Dags att byta jobb?

Jag jobbar med datorer. Ja, det gör väl alla nu kanske. Men jag jobbar lite mer med datorer än de flesta. Man skulle kunna säga att det är min huvudsakliga arbetsuppgift.

De senaste dagarna har saker och ting verkligen inte gått min väg. När det gäller datorer. En uppgift på jobbet som borde ha tagit 4 timmar är snart inne på sin tredje arbetsdag. ALLT som har kunnat gå fel har gjort det. På de mest märkliga sätt. Jag har tagit folks tid i anspråk för felsökning och lyckligtvis fått hjälp, men det har varit omöjliga problem som har krävt mycket funderingar.

Jag satt faktiskt nyss (kl 21:30) och gjorde ett tappert försök att bara komma liiiite längre. I sofffan hemma. Och jodå, man kan väl säga såhär: Om jag var på steg 80 av 100 (t ex) runt kl 4 i eftermiddags, så hamnade jag vid 16:30 tillbaka på steg 75 och fastnade där. När jag kom hem och försökte ta mig vidare hade bara omstarten av datorn försatt mig i steg 70. Efter en del trixande i typ en timme kom jag tillbaka till 80 igen. Och tänk, samma fel som kl 16. Igen.

Så jag bestämde mig för att lägga ner för kvällen, trots att jag egentligen verkligen borde lösa det här och antagligen måste jobba i helgen (vilket jag inte har tid med) för att ordna upp allt. Istället tänkte jag koppla av med lite dataspel. Ett mycket oskyldigt spel. Med trädgårdstomtar. Nån som tror att det funkade? Såklart inte. Bollen säger studs och sen säger den *poff* och så har spelet kraschat innan andra studsen. Varje gång.

Jag blir så trött.

Jag är verkligen trött. På riktigt. Åkte och tränade efter jobbet när jag kört fast ordentligt, och det var en väl vald aktivitet. Inga jobb-tankar på ett par timmar. Och nu är jag sådär skönt efter-träning-trött. Men jag skulle verkligen behöva nåt annat att tänka på innan jag lägger mig. Jag vill INTE somna med jobb snurrande i skallen. Eller ännu värre, inte kunna somna eftersom jag har jobb snurrande i skallen. Jag hoppas på att det hjälper att skriva av sig lite här.

Maken och V är fortfarande bortresta. Det har varit helt OK efter den initiala chocken. Jag har hållit mig upptagen. De har det bra hos svärföräldrrna i alla fall. Maken rapporterar att V inte verkar vilja sova på förmiddagarna längre. Lustigt, för han sov då på morgonen i lördags. Men förr eller senare ska vi väl övergå till en lur om dagen, och det kan ju lika gärna vara nu som om ett halvår om det funkar bra för alla. I morrn ska de nånstans och klappa djur. Låter spännande för V!

Häggen blommar för fullt ute nu. Naturen är ju lite senare i år än förra året, men jag kan inte se hägg utan att tänka på när jag var vansinnigt höggravid för ett år sen och hoppades på att bebisen skulle komma så den fick fira födelsedag när häggen blommar. Nu blev han ju lite senare än beräknat, den unge herrn. Vi ska i alla fall ha ett ettårskalas. Om nån kommer.

Nej. Nu måste jag gå och lägga mig. Ska försöka vara på jobbet tidigt i morrn och hoppas på att jag fortfarande står på 80/100 då. Håll all världens tummar för att jag blir klar med det jag ska innan lunch i morrn och att den huvudsakliga uppgiften (som börjar när jag är klar med det här skedet) är utomordentligt snabblöst!

Idag är jag glad över:
* att jag inte har brutit ihop över att familjen är bortrest
* mina kolleger, som hjälper mig när det går som allra sämst
* att jag tränade efter jobbet
* att alla träd är gröna och fina och att häggen luktar gott
* att jag sover bra på nätterna

All by myself...

Maken ringde för nån timme sen och meddelade att han, V och svärföräldrarna hade anlänt till svärföräldralägenheten alldeles nyligen. Då kunde jag dra en lättnadens suck.

Det sista svärfar sa innan de åkte var "Jag lovar att köra försiktigt" och det fick mig naturligtvis att bli SJUKT orolig över att nåt skulle hända på vägen. Så orolig att jag grät stilla i en halvtimme efter att de åkt, medan jag plockade ihop Vs små kläderoch små saker som låg utspridda över lägenheten och tänkte "Tänk om jag aldrig får se honom igen!". Det var hemskt. Den tomma spjälsängen. Mobilen i taket. De undanplockade leksakerna. Men nu är det bra igen. V byggde torn med sina plastbyttor i bakgrunden när maken ringde, och verkade må som en liten prins.

Svärföräldrarna barnvaktade igår, det var därför maken kunde lifta med dem. Vi var på bröllop. Varje gång V ska ha barnvakt undrar man om det är Den Här Gången som han ska vara jätterädd för främlingar och gråta hjärtskärande när man åker. Men det var inte Den Här Gången heller. Han var mycket nöjd över att träffa farmor och farfar och grät inte alls när vi åkte till bröllopet - lite förvånande eftersom han alltid blir ledsen när jag åker till jobbet.

Bröllopet var hur som helst en trevlig begivenhet, men varm! Det blev plötsligt sommar igår. Med besked. Bruden brände axlarna i sin axelbandslösa klänning eftersom vigseln förrättades i solgasset alldeles invid en damm. Alla herrar svettades ymnigt i sina mörka kostymer. På middagen satt folk iförda solglasögon för att kunna se den de pratade med, eftersom panoramafönsternas ljusgenomsläpplighet var totalt obarmhärtig.

Jag drabbades tyvärr av en skärande huvudvärk framåt ett-tiden, så vi tog en taxi hem lite efter två. Jag och maken la beslag på bäddsoffan i källaren medan svärföräldrarna fick sova på övervåningen och ha det totala V-ansvaret för natten och morgonen. Vilket naturligtvis inte innebar att jag sov som en gris på morgonen - nej, jag vaknade kl 06:05 och tänkte "Men.. är han inte vaken än?" Inte kunde jag somna om heller, trots att jag smög upp och konstaterade att han inte låg kvar i sängen, utan förmodligen placerats i dubbelsängen. Fick en obehaglig känsla av att nåt var fel. Vilket det naturligtvis inte var. Jag och mina olyckskorpskänslor. Vid 7 vaknade han, och då kunde jag lättat somna om igen. Så fungerar det i mitt huvud.

Separationsångesten då de åkte blev som sagt svår. Inte bara för att jag inbillade mig hemska trafikolyckor, utan kanske mest för att jag inte har varit ifrån V mer än ett drygt dygn tidigare. Och nu skall han och maken vara borta i över en vecka! Men jag erkänner: Det är allt ganska skönt att kunna ha trappgrinden och balkongdörren öppna, att kunna göra vad man vill på kvällen och att hinna läsa tidningen. Maken har hosat upp det här med en ensam vecka nåt alldeles kopiöst, och när jag fortfarande var mammaledig såg jag definitivt den rosenskimrande poängen i att vara själv. Nu känns det lite överskattat. Men jag ska absolut göra det bästa av situationen och passa på att ta mig iväg till AW, träning, bio etc. Om inget annat kommer emellan.

Om jag bara inte saknade dem så mycket och kände mig så ensam!

Idag är jag glad över:
* att jag hämtat min punkterade cykel och ätit en extremt onyttig glass (Ben and Jerrys-pinne)
* gårdagens bröllop
* att vi slapp den värsta bakfyllan
* att min lilla familj kommer hem innan maj är slut
* att jag fått mens och slipper fundera mer över det för den här månaden

Vårkänsla

Trots den särdeles ruggiga våren så har träden slagit ut och allt är vänligt grönskande. Till och med ganska behagligt just nu. Temperaturmässigt, alltså. På lördag ska vi på bröllop och det utlovas sol och nämare 20 grader. Inte illa!

Den här veckan har jag minsann jobb att göra. En oändlig mängd av copy-paste-operationer. Men jag bringar i alla fall inkomster till företaget. Alltid nåt!

Långhelgen var riktigt trevlig. Det var visserligen bara fint väder en av dagarna, men det gjorde inte så mycket. Mycket familjetid, en spännande utflykt och lite lek på gräsmattan. Så mycket mer vettigt blev det väl inte gjort, men släng in ett par sovmorgnar så är det en snudd på perfekt fyradagarsperiod!

V har knallat lite i perioder. Han går inte iväg själv från en fast punkt, men han kan fortsätta gå om man släpper honom. Om han vill. Tre-fyra meter har han nog lyckats vingla fram innan han når en vägg eller sätter sig. Men viljan skiljer väldigt mycket från dag till dag. De senaste tre dagarna har han dessutom varit ganska gnällig. Vet inte om det är en Period på gäng, eller om den första kindtanden börjar göra sig påmind. Han fick ju framtänderna tidigt, så det börjar bli dags för de stora bumlingarna snart.

Annars har han nu lärt sig ett par olika djurläten. T ex apan som säger ungefär "o-o-o-iii-iii-iii" (och dessutom viftar maniskt med armarna och studsar) och, något otippat, giraffen (som maken har uppfunnit ett ljud till - den säger smacksmacksmack, typ... Och DET har han lärt sig, fast det inte är ett riktigt läte). Han smackar också när man frågar om han är hungrig, och "baba" betyder både "mat" och "napp". Han vet var olika saker befinner sig, även om de inte är på sin vanliga plats, och han kan leta efter saker i närheten av det ställe där de brukar finnas. Men kan be honom att gå in i sovrummet och tända sänglampan, vars strömbrytare är i barnhöjd. Och då beger han sig dit på alla fyra, om det inte är genom hela lägenheten han ska ta sig. Tänder gör han naturligtvis också. Mycket duktig bebis, alltså.

Vi försöker dra ner på köpebarnmaten och ger honom samma mat som vi äter när det fungerar. Även om vi har salt i maten. Fast han inte är ett år än. Busiga vi! Men jag tror att hans njurar fixar det ändå. Förr i tiden åt alla barn salt mat innan de fyllde ett. Och jag har aldrig hört talas om att det var ett stort problem med njursjukdom hos barn i vår föräldrageneration.. eller till och med i vår generation, antar jag.

Förra veckan fick vi en Linas Matkasse för 500 kr. Ordinarie pris är väl närmare 800, och jag har svårt att avgöra om det är värt det på en enda leverans. Det var hur som helst bra recept, allt blev gott. Tyvärr missade vi att avboka nästa kasse som kommer på måndag.

Och varför skulle den ha avbokats, då? Jo: Vs farmor och farfar kommer och barnvaktar när vi är på bröllop i helgen. Sen åker maken och V med dem till mellansverige och jag blir ensam kvar här en hel vecka. Onödigt med en matkasse med ingredienser till 20 portioner alltså. Speciellt eftersom jag tänkte försöka passa på att gå på AW, bio etc. på kvällarena.

AW, ja... just nu sitter jag och avnjuter en porter framför datorn. På blanka tisdagen. Inte så tokigt! Fast kanske tokigt ändå. Ingen mens idag (som var det utsatta datumet). Men här tar vi inte ut nåt i förskott. Den kan komma i slutet av veckan lika gärna, och det är precis lika normalt nä det gäller mig. Jag bör dock veta hur det ligger till innan lördagens begivenhet, vilket innebär ett test på fredag morgon ifall inget har dykt upp innan dess.

Vi får väl se.

Idag är jg glad över:
* vårvädret som smugit sig in över stan
* långhelgen
* att jag har nåt att göra på dagarna, även om det kanske inte är så inspirerande
* V, som är en bedårande unge
* att maken plockat hem det eminenta spelet Jardinains som jag ska spela lite på nu direkt

Kort vecka

Efter många turer på jobbet där jag under perioder inte kunnat arbeta eftersom jag saknat uppgifter, och under andra perioder inte kunnat arbeta eftersom jag saknat de fysiska förutsättningarna (läs: hårdvara) har jag nu både- och. Tyvärr är uppgiften jag skall lösa totalt omöjlig att få till. Suck.

Nåväl, i morgon är det Kristi Himmelsfärd och på fredag tar jag (och resten av Sverige) klämdag. Inte så tokigt!

V-statusen är som innan. Han går inte själv (även om han väl i praktiken kan), han förstår fortfarande vem "pappa" är, men ställer sig helt oförstående då man frågar "Var är mamma?". Trots det är han en stor morsgris. Fast en gullig. Han och maken är på Öppna förskolan, de spelar fotboll (ja, typ) och gör utflykter till ICA, Systembolaget, IKEA och olika kyrkor - inte för att maken är så speciellt kyrklig, utan för att kyrkor är mäktiga byggnader som V kan fascineras av.

På småsyskonfronten inte heller något nytt. Inte för att vi har försökt så intensivt, direkt. Jag drar mig lite för tvångs-liggandet. Och eftersom jag har så oregelbundna kvinno-vanor så är det mycket svårt att veta när det är en lämplig tidpunkt för avel. Jag försöker att inte göra ett Projekt av det hela, och det innebär att jag inte involverar maken i planeringen av älskog. Det är itne alls speciellt sexigt att ha sex när båda två vet att anledningen till att man har det Just Nu är för att det kan vara ägglossning på gång. Så vi missade det nog den här månaden. Också. Men det är ingen panik än så länge. Man vill ju gärna ha en period på några månader då V går på dagis och man har möjlighet att bunkra lite pengar inför nästa lilla skrik-pipare.

Nåväl. Back to work.

Idag är jag glad över:

* att det finns filtar på jobbet, för det är ganska kyligt här

* mina nya dyrka tygskor som jag efter mycket velande köpte

* gårdagens AW med ett par väninnor

* Vs goda nattsömn den senaste veckan

* att det är vår. Även om det är kallt

Plattbröstad

Idag har jag njutit av lyxen att gå BH-lös från morgon till kväll. Det kan man om man har mina tuttar. De var inte imponerande innan graviditeten, medan jag ammade var de dock ganska trevliga - förutom att de doftade svagt av sur mjölk och läckte lite - men nu är de sannerligen inget att skryta med. Jag tror faktiskt att de har minskat, totalt sett. Eller kanske bara ändrat form, vilket nästan är ännu värre.

Annars har jag varit lyckligt förskonad från stora fysiska förändringar efter graviditeten. OK, magen ser kanske lite annorlunda ut. Och mina fötter verkar ha vuxit en halv storlek. Jag är lite tjockare, men inte tjockare än jag varit tidigare i livet. Och så var det den trista historien med den försvunna bysten, då. Men man kan få det så mycket värre. Enorm rumpa. Bristningar som får en att undvika stränder för all framtid. Fetma.

En annan tråkig grej med att sluta amma var att min komplexion blev precis som tidigare. Nu råder det alltså inte längre nån tvekan om att min tonårshy är rent hormonell. Permanent förbättring förväntas i klimakteriet, antar jag.

Jobbveckan har varit hektisk pga kursen jag gått. Maken fyller år i morrn och jag känner att jag inte har hunnit tänka igenom mat och aktiviteter på det sätt som han förtjänar. Var och handlade idag, men kom på i affären att jag helt glömt kolla upp förrätt. Jag är värdelös, helt enkelt.

Nästa vecka kommer också att föra med sig en hel del jobb och nya utmaningar. Och veckan efter det börjar mitt "riktiga" projekt. Jag hoppas att det blir roligt och lärorikt... Min chef frågade lite diskret hur "resbar" jag var, och nöjde sig, åtminstone synbart, med svaret "inte". Jag håller alla tummar för att han inte går emot mitt önskemål om att få jobba kvar här i stan, för eftersom jag är konsult kan jag inte vägra att ta ett uppdrag på annan ort. Lyckligtvis brukar de som har småbarn slippa så långt det är möjligt. Det skulle kännas totalt fel att vara borta hela veckorna. Usch.

Vs mikropromenader på egen hand har kommit av sig. Han ramlade omkull ett par gånger för många, och sätter sig nu gråtande så fort man är i närheten av att släppa honom. Idag har å andra sidan inte varit en speciellt bra dag för experiment i vilket fall som helst, eftersom jag var hemma hos en kompis med lillkillen igår kväll, och han var en total sömnvägrare. Inte förrän i vagnen på vägen hem, kl 22:10, somnade han. Sen som han oroligt hela natten och vaknade kl 06:30. Jag sov också kasst eftersom maken, som borde varit hemma i "rimlig tid" inte dök upp förrän kl 06. Det visade sig att han sprungit på en kompis han inte träffat på ett tag och sen av misstag lämnat in sin telefon i garderoben tillsammans med jackan och totalt missat att jag ringt. Total sömn för mig: 3 timmar. Total nattsömn för V: 8,5 timmar. Att jämföras med normalt 11 timmar. Så nej, det var inte upplagt för äventyrligheter idag. Å andra sidan somnade plytet utan några som helst problem vid 19 ikväll. Hoppas han sover gott i natt, för ikväll är maken på svensexa och jag antar att det är jag som har jouren i natt också.

Idag är jag glad över:
* att V har varit på hyfsat gott humör, trots att han sovit hur lite som helst
* att det är Donnie Darko på TV
* att jag hunnit hitta på förrätt och till och med en cocktail till födelsedagsmiddagen i morrn
* att Vs 10-månaderskontroll igår visade att han låg precis på sina vanliga kurvor (76 cm, 9,5 kg) och var frisk på alla sätt som kontrollerades
* att jag fått vara med min son hela dagen