Jag gjorde misstaget att tro att ett nöjt barn är lika med ett mätt barn. Så var tydligen inte fallet, visade det sig. Lille E hade inte gått upp mer än 4 gram i vikt under en vecka när vi vägde honom på BVC-besöket jag nämnde i förra inlägget, så i helgen har det varit intensivamning (varannan timme, båda brösten, håll barnet vaket!) och tillmatning med 2*60 ml bröstmjölksersättning varje kväll. En knapp vecka senare var resultatet fint: +190 gram, och jag behövde inte gråta mig igenom besöket på BVC den gången. För när det visade sig att vikten helt stannat av kom alla minnen av hur jobbigt det var med Vs vikt tillbaka och den snälla sköterskan frågade om jag ville prata med en psykolog medan hon tillhandahöll en aldrig sinande ström med näsdukar. Men jag ville inte prata med nån psykolog. Jag har absolut inget emot bröstmjölksersättning, och tycker, såhär hemma vid datorn, att jag mycket väl kan sluta amma helt och hållet om det visar vara det mest hållbara alternativet - men vägningarna på BVC är och förblir ett trauma, oklart varför.
Faktum är dock att jag gärna fortsätter att amma om det är möjligt, inte sådär varannan timme eftersom V behöver mer uppmärksamhet än så, och jag inser naturligtvis att mjölken inte räcker för att lillkillen ska bli mätt - men jag slipper gärna flaskmatning på nätterna, och att ständigt ha med sig en tetra med ersättning och vara helt handfallen om man glömt den hemma - nja.
Jag har genomlevt min första dag ensam med två barn, och det fungerade förvånansvärt bra. Men man ska väl inte tro att det kommer att gå så lätt framöver. V blir bara mer och mer trotsig. "Vill inte!" är standarduttrycket nu. Till och med farfar, som varit här i några dagar, råkade ut för detta. Och farfar är ändå favoriten alla kategorier. Just nu är V hos dagmamma och skall så förbli i ytterligare fyra timmar. Jag tänkte invänta att E vaknar, mata honom och sen ta oss ut på stan i syfte att köpa en ny pyjamas till V - han har bara två i rätt storlek, och nu är en av dem mystiskt försvunnen och den andra lortig.
Idag är jag glad över:
* att E ökat i vikt
* att farfar varit här och lekt med V i två dagar
* att jag fått tid att sitta vid datorn
* sol-/insektsskyddet till barnvagnen som jag har sytt alldeles själv
* att ryggen inte gått sönder av knasiga amningsställningar. Än.
2011-05-25
2011-05-17
12 dagar senare: Tvåbarnsförälder
Det kom faktiskt en bebis samma dag som jag skrev det senaste inlägget. Jag bestämde mig för att det nog ändå inte var så dumt att få lite frisk luft och gick med till tvättstugan ett par vändor. Efter sista promenaden började jag misstänka att värkarna kanske var riktiga, framförallt när de inte gav med sig när jag satte mig ner. Vid 21 bedömde jag att det nog faktiskt var dags och ringde till förlossningen, som ändå tyckte att jag skulle avvakta iom att vrkarna inte var super-regelbundna eller så värst smärtsamma, men redan 15 minuter senare ringde jag in igen och bad att få åka in, eftersom jag då hade fått samma upplevelse som sist, värkar som aldrig riktigt slutade, utan kom direkt efter varandra. Inget vidare bekvämt hemma i TV-soffan.
V hade precis somnat och svärmor och mamma vinkade av oss när vi satte kurs mot bilen, en promenad på max 100 meter där vi fick stanna ett par gånger eftersom jag inte kunde ta mig framåt när det var som värst. Väl inne i bilen bedömde jag definitivt att det var på riktigt, och maken försökte köra försiktigt över fartguppen medan jag tog spjärn mot golvet och flåsade. Väl nere på den större vägen (inga gupp) bad jag honom stå på ordentligt. Sitta i bll var ingen höjdare. När vi närmade oss sjukhuset (som lyckligtvis ligger väldigt nära) började jag få spykänningar och instruerade maken att köra till entrén direkt, och inte frösöka parkera. Vältrade mig ur bilen, stapplade iväg till gräsmattan 2 meter bort och kräktes som ett fyllo böjd över en parkbänk medan maken ställde ifrån sig bilen i närmaste parkeringsruta.
Eftersom det var ganska sent på kvällen var dörren inte öppen, utan man fick ringa på. Det tog en evighet (säkert minst 20 sekunder...) innan nån svarade och frågade vart vi skulle. Eftersom ringklockan var märkt "Förlossning" tyckte jag att det var en ytterst korkad fråga och väste "till förlossningen, hoppas jag". Väl inne öppnade en undersköterska och placerade mig i en fåtölj. Maken rusade ut igen för att betala parkeringen medan jag låg i brygga över ryggstödet. En barnmorska dök upp och bad mig andas. När det lugnat ner sig lite fick jag gå in i ett undersökningsrum, men eftersom mina värkpauser var obefintliga kunde jag knappt ta mig fram till britsen, och när jag väl var där lutade jag mig över den och gjorde tåhävningar. Barnmorskan tittade lite på mig och sa: "Jag tror att vi tar en förlossningssal direkt" och jag höll med. "Finns det ingen lustgas här så vill jag gå härifrån" grymtade jag. Så i nästa 20-sekunderspaus ledde hon mig med raska steg in i en förlossningssal där jag inte heller hann upp på sängen, utan lutade mig över den och trampade runt med fötterna.
Så fort nästa värkpaus kom utbrast jag, lite stressat: "Jag klär av mig nu!" trampade ur skorna och drog ner byxorna. Mer hann jag inte, utan de fick hjälpa mig att få fötterna ur byxorna och liksom baxa upp mig i sängen, där jag lyckligtvis fick lustgas. Nu återkom maken - max 3 minuter hade gått sen han lämnade mig, och han hade undrat lite förvirrat vart jag tagit vägen. "Nu går vattnet!" förklarade jag, och var allt lite ledsen över att jag inte fått av mig trosorna. De åkte i alla fall av nu, helt utan min inblandning, och vid undersökning kostaterades att jag var 7 cm öppen. "Bajs" tänkte jag, och antog att det var för sent för epidural, men att det ändå skulle ta ett par timamr till, minst. Jag var milt sagt lite stressad eftersom jag inte fick vila mellan värkarna och började få lätt panik.
"Vill du krysta?" frågade barnmorskan plötsligt, och jag svarade förvånat att nä, det tror jag väl inte "ja, för det låter så på dig" sa hon och jag fräste tillbaka att det är så jag låter när jag har ont. En minut senare frågade jag om de kunde kolla hur öppen jag var nu, för nu kanske jag ändå ville krysta. Och jodå, 10 centimeter var det minsann. "Följ kroppen" sa barnmorskan, och tre eller fyra krystvärkar senare (lustgas gjorde minsann ingen nytta där, upptäckte jag) var bebisen ute. Tydligen kom det en hand samtidigt som huvudet, och när kroppen kom så kände jag hur det sprattlade - lite häftigt, fast samtidigt läskigt. Men det rådde i alla fall inga tvivel om att bebisen mådde bra, även om det hade varit mitt minsta bekymmer under förlossningen.
Det som kom ut var en ytterst välmående gosse - APGAR 10 minsann - och när han väl landat på min mage och navelsträngen var klippt retirerade barnmorskan till datorn i rummet. "Jahapp" sa hon, "nu finns det en rad i journalen, och där står det att barnet är fött". Jag hade ingen riktig tidsuppfattning, men det visade sig att från det att hon tog in mig i undersökningsrummet och tills lillkillen var ute hade det gått 25 minuter. Snacka om tur att vi åkte in när vi gjorde! Den hinnsvepande barnmorskan hade ju helt rätt i att det skulle gå snabbt...
Familjens nytillskott, E, är ett sånt där barn som sover på dagarna. Så mycket att brösten värker. Han äter oftat bara på det ena och lämnar det andra att lida i ytterligare 2-4 timmar medan han trynar i babysittern eller barnvagnsinsatsen. Vissa dagar sover han dock inte. Min kloka syster var här på besök för ett tag sen och sa att hon trodde att han a) hade ont i magen och b) är frusen, och efter hennes åtgärder så sov han som en bebis ska igen. Jag misstänker att killen behöver rapa, men inte kommer det några rapar, inte. Istället YTTERST illaluktande fisar. Bajsat har han inte gjort på flera dagar, men det sägs ju att barn som äter bröstmjölk inte KAN bli förstoppade, så jag antar att det är i sin ordning. Om han går upp i vikt som han ska återstår att se. Vägning på BVC i övermorgon - då ska jag fråga om bajsandet också.
V är inte superimponerad. Först kom det hem en bebis som måste få mammas uppmärksamhet med jämna mellanrum, sen åkte mormor hem. Blä! Men han är som vanligt hos sin dagmamma, så vi får väl hoppas på att han kan hantera situationen. Han har ju precis börjat bli sådär härligt trotsig i allmänhet, så det är svårt att veta vilka vansinnesutbrott som har att göra med frustration över lillebror-situationen och vilka som bara är ren trots.
Idag hälsade vi på hos den nya dagmamman som han ska börja hos i höst. Hon verkade superbra! Jag, som på sista tiden ångrat att vi valde dagmamma i första hand, är nu jättenöjd med att vi gjorde det. Kvinnan bor här i huset, och hon är ute mycket med barnen. Hon är flexibel gällande tider, väljer att skicka information till föräldrarna på mail, har en egen trädgårdstäppa där barnen får plantera och en "egen" lekplats utanför sin uteplats, med en hel låda med sandlådeleksaker. Ingen biltrafik där barnen leker och en skogsslänt att busa runt i. V verkade gilla henne och tog henne i handen och ville att hon skulle gå med honom ut i skogen.
V gillar å andra sidan nästan alla, och blir helt till sig när vi får besök. SPECIELLT om de tkommer en "farbror" eller flera. Han träffar nog inte så många killar i makens ålder, så farbröder är ohyggligt spännande. Han släpar med dem in på sitt rum och vill att de ska bygga Duplo med honom nästan innan de hinner ta av sig jacka och skor. Gullunge! Fast en sån ilsken gullunge han är just nu...
Idag är jag glad över:
* att vi fått en sovbebis
* den nya dagmamman
* all hjälp vi fick av mamma när hon var här
* att både E och V verkar må prima, trots varsin förkylning
* att maken fortfarande är hemma - på fredag slutar "smekmånaden" och jag ska ha hand om trotsiga V och snuttiga E samtidigt hela dagen.
V hade precis somnat och svärmor och mamma vinkade av oss när vi satte kurs mot bilen, en promenad på max 100 meter där vi fick stanna ett par gånger eftersom jag inte kunde ta mig framåt när det var som värst. Väl inne i bilen bedömde jag definitivt att det var på riktigt, och maken försökte köra försiktigt över fartguppen medan jag tog spjärn mot golvet och flåsade. Väl nere på den större vägen (inga gupp) bad jag honom stå på ordentligt. Sitta i bll var ingen höjdare. När vi närmade oss sjukhuset (som lyckligtvis ligger väldigt nära) började jag få spykänningar och instruerade maken att köra till entrén direkt, och inte frösöka parkera. Vältrade mig ur bilen, stapplade iväg till gräsmattan 2 meter bort och kräktes som ett fyllo böjd över en parkbänk medan maken ställde ifrån sig bilen i närmaste parkeringsruta.
Eftersom det var ganska sent på kvällen var dörren inte öppen, utan man fick ringa på. Det tog en evighet (säkert minst 20 sekunder...) innan nån svarade och frågade vart vi skulle. Eftersom ringklockan var märkt "Förlossning" tyckte jag att det var en ytterst korkad fråga och väste "till förlossningen, hoppas jag". Väl inne öppnade en undersköterska och placerade mig i en fåtölj. Maken rusade ut igen för att betala parkeringen medan jag låg i brygga över ryggstödet. En barnmorska dök upp och bad mig andas. När det lugnat ner sig lite fick jag gå in i ett undersökningsrum, men eftersom mina värkpauser var obefintliga kunde jag knappt ta mig fram till britsen, och när jag väl var där lutade jag mig över den och gjorde tåhävningar. Barnmorskan tittade lite på mig och sa: "Jag tror att vi tar en förlossningssal direkt" och jag höll med. "Finns det ingen lustgas här så vill jag gå härifrån" grymtade jag. Så i nästa 20-sekunderspaus ledde hon mig med raska steg in i en förlossningssal där jag inte heller hann upp på sängen, utan lutade mig över den och trampade runt med fötterna.
Så fort nästa värkpaus kom utbrast jag, lite stressat: "Jag klär av mig nu!" trampade ur skorna och drog ner byxorna. Mer hann jag inte, utan de fick hjälpa mig att få fötterna ur byxorna och liksom baxa upp mig i sängen, där jag lyckligtvis fick lustgas. Nu återkom maken - max 3 minuter hade gått sen han lämnade mig, och han hade undrat lite förvirrat vart jag tagit vägen. "Nu går vattnet!" förklarade jag, och var allt lite ledsen över att jag inte fått av mig trosorna. De åkte i alla fall av nu, helt utan min inblandning, och vid undersökning kostaterades att jag var 7 cm öppen. "Bajs" tänkte jag, och antog att det var för sent för epidural, men att det ändå skulle ta ett par timamr till, minst. Jag var milt sagt lite stressad eftersom jag inte fick vila mellan värkarna och började få lätt panik.
"Vill du krysta?" frågade barnmorskan plötsligt, och jag svarade förvånat att nä, det tror jag väl inte "ja, för det låter så på dig" sa hon och jag fräste tillbaka att det är så jag låter när jag har ont. En minut senare frågade jag om de kunde kolla hur öppen jag var nu, för nu kanske jag ändå ville krysta. Och jodå, 10 centimeter var det minsann. "Följ kroppen" sa barnmorskan, och tre eller fyra krystvärkar senare (lustgas gjorde minsann ingen nytta där, upptäckte jag) var bebisen ute. Tydligen kom det en hand samtidigt som huvudet, och när kroppen kom så kände jag hur det sprattlade - lite häftigt, fast samtidigt läskigt. Men det rådde i alla fall inga tvivel om att bebisen mådde bra, även om det hade varit mitt minsta bekymmer under förlossningen.
Det som kom ut var en ytterst välmående gosse - APGAR 10 minsann - och när han väl landat på min mage och navelsträngen var klippt retirerade barnmorskan till datorn i rummet. "Jahapp" sa hon, "nu finns det en rad i journalen, och där står det att barnet är fött". Jag hade ingen riktig tidsuppfattning, men det visade sig att från det att hon tog in mig i undersökningsrummet och tills lillkillen var ute hade det gått 25 minuter. Snacka om tur att vi åkte in när vi gjorde! Den hinnsvepande barnmorskan hade ju helt rätt i att det skulle gå snabbt...
Familjens nytillskott, E, är ett sånt där barn som sover på dagarna. Så mycket att brösten värker. Han äter oftat bara på det ena och lämnar det andra att lida i ytterligare 2-4 timmar medan han trynar i babysittern eller barnvagnsinsatsen. Vissa dagar sover han dock inte. Min kloka syster var här på besök för ett tag sen och sa att hon trodde att han a) hade ont i magen och b) är frusen, och efter hennes åtgärder så sov han som en bebis ska igen. Jag misstänker att killen behöver rapa, men inte kommer det några rapar, inte. Istället YTTERST illaluktande fisar. Bajsat har han inte gjort på flera dagar, men det sägs ju att barn som äter bröstmjölk inte KAN bli förstoppade, så jag antar att det är i sin ordning. Om han går upp i vikt som han ska återstår att se. Vägning på BVC i övermorgon - då ska jag fråga om bajsandet också.
V är inte superimponerad. Först kom det hem en bebis som måste få mammas uppmärksamhet med jämna mellanrum, sen åkte mormor hem. Blä! Men han är som vanligt hos sin dagmamma, så vi får väl hoppas på att han kan hantera situationen. Han har ju precis börjat bli sådär härligt trotsig i allmänhet, så det är svårt att veta vilka vansinnesutbrott som har att göra med frustration över lillebror-situationen och vilka som bara är ren trots.
Idag hälsade vi på hos den nya dagmamman som han ska börja hos i höst. Hon verkade superbra! Jag, som på sista tiden ångrat att vi valde dagmamma i första hand, är nu jättenöjd med att vi gjorde det. Kvinnan bor här i huset, och hon är ute mycket med barnen. Hon är flexibel gällande tider, väljer att skicka information till föräldrarna på mail, har en egen trädgårdstäppa där barnen får plantera och en "egen" lekplats utanför sin uteplats, med en hel låda med sandlådeleksaker. Ingen biltrafik där barnen leker och en skogsslänt att busa runt i. V verkade gilla henne och tog henne i handen och ville att hon skulle gå med honom ut i skogen.
V gillar å andra sidan nästan alla, och blir helt till sig när vi får besök. SPECIELLT om de tkommer en "farbror" eller flera. Han träffar nog inte så många killar i makens ålder, så farbröder är ohyggligt spännande. Han släpar med dem in på sitt rum och vill att de ska bygga Duplo med honom nästan innan de hinner ta av sig jacka och skor. Gullunge! Fast en sån ilsken gullunge han är just nu...
Idag är jag glad över:
* att vi fått en sovbebis
* den nya dagmamman
* all hjälp vi fick av mamma när hon var här
* att både E och V verkar må prima, trots varsin förkylning
* att maken fortfarande är hemma - på fredag slutar "smekmånaden" och jag ska ha hand om trotsiga V och snuttiga E samtidigt hela dagen.
2011-05-05
41+4, torsdag: 41+3? och hinnsvepning
Hmm.. att räkna de här graviditetsdagarna verkar kräva en utbildning inom vården... Idag hävdade barnmorskan bestämt att jag är i v. 41+3 och inte 41+4 som jag trodde. Nåja. En dag hit eller dit. 41+ är det hur som helst.
Magen hade inte vuxit idag HELLER, och därför ska jag på ny undersökning på sjukhuset i morgon förmiddag. Det här är väl åttonde veckan i rad som kurvan har varit plan. Så jag är i alla fall inte onormalt tjock längre. Alltid nåt, antar jag.
I övrigt verkade det bra, lagom varierande bebispuls och jag själv var frisk som vanligt. Fick en tid för överburenhetskontroll på måndag också.
Den utlovade hinnsvepningen blev av, med assistans från en mer erfaren barnmorska, som precis innan själva "ingreppet" fick ett viktigt telefonsamtal och lämnade mig i gynstolen med ett sånt där "skohorn" instoppat på ett av de ställen där solen aldrig skiner. Humor! Samtalet var lyckligtvis snabbt avklarat, och likaså själva svepningen. Jag fick förklarat att även om livmodertappen såg opåverkad ut så var den så töjbar att jag kunde öppnas till 5 cm, och att hon hade känt barnets huvud utan problem, "så om det sätter igång så ska ni nog inte vänta för länge med att åka in - det kan gå snabbt det här". Nåja, jag tror väl vad jag vill om det. Men med lite tur betyder det i alla fall att de inte kommer att skicka hem oss från förlossningen när vi väl kommer in.
Resultatet då? Jotack, jag har haft förvärkar hela eftermiddagen. Har inte brytt mig om att klocka dem i och med att de inte är så smärtsamma (jämförelsevis, alltså - klart att de gör ont, men jag behöver ju inte gå omkring och frusta under värkarna utan kan föra ett normalt samtal utan att det märks på mig att jag har ont). Så vi får väl se om det ökar eller avstannar. Tar väl en Panodil innan jag lägger mig för att få sova lite, och hjälper det inte så antar jag att det är På Riktigt.
Ikväll kommer svärmor på besök, så lägenheten kommer att vara full av mammor i natt. V kommer att fröjda sig! Maken får sluta jobbet lite tidigare för att hämta den lille rufshövdade illbattingen hos dagmamman, eftersom jag inte är superintresserad av att köra bil just nu. Eller för den delen, av att bära tvättkorgar fram och tillbaka till och från tvättstugan. Vi tvättar ikväll. Eller snarare, maken tvättar ikväll. Jag ska spendera kvällen sittande i soffan, tror jag. Det får man när man har förvärkar.
Mamma har sysselsatt sig med att städa idag. Herregud, så skönt att ha nån som passar upp på en, även om jag nu har mått bra hela tiden. Städa är inte kul oavsett hur bra man mår.
Funderar på att se ett avsnitt av "En unge i minuten" för att bli lite inspirerad. Om TV4 Play funkar idag.
Idag är jag glad över:
* TV-serien "Game of thrones", även om böckerna - såklart - är bättre
* mammas städinsats
* att jag fick min hinnsvepning och någon form av positivt utlåtande
* att jag fått kontroll på sjukhuset i morrn ifall det inte startar av hinnsvepningen
* att vi har ett badkar
Magen hade inte vuxit idag HELLER, och därför ska jag på ny undersökning på sjukhuset i morgon förmiddag. Det här är väl åttonde veckan i rad som kurvan har varit plan. Så jag är i alla fall inte onormalt tjock längre. Alltid nåt, antar jag.
I övrigt verkade det bra, lagom varierande bebispuls och jag själv var frisk som vanligt. Fick en tid för överburenhetskontroll på måndag också.
Den utlovade hinnsvepningen blev av, med assistans från en mer erfaren barnmorska, som precis innan själva "ingreppet" fick ett viktigt telefonsamtal och lämnade mig i gynstolen med ett sånt där "skohorn" instoppat på ett av de ställen där solen aldrig skiner. Humor! Samtalet var lyckligtvis snabbt avklarat, och likaså själva svepningen. Jag fick förklarat att även om livmodertappen såg opåverkad ut så var den så töjbar att jag kunde öppnas till 5 cm, och att hon hade känt barnets huvud utan problem, "så om det sätter igång så ska ni nog inte vänta för länge med att åka in - det kan gå snabbt det här". Nåja, jag tror väl vad jag vill om det. Men med lite tur betyder det i alla fall att de inte kommer att skicka hem oss från förlossningen när vi väl kommer in.
Resultatet då? Jotack, jag har haft förvärkar hela eftermiddagen. Har inte brytt mig om att klocka dem i och med att de inte är så smärtsamma (jämförelsevis, alltså - klart att de gör ont, men jag behöver ju inte gå omkring och frusta under värkarna utan kan föra ett normalt samtal utan att det märks på mig att jag har ont). Så vi får väl se om det ökar eller avstannar. Tar väl en Panodil innan jag lägger mig för att få sova lite, och hjälper det inte så antar jag att det är På Riktigt.
Ikväll kommer svärmor på besök, så lägenheten kommer att vara full av mammor i natt. V kommer att fröjda sig! Maken får sluta jobbet lite tidigare för att hämta den lille rufshövdade illbattingen hos dagmamman, eftersom jag inte är superintresserad av att köra bil just nu. Eller för den delen, av att bära tvättkorgar fram och tillbaka till och från tvättstugan. Vi tvättar ikväll. Eller snarare, maken tvättar ikväll. Jag ska spendera kvällen sittande i soffan, tror jag. Det får man när man har förvärkar.
Mamma har sysselsatt sig med att städa idag. Herregud, så skönt att ha nån som passar upp på en, även om jag nu har mått bra hela tiden. Städa är inte kul oavsett hur bra man mår.
Funderar på att se ett avsnitt av "En unge i minuten" för att bli lite inspirerad. Om TV4 Play funkar idag.
Idag är jag glad över:
* TV-serien "Game of thrones", även om böckerna - såklart - är bättre
* mammas städinsats
* att jag fick min hinnsvepning och någon form av positivt utlåtande
* att jag fått kontroll på sjukhuset i morrn ifall det inte startar av hinnsvepningen
* att vi har ett badkar
2011-05-04
41+3, onsdag: Snöfall och tvåårstrots
Igår snöade det. Mycket märkligt. Det har varit hur varmt och soligt som helst, så alla träd är gröna och så plötsligt börjar det falla bomullstussar från skyn. Idag är det soligt igen. Fast inte speciellt varmt.
V har börjat konstra. Jag antar att det är trotsen som sätter in. "Nej" är det vanligaste ordet, även om det är något han egentligen vill. "Ska du inte dricka mer mjölk?" "Nej!" och så dricker han. Han blir också rasande så fort något inte går som han vill. När ett torn av klossar rasar. När jag inte vill sitta på golvet med honom mer än en kvart. När mormor inte har tid att läsa en bok för fjärde gången eftersom hon faktiskt håller på att baka bröd. När han inte får leka med toaborsten. När det ska bytas blöja. När det är dags att gå och lägga sig. När han inte får väcka mormor genom att rusa in i hennes rum kl 06:10 på morgonen (mormor är garanterat redan vaken, men man får ju ändå inte rusa in i någons rum). När han har hällt ut ett helt vattenglas på bordet och inte får torka själv. När han inte själv får ta på sig mössan. När man ber honom att själv ta på sig mössan. När han inte erbjuds att sitta på pottan. När man frågar om han vill sitta på pottan. Och så vidare.
Han får i alla fall vara hos dagmamma 4 dagar i veckan nu, trots att mormor är här. Mormor måste också få lite lugn och ro, eftersom mormor är det ENDA som gäller just nu. Pappa duger bara när det ska busas, så när maken kommer hem och ska hälsa på sin son blir han välkomnad med ett ilsket vrål (att pappa kommer hem betyder att det snart är dags att äta, och då måste mormor sluta läsa "Mannen som skulle sköta huset" eller någon annan lika bra bok).
På bebisfronten intet nytt. Efter att ha promenerat uppför en lång och omedgörlig backe i helgen fick jag förvärkar, men det var också allt. I morgon blir det hinnsvepning på MVC. Vi får väl se om det har nån effekt.
Idag är jag glad över:
* att mamma har sytt gardiner till vardagsrummet så att det ser mer ombonat ut
* att det finns lavemang att få på förlossningen, eftersom man mage har varit omöjlig i flera dagar
* att jag kan lägga mig på soffan när jag vill
* att maken blev glad över födelsedagspresenten
* att snön smälte så fort den landade på marken
V har börjat konstra. Jag antar att det är trotsen som sätter in. "Nej" är det vanligaste ordet, även om det är något han egentligen vill. "Ska du inte dricka mer mjölk?" "Nej!" och så dricker han. Han blir också rasande så fort något inte går som han vill. När ett torn av klossar rasar. När jag inte vill sitta på golvet med honom mer än en kvart. När mormor inte har tid att läsa en bok för fjärde gången eftersom hon faktiskt håller på att baka bröd. När han inte får leka med toaborsten. När det ska bytas blöja. När det är dags att gå och lägga sig. När han inte får väcka mormor genom att rusa in i hennes rum kl 06:10 på morgonen (mormor är garanterat redan vaken, men man får ju ändå inte rusa in i någons rum). När han har hällt ut ett helt vattenglas på bordet och inte får torka själv. När han inte själv får ta på sig mössan. När man ber honom att själv ta på sig mössan. När han inte erbjuds att sitta på pottan. När man frågar om han vill sitta på pottan. Och så vidare.
Han får i alla fall vara hos dagmamma 4 dagar i veckan nu, trots att mormor är här. Mormor måste också få lite lugn och ro, eftersom mormor är det ENDA som gäller just nu. Pappa duger bara när det ska busas, så när maken kommer hem och ska hälsa på sin son blir han välkomnad med ett ilsket vrål (att pappa kommer hem betyder att det snart är dags att äta, och då måste mormor sluta läsa "Mannen som skulle sköta huset" eller någon annan lika bra bok).
På bebisfronten intet nytt. Efter att ha promenerat uppför en lång och omedgörlig backe i helgen fick jag förvärkar, men det var också allt. I morgon blir det hinnsvepning på MVC. Vi får väl se om det har nån effekt.
Idag är jag glad över:
* att mamma har sytt gardiner till vardagsrummet så att det ser mer ombonat ut
* att det finns lavemang att få på förlossningen, eftersom man mage har varit omöjlig i flera dagar
* att jag kan lägga mig på soffan när jag vill
* att maken blev glad över födelsedagspresenten
* att snön smälte så fort den landade på marken
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)