På väg

E har stapplat sina första steg, klassiskt "gå från mamma till pappa ooh tillbaka". Vi hurrade och applåderade. Han var så stolt, den lilla apan! Sen vågade han släppa väggen och gå tre steg till mig också. Så det är på gång. Så att säga.

E och maken kom hem från svärföräldrarna i förrgår, medan V stannar några dagar till och blir lite extra bortskämd. Medan V nu är borta har vi passat på att flytta in Es spjälsäng i Vs rum, som numera alltså har blivit båda barnens rum. E sover precis lika bra (dåligt) i eget rum som inne hos oss. Kanske till och med lite bättre nu när han är helt ensam. Det blir väl andra bullar när storebror kommer hem gissar jag.

Es utveckling går framåt i rasande fart nu, inte bara gåendet utan även försök att härma, man märker att han förstår vissa saker man säger till honom och han blir sååå stolt om man berömmer honom.

Gatukontoret har i sin oändliga nåd sopat alla "cykelleder" fria från grus, dvs större delen av vägen till jobbet är betydligt mer lättcyklad nu än tidigare. Igår var det iofs fruktansvärd motvind på morgonen, så såvärst mycket lättare cykling blev det ju inte i vilket fall som helst. Men hemåt gick det snabbt minsann! Kommer dock att finnas kvar grus på mindre cykelbanor 8 veckor till.. Så än låter jag slicks-däcken vila i förrådet.

Annars? Inte mycket tid att skriva här. Mycket på jobbet, mycket hemma, långa arbetsdagar, sitter i kontorslandskap med både morgontidiga och eftermiddags-sena kolleger.

Väntar med spänning på säsong 2 av Game of Thrones. Och säsong 5 (eller vad det nu blir) av mad Men. Båda startar inom ett par veckor. Iiih!

Idag är jag glad över:
* att jag fixat en bugg. Hur länge det nu håller
* att halva familjen återvänt hem och att V kommer om några dagar
* att jag hann städa hemma när jag var ensam
* att jag börjat titta på gamla Greys-säsonger igen (de jag såg när jag väntade V)
* mina nya jeans (första nya paret på i alla fall fem år...)

Fler delar som försvinner

Tidigare var det i bak. Nu är det i fram.

Vart tog brösten vägen, nu då?

Nu när amningen är helt avklarad sen drygt en månad är det bara att konstatera att byststorleken har återgått till det "normala". Märkligt att jag blir förvånad.

Rumpan är dock på återtåg - jag har ju börjat jobba och mitt nuvarande uppdrag ligger 15 km hemifrån. Ett par dagar i veckan cyklar jag till och från jobbet (med min nya, snabba cykel) och har konstant träningsvärk/stelhet i bakdel och lår. Skönt med lite träning! Har lyckats få tillträde till ett omklädningsrum på jobbet också, vilket var ett absolut krav för att kunna transportera sig med cykel. Jag är svettig som efter ett spinningpass när jag kommer fram.

Annars är det helt OK att jobba. Märkligt att man orkar stiga upp mycket tidigare på morgonen om man jobbar än om man är hemma. Eller, inte så märkligt. Man får ju vara i fred och behöver bara ta ansvar för sig själv större delen av dagen. Det är kämpigare att vara hemma och ha fullt fokus på odågorna. Maken tvingades upp innan kl 6 i morse (själv studsar jag upp 05:20...) och var helt förtvivlad över detta. Minstingen är supersnuvig och kunde tydligen inte somna om efter att jag hade stigit upp. Stackars maken. Och Stackars E. Han börjar få hosta nu också.

Nästa vecka rär jag gräsänka, då åker resten av familjen och hälsar på svärföräldrarna. Jag planerar att jobba längre dagar än vanligt och sen ta ledig på fredagen.

Idag är jag glad över:
* att jag ska på bio med en kompis i morrn
* att jag har kommit ihåg att begära milsersättning och kommer att få 3000 kr extra efter skatt den 25:e
* att jag inte är superstresad trots att mitt projekt ligger efter tidplan
* att jag ska till optikern och prova ut nya endagslinser i eftermiddag
* min nya cykel