30+1, måndag: VAB och Valentin

V är inte det minsta sjuk. Mest sur över att tvingas vara hemma med trista mamma. Men eftersom han kaskadkräktes tre gånger i lördags kväll så kan man tydligen inte utesluta vinterkräksjukan, och då är det 48 timmars hemmavarande som gäller.

Nu har vi ju varit ute, såklart. Jag tror inte på vinterkräk eftersom jag och maken mår bra, och även om det nu VAR det han hade, så smittar det faktiskt inte via luften, utan via bajs- och kräkpartiklar. Och han har inga såna på ytterkläderna, det kan jag slå vad om. Alltså var vi in till stan en sväng och köpte en Alla Hjärtans Dag-present till maken (ja, den är nog till oss båda två egentligen...). Jag trodde att V skulle gilla att komma ut lite, men han surade även utomhus. Man kan kanske inte klandra honom, eftersom han är hemskt snuvig. Men såvitt jag kan känna har han som vanligt ingen feber, och han brukar inte bli gnällig av snuva - han var inte ens gnällig under kräkperioden. Jo, precis när han kräktes såklart (det är ju jättehemskt att kräkas!!), men mellan spyorna lekte han som vanligt, och vi hade fullt sjå att hålla honom borta från soffa och mattor.

Hur mitt tålamod ska klara av att ha en tjurig tvååring och en nyföding hemma får framtiden utvisa. Jag kände mig inte på topp idag, när V bölade som en ilsken ko medan jag svettandes kämpade med hans vantar innan vi skulle gå ut. Irritationen växte på rekordfart, och jag fräste "Men TYST nu!!" på ett ytterst dålig-mamma-mässigt sätt, samtidigt som jag försökte bända upp den lilla näven. Men jag har ytterst svårt att hantera gnäll för gnällandets skull, eller raseriutbrott för att man inte får leka med saxen/kaffekoppen (full med kaffe)/toaborsten etc. Det är bara att försöka lova sig själv att bli bättre till nästa gång, antar jag.

Bebisen inne i magen mår bra, såvitt jag vet. På senaste MVC-besöket hade den lite högre puls än vad den haft innan, men inte på något sätt HÖG. 158, tror jag det var. Att jämföra med tidigare 135. Jag hade inte heller vuxit över alla breddar, utan bara lagt på 2 cm på SF-måttet under de 4 veckor som gått sen senast, vilket innebär att jag nu inte är onormalt tjock, utan bara tjockare än genomsnittet.

I ett svagt ögonblick lovade jag V att vi skulle gå ut och leka när han sovit klart, och det ångrar jag med tanke på att det är -2, mulet och blåser snålt. Det går naturligtvis inte att leka på lekplatserna eftersom de är täckta av is, så utomhusvistelsen blir mest ett planlöst irrande där V vill gå i alla trappor han ser och sen blir arg när jag inte kan öppna de låsta källardörrarna nedanför trapporna.

Idag är jag glad över:
* att V har blivit mycket, mycket bättre på att somna och sova i sin nya säng
* att jag äntligen kommit nånstans på jobbet, efter bara 40 dagars hattande
* att jag sluppit vinterkräksjukan
* att bebisen i magen verkar må bra
* att det inte är så vansinnigt mörkt ute längre