14+6, onsdag - peppar, peppar!

Jag tror att illamåendet mildrats. På dagtid, i alla fall. På kvällarna är det fortfarande hemskt, sådär framåt kl 20 är det jobbigt, och igår när jag la mig, lite efter 22, kände jag nästan spyan i halsen. V vaknade 23:15 och då mådde jag fortfarande fruktansvärt dåligt.

Jag ska åka bil i flera timmar i morgon kväll. Det gruvar jag mig för nåt alldeles förskräckligt. Jag tar väl en Lergigan (det är ju trots allt åksjuketabletter) och laddar med massa grejer att äta, men är ändå hyfsat orolig för att jag ska få nytta av påsen jag också tänker ladda med. Pust.

Jag har fått en ordentlig kulmage nu. Bebisen är väl nånstans mellan 10 och 15 cm, så den tar trots allt lite plats. Tyckte att jag kände av den härom dagen! Det var lite obehagligt, för det var mer som ett nystan maskar än definitiva sparkar. Huuu.. Men kickarna kommer väl också.

Maken och en mycket babblig V kom hem i förrgår. Hur härligt som helst! Man blev mött i hallen med ett stort leende och "Mamma!". Igår var det tydligen tufft hemma. Maken har vant sig vid sovmorgon och avlastning, V har vant sig vid att någon alltid fjäskar för honom. Ingen av dem fick som de ville igår. Lillkillen var dock på ypperligt humör när jag kom hem, eftersom jag faktiskt mådde helt OK och tålmodigt läste "Pingvinen som alltid frös" 3 gånger på raken.

Han säger så många ord nu, skrutten! Jag försökte sammanställa och räkna härom dagen, och dåkom jag fram till att han säger mer än 70 ord. Så fort jag kom hem märkte jag att jag hade missat massor. Man förstår inte alltid vad han säger, han byter ut vokaler och konsonanter lite som han känne för, men han är i alla fall konsekvent. Källaren heter ALLTID "sännänne". Han sätter ibland ihop två ord, som t ex Pappafoo, som betyder Pappas sko. Oftast är det dock ett ord åt gången. Typ "Äta?" eller "henta" (Hämta). Han är en gullunge i vilket fall som helst!

Maken är milt sagt uppgiven över att jag ska vara borta två helger i sträck. Han är grymt morgontrött, och på vardagarsmorgnarna tar jag ju V fram till lite innan 7, men det är fortfarande för tidigt för maken att släpa sig upp ur sängen, så han gör det ytterst ovilligt och buttert. När jag är borta kommer det dock att bli tidigare, V vill oftast gå upp mellan 6 och 6:30, och det är svårt att ignorera kraven från en unge som bankar en i huvet med ens glasögon eller sitter på ens mage och skanderar Pappapappapappa!

Idag är jag glad över:
* att jag ska till Stockholm över helgen, även om bilresan blir hemsk
* att jag känner av bebisen (i alla fall är det vad jag tror att jag känner...)
* att jag har mått bra på dagarna de senaste dagarna
* att jag inte glömde regnbyxorna hemma idag
* att jag varit och klippt mig