3 minuter om dagen

Det är ungefär så länge jag har suttit vid datorn på sista tiden. Maken spelar spel på kvällarna och E har slutat sova när han och jag är ensamma hemma. Nu låter jag V se på Pettson medan E sover och då får jag plötsligt lite tid att skriva här.

Julen var finemang, även om jag väl inte kan säga att jag blev så utvilad av "ledigheten". Nu är det nedräkning mot
1. Utlandssemester
och
2. Börja jobba

Vi åker nästa helg, och jag har redan börjat lägga undan kläder som ska tas ur cirkulationen för att inte ligga i tvätten när det är dags att åka. Sen är vi hemma i tre dagar och så är det dags att gå till jobbet. Maken är också hemma och tar föräldradagar för V de två sista av mina lediga dagar, så då ska jag passa på att klippa håret och göra synundersökning för att skaffa glasögon som motsvarar min nuvarande syn. Om den nu skiljer sig från hur jag såg för fem år sen. Troligen gör den det.

Ska bli riktigt skönt att börja jobba och få lite rutiner som liksom bygger på MIG. Nej, jag är inte den självuppoffrande modern personifierad, men man tvingas såklart in i den rollen. Allt görs på barnens premisser. Det tär lite på mig. jag erkänner. Så skjut mig! Eller skicka hit soc...

E sover riktigt kasst just nu. På nätterna alltså. På dagarna sover han två omgångar, 0,5-1,5 timmar beroende på förutsättningar och behov (antar jag). På nätterna sover han 19-22 (ca), får bröstmjölk + välling, somnar om, vaknar 00:15, sövs om, vaknar 01, sövs om, vaknar 03:30 och vägrar att sova i sin egen säng, sövs om och sover hos oss, vaknar sen var 15:e-30:e minut fram till typ 06, då man antingen måste gå upp eller amma för att få sova typ en extra halvtimme, även fast killen inte är hungrig utan bara vill snutta för att komma till ro. Det tär. Men snart ska jag sluta amma helt och maken får nätterna. Varsågod!

E kryper nu också i hiskelig fart och reser sig upp mot ALLT. Han bemästrar inte plana ytor som skåpsluckor riktigt än, men är på god väg. han hänger i mina byxben och gråter medan jag försöker laga mat. kan vara nån "period" med separationsångest såhär runt 8 månader har jag för mig. I badrummet har vi en golvbrunn som är rättså äcklig, och vars lock sitter löst. Den är huvudmålet för E. När jag duschar måste jag ställa grejer i vägen för att han inte ska krypa dit och rota. Stänga dörren vill jag inte. Litar inte helt på att V är snäll mot lillebror, och jag vill i alla fall höra om det händer nåt.

V gör såklart inte riktigt så stora framsteg i utvecklingen, just nu är det kurragömma som gäller, och bygga koja. Och duplo såklart, men det har ju varit "inne" sen i somras. Det blir tyvärr också mycket DVD. Jag har inte ork att hitta på nåt roligare att kontra med när V ber om att få se på Dora eller Pettson. Och att bara säga Nej funkar såklart inte utan gråtpanik. Och det fixar jag inte mer än 2 gånger om dagen. Av den anledningen alltså. Gråtpanik blir det ju varje gång man säger nej. Och det gör man ofta. Ofta, ofta. Gränserna ska testas noggrannt.

Idag är det fredag och det blir fikapromenad efter lunch. Det har hamnat en byggnadsställning utanför våra fönster. Tydligen nån fog i fasaden som ska fixas. Andra änden av huset byggs ju om och nu har vi fått en hoper nya grannar som har evakuerats från sina lägenheter och flyttat in i studentrummen i vår uppgång. Om drygt ett år är det vår tur. Det blir tufft med evakueringen känner jag. Speciellt eftersom det nästan bara finns ettor att flytta till. Men vi ska försöka sno åt oss en tvåa, vilket är det största som finns att tillgå.

Idag är jag glad över
* att det är fredag
* att maken slutar tidigt
* att det är sol
* att E sover just nu
* att maken gillade sin kafferostare som han fick i julklapp
* att vi ska gå ut och äta finmiddag i morrn* att vi snart åker utomlands