Hungrig?

Jotack.

Jag skulle gärna säga att jag inte var hungrig, inte det minsta hungrig innan kl 12.

Fast det hade ju varit att ljuga.

Jag är jättehungrig. Sen äter jag lunch, och jag äter upp all mat jag har, kanske en frukt och så är jag ändå inte helt mätt. Tur att det finns kaffe.

Jag kommer hem, proppar i mig mackor (OK, inte optimalt ur näringssynpunkt, men vi tar detta ett steg i taget...) och lagar mat till familjen. Sen tar jag mig iväg och tränar. Inte varje dag, såklart, men de dagar jag tränar sparar jag min middag till senare. Efter att jag tränat (spinning, premiär i söndags) äter jag så mycket middag att magen står i fyra hörn. Och jag vill ändå äta mer, fast det inte får plats. Igår blev det typ 100g fläskfilé (det fanns inte mer, annars hade jag ätit meeeeeeer!), tre hasselbackspotatisar, en hyfsad mängd svampsås, en näve salladsärter, och efter en kort fundering toppade jag upp med en burk krossad ananas. Sen var klockan 20 och det var dags att sluta äta.

Man undrar ju om den ilskna hungern beror på att jag BEHÖVER mer mat eller om det beror på att hela min organism får panik av att inte få någon näring under 16 timmar.

Jag ska i alla fall fortsätta att utvärdera detta i nån månad. Det kan ju bli helt annorlunda efter en viss invänjningsperiod. Och blir det inte bättre så får jag väl backa till 14+10 om jag vid det laget inte tröttnat helt...

Hur som helst, söndag - onsdag: -1kg. Jaaa, det är ett kilo glykogendepåer, jag vet. Men i alla fall.

Idag är jag glad över
* att jag snart ska få äta lunch. Herregud!
* att ett jobbrelaterat missöde på morgonen upptäcktes i tid (innan det blev ett STORT missöde) och kunde korrigeras smärtfritt
* att mamma kommer och hälsar på lagom till Vs fyraårsdag
* att jag börjat träna
* att det finns kaffe