Den observante ser att graviditeten har gått nästan två veckor framåt på 1,5 vecka. Det är för att jag varit på rutin-ultraljud och fått ett beräknat datum, 24 april. Mitt "eget" beräknade datum var den 28/4.
Allt såg bra ut såvitt ultraljudsdamen kunde avgöra. Hjärtat hade sina förmak och kammare, njurarna såg OK ut, läppen var inte kluven och hjärnan verkade också bestå av de delar som det är tänkt. Alla armar och ben fanns, och navelsträngen var "tjock och fin".
Vi frågade inte om kön, och såg inget heller. Så det blir en överraskning.
Idag har vi babysimmat och jag har adventspyntat så gott jag kunnat. Dvs bytt gardiner. Alla stjärnor och stakar ligger i källarförrådet, och den enda nyckeln dit sitter på makens nyckelknippa. Och maken är ute och slarvar. Nä, han slarvar nog inte så mycket, men han är på svulsig herrmiddag hemma hos en kompis. Jag kan tänka mig att det blir mycket ost. Och vin.
V älskar fortfarande att bada, men är inte alls förtjust i att få vatten i ansiktet. Nåt som ofta händer under babysim. Vi har inte bestämt oss för om vi vill fortsätta i vår. Det är ju bra att han blir vattenvan, men samtidigt... kanske är roligare att åka till badhuset och bada helt på hans premisser?
Idag har jag fått låna ett foglossningsbälte. Oj, en sån skillnad det gjorde! Och jag som inte ens tycker att jag har haft ont...
På TV maler "Så mycket bättre". V somnade helt utan knot (kors i taket!) lite innan kl 20 och jag som hade sett fram emot ett avsitt hemladdat Grey's Anatomy fick snabbt acceptera att det inte sändes nåt nytt avsnitt igår, så nu funderar jag på vad min härliga TV-kväll blev av.
V vaknade i natt och hade lite svårt att somna om. Jag fick gå in till honom och plocka upp alla sänginventarier som han slängt på golvet och uppmana honom att lägga sig igen. Han suckade och vred sigi 20 minuter och till slut gick jag fram till sängen för att klappa honom lite lugnande. Döm om min förvåning när han med slutna ögon sa "Hej då, mamma!" och vinkade åt mig! Jaha, uppenbarligen någon som inte ville bli störd. Skönt att han klarar av att somna själv nuförtiden, lilla plytet!
När vi kom hem efter att ha lämnat av maken i eftermiddags fanns det våta badkläder att hänga och mat som skulle in i kylen. Jag lät V ströva fritt i lägenheten (det gör han ju normalt sett också), men fick utslag på mammaradarn när det plötsligt var väldigt tyst. Otäckt tyst. Jag hittade min son halvvägs nerför den formligen livsfarliga spiraltrappan ned till källaren. Maken hade inte stängt någon av de två grindar som sitter vid trappen innan vi åkte. Gissa om hjärtat slog med trippla slag medan jag snabbt och försiktigt kastade mig nedför trappan för att hålla V i handen resten av vägen ner! För ingen tror väl att han kröp baklänges? Nej, ena handen på ledstångens "stänger" och upprätt var det som gällde. Det är egentligen helt otroligt att det inte har hänt nåt allvarligare än en hett-kaffe-incident för den lille våghalsen. Än så länge. Men nu ska grindarna banne mig vara stängda!
Idag är jag glad över:
* att bebisen verkar må prima
* att jag fått tummen ur och börjat producera lite bättre på jobbet efter nån veckas dödläge
* att det är första advent i morgon och faktiskt snö och kallt ute
* foglossningsbältet
* att V är en sån underbar unge, även om han är utmattande ibland
2010-11-27
2010-11-17
16+6, onsdag
Tydligen skriver jag mest på onsdagar. Kanske för att det är den tristaste dagen? Kanske för att flera kolleger är lediga/jobbar hemma/jobar halvdag så jag får vara lite ostörd på jobbet? Skriva hemma är det som vanligt inte tal om, inte så länge maken också är hemma på kvällen och jag dessutom inte har börjat må helt bra än.
Två veckor sen sist, och jag har varit ute och flängt båda helgerna. Bilresan gick prima! Inget spår av illamående så länge jag är aktiverad, och kompisen som körde hade verkligen gjort sitt yttersta i bil-lek-väg för att jag (och de andra) skulle ha annat att tänka på. Föredömligt!
Experimenterar idag med att inte ta nån morgon-tablett. Lergiganen har börjat hjälpa på kvällen, och jag måste ju ändå testa att hoppa över tabletten på morgonen för att veta om jag mår bra pga den, eller om jag mår bra helt av mig själv på förmiddagarna. Det börjar ju verkligen bli dags att sluta må dåligt nu! Och det ÄR bättre. Fast inte helt bra.
Bebisen i magen levde om lite igår. Svaga, svaga petningar. Men definitivt petiningar. I morgon går jag in i vecka 18, enligt mina beräkningar. Nästa vecka är det ultraljud, så då får jag en "officiell" siffra.
V är en morsgris av astronomiska mått just nu. Vet inte om det beror på att jag varit borta så mycket på helgerna eller om det är för att jag är trött och gravid. Förmodligen det första. I förrgår var farfar på besök, och han är normalt favoriten, men dög inte alls när jag kom hem från jobbet. "Innnnte fafa!" utropade V avfärdande när farfar försökte locka honom från mammas kjolar (bildligt talat, här bärs inte kjol så ofta). Helst vill V sitta som limmad på min höft, men kan också nöja sig med att ta tag i ens pekfinger när man precis slagit sig ner i soffan, dra omilt och säga "gåååå!". Då måste man följa med, eller uthärda en vredesattack.
Han sover sämre sen besöket hos farmor och farfar för tre veckor sen. Vaknar ofta mitt i natten, och både jag och maken är för trötta för att sitta på hans rum och vänta på att han ska somna om, så han hamnar oftast i vår säng, på makens sida, där han trynar i välbehag hela natten. Så länge han inte ligger mellan oss stör det inte mig att han ligger i vår säng, men vi har en liten plan om att han ska få en egen "riktig" säng innan syskonet dimper ner, och då vore det skönt om han kunde sova där hela nätterna, för en yttepyttebebis och en storebror i dubbelsängen är ett barn för mycket för den goda (eller i alla fall hyfsade) nattsömnen. En kollega har tre barn som alla kommer och lägger sig i föräldrarnas säng på natten, och jag vill helst undvika en liknande situation.
Idag är jag glad över:
* min familj
* att jag tog mig tid att skriva här
* att mitt jobb omöjligt kan bli ännu tristare än vad det är just nu
* att jag har varit på GeKås och shoppat loss
* att jag ska vara hemma i helgen
Två veckor sen sist, och jag har varit ute och flängt båda helgerna. Bilresan gick prima! Inget spår av illamående så länge jag är aktiverad, och kompisen som körde hade verkligen gjort sitt yttersta i bil-lek-väg för att jag (och de andra) skulle ha annat att tänka på. Föredömligt!
Experimenterar idag med att inte ta nån morgon-tablett. Lergiganen har börjat hjälpa på kvällen, och jag måste ju ändå testa att hoppa över tabletten på morgonen för att veta om jag mår bra pga den, eller om jag mår bra helt av mig själv på förmiddagarna. Det börjar ju verkligen bli dags att sluta må dåligt nu! Och det ÄR bättre. Fast inte helt bra.
Bebisen i magen levde om lite igår. Svaga, svaga petningar. Men definitivt petiningar. I morgon går jag in i vecka 18, enligt mina beräkningar. Nästa vecka är det ultraljud, så då får jag en "officiell" siffra.
V är en morsgris av astronomiska mått just nu. Vet inte om det beror på att jag varit borta så mycket på helgerna eller om det är för att jag är trött och gravid. Förmodligen det första. I förrgår var farfar på besök, och han är normalt favoriten, men dög inte alls när jag kom hem från jobbet. "Innnnte fafa!" utropade V avfärdande när farfar försökte locka honom från mammas kjolar (bildligt talat, här bärs inte kjol så ofta). Helst vill V sitta som limmad på min höft, men kan också nöja sig med att ta tag i ens pekfinger när man precis slagit sig ner i soffan, dra omilt och säga "gåååå!". Då måste man följa med, eller uthärda en vredesattack.
Han sover sämre sen besöket hos farmor och farfar för tre veckor sen. Vaknar ofta mitt i natten, och både jag och maken är för trötta för att sitta på hans rum och vänta på att han ska somna om, så han hamnar oftast i vår säng, på makens sida, där han trynar i välbehag hela natten. Så länge han inte ligger mellan oss stör det inte mig att han ligger i vår säng, men vi har en liten plan om att han ska få en egen "riktig" säng innan syskonet dimper ner, och då vore det skönt om han kunde sova där hela nätterna, för en yttepyttebebis och en storebror i dubbelsängen är ett barn för mycket för den goda (eller i alla fall hyfsade) nattsömnen. En kollega har tre barn som alla kommer och lägger sig i föräldrarnas säng på natten, och jag vill helst undvika en liknande situation.
Idag är jag glad över:
* min familj
* att jag tog mig tid att skriva här
* att mitt jobb omöjligt kan bli ännu tristare än vad det är just nu
* att jag har varit på GeKås och shoppat loss
* att jag ska vara hemma i helgen
2010-11-03
14+6, onsdag - peppar, peppar!
Jag tror att illamåendet mildrats. På dagtid, i alla fall. På kvällarna är det fortfarande hemskt, sådär framåt kl 20 är det jobbigt, och igår när jag la mig, lite efter 22, kände jag nästan spyan i halsen. V vaknade 23:15 och då mådde jag fortfarande fruktansvärt dåligt.
Jag ska åka bil i flera timmar i morgon kväll. Det gruvar jag mig för nåt alldeles förskräckligt. Jag tar väl en Lergigan (det är ju trots allt åksjuketabletter) och laddar med massa grejer att äta, men är ändå hyfsat orolig för att jag ska få nytta av påsen jag också tänker ladda med. Pust.
Jag har fått en ordentlig kulmage nu. Bebisen är väl nånstans mellan 10 och 15 cm, så den tar trots allt lite plats. Tyckte att jag kände av den härom dagen! Det var lite obehagligt, för det var mer som ett nystan maskar än definitiva sparkar. Huuu.. Men kickarna kommer väl också.
Maken och en mycket babblig V kom hem i förrgår. Hur härligt som helst! Man blev mött i hallen med ett stort leende och "Mamma!". Igår var det tydligen tufft hemma. Maken har vant sig vid sovmorgon och avlastning, V har vant sig vid att någon alltid fjäskar för honom. Ingen av dem fick som de ville igår. Lillkillen var dock på ypperligt humör när jag kom hem, eftersom jag faktiskt mådde helt OK och tålmodigt läste "Pingvinen som alltid frös" 3 gånger på raken.
Han säger så många ord nu, skrutten! Jag försökte sammanställa och räkna härom dagen, och dåkom jag fram till att han säger mer än 70 ord. Så fort jag kom hem märkte jag att jag hade missat massor. Man förstår inte alltid vad han säger, han byter ut vokaler och konsonanter lite som han känne för, men han är i alla fall konsekvent. Källaren heter ALLTID "sännänne". Han sätter ibland ihop två ord, som t ex Pappafoo, som betyder Pappas sko. Oftast är det dock ett ord åt gången. Typ "Äta?" eller "henta" (Hämta). Han är en gullunge i vilket fall som helst!
Maken är milt sagt uppgiven över att jag ska vara borta två helger i sträck. Han är grymt morgontrött, och på vardagarsmorgnarna tar jag ju V fram till lite innan 7, men det är fortfarande för tidigt för maken att släpa sig upp ur sängen, så han gör det ytterst ovilligt och buttert. När jag är borta kommer det dock att bli tidigare, V vill oftast gå upp mellan 6 och 6:30, och det är svårt att ignorera kraven från en unge som bankar en i huvet med ens glasögon eller sitter på ens mage och skanderar Pappapappapappa!
Idag är jag glad över:
* att jag ska till Stockholm över helgen, även om bilresan blir hemsk
* att jag känner av bebisen (i alla fall är det vad jag tror att jag känner...)
* att jag har mått bra på dagarna de senaste dagarna
* att jag inte glömde regnbyxorna hemma idag
* att jag varit och klippt mig
Jag ska åka bil i flera timmar i morgon kväll. Det gruvar jag mig för nåt alldeles förskräckligt. Jag tar väl en Lergigan (det är ju trots allt åksjuketabletter) och laddar med massa grejer att äta, men är ändå hyfsat orolig för att jag ska få nytta av påsen jag också tänker ladda med. Pust.
Jag har fått en ordentlig kulmage nu. Bebisen är väl nånstans mellan 10 och 15 cm, så den tar trots allt lite plats. Tyckte att jag kände av den härom dagen! Det var lite obehagligt, för det var mer som ett nystan maskar än definitiva sparkar. Huuu.. Men kickarna kommer väl också.
Maken och en mycket babblig V kom hem i förrgår. Hur härligt som helst! Man blev mött i hallen med ett stort leende och "Mamma!". Igår var det tydligen tufft hemma. Maken har vant sig vid sovmorgon och avlastning, V har vant sig vid att någon alltid fjäskar för honom. Ingen av dem fick som de ville igår. Lillkillen var dock på ypperligt humör när jag kom hem, eftersom jag faktiskt mådde helt OK och tålmodigt läste "Pingvinen som alltid frös" 3 gånger på raken.
Han säger så många ord nu, skrutten! Jag försökte sammanställa och räkna härom dagen, och dåkom jag fram till att han säger mer än 70 ord. Så fort jag kom hem märkte jag att jag hade missat massor. Man förstår inte alltid vad han säger, han byter ut vokaler och konsonanter lite som han känne för, men han är i alla fall konsekvent. Källaren heter ALLTID "sännänne". Han sätter ibland ihop två ord, som t ex Pappafoo, som betyder Pappas sko. Oftast är det dock ett ord åt gången. Typ "Äta?" eller "henta" (Hämta). Han är en gullunge i vilket fall som helst!
Maken är milt sagt uppgiven över att jag ska vara borta två helger i sträck. Han är grymt morgontrött, och på vardagarsmorgnarna tar jag ju V fram till lite innan 7, men det är fortfarande för tidigt för maken att släpa sig upp ur sängen, så han gör det ytterst ovilligt och buttert. När jag är borta kommer det dock att bli tidigare, V vill oftast gå upp mellan 6 och 6:30, och det är svårt att ignorera kraven från en unge som bankar en i huvet med ens glasögon eller sitter på ens mage och skanderar Pappapappapappa!
Idag är jag glad över:
* att jag ska till Stockholm över helgen, även om bilresan blir hemsk
* att jag känner av bebisen (i alla fall är det vad jag tror att jag känner...)
* att jag har mått bra på dagarna de senaste dagarna
* att jag inte glömde regnbyxorna hemma idag
* att jag varit och klippt mig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)