Att få sova...

... ja, det trodde jag att jag skulle nu. Alltså inte exakt precis nu, men nu som i "nu när jag jobbar". Tyvärr inte. För maken orkar inte dalta lika mycket med V då han spontanvaknar på nätterna, vilket får till följd att V skriker hysteriskt. Och då kan jag ju inte sova. Inte ens med öronproppar. Fast det är två stängda dörrar mellan mig och vrålmunnen.

Jag tycker iofs inte att jag daltar på nätterna heller. Jag håller en hand på V så att han inte kan resa sig upp i sängen, och jag står så tills han ligger still. Sen reser jag på mig och sträcker på ryggen och lårbaksidorna som ömmar efter att ha stått dubbelvikt. Om V fortfarnde ligger still sätter jag mig i fåtöljen och väntar två minuter. Har inget hänt då går jag och lägger mig. Tyvärr är det inte så enkelt som det låter, eftersom det tar ett tag innan V är så lugn att man vågar släppa honom, och i mer än hälften av fallen reser han sig omedelbart då man släppt honom. Annars händer det hyfsat ofta att han reser sig då man kommit till fåtöljen. Eller i värsta fall då man försöker ta sig ut genom dörren. Och då är det till att börja om igen. Hela den här proceduren försiggår dock under tämligen tysta förhållanden. Lite ilska då han läggs ner på rygg för femtonde gången, men han blir tyst snabbt igen. Makens metod går ut på att han tappar tålamodet efter 15 minuter och går iväg för att dricka vatten eller liknande. Då blir V skogstokig och är sen oerhört svår att lugna. Och det är då jag vaknar. Och inte kan somna om.

Så i natt vaknade jag nån gång efter 3, låg och vred mig till 03:40, gick upp och gick på toaletten, mötte maken som sa att jag borde sätta i öronproppar, jag funderade ett tag över det och tog sen över nattningen. V var då i upplösningstillstånd och jag fick stå upp och sjunga med honom upprätt i famnen i några minuter eftersom han inte ens accepterade att stå i mitt knä då jag satt. Efter en halvtimme sov han som en stock. Inte jag. Faktum är att jag inte somnade om alls innan kl 6. Då hade V hunnit vakna igen och transporterats in till vår säng, maken la honom i sängen och somnade och sen hade jag en liten varm varelse som kröp bort till mig i stället. Det var oerhört mysigt, trots att jag inte kunde sova med honom snusandes på min arm.

På morgonen hade vi sen en något irriterad diskussion där femminutersmetoden nämndes ett flertal gånger. Det var maken som var irriterad, trots att han faktiskt sovit en och en helv timme mer än mig. Jag BLEV dock irriterad ganska snabbt. Jag vill inte använda femminutersmetoden. Inte innan V verkligen förstår vad som händer och att vi inte överger honom helt och hållet, utan faktiskt kommer tillbaka hela tiden. Maken, som inte har några problem med lite hysteriskt vrålande, förstår inte varför vi inte har använt den fantastiska femminutersmetoden sen V blev prick fem månader. Det gör ju ALLA andra. Speciellt på hans jobb. Och det funkar sååååå bra! Suck. Det kanske det gör. Men det går inte. Det går bara inte. För min skull.

Att maken inte har några problem med skrik syns i alla fall i hushållet. Jag fick sällan något vettigt gjort hemma när jag var "ledig", utom ur- och iplockning av diskmaskin och tillagning av middagsmat. Maken har lagat barnmat och städat köket. OCH tömt diskmaskinen och lagat middag. "Ja, det är väl klart att han skriker - men jag kan ju inte ägna all min vakna tid åt att roa honom" säger han. Och det är ju rätt tänkt. Om man klarar av skrikandet. För mig är det som om min ryggrad var gjord av samma material som en gammal svart tavla och någon vällustigt drar sina naglar längs den varje gång V skriker ihållande. Fortfarande, fast han inte är nån bebis längre. Jag får nästan panik av det.

Jag hoppas på att V ska sova bra i natt. Det hoppas jag varje natt, men nu har han haft tre usla nätter på raken, efter att ha sovit hela natten i slutet av förra veckan. Så det är banne mig dags för en bra natt nu. Jag låtsas att jag tror att det är för att huvudändan på spjälsängen inte är upphöjd längre, då förkylningen till slut (äntligen!!!) är över. Men det beror såklart inte på det. Bara V vet varför V vaknar flera gånger mitt i natten och inte vill somna om trots att man är hos honom och klappar honom lugnande över hela den lilla kroppen.

Idag är jag glad över:
* att jag har funderat ut en födelsedagspresent till maken
* att jag har klippt och färgat håret så jag är snygg igen
* att jag fick så dåligt samvete över mina brister som husmor när jag kom hem från frisören att jag i alla fall har strukit mina egna kläder - vilket jag avskyr att göra
* att jag bestämt mig för att INTE ta V i natt, oavsett hur mycket han skriker. Jag ångrar mig säkert i natt, när ångesten rispar över min ryggrad med vassa klor och maken sitter i soffan och tycker att V får skrika sig trött i det ensamma mörkret i barnrummet
* att det luktar vår ute och är härligt soligt