Nånstans i vecka nio...

Nej, jag skriver inte så ofta. På jobbet passar det sig inte (i alla fall inte oftast) och hemma sitter maken framför datorn på kvällarna, eller så ser vi på film eller liknande. Dessutom mår jag så kasst på kvällarna att det inte känns så lockande att sitta och knappa på ett tangentbord.

Sea band: Hjälper inte.
Postafen: Har en viss placeboeffekt.

Som vanligt mår jag bäst när jag har nåt annat att tänka på. Igår var jag ute och fikade med en kompis. Då mådde jag bara lite kasst. Fast bussen hem var inte så speciellt kul, kände jag. Hade glömt headsetet till telefonen hemma och kunde inte lyssna på min ljudbok, som annars är räddaren (läst på engelska, så man måste koncentrera sig lite extra mycket). Ljudboken är med in i Vs rum när han ska sova och den pratar även på när jag cyklar till och från jobbet. Om det inte ösregnar, då är telefonen ytterst vattensäkert nedpackad.

Jag skulle vilja vila i helgen, men svärföräldrarna kommer och hälsar på på söndag, och jag tror att maken vill gå på nån mässa på lördag, vilket lämnar mig som "barnvakt". Nåt jag i normala fall skulle tycka var ganska trevligt, eftersom jag träffar V så lite nu när jag jobbar. Dock inte lika kul att ha att göra med en 15-månaders gosse när man helst vill ligga i soffan och äta konstant, medan han vill vara i sandlådan eller i alla fall att man ska busa och vara på gott humör. Jag är imponerad av de kvinnor som fixar att vara föräldralediga med ett äldre barn samtidigt som de är gravida med en ny liten bråkstake. Jag är inte avundsjuk.

Idag är jag glad över:
* att vi nu inte behöver diskutera valresultatet längre (igår var man tvungen att prata om SD hela dagen lång och det blev tröttsamt)
* att jag har fått några riktiga arbetsuppgifter
* att maken är förstående och servar mig med mat och omsorg
* att V är så ljuvlig och babblar så ohämmat - fast bara enstaka ord än så länge
* mina tjocka tröjor