16+6, onsdag

Tydligen skriver jag mest på onsdagar. Kanske för att det är den tristaste dagen? Kanske för att flera kolleger är lediga/jobbar hemma/jobar halvdag så jag får vara lite ostörd på jobbet? Skriva hemma är det som vanligt inte tal om, inte så länge maken också är hemma på kvällen och jag dessutom inte har börjat må helt bra än.

Två veckor sen sist, och jag har varit ute och flängt båda helgerna. Bilresan gick prima! Inget spår av illamående så länge jag är aktiverad, och kompisen som körde hade verkligen gjort sitt yttersta i bil-lek-väg för att jag (och de andra) skulle ha annat att tänka på. Föredömligt!

Experimenterar idag med att inte ta nån morgon-tablett. Lergiganen har börjat hjälpa på kvällen, och jag måste ju ändå testa att hoppa över tabletten på morgonen för att veta om jag mår bra pga den, eller om jag mår bra helt av mig själv på förmiddagarna. Det börjar ju verkligen bli dags att sluta må dåligt nu! Och det ÄR bättre. Fast inte helt bra.

Bebisen i magen levde om lite igår. Svaga, svaga petningar. Men definitivt petiningar. I morgon går jag in i vecka 18, enligt mina beräkningar. Nästa vecka är det ultraljud, så då får jag en "officiell" siffra.

V är en morsgris av astronomiska mått just nu. Vet inte om det beror på att jag varit borta så mycket på helgerna eller om det är för att jag är trött och gravid. Förmodligen det första. I förrgår var farfar på besök, och han är normalt favoriten, men dög inte alls när jag kom hem från jobbet. "Innnnte fafa!" utropade V avfärdande när farfar försökte locka honom från mammas kjolar (bildligt talat, här bärs inte kjol så ofta). Helst vill V sitta som limmad på min höft, men kan också nöja sig med att ta tag i ens pekfinger när man precis slagit sig ner i soffan, dra omilt och säga "gåååå!". Då måste man följa med, eller uthärda en vredesattack.

Han sover sämre sen besöket hos farmor och farfar för tre veckor sen. Vaknar ofta mitt i natten, och både jag och maken är för trötta för att sitta på hans rum och vänta på att han ska somna om, så han hamnar oftast i vår säng, på makens sida, där han trynar i välbehag hela natten. Så länge han inte ligger mellan oss stör det inte mig att han ligger i vår säng, men vi har en liten plan om att han ska få en egen "riktig" säng innan syskonet dimper ner, och då vore det skönt om han kunde sova där hela nätterna, för en yttepyttebebis och en storebror i dubbelsängen är ett barn för mycket för den goda (eller i alla fall hyfsade) nattsömnen. En kollega har tre barn som alla kommer och lägger sig i föräldrarnas säng på natten, och jag vill helst undvika en liknande situation.

Idag är jag glad över:
* min familj
* att jag tog mig tid att skriva här
* att mitt jobb omöjligt kan bli ännu tristare än vad det är just nu
* att jag har varit på GeKås och shoppat loss
* att jag ska vara hemma i helgen