12 dagar senare: Tvåbarnsförälder

Det kom faktiskt en bebis samma dag som jag skrev det senaste inlägget. Jag bestämde mig för att det nog ändå inte var så dumt att få lite frisk luft och gick med till tvättstugan ett par vändor. Efter sista promenaden började jag misstänka att värkarna kanske var riktiga, framförallt när de inte gav med sig när jag satte mig ner. Vid 21 bedömde jag att det nog faktiskt var dags och ringde till förlossningen, som ändå tyckte att jag skulle avvakta iom att vrkarna inte var super-regelbundna eller så värst smärtsamma, men redan 15 minuter senare ringde jag in igen och bad att få åka in, eftersom jag då hade fått samma upplevelse som sist, värkar som aldrig riktigt slutade, utan kom direkt efter varandra. Inget vidare bekvämt hemma i TV-soffan.

V hade precis somnat och svärmor och mamma vinkade av oss när vi satte kurs mot bilen, en promenad på max 100 meter där vi fick stanna ett par gånger eftersom jag inte kunde ta mig framåt när det var som värst. Väl inne i bilen bedömde jag definitivt att det var på riktigt, och maken försökte köra försiktigt över fartguppen medan jag tog spjärn mot golvet och flåsade. Väl nere på den större vägen (inga gupp) bad jag honom stå på ordentligt. Sitta i bll var ingen höjdare. När vi närmade oss sjukhuset (som lyckligtvis ligger väldigt nära) började jag få spykänningar och instruerade maken att köra till entrén direkt, och inte frösöka parkera. Vältrade mig ur bilen, stapplade iväg till gräsmattan 2 meter bort och kräktes som ett fyllo böjd över en parkbänk medan maken ställde ifrån sig bilen i närmaste parkeringsruta.

Eftersom det var ganska sent på kvällen var dörren inte öppen, utan man fick ringa på. Det tog en evighet (säkert minst 20 sekunder...) innan nån svarade och frågade vart vi skulle. Eftersom ringklockan var märkt "Förlossning" tyckte jag att det var en ytterst korkad fråga och väste "till förlossningen, hoppas jag". Väl inne öppnade en undersköterska och placerade mig i en fåtölj. Maken rusade ut igen för att betala parkeringen medan jag låg i brygga över ryggstödet. En barnmorska dök upp och bad mig andas. När det lugnat ner sig lite fick jag gå in i ett undersökningsrum, men eftersom mina värkpauser var obefintliga kunde jag knappt ta mig fram till britsen, och när jag väl var där lutade jag mig över den och gjorde tåhävningar. Barnmorskan tittade lite på mig och sa: "Jag tror att vi tar en förlossningssal direkt" och jag höll med. "Finns det ingen lustgas här så vill jag gå härifrån" grymtade jag. Så i nästa 20-sekunderspaus ledde hon mig med raska steg in i en förlossningssal där jag inte heller hann upp på sängen, utan lutade mig över den och trampade runt med fötterna.

Så fort nästa värkpaus kom utbrast jag, lite stressat: "Jag klär av mig nu!" trampade ur skorna och drog ner byxorna. Mer hann jag inte, utan de fick hjälpa mig att få fötterna ur byxorna och liksom baxa upp mig i sängen, där jag lyckligtvis fick lustgas. Nu återkom maken - max 3 minuter hade gått sen han lämnade mig, och han hade undrat lite förvirrat vart jag tagit vägen. "Nu går vattnet!" förklarade jag, och var allt lite ledsen över att jag inte fått av mig trosorna. De åkte i alla fall av nu, helt utan min inblandning, och vid undersökning kostaterades att jag var 7 cm öppen. "Bajs" tänkte jag, och antog att det var för sent för epidural, men att det ändå skulle ta ett par timamr till, minst. Jag var milt sagt lite stressad eftersom jag inte fick vila mellan värkarna och började få lätt panik.

"Vill du krysta?" frågade barnmorskan plötsligt, och jag svarade förvånat att nä, det tror jag väl inte "ja, för det låter så på dig" sa hon och jag fräste tillbaka att det är så jag låter när jag har ont. En minut senare frågade jag om de kunde kolla hur öppen jag var nu, för nu kanske jag ändå ville krysta. Och jodå, 10 centimeter var det minsann. "Följ kroppen" sa barnmorskan, och tre eller fyra krystvärkar senare (lustgas gjorde minsann ingen nytta där, upptäckte jag) var bebisen ute. Tydligen kom det en hand samtidigt som huvudet, och när kroppen kom så kände jag hur det sprattlade - lite häftigt, fast samtidigt läskigt. Men det rådde i alla fall inga tvivel om att bebisen mådde bra, även om det hade varit mitt minsta bekymmer under förlossningen.

Det som kom ut var en ytterst välmående gosse - APGAR 10 minsann - och när han väl landat på min mage och navelsträngen var klippt retirerade barnmorskan till datorn i rummet. "Jahapp" sa hon, "nu finns det en rad i journalen, och där står det att barnet är fött". Jag hade ingen riktig tidsuppfattning, men det visade sig att från det att hon tog in mig i undersökningsrummet och tills lillkillen var ute hade det gått 25 minuter. Snacka om tur att vi åkte in när vi gjorde! Den hinnsvepande barnmorskan hade ju helt rätt i att det skulle gå snabbt...

Familjens nytillskott, E, är ett sånt där barn som sover på dagarna. Så mycket att brösten värker. Han äter oftat bara på det ena och lämnar det andra att lida i ytterligare 2-4 timmar medan han trynar i babysittern eller barnvagnsinsatsen. Vissa dagar sover han dock inte. Min kloka syster var här på besök för ett tag sen och sa att hon trodde att han a) hade ont i magen och b) är frusen, och efter hennes åtgärder så sov han som en bebis ska igen. Jag misstänker att killen behöver rapa, men inte kommer det några rapar, inte. Istället YTTERST illaluktande fisar. Bajsat har han inte gjort på flera dagar, men det sägs ju att barn som äter bröstmjölk inte KAN bli förstoppade, så jag antar att det är i sin ordning. Om han går upp i vikt som han ska återstår att se. Vägning på BVC i övermorgon - då ska jag fråga om bajsandet också.

V är inte superimponerad. Först kom det hem en bebis som måste få mammas uppmärksamhet med jämna mellanrum, sen åkte mormor hem. Blä! Men han är som vanligt hos sin dagmamma, så vi får väl hoppas på att han kan hantera situationen. Han har ju precis börjat bli sådär härligt trotsig i allmänhet, så det är svårt att veta vilka vansinnesutbrott som har att göra med frustration över lillebror-situationen och vilka som bara är ren trots.

Idag hälsade vi på hos den nya dagmamman som han ska börja hos i höst. Hon verkade superbra! Jag, som på sista tiden ångrat att vi valde dagmamma i första hand, är nu jättenöjd med att vi gjorde det. Kvinnan bor här i huset, och hon är ute mycket med barnen. Hon är flexibel gällande tider, väljer att skicka information till föräldrarna på mail, har en egen trädgårdstäppa där barnen får plantera och en "egen" lekplats utanför sin uteplats, med en hel låda med sandlådeleksaker. Ingen biltrafik där barnen leker och en skogsslänt att busa runt i. V verkade gilla henne och tog henne i handen och ville att hon skulle gå med honom ut i skogen.

V gillar å andra sidan nästan alla, och blir helt till sig när vi får besök. SPECIELLT om de tkommer en "farbror" eller flera. Han träffar nog inte så många killar i makens ålder, så farbröder är ohyggligt spännande. Han släpar med dem in på sitt rum och vill att de ska bygga Duplo med honom nästan innan de hinner ta av sig jacka och skor. Gullunge! Fast en sån ilsken gullunge han är just nu...

Idag är jag glad över:
* att vi fått en sovbebis
* den nya dagmamman
* all hjälp vi fick av mamma när hon var här
* att både E och V verkar må prima, trots varsin förkylning
* att maken fortfarande är hemma - på fredag slutar "smekmånaden" och jag ska ha hand om trotsiga V och snuttiga E samtidigt hela dagen.