Jag fick till slut tabletter mot illamåendet. De var jättebra. I en halv dag. Sen mådde jag lika dåligt eller möjligen lite sämre av dem. På burken står "1 tablett, 2-4 ggr om dagen". Jag testade 3 om dagen, men eftersom de funkade så dåligt så tar jag numera bara en varje morgon. Inbillar mig att den tabletten funkar, men det kan lika gärna vara så att förmiddagsillamåendet håller på att ge sig helt. Det har faktiskt varit lite bättre i perioder på sista tiden (sen jag slutade med tablett till kvällen) så jag hoppas på att det är på väg åt rätt håll nu. Läste här på bloggen att jag först i v. 18 ansåg att jag definitivt slutat må illa, och nu är jag i v. 15, så 2-3 veckor kvar. Om det följer samma mönster. Btw, hur ironiskt är det inte att tabletter som bl a används mot illamående har biverkningen "illamående"?
Maken och V är hos svärföräldrarna sen i förrgår. De kommer hem på måndag. Det känns lite tomt hemma, men ack så underbart att bara kunna lägga sig i soffan när man kommer hem. Även om jag tvingas laga min egen mat :) Men lite saknar jag allt den lilla gosigt entusiastiska ungen som kommer springande med en bok i ena handen när jag kommer hem, glatt utbristandes "Hej! Läsa?". Ska bli roligt när de kommer tillbaka igen.
V har sovit väldigt bra på sista tiden, somnar i sitt rum utan att vi sitter bredvid och har sovit till 06:30 på morgonen. Dag-tuppluren har varit på ett par timmar nästan varje dag, nåt som vi ju saknade när han var mindre. Å andra sidan somnar han senare på kvällen, inte innan kl 20, men man kan inte begära att han ska sova konstant, såklart. För makens del är det definitivt bättre med sovmorgon och en kaffepaus på dagen, även om han garanterat gärna skulle få fler timmar "ledigt" på kvällen också. När de är hos svärföräldrarna får maken i alla fall så mycket sovmorgon han vill, eftersom farfar, vanligtvis grymt morgontrött, gärna barnvaktar på morgonen.
Jag har inte känt några fosterrörelser än, trots att moderkakan sitter i bakvägg den här gången och man "brukar" känna tidigare med andra barnet. Däremot växtvärker det, och hostingar belönas med ilskna hugg i ligamenten. Tur att förkylningen är över för den här gången.
Idag är jag glad över:
* att jag tror att jag börjar må liiiite bättre
* att jag ska klippa mig i morrn
* att jag får se på Idol ikväll - fast jag har inte bestämt mig för om jag VILL det
* att jag ska träffa kompisar i morgon, både på dan och på kvällen
* att min halva-priset-dyr-concealer från Lancome till slut damp ner i brevlådan och verkar lovande
2010-10-29
2010-10-20
12+6, onsdag
Inte har jag kommit mig för att boka en läkartid, trots att jag fortfarande mår dåligt. Jag tänker liksom att det borde ju bara vara ett par veckor kvar av illamående nu, om man jämför med senast. Jag är antagligen dum i huvet. Äntligen har jag lyckats kräkas lite också, fast i ärlighetens namn hade det inte hänt om jag inte hade haft den ytterst dåliga kobinationen slemhosta och graviditetsillamående. Hostan ger kväljningar, då sväljer jag luft och sen måste luften upp och tar gärna med sig lite halvsmält äpple också, eller vad som nu kan tänkas ligga överst i magen. Har dock bara hänt en gång hittills, vilket jag är tacksam över.
Det är höstruggigt ute och cykelljusen har fått nya batterier. V har inte fått leka i sandlådan sen i söndags, för det har regnat och ingen i familjen, V inkluderad, är speciellt förtjust i att vara utomhus i regn.
Nu har jag fått frågan på jobbet. Om jag är gravid alltså. Hon som frågade brukar veta saker om folk på kontoret och hävdade att andra hade kommit och frågat henne redan. Så hon behövde väl veta vad hon skulle säga till folk :) Nåja, inte underligt att det spekuleras, med mitt konstanta ätande, min kula på magen och min totalvägran att gå nära kaffeautomaten. Jag hoppas bara att informationen sprider sig av sig själv nu, för jag är inte så pigg på att gå och Berätta för folk. Vet inte riktigt varför, men det känns inte helt naturligt för mig.
Det har nog faktiskt inte hänt så mycket sen förra veckan. Jag irrar omkring i min dimma av sömnighet och illamående. På förmiddagen väntar jag på att det ska bli lunch, på eftermiddagen väntar jag på att få åka hem, när jag kommer hem längtar jag till middagen, när jag har ätit hoppas jag att V ska somna snart och när han sover är det bara transportsträcka tills jag själv får lägga mig. Ett underbart liv just nu.
V är fortfarande ilsken, det kommer nog inte att gå över i första taget. Eftersom jag mår hyfsat OK på morgnarna har jag accepterat att det är jag som får fixa Vs frukost och första blöjbyte, trots att det enligt ursprungsdealen är den som är föräldraledig som gör de grejerna. Maken är nämligen fruktansvärt morgontrött, speciellt när det är kolsvart ute på morgonen. Och att ha en ledsen unge som vill äta av min morgonfil samtidigt som jag på tonårsmorse-manér försöker ropa liv i maken gör mig på uselt humör. Bättre då att han får sova 50 minuter extra och går upp när jag säger till.
Maken har börjat vänja V vid att somna utan att någon av oss är i rummet. Han är ju tillräckligt stor nu för att fatta att vi inte är borta för evigt bara för att han inte ser oss, men visst är det jobbigt att lyssna på hans gnäll och gråt! Maken går såklart in nån gång ibland, så det är väl en mindre strikt femminutersmetod som tillämpas. Antar att jag ska försöka mig på samma sak ikväll. Hoppas jag fixar gråtandet... Nu vet jag att han inte är ledsen "på riktigt" (inte gråta-tårar-ledsen utan bara jag-får-inte-som-jag-vill-ledsen), men han låter ändå ynklig. Fast jag håller med maken till 100% om att det börjar bli ohållbart att sitta inne hos V, det kan ta en och en halv timme för honom att somna, och på den tiden har jag hunnit börja må rätt kasst eftersom jag måste äta en gång i timmen på kvällarna. Vem vet, det kanske till och med är enklare för honom att komma till ro om vi INTE sitter där och ger en illusion om att det finns en möjlighet att man kan få stiga upp? Vi får se hur det går.
Idag är jag glad över
* ylletröjan, eftersom det som vanligt är permafrost på kontoret
* att hostan har börjat ge sig, även om den nog är kvar i minst en vecka till
* resan jag ska göra med mina tjejkompisar om ett par veckor
* att maken sköter hela hushållet - tvätt, städning, matlagning, veckohandling
* att jag fått tid för rutin-ultraljud i slutet av november
Det är höstruggigt ute och cykelljusen har fått nya batterier. V har inte fått leka i sandlådan sen i söndags, för det har regnat och ingen i familjen, V inkluderad, är speciellt förtjust i att vara utomhus i regn.
Nu har jag fått frågan på jobbet. Om jag är gravid alltså. Hon som frågade brukar veta saker om folk på kontoret och hävdade att andra hade kommit och frågat henne redan. Så hon behövde väl veta vad hon skulle säga till folk :) Nåja, inte underligt att det spekuleras, med mitt konstanta ätande, min kula på magen och min totalvägran att gå nära kaffeautomaten. Jag hoppas bara att informationen sprider sig av sig själv nu, för jag är inte så pigg på att gå och Berätta för folk. Vet inte riktigt varför, men det känns inte helt naturligt för mig.
Det har nog faktiskt inte hänt så mycket sen förra veckan. Jag irrar omkring i min dimma av sömnighet och illamående. På förmiddagen väntar jag på att det ska bli lunch, på eftermiddagen väntar jag på att få åka hem, när jag kommer hem längtar jag till middagen, när jag har ätit hoppas jag att V ska somna snart och när han sover är det bara transportsträcka tills jag själv får lägga mig. Ett underbart liv just nu.
V är fortfarande ilsken, det kommer nog inte att gå över i första taget. Eftersom jag mår hyfsat OK på morgnarna har jag accepterat att det är jag som får fixa Vs frukost och första blöjbyte, trots att det enligt ursprungsdealen är den som är föräldraledig som gör de grejerna. Maken är nämligen fruktansvärt morgontrött, speciellt när det är kolsvart ute på morgonen. Och att ha en ledsen unge som vill äta av min morgonfil samtidigt som jag på tonårsmorse-manér försöker ropa liv i maken gör mig på uselt humör. Bättre då att han får sova 50 minuter extra och går upp när jag säger till.
Maken har börjat vänja V vid att somna utan att någon av oss är i rummet. Han är ju tillräckligt stor nu för att fatta att vi inte är borta för evigt bara för att han inte ser oss, men visst är det jobbigt att lyssna på hans gnäll och gråt! Maken går såklart in nån gång ibland, så det är väl en mindre strikt femminutersmetod som tillämpas. Antar att jag ska försöka mig på samma sak ikväll. Hoppas jag fixar gråtandet... Nu vet jag att han inte är ledsen "på riktigt" (inte gråta-tårar-ledsen utan bara jag-får-inte-som-jag-vill-ledsen), men han låter ändå ynklig. Fast jag håller med maken till 100% om att det börjar bli ohållbart att sitta inne hos V, det kan ta en och en halv timme för honom att somna, och på den tiden har jag hunnit börja må rätt kasst eftersom jag måste äta en gång i timmen på kvällarna. Vem vet, det kanske till och med är enklare för honom att komma till ro om vi INTE sitter där och ger en illusion om att det finns en möjlighet att man kan få stiga upp? Vi får se hur det går.
Idag är jag glad över
* ylletröjan, eftersom det som vanligt är permafrost på kontoret
* att hostan har börjat ge sig, även om den nog är kvar i minst en vecka till
* resan jag ska göra med mina tjejkompisar om ett par veckor
* att maken sköter hela hushållet - tvätt, städning, matlagning, veckohandling
* att jag fått tid för rutin-ultraljud i slutet av november
2010-10-13
11+6, onsdag
Igår var vi på KUB-test och allt såg jättebra ut. Inga femligar och mycket låg risk för de kromosomavvikelser man kan bedöma i denna typ av test. Hurra! Knodden bökade fridfullt runt därinne och hade alla vitala delar, såvitt man kunde se.
Jag mår fortfarande prutt och var faktiskt nära att pynta toaletten med mitt maginnehåll i söndags, men det enda som kom ut ur mitt ansikte var snor, spott och tårar medan jag torrhulkade ihållande. Det var väl sådär kul, tyckte jag. Jag var på MVC i måndags och barnmorskan erbjöd mig att prata med läkare för att ev. få medicin utskriven om det inte blir bättre snart (det "ska" ju bli bättre nu, typ), trots att jag faktiskt är lycklig nog att slippa kräkas och kunna sköta mitt jobb. Mycket snäll barnmorska, tyckte jag.
V är klänging just nu. Han har varit sjuk i ett par omgångar - inget allvarligt, först var det magen och nu rinner snoret i strida strömmar samtidigt som han skrällhostar hela nätterna, men klängigheten beror nog inte på det. Han är väldigt pigg för att vara sjuk. Nej, han har plötsligt fått en otroligt stark vilja. Han vill bli buren och tar man inte upp honom så går han i princip ner i brygga och skriker som om han hade ramlat från ett bord eller nåt. Samma sak händer när han inte får av min mat, när han inte får leka med nycklarna (han har nämligen vid några olika tillfället lekt bort nycklar så vi har haft stora problem att hitta dem igen), när han inte får klättra upp på skrivbordet, när han måste vänta på att man ska hinna blåsa på maten, när man föreslår att det är dags att borsta tänderna på kvällen och så vidare. Han har också lärt sig att säga "inte", vilket han utnyttjar så ofta som möjligt. "inte den!" om maten (när han inte vill ha mer, eller inte vill ha sin egen mat utan hellre vår - dvs samma mat...), "inte!!" när man ska torka honom om näsan, "inte den" när man väljer ut en bok för högläsning som han inte uppskattar. Annars gillar han när man läser för honom, och det är tur, för det är det jag orkar göra just nu.
Idag är jag glad över:
* gårdagens ultraljud
* att jag har fått nya, fina stödstrumpor
* att alla mina blodprover för depåvärden (järn) och risk för blodpropp t ex visade bra resultat
* att maken sköter alla matinköp eftersom jag blir erbarmligt äcklad av mataffärer
* att jag inte är föräldraledig just nu
Jag mår fortfarande prutt och var faktiskt nära att pynta toaletten med mitt maginnehåll i söndags, men det enda som kom ut ur mitt ansikte var snor, spott och tårar medan jag torrhulkade ihållande. Det var väl sådär kul, tyckte jag. Jag var på MVC i måndags och barnmorskan erbjöd mig att prata med läkare för att ev. få medicin utskriven om det inte blir bättre snart (det "ska" ju bli bättre nu, typ), trots att jag faktiskt är lycklig nog att slippa kräkas och kunna sköta mitt jobb. Mycket snäll barnmorska, tyckte jag.
V är klänging just nu. Han har varit sjuk i ett par omgångar - inget allvarligt, först var det magen och nu rinner snoret i strida strömmar samtidigt som han skrällhostar hela nätterna, men klängigheten beror nog inte på det. Han är väldigt pigg för att vara sjuk. Nej, han har plötsligt fått en otroligt stark vilja. Han vill bli buren och tar man inte upp honom så går han i princip ner i brygga och skriker som om han hade ramlat från ett bord eller nåt. Samma sak händer när han inte får av min mat, när han inte får leka med nycklarna (han har nämligen vid några olika tillfället lekt bort nycklar så vi har haft stora problem att hitta dem igen), när han inte får klättra upp på skrivbordet, när han måste vänta på att man ska hinna blåsa på maten, när man föreslår att det är dags att borsta tänderna på kvällen och så vidare. Han har också lärt sig att säga "inte", vilket han utnyttjar så ofta som möjligt. "inte den!" om maten (när han inte vill ha mer, eller inte vill ha sin egen mat utan hellre vår - dvs samma mat...), "inte!!" när man ska torka honom om näsan, "inte den" när man väljer ut en bok för högläsning som han inte uppskattar. Annars gillar han när man läser för honom, och det är tur, för det är det jag orkar göra just nu.
Idag är jag glad över:
* gårdagens ultraljud
* att jag har fått nya, fina stödstrumpor
* att alla mina blodprover för depåvärden (järn) och risk för blodpropp t ex visade bra resultat
* att maken sköter alla matinköp eftersom jag blir erbarmligt äcklad av mataffärer
* att jag inte är föräldraledig just nu
2010-10-01
10+1 (Fredag)
Det märkliga just nu är att jag inte är speciellt kissnödig. Förra gången minns jag minsann att jag kutade på toaletten i parti och minut. Inte nu. Undrar om man ska vara orolig eller tacksam?
I övrigt mår jag såklart fortfarande dåligt. Inte så illa just nu, men det kommer efter middagen, gissar jag. Börjar misstänka att jag har ett lätt överskott av magsyra som lök på laxen, eftersom jag plötsligt har börjat må sämre när jag äter äpplen och citrusfrukter - nåt som annars är lite av räddare i nöden. Menmen. Jag kan ju fortfarande äta ostmackor.
V är ett litet underfundigt knytt som fortsätter att lära sig nya ord och just nu är och provar en begagnad overall. Vi ringde på en Didriksson-annons på Blocket, men maken ringde just från provningen och sa att den overallen var så stor att V simmade i den. Det fanns en PoP-overall i lite mindre storlek som passade bättre. Jag bad honom ta beslutet eftersom ingen av oss vet så mycket om overallmodeller, men han i alla fall ser hur den sitter och ser ut i övrigt. Synd på Didrikssonen. Den var snygg.
På måndag ska jag lämna blodprov till KUB-testet. Själva testet infaller en dryg vecka senare. Jag hoppas på att allt ser bra ut.
Idag är jag glad över:
* att helgen nalkas
* att jag ska bruncha och bada fin-pool på söndag
* att maken bestämt sig för att åka tåg istf bil till svärföräldrarna - själv i bilen med skrikande V i 6 timmar är plågsamt bara att tänka på.
* att biljetterna till jul är bokade
* att vi har börjat titta på The Wire
I övrigt mår jag såklart fortfarande dåligt. Inte så illa just nu, men det kommer efter middagen, gissar jag. Börjar misstänka att jag har ett lätt överskott av magsyra som lök på laxen, eftersom jag plötsligt har börjat må sämre när jag äter äpplen och citrusfrukter - nåt som annars är lite av räddare i nöden. Menmen. Jag kan ju fortfarande äta ostmackor.
V är ett litet underfundigt knytt som fortsätter att lära sig nya ord och just nu är och provar en begagnad overall. Vi ringde på en Didriksson-annons på Blocket, men maken ringde just från provningen och sa att den overallen var så stor att V simmade i den. Det fanns en PoP-overall i lite mindre storlek som passade bättre. Jag bad honom ta beslutet eftersom ingen av oss vet så mycket om overallmodeller, men han i alla fall ser hur den sitter och ser ut i övrigt. Synd på Didrikssonen. Den var snygg.
På måndag ska jag lämna blodprov till KUB-testet. Själva testet infaller en dryg vecka senare. Jag hoppas på att allt ser bra ut.
Idag är jag glad över:
* att helgen nalkas
* att jag ska bruncha och bada fin-pool på söndag
* att maken bestämt sig för att åka tåg istf bil till svärföräldrarna - själv i bilen med skrikande V i 6 timmar är plågsamt bara att tänka på.
* att biljetterna till jul är bokade
* att vi har börjat titta på The Wire
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)