12+6, onsdag

Inte har jag kommit mig för att boka en läkartid, trots att jag fortfarande mår dåligt. Jag tänker liksom att det borde ju bara vara ett par veckor kvar av illamående nu, om man jämför med senast. Jag är antagligen dum i huvet. Äntligen har jag lyckats kräkas lite också, fast i ärlighetens namn hade det inte hänt om jag inte hade haft den ytterst dåliga kobinationen slemhosta och graviditetsillamående. Hostan ger kväljningar, då sväljer jag luft och sen måste luften upp och tar gärna med sig lite halvsmält äpple också, eller vad som nu kan tänkas ligga överst i magen. Har dock bara hänt en gång hittills, vilket jag är tacksam över.

Det är höstruggigt ute och cykelljusen har fått nya batterier. V har inte fått leka i sandlådan sen i söndags, för det har regnat och ingen i familjen, V inkluderad, är speciellt förtjust i att vara utomhus i regn.

Nu har jag fått frågan på jobbet. Om jag är gravid alltså. Hon som frågade brukar veta saker om folk på kontoret och hävdade att andra hade kommit och frågat henne redan. Så hon behövde väl veta vad hon skulle säga till folk :) Nåja, inte underligt att det spekuleras, med mitt konstanta ätande, min kula på magen och min totalvägran att gå nära kaffeautomaten. Jag hoppas bara att informationen sprider sig av sig själv nu, för jag är inte så pigg på att gå och Berätta för folk. Vet inte riktigt varför, men det känns inte helt naturligt för mig.

Det har nog faktiskt inte hänt så mycket sen förra veckan. Jag irrar omkring i min dimma av sömnighet och illamående. På förmiddagen väntar jag på att det ska bli lunch, på eftermiddagen väntar jag på att få åka hem, när jag kommer hem längtar jag till middagen, när jag har ätit hoppas jag att V ska somna snart och när han sover är det bara transportsträcka tills jag själv får lägga mig. Ett underbart liv just nu.

V är fortfarande ilsken, det kommer nog inte att gå över i första taget. Eftersom jag mår hyfsat OK på morgnarna har jag accepterat att det är jag som får fixa Vs frukost och första blöjbyte, trots att det enligt ursprungsdealen är den som är föräldraledig som gör de grejerna. Maken är nämligen fruktansvärt morgontrött, speciellt när det är kolsvart ute på morgonen. Och att ha en ledsen unge som vill äta av min morgonfil samtidigt som jag på tonårsmorse-manér försöker ropa liv i maken gör mig på uselt humör. Bättre då att han får sova 50 minuter extra och går upp när jag säger till.

Maken har börjat vänja V vid att somna utan att någon av oss är i rummet. Han är ju tillräckligt stor nu för att fatta att vi inte är borta för evigt bara för att han inte ser oss, men visst är det jobbigt att lyssna på hans gnäll och gråt! Maken går såklart in nån gång ibland, så det är väl en mindre strikt femminutersmetod som tillämpas. Antar att jag ska försöka mig på samma sak ikväll. Hoppas jag fixar gråtandet... Nu vet jag att han inte är ledsen "på riktigt" (inte gråta-tårar-ledsen utan bara jag-får-inte-som-jag-vill-ledsen), men han låter ändå ynklig. Fast jag håller med maken till 100% om att det börjar bli ohållbart att sitta inne hos V, det kan ta en och en halv timme för honom att somna, och på den tiden har jag hunnit börja må rätt kasst eftersom jag måste äta en gång i timmen på kvällarna. Vem vet, det kanske till och med är enklare för honom att komma till ro om vi INTE sitter där och ger en illusion om att det finns en möjlighet att man kan få stiga upp? Vi får se hur det går.

Idag är jag glad över
* ylletröjan, eftersom det som vanligt är permafrost på kontoret
* att hostan har börjat ge sig, även om den nog är kvar i minst en vecka till
* resan jag ska göra med mina tjejkompisar om ett par veckor
* att maken sköter hela hushållet - tvätt, städning, matlagning, veckohandling
* att jag fått tid för rutin-ultraljud i slutet av november