26+1, måndag. Nytt år, nya uppgifter

Hastigt och lustigt har jag bytt konsultuppdrag och från en femton minuters cykelresa till jobbet har jag nu två vackra kollektivtrafiktimmar, en på morgonen och en på kvällen, att se fram emot varje dag.

Vi har passat på att ge V en ny säng, utan spjälor och med oändliga möjligheter till rymningsförsök, och detta i kombination med en halvtimmes tidigare uppstigning varje morgon gör att jag är glad över vilan jag fick över julledigheten. För en och en halv timmes nattning varannan kväll och 10-60 minuters vakentid i princip varje natt tär på ens tålamod, ansiktshy, själ och existens. Men det är lika bra att vänja sig, snart är det bebisdags igen. Eller snart och snart... det är väl ändå minst 16 veckor kvar. Om jag optimistiskt räknar med bara 2 veckor över tiden och inte 3. Läggningen är det som maken sysslar med nu, och jag hör att det går som vanligt. V babblar inifrån sitt rum och är målmedvetet inställd på att inte sova, bara för att han KAN ta sig ur sängen själv.

Jag var på MVC i förra veckan och där konstaterade barnmorskan efter 3 mätningar med rynkad panna att mitt SF-mått, som förväntades vara ca 25 cm, tydligen var 28 och därmed låg över "normal"-gränsen. Jag känner mig onekligen ganska tjock. Redan nu är det svårt att böja sig och jag har lätt att få ont i ryggen eftersom jag inte hittar nån bra ställning framför datorn på dagarna. Och för att jag är otränad också, förstås. Bebisen har en vilopuls på 135, vilket är betydligt läger än Vs puls, som låg på 150 eller lite över. Den lever om också, lite mer än V gjorde om jag minns rätt.

Premiär-Niferexen har landat i magen idag, efter ett blygsamt blodvärde på 108 i förra veckan. Svårt att minnas att ta tabletterna, för jag vågar inte ha dem framme. Järntabletter är farliga för små barn. Ska ta med dem till jobbet och hoppas på att det är enklare att komma ihåg dem i samband med lunchen.

Överväger att ta en kaka och slötitta lite på TV nu när det ändå inte är min läggningskväll. En annan approach hade varit att göra lite nytta i hushållet, men.. nej. Inte på humör idag heller.

Nästa veckan börjar maken jobba igen, så då är det slut på sötebrödsdagarna med "hemmaman". Det är inskolning hos dagmamma den här veckan (och förra) och än så länge råder inga ledsamheter. V är glad över att få träffa anna-ban (andra barn) och maken är glad över att kunna kila hem och ta en kopp kaffe i lugn och ro.

Idag är jag glad över:
* att jag har ett nytt uppdrag, trots pendlingstiden
* att vi valde att ge V en ny säng NU och inte när bebis 2 kommit (för man vill inte ha alla sömnproblem på samma gång om det nu går att undvika)
* att bebisen verkar må bra i magen
* att soffan hägrar
* att jag inte mår illa längre (hurra!)