På kurs med.. eh.. vad han nu heter

Ja, inte är det då Kurt i alla fall. Den saken är väldigt säker. Jag tror inte ens att jag skulle kunna stava till namnet om jag bara hörde det, heller.

Kursen är för jobbets räkning och kom lite oväntat. Mitt fina nya uppdrag har inte börjat än, uppskjutet till nästa vecka som det verkar. I går (måndag) när jag kom in till kontoret omdirigerades jag till en kurslokal en bit bort. Alltid trevligt med såna överraskningar. Dock blev tiden att fixa (tänka ut) nåt bra till makens födelsedag ack så kort nu. Födelsedagen infaller på söndag, och present är fixad, men nåt mer i aktivitetsväg hade jag allt tänkt mig. Nåja. Jag har kommit på en grej nu. Funderar som bäst på ifall jag borde försöka skrapa ihop en barnvakt eller om man kan ta med plytet. Jag tror det blir ta med. Eller så disukterar jag det med maken och så får han bestämma.

Lillen sover i sin säng för stunden, en smula oroligt. I alla fall låter det oroligt genom babyvakt-filtret. Det pustas en hel del, men inga vrål än. Faktum är att han sover MYCKET bättre på nätterna nu, sen maken framtvingade skrikmetodandet. Eller så vaknar han och gråter tyst. Usch. Hoppas inte. Han har faktiskt sovit ett par hela nätter sen det hela började, och annars har han vaknat max en gång per natt den senaste veckan, trots att han inte längre får tröstmat kl 22. Eller kanske just därför... Han har också slutat envisas med att ställa sig upp i sängen så fort man lägger honom eftersom det inte hjälper det allra minsta. Nuförtiden försöker han faktiskt somna när man har läst och sjungit och lagt honom. Han protesterar visserligen ilsket under pyjamaspåtagningen, men man kan ju inte begära att han skall vara sugen på att gå och lägga sig, heller.

Maken är borta ikväll och antagligen är han mycket glad åt den där kursen jag går, eftersom den börjar kl 09:15 på morgonen (vilket innebär att jag kan vara hemma mer än en timme längre än vanligt, så att han får lite sovmorgon i morrn bitti). Jag hoppas i alla fall att han inte kommer hem vansinnigt sent, mest för Vs skull såklart. Bakfulla föräldrar är trista föräldrar.

Vs senaste förkylning är på tillbakagång. Skönt. Han och maken har varit på öppna förskolan idag och spelat på trumman. När jag lekte med V innan middagen noterade jag att han blivit ytterst kompetent på att placera en kloss ovanpå en annan kloss. Ja, allt är ju relativt såklart. Men jämfört med innan. Tidigare försökte han placera klossen genom att slå med den på den andra. Nu lägger han den faktiskt försiktigt. Det går väldigt mycket bättre!

Den lille ligisten är fortfarande grymt intresserad av mina bröstvårtor. Han minns inte vad de ska användas till, men han vill gärna krafsa på dem med en liten vass barnanagel, eller klämma på dem med små hårda nypor när han får syn på dem. I badet, oftast. Tillsägelser och ilskna "AJ!" hjälper inte det minsta. Kul med reaktioner, tycker V.

Fortfarande vågar han inte stå på egna ben, så att säga. Han går gärna - så länge han får hålla någon i handen. Sen jag började jobba har han blivit extremt mammig, i alla fall när jag är hemma. Är jag på jobbet är det inga problem för maken, men så fort jag kommer hem är det bara jag som duger. Håller han mig i handen och maken tar tag i den andra drar han åt sig den lilla pappahållna näven på ett nästan förorättat sätt. Gulligt (när det är man själv som är förstahandsvalet).

Jag skulle gärna titta till honom lite innan jag går och lägger mig, men jag vill ju inte riskera att väcka honom. Det var fördelen med kvällsmatningen, att man liksom fick säga godnatt en extra gång. Men som sagt, man kan ju inte få allt.

Ute blir det vår, långsamt men säkert. För ett par veckor sen, när jag hade mina sista föräldradagar, var det otroligt fint väder. Det är det inte nu, men det är ljummet på ett annat sätt än för en månad sen. Även när det är kallt är det ljummet, liksom. Jag var på möhippa i lördags och frös när jag gick hem, men det var ändå vår i luften. Jag passerade högskolan och blev ytterst nostalgisk över de lyckligt överförfriskade teknologerna som bjöd på blandade chips från papptallrik och skakade loss till 80-talsmusik i en festlokal med fönster mot gatan. Jag reflekterade över att jag naturligtvis är en tant för dem. Herregud, 34 år. När man pluggade var det samma sak som 45.

Nåja. Dags att lägga sig. Hoppas lillkillen sover hela natten så jag inte är ett vrak på morgondagens kurs. Det är svårt nog att hålla sig alert till en engelsk presentation i raketfart, man behöver inte ha sovit dåligt som grundförutsättning.

Idag är jag glad över:
* kursen
* våren
* min bebis (om man nu kan säga bebis när han snart är 11 månader)
* att jag återupptäckt en gammal favortiparfym
* makens extrema huslighet - härom dagen hade han baka bröd! Hur hinner han??