All by myself...

Maken ringde för nån timme sen och meddelade att han, V och svärföräldrarna hade anlänt till svärföräldralägenheten alldeles nyligen. Då kunde jag dra en lättnadens suck.

Det sista svärfar sa innan de åkte var "Jag lovar att köra försiktigt" och det fick mig naturligtvis att bli SJUKT orolig över att nåt skulle hända på vägen. Så orolig att jag grät stilla i en halvtimme efter att de åkt, medan jag plockade ihop Vs små kläderoch små saker som låg utspridda över lägenheten och tänkte "Tänk om jag aldrig får se honom igen!". Det var hemskt. Den tomma spjälsängen. Mobilen i taket. De undanplockade leksakerna. Men nu är det bra igen. V byggde torn med sina plastbyttor i bakgrunden när maken ringde, och verkade må som en liten prins.

Svärföräldrarna barnvaktade igår, det var därför maken kunde lifta med dem. Vi var på bröllop. Varje gång V ska ha barnvakt undrar man om det är Den Här Gången som han ska vara jätterädd för främlingar och gråta hjärtskärande när man åker. Men det var inte Den Här Gången heller. Han var mycket nöjd över att träffa farmor och farfar och grät inte alls när vi åkte till bröllopet - lite förvånande eftersom han alltid blir ledsen när jag åker till jobbet.

Bröllopet var hur som helst en trevlig begivenhet, men varm! Det blev plötsligt sommar igår. Med besked. Bruden brände axlarna i sin axelbandslösa klänning eftersom vigseln förrättades i solgasset alldeles invid en damm. Alla herrar svettades ymnigt i sina mörka kostymer. På middagen satt folk iförda solglasögon för att kunna se den de pratade med, eftersom panoramafönsternas ljusgenomsläpplighet var totalt obarmhärtig.

Jag drabbades tyvärr av en skärande huvudvärk framåt ett-tiden, så vi tog en taxi hem lite efter två. Jag och maken la beslag på bäddsoffan i källaren medan svärföräldrarna fick sova på övervåningen och ha det totala V-ansvaret för natten och morgonen. Vilket naturligtvis inte innebar att jag sov som en gris på morgonen - nej, jag vaknade kl 06:05 och tänkte "Men.. är han inte vaken än?" Inte kunde jag somna om heller, trots att jag smög upp och konstaterade att han inte låg kvar i sängen, utan förmodligen placerats i dubbelsängen. Fick en obehaglig känsla av att nåt var fel. Vilket det naturligtvis inte var. Jag och mina olyckskorpskänslor. Vid 7 vaknade han, och då kunde jag lättat somna om igen. Så fungerar det i mitt huvud.

Separationsångesten då de åkte blev som sagt svår. Inte bara för att jag inbillade mig hemska trafikolyckor, utan kanske mest för att jag inte har varit ifrån V mer än ett drygt dygn tidigare. Och nu skall han och maken vara borta i över en vecka! Men jag erkänner: Det är allt ganska skönt att kunna ha trappgrinden och balkongdörren öppna, att kunna göra vad man vill på kvällen och att hinna läsa tidningen. Maken har hosat upp det här med en ensam vecka nåt alldeles kopiöst, och när jag fortfarande var mammaledig såg jag definitivt den rosenskimrande poängen i att vara själv. Nu känns det lite överskattat. Men jag ska absolut göra det bästa av situationen och passa på att ta mig iväg till AW, träning, bio etc. Om inget annat kommer emellan.

Om jag bara inte saknade dem så mycket och kände mig så ensam!

Idag är jag glad över:
* att jag hämtat min punkterade cykel och ätit en extremt onyttig glass (Ben and Jerrys-pinne)
* gårdagens bröllop
* att vi slapp den värsta bakfyllan
* att min lilla familj kommer hem innan maj är slut
* att jag fått mens och slipper fundera mer över det för den här månaden