, och jag fick nöjet att sitta i hans rum medan han skrek i stället. Stackars liten.
I morgon ska tandläkaren fylla igen mellanrumet mellan två tänder. En del borrande blir det också, såklart. Och en hel del pengar, gissningsvis. Kostnaden är definitivt det värsta med att gå till tandläkaren.
Idag är jag glad över:
* att jag får träffa V ikväll
* att jag förhoppningvis får lite mer info om mitt uppdrag nån gång under dagen
* att jag tvättade håret i morse - skitigt hår får mig att känna mig sååååå äcklig!
* att jag träffat min personliga bankman (kvinna...) som styrt upp min ekonomi - hoppas jag
* att jag cyklar till jobbet
2010-04-14
Flera skitnätter
Nätterna är ju inte mitt problem längre. Och maken har plikttroget gått upp gång på gång på gång de senaste två nätterna och försökt få det lilla älskebarnet att sova igen. Oftast är det inga större problem, men sådär framåt morgonkvisten blir det plötsligt omöjligt och maken får panik eftersom han inte har mandat att lösa det på ett sätt som han tycker är lämpligt. Så nu har vi kommit fram till att
Jag testade punkt två lite lätt redan i går kväll. Orkade inte vänta på att han skulle lägga sig ned självmant, men efter tredje nedläggningen somnade han nästan omgående utan att man behövde hålla handen på honom.
Jag hoppas verkligen att det här är en metod som fungerar efter ett litet tag, för det här med att inte få sova en enda natt tär verkligen på den som är utsatt för det. Jag är ledig i morgon och på fredag, och maken åker bort för jobbets räkning och får sova ostört på hotell. Jag förbereder mig mentalt på o-sömn.
I övrigt har väl inte så mycket hänt. Fortfarande inget att göra på jobbet, men jag har i alla fall fått klippa och färga håret, hurra! V blir lite stadigare på benen, men vågar fortfarande inte stå utan stöd. Han babblar lite mer nyanserat nu också, långa haranger med lite olika stavelser. Totalt nonsens, naturligtvis. Han äter som en häst (en mycket liten häst) och är tydligen på supergott humör på dagarna. Idag ska han och maken till biblioteket och låna nya böcker. Vad jag ska göra är höljt i dunkel. Gissningsvis titta på videotutorials på nätet med mitt oerhört obekväma telefonheadset som hörlurar - eftersom jag för tredje dagen i rad missat att ta med mig riktiga lurar till jobbet.
Idag är jag glad över:
* vädret, som ska hålla i sig åtminstone till på fredag
* min nya frisyr
* att jag skippade träningen igår och umgicks med min man och lösgodis i stället
* att jag får dricka god hemma-latte i stället för läskigt jobbkaffe i morrn
* att jag bokat in inte mindre än två kvällar med mina tjejkompisar
- från och med nästa vecka slutar vi med matningen kl 22 - den stör antagligen sömnen mer än den tillför i näring
- från och med nästa vecka är det Ok att låta V vråla sig trött, bara man befinner sig i rummet så han inte är ledsen i mörkret alldeles ensam
Jag testade punkt två lite lätt redan i går kväll. Orkade inte vänta på att han skulle lägga sig ned självmant, men efter tredje nedläggningen somnade han nästan omgående utan att man behövde hålla handen på honom.
Jag hoppas verkligen att det här är en metod som fungerar efter ett litet tag, för det här med att inte få sova en enda natt tär verkligen på den som är utsatt för det. Jag är ledig i morgon och på fredag, och maken åker bort för jobbets räkning och får sova ostört på hotell. Jag förbereder mig mentalt på o-sömn.
I övrigt har väl inte så mycket hänt. Fortfarande inget att göra på jobbet, men jag har i alla fall fått klippa och färga håret, hurra! V blir lite stadigare på benen, men vågar fortfarande inte stå utan stöd. Han babblar lite mer nyanserat nu också, långa haranger med lite olika stavelser. Totalt nonsens, naturligtvis. Han äter som en häst (en mycket liten häst) och är tydligen på supergott humör på dagarna. Idag ska han och maken till biblioteket och låna nya böcker. Vad jag ska göra är höljt i dunkel. Gissningsvis titta på videotutorials på nätet med mitt oerhört obekväma telefonheadset som hörlurar - eftersom jag för tredje dagen i rad missat att ta med mig riktiga lurar till jobbet.
Idag är jag glad över:
* vädret, som ska hålla i sig åtminstone till på fredag
* min nya frisyr
* att jag skippade träningen igår och umgicks med min man och lösgodis i stället
* att jag får dricka god hemma-latte i stället för läskigt jobbkaffe i morrn
* att jag bokat in inte mindre än två kvällar med mina tjejkompisar
2010-04-12
Att få sova...
... ja, det trodde jag att jag skulle nu. Alltså inte exakt precis nu, men nu som i "nu när jag jobbar". Tyvärr inte. För maken orkar inte dalta lika mycket med V då han spontanvaknar på nätterna, vilket får till följd att V skriker hysteriskt. Och då kan jag ju inte sova. Inte ens med öronproppar. Fast det är två stängda dörrar mellan mig och vrålmunnen.
Jag tycker iofs inte att jag daltar på nätterna heller. Jag håller en hand på V så att han inte kan resa sig upp i sängen, och jag står så tills han ligger still. Sen reser jag på mig och sträcker på ryggen och lårbaksidorna som ömmar efter att ha stått dubbelvikt. Om V fortfarnde ligger still sätter jag mig i fåtöljen och väntar två minuter. Har inget hänt då går jag och lägger mig. Tyvärr är det inte så enkelt som det låter, eftersom det tar ett tag innan V är så lugn att man vågar släppa honom, och i mer än hälften av fallen reser han sig omedelbart då man släppt honom. Annars händer det hyfsat ofta att han reser sig då man kommit till fåtöljen. Eller i värsta fall då man försöker ta sig ut genom dörren. Och då är det till att börja om igen. Hela den här proceduren försiggår dock under tämligen tysta förhållanden. Lite ilska då han läggs ner på rygg för femtonde gången, men han blir tyst snabbt igen. Makens metod går ut på att han tappar tålamodet efter 15 minuter och går iväg för att dricka vatten eller liknande. Då blir V skogstokig och är sen oerhört svår att lugna. Och det är då jag vaknar. Och inte kan somna om.
Så i natt vaknade jag nån gång efter 3, låg och vred mig till 03:40, gick upp och gick på toaletten, mötte maken som sa att jag borde sätta i öronproppar, jag funderade ett tag över det och tog sen över nattningen. V var då i upplösningstillstånd och jag fick stå upp och sjunga med honom upprätt i famnen i några minuter eftersom han inte ens accepterade att stå i mitt knä då jag satt. Efter en halvtimme sov han som en stock. Inte jag. Faktum är att jag inte somnade om alls innan kl 6. Då hade V hunnit vakna igen och transporterats in till vår säng, maken la honom i sängen och somnade och sen hade jag en liten varm varelse som kröp bort till mig i stället. Det var oerhört mysigt, trots att jag inte kunde sova med honom snusandes på min arm.
På morgonen hade vi sen en något irriterad diskussion där femminutersmetoden nämndes ett flertal gånger. Det var maken som var irriterad, trots att han faktiskt sovit en och en helv timme mer än mig. Jag BLEV dock irriterad ganska snabbt. Jag vill inte använda femminutersmetoden. Inte innan V verkligen förstår vad som händer och att vi inte överger honom helt och hållet, utan faktiskt kommer tillbaka hela tiden. Maken, som inte har några problem med lite hysteriskt vrålande, förstår inte varför vi inte har använt den fantastiska femminutersmetoden sen V blev prick fem månader. Det gör ju ALLA andra. Speciellt på hans jobb. Och det funkar sååååå bra! Suck. Det kanske det gör. Men det går inte. Det går bara inte. För min skull.
Att maken inte har några problem med skrik syns i alla fall i hushållet. Jag fick sällan något vettigt gjort hemma när jag var "ledig", utom ur- och iplockning av diskmaskin och tillagning av middagsmat. Maken har lagat barnmat och städat köket. OCH tömt diskmaskinen och lagat middag. "Ja, det är väl klart att han skriker - men jag kan ju inte ägna all min vakna tid åt att roa honom" säger han. Och det är ju rätt tänkt. Om man klarar av skrikandet. För mig är det som om min ryggrad var gjord av samma material som en gammal svart tavla och någon vällustigt drar sina naglar längs den varje gång V skriker ihållande. Fortfarande, fast han inte är nån bebis längre. Jag får nästan panik av det.
Jag hoppas på att V ska sova bra i natt. Det hoppas jag varje natt, men nu har han haft tre usla nätter på raken, efter att ha sovit hela natten i slutet av förra veckan. Så det är banne mig dags för en bra natt nu. Jag låtsas att jag tror att det är för att huvudändan på spjälsängen inte är upphöjd längre, då förkylningen till slut (äntligen!!!) är över. Men det beror såklart inte på det. Bara V vet varför V vaknar flera gånger mitt i natten och inte vill somna om trots att man är hos honom och klappar honom lugnande över hela den lilla kroppen.
Idag är jag glad över:
* att jag har funderat ut en födelsedagspresent till maken
* att jag har klippt och färgat håret så jag är snygg igen
* att jag fick så dåligt samvete över mina brister som husmor när jag kom hem från frisören att jag i alla fall har strukit mina egna kläder - vilket jag avskyr att göra
* att jag bestämt mig för att INTE ta V i natt, oavsett hur mycket han skriker. Jag ångrar mig säkert i natt, när ångesten rispar över min ryggrad med vassa klor och maken sitter i soffan och tycker att V får skrika sig trött i det ensamma mörkret i barnrummet
* att det luktar vår ute och är härligt soligt
Jag tycker iofs inte att jag daltar på nätterna heller. Jag håller en hand på V så att han inte kan resa sig upp i sängen, och jag står så tills han ligger still. Sen reser jag på mig och sträcker på ryggen och lårbaksidorna som ömmar efter att ha stått dubbelvikt. Om V fortfarnde ligger still sätter jag mig i fåtöljen och väntar två minuter. Har inget hänt då går jag och lägger mig. Tyvärr är det inte så enkelt som det låter, eftersom det tar ett tag innan V är så lugn att man vågar släppa honom, och i mer än hälften av fallen reser han sig omedelbart då man släppt honom. Annars händer det hyfsat ofta att han reser sig då man kommit till fåtöljen. Eller i värsta fall då man försöker ta sig ut genom dörren. Och då är det till att börja om igen. Hela den här proceduren försiggår dock under tämligen tysta förhållanden. Lite ilska då han läggs ner på rygg för femtonde gången, men han blir tyst snabbt igen. Makens metod går ut på att han tappar tålamodet efter 15 minuter och går iväg för att dricka vatten eller liknande. Då blir V skogstokig och är sen oerhört svår att lugna. Och det är då jag vaknar. Och inte kan somna om.
Så i natt vaknade jag nån gång efter 3, låg och vred mig till 03:40, gick upp och gick på toaletten, mötte maken som sa att jag borde sätta i öronproppar, jag funderade ett tag över det och tog sen över nattningen. V var då i upplösningstillstånd och jag fick stå upp och sjunga med honom upprätt i famnen i några minuter eftersom han inte ens accepterade att stå i mitt knä då jag satt. Efter en halvtimme sov han som en stock. Inte jag. Faktum är att jag inte somnade om alls innan kl 6. Då hade V hunnit vakna igen och transporterats in till vår säng, maken la honom i sängen och somnade och sen hade jag en liten varm varelse som kröp bort till mig i stället. Det var oerhört mysigt, trots att jag inte kunde sova med honom snusandes på min arm.
På morgonen hade vi sen en något irriterad diskussion där femminutersmetoden nämndes ett flertal gånger. Det var maken som var irriterad, trots att han faktiskt sovit en och en helv timme mer än mig. Jag BLEV dock irriterad ganska snabbt. Jag vill inte använda femminutersmetoden. Inte innan V verkligen förstår vad som händer och att vi inte överger honom helt och hållet, utan faktiskt kommer tillbaka hela tiden. Maken, som inte har några problem med lite hysteriskt vrålande, förstår inte varför vi inte har använt den fantastiska femminutersmetoden sen V blev prick fem månader. Det gör ju ALLA andra. Speciellt på hans jobb. Och det funkar sååååå bra! Suck. Det kanske det gör. Men det går inte. Det går bara inte. För min skull.
Att maken inte har några problem med skrik syns i alla fall i hushållet. Jag fick sällan något vettigt gjort hemma när jag var "ledig", utom ur- och iplockning av diskmaskin och tillagning av middagsmat. Maken har lagat barnmat och städat köket. OCH tömt diskmaskinen och lagat middag. "Ja, det är väl klart att han skriker - men jag kan ju inte ägna all min vakna tid åt att roa honom" säger han. Och det är ju rätt tänkt. Om man klarar av skrikandet. För mig är det som om min ryggrad var gjord av samma material som en gammal svart tavla och någon vällustigt drar sina naglar längs den varje gång V skriker ihållande. Fortfarande, fast han inte är nån bebis längre. Jag får nästan panik av det.
Jag hoppas på att V ska sova bra i natt. Det hoppas jag varje natt, men nu har han haft tre usla nätter på raken, efter att ha sovit hela natten i slutet av förra veckan. Så det är banne mig dags för en bra natt nu. Jag låtsas att jag tror att det är för att huvudändan på spjälsängen inte är upphöjd längre, då förkylningen till slut (äntligen!!!) är över. Men det beror såklart inte på det. Bara V vet varför V vaknar flera gånger mitt i natten och inte vill somna om trots att man är hos honom och klappar honom lugnande över hela den lilla kroppen.
Idag är jag glad över:
* att jag har funderat ut en födelsedagspresent till maken
* att jag har klippt och färgat håret så jag är snygg igen
* att jag fick så dåligt samvete över mina brister som husmor när jag kom hem från frisören att jag i alla fall har strukit mina egna kläder - vilket jag avskyr att göra
* att jag bestämt mig för att INTE ta V i natt, oavsett hur mycket han skriker. Jag ångrar mig säkert i natt, när ångesten rispar över min ryggrad med vassa klor och maken sitter i soffan och tycker att V får skrika sig trött i det ensamma mörkret i barnrummet
* att det luktar vår ute och är härligt soligt
2010-04-09
Fin dag
Jag var föräldraledig igår och idag. Nu är det bara två dagar av detta kvar, ialla fall innan semestern. Torsdag och fredag nästa vecka. Lustigt nog räckte det med en dag på jobbet för att jag skulle ha vett att uppskatta ledigheten på ett helt annat sätt. Det blir kanske så när man inte har varit ifrån sitt barn speciellt mycket sen han/hon var nyfödd? Att man liksom traskar omkring i samma gamla fotspår och fokuserar på hur jobbigt det hela tiden är? Eller så beror det hela på att det har varit så fantastiskt fint väder att man har vårkänslor i vilket fall som helst, och ALLT är bra.
Idag var det nästan löjligt soligt. Lite blåsighet som stod i vägen för perfektionen, men annars... vi har babysimmat - V har nu definitivt bestämt sig för att det är av yttersta Ondo att ha huvudet under vattnet, så nåt dyk blev det inte. De andra barnen "hoppade i" från kanten, synnerligen nollställt. Men alla kan ju inte gilla att ha huvet under vattnet. Jag gör det inte, så speciellt. Inte utan skydd för min läckande näsa, i alla fall. Vs mormor har en komplett fobi för att doppa huvudet. Den kommer sig iofs av en nära-döden-upplevelse, men ändå. Mitt kroppsspråk kanske har skvallrat om att det inte är Helt Normalt att dyka. Och då är det ju självklart att V inte är så sugen. Vi får se hur det går i framtiden. Nåja. Åter till ämnet - dagens aktiviteter: Efter en väl inmundigad lunch (plytet är friskt från förkylningen och trilskas inte så mycket vid mat längre, men det är fortfarande lite lurigt att mata honom) blev det en solig promenad där V passade på att sova i över en timme - jag fick VÄCKA honom då vi varit hemma ett tag. Så det är på det sättet det skall vara nu? Sol och vangsov? Sen åts det gröt, och så hämtade vi maken på jobbet och åkte och kollade upp ett bostadsområde där vi sökt Den Perfekta Lägenheten - vi och 157 andra personer. Jaja.
Maken är inte helt otippat borta ikväll. Och i morgon. Jag börjar bli trött på det här med att han ska vara borta hela tiden. Nästa vecka: Onsdag-torsdag-fredag. Och minst en gång under helgen varje helg fram till mitten av maj. Men OK, fredag ELLER lördag kväll... Nu surar jag lite över att det är BÅDE fredag och lördag den här veckan. Mina kompisar dricker vin på balkongen ikväll. Och grillar i morrn. Jag är hemma och "tar hand om" ett sovande barn. Hade jag varit lite mer desperat i min sällskapssjuka hade jag såklart tagit med V. Men han sover inte kalasbra borta, och jag är mer mån om nattsömnen än sällskapet, framförallt när jag vet att det är jag som måste gå upp kl 6 både lördag och söndag morgon, eftersom maken ska komma hem mitt i natten och sen sova till kl 11.
Nåja. Nog gnällt.
Idag är jag glad över
* det alldeles fantastiska vädret
* min nya telefon, fortfarande
* att V är SÅ mycket mera MED nu än för bara ett par veckor sen. T ex: Han säger "titta" på riktigt. Med helt korrekt uttal. Och menar det. Rill skillnade från det tidigare "t-ta" som kunde betyda vad som helst.
* att jag fick sova mellan 22:30 och 05:15 i natt, och 05:15 var det JAG som vaknade och gick på toa. Sen somnade jag om. V vaknade lite efter kl 06
* att jag åtminstone uppskattar mina sista föräldradagar, även om resan dit har varit mycket seg
Idag var det nästan löjligt soligt. Lite blåsighet som stod i vägen för perfektionen, men annars... vi har babysimmat - V har nu definitivt bestämt sig för att det är av yttersta Ondo att ha huvudet under vattnet, så nåt dyk blev det inte. De andra barnen "hoppade i" från kanten, synnerligen nollställt. Men alla kan ju inte gilla att ha huvet under vattnet. Jag gör det inte, så speciellt. Inte utan skydd för min läckande näsa, i alla fall. Vs mormor har en komplett fobi för att doppa huvudet. Den kommer sig iofs av en nära-döden-upplevelse, men ändå. Mitt kroppsspråk kanske har skvallrat om att det inte är Helt Normalt att dyka. Och då är det ju självklart att V inte är så sugen. Vi får se hur det går i framtiden. Nåja. Åter till ämnet - dagens aktiviteter: Efter en väl inmundigad lunch (plytet är friskt från förkylningen och trilskas inte så mycket vid mat längre, men det är fortfarande lite lurigt att mata honom) blev det en solig promenad där V passade på att sova i över en timme - jag fick VÄCKA honom då vi varit hemma ett tag. Så det är på det sättet det skall vara nu? Sol och vangsov? Sen åts det gröt, och så hämtade vi maken på jobbet och åkte och kollade upp ett bostadsområde där vi sökt Den Perfekta Lägenheten - vi och 157 andra personer. Jaja.
Maken är inte helt otippat borta ikväll. Och i morgon. Jag börjar bli trött på det här med att han ska vara borta hela tiden. Nästa vecka: Onsdag-torsdag-fredag. Och minst en gång under helgen varje helg fram till mitten av maj. Men OK, fredag ELLER lördag kväll... Nu surar jag lite över att det är BÅDE fredag och lördag den här veckan. Mina kompisar dricker vin på balkongen ikväll. Och grillar i morrn. Jag är hemma och "tar hand om" ett sovande barn. Hade jag varit lite mer desperat i min sällskapssjuka hade jag såklart tagit med V. Men han sover inte kalasbra borta, och jag är mer mån om nattsömnen än sällskapet, framförallt när jag vet att det är jag som måste gå upp kl 6 både lördag och söndag morgon, eftersom maken ska komma hem mitt i natten och sen sova till kl 11.
Nåja. Nog gnällt.
Idag är jag glad över
* det alldeles fantastiska vädret
* min nya telefon, fortfarande
* att V är SÅ mycket mera MED nu än för bara ett par veckor sen. T ex: Han säger "titta" på riktigt. Med helt korrekt uttal. Och menar det. Rill skillnade från det tidigare "t-ta" som kunde betyda vad som helst.
* att jag fick sova mellan 22:30 och 05:15 i natt, och 05:15 var det JAG som vaknade och gick på toa. Sen somnade jag om. V vaknade lite efter kl 06
* att jag åtminstone uppskattar mina sista föräldradagar, även om resan dit har varit mycket seg
2010-04-07
Arbetslivet - here I come!
Nåja. Jag kom faktiskt till Arbetslivet redan igår. V är hemma med maken. Och jag saknar faktiskt inte hemmavarandet. Än. Men så ska jag ju vara hemma i morrn och på fredag också. Vi delar även på nästa vecka, men sen är jag heltidsarbetande och maken är heltidspappa.
På jobbet är det mesta sig likt. Jag har för tillfället inga arbetsuppgifter, men sitter egentligen för dåligt till i kontorslandskapet för att kunna skriva här. Så jag fattar mig kort.
Till och med mina magproblem är sig lika. De försvann när jag var gravid, men återkom igår. Kan det vara kaffet? Jag får experimentera lite...
Fint väder ute, så det blev en liten lunchpromenad. Saknar mina gamla jobbarkompisar som är ute på nya uppdrag nu. Men jag ska träffa en av dem i em - hon ska in till kontoret.
V har frisknat till hyfsat från förkylningen, men är fortfarande tjurig med mat och sov. En Period, antar jag. Gött att jag inte är fullkomligt nattansvarig längre!
Han har börjat härma djur, den lilla rackaren. Fast alla djur säger "arrrr" på ett morrande sätt. Även kon och fågeln. Nåja, han får ju rätt när det är björnen och tigern. Vad mer kan man begära? Han har också börjat förstå och utföra några korta kommandon. Som "Stäng dörren" och "Spela på nallen" (speldosa som hänger i köket). Mycket duktigt och gulligt.
Idag är jag glad över:
* att jag får sova på nätterna. Hyfsat mycket.
* min nya telefon
* att jag fick en liten uppgift att göra igår, så att dagen tog slut nån gång
* att V är frisk och har det bra med maken
* det vackra vädret och lunchpromenaden
På jobbet är det mesta sig likt. Jag har för tillfället inga arbetsuppgifter, men sitter egentligen för dåligt till i kontorslandskapet för att kunna skriva här. Så jag fattar mig kort.
Till och med mina magproblem är sig lika. De försvann när jag var gravid, men återkom igår. Kan det vara kaffet? Jag får experimentera lite...
Fint väder ute, så det blev en liten lunchpromenad. Saknar mina gamla jobbarkompisar som är ute på nya uppdrag nu. Men jag ska träffa en av dem i em - hon ska in till kontoret.
V har frisknat till hyfsat från förkylningen, men är fortfarande tjurig med mat och sov. En Period, antar jag. Gött att jag inte är fullkomligt nattansvarig längre!
Han har börjat härma djur, den lilla rackaren. Fast alla djur säger "arrrr" på ett morrande sätt. Även kon och fågeln. Nåja, han får ju rätt när det är björnen och tigern. Vad mer kan man begära? Han har också börjat förstå och utföra några korta kommandon. Som "Stäng dörren" och "Spela på nallen" (speldosa som hänger i köket). Mycket duktigt och gulligt.
Idag är jag glad över:
* att jag får sova på nätterna. Hyfsat mycket.
* min nya telefon
* att jag fick en liten uppgift att göra igår, så att dagen tog slut nån gång
* att V är frisk och har det bra med maken
* det vackra vädret och lunchpromenaden
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)