En höst med extra kaos

Se där.

Hur sammanfattar man en hel höst?

Det som tagit upp allra mest energi för min del är utan tvekan Vs ögonoperation, tätt följt av det pärlband av förkylningar som jag haft, antagligen för att jag sovit för lite och oroat mig för mycket.

Ögonoperationen i sig gick som på räls, enligt läkaren. Sövningen gick bra, och den milliliter gulbrun vätska som V fick som lugnande inför själva sövningen gjorde honom till ett litet fnissigt fyllo. V tyckte det var lajbans, det här med ögonoperation. Man fick ha långa, skojiga strumpor och en speciell mössa. Och man fick Bamse-klistermärken när sköterskan satt nålen.

Jag har fullt förtroende för doktor Alf, som är en av två specialister i Sverige på mina söners ögonsjukdom. Dessutom är han certifierad i att träna andra kirurger inom den specifika operationsteknik man använder när man vill byta ut linsen i ett barnöga. Doktor Alf sa att komplikationerna för en fyraåring inte sker oftare eller är allvarligare än för en vuxen som opereras, och det är ju betryggande, eftersom vuxna opereras på löpande band.

Nåväl. Hur vanligt eller ovanligt det nu är med komplikationer så upptäcktes det på kontrollen innan utskrivning dagen efter operationen att den inopererade linsen inte satt korrekt på plats. Eller, om man ska vara noga så satt den på plats, fast liksom lite extra mycket. En del av linsen hade hamnat utanför regnbågshinnan, förutom att ligga som en fälg runt linskapselns kant. Detta löser sig dock så fort ögats tryck ökar, så länge pupillen är vidgad, sa doktor Alf. Och vidgade pupillen med svidande droppar.

Nu ökade inte ögats tryck alls i den takt som man förväntade sig. Så istället för att åka hem kl 08 på morgonen fick stackars V svidande droppar ungefär varannan timme fram till dess att vi fick lämna sjukhuset på eftermiddagen - med tre behållare av svidande droppar med oss hem, och en ny undersökningstid dagen därpå.

Att ge ett barn ögondroppar kan vara lurigt i sig, men när de dessutom svider krävs det två vuxna personer för att kunna få droppen att landa i ögat. En som ligger på barnet och en som håller upp ögat och droppar. Det är inte jättekul att göra så mot sitt panikslagna barn tre gånger under en och samma dag, samtidigt som man förväntas droppa 8 "vanliga" ögondroppar mellan varven. Notera också att under de första 2 dagarna efter operation skall man undvika stötar mot huvudet, till och med undvika att hoppa och springa. Inte helt enkelt för en panikslagen fyraåring. Alla typer av ögondroppar orsakade naturligtvis panik till slut, och på morgonen dagen efter såg jag att linsen fortfarande inte hade fallit tillbaka in i ögat som tanken var.

Dagen efter operationen tillbringade vi två timmar på sjukhuset, där en annan läkare gav olika typer av ögondroppar för att försöka vidga pupillen ytterligare. V skrek och gömde sig under läkarens skrivbord och vägrade att låta sig mätas av tryckmätningsapparaten, som ändå inte på något sätt är smärtsam att använda. Doktor Wulf tyckte nog att det såg bättre ut, men helt bra blev det inte. Han skickade med oss en annan typ av ögondroppar hem, en typ som inte sved på samma sätt som de ursprungliga dropparna, och som bara hade till syfte att undvika att linsen skulle fastna i fel position när den där tryckökningen väl skulle komma. Vi fick också en ny tid till dagen efter.

Så här fortsatte det i ytterligare tre dagar. Olika läkare varje dag, eftersom det till slut blev helg och doktor Alf fick snacka ihop sig med rondande läkare. Operationen gjordes en tisdag, och måndagen efter konstaterade doktor Alf att nu hade linsen faktiskt fastnat på fel ställe och för att åtgärda det måste V sövas igen, så att man kunde gå in och "peta loss" linsen. Det här, sa doktor Alf, var första gången han hade varit med om, eller ens hört talas om något liknande. Att linsen glider ut utanför regnbågshinnan efter operationen är inte så ovanligt, men att den inte glider på plats igen inom de första dagarna var tydligen helt världsunikt.

Så en vecka efter den första operationen fick vi göra samma sak igen, tvätta med antibakteriell tvål, åka in till sjukuset på fastande mage tidigt på morgonen, på med Emlaplåster och långa strumpor och så var det sövning och operation, en betydligt enklare variant den här gången.

Doktor Alf såg nu till att pupillen var så hopdragen som möjligt efter operationen för att linsen skulle hållas i läge, och det verkade fungera bra, efterkontrollen var utan anmärkning och vi fick om igen utmaningen att hålla en fyraåring stilla i två dagar, dock utan svidande ögondroppar denna gång. Ytterligare en kontroll passerade utan anmärkning. Pupillen var nu normalstor och doktor Alf sa att risken att samma sak skulle hände igen var väldigt liten.

Sedan petade V sig i ögat med en penna. Förvisso den trubbiga delen, men ändå. Han sa att det gjorde ont, men vi såg inget onormalt. Morgonenen efter var hans pupill avlång.

Efter ett ganska uppgivet samtal med operationsavdelningen på sjukhuset fick vi en ny date med doktor Alf, som bara konstaterade det jag redan fattat: Petningen hade orsakat linsen att falla ur läge på samma sätt som tidigare, på samma ställe som tidigare, och den hade redan fastnat. Det var bara att vänta på en ny operationstid.

Vi fick en tid flera dagar senare, en fredag. Natten mot torsdagen klagade V på smärta i ögat, och jag blev rädd för att linsen nu totalt blockerade pupillen, vilket ger ett höjt tryck i ögat, ett sisådär halvakut tillstånd. Denna stress fick mig att svimma. Rätt av. Jag vaknade upp, ganska förvånad, av att min man skrek åt mig där jag låg på golvet med ett blödande sår i bakhuvudet. När jag försökte ställa mig upp svimmande jag igen. Och igen, faktiskt. Men när jag och maken hämtat oss från detta ringde jag ögonavdelningen där sköterskan lugnt talade om att det faktiskt skulle göra betydligt mer ont än det vi beskrev för att kvalificera sig som pupillblockering, men att doktorn skulle ringa på morgonen.

Efter att sjukvårdsupplysningen bett mig ringa 112 för egen del (jag hade gudbevars svimmat och slagit i huvudet) och 112 sa att jag på sin höjd behövde åka till vårdcentralen på morgonen började V kräkas. Och kräkas. Och kräkas. Han nekade bestämt till att ha ont i ögat, så vi trodde naturligtvis att han fått vinterkräksjuka.. men det verkade skumt. Och när doktorn väl ringde på morgonen så var han väldigt bestämd med att han behövde träffa V, kräksjuka eller ej. Ungefär då kom V upp och sa att han inte såg nåt alls med ögat, och då var det ju ingen tvekan längre. Nåt var definitivt fel.

Doktor Alf stämde träff med V och maken i sjukhusentrén för att inte ta upp potentiell smitta till avdelningen, medan jag ringde vårdcentralen för egen del. Sköterskan var chockerad över att jag svimmat, slagit i huvudet och inte fått åka ambulans till sjukhuset omgående, men gav mig en tid på vårdcentralen så snabbt som möjligt. Naturligtvis fick jag ta med E dit, han kunde ju inte gå till dagmamman pga ev. vinterkräk.

Så medan maken och V träffade ögonläkaren, som avfärdade kräksjuka och sa att kräkningar och ilamående är ett vanligt symptom på pupillblockering - som var exakt det V hade råkat ut för, avsaknade av paniksmärta till trots, fick jag en remiss till akuten, dit jag inte alls kunde ta med mig E. Dagmamman ville inte heller ta hand om E, eftersom en av hennes kolleger blivit sjuk och hon satt med 8 barn, så jag fick ringa hem en kompis från jobbet för att passa E medan jag åkte till akuten.

V hade under tiden legat i makens knä och slumrat, likblek, fått trycksänkade droppar som inte hade någon effekt, fått ett hål upp-lasrat i regnbågshinnan och sedan en akut operation. Jag själv var hur frisk som helst, sa den snälle medicinaren/neurologen som tittade på mig. Men han skrev ändå en remiss för EEG, så att jag inte skulle oroa mig för att nåt var fel.

Efter denna tredje operation inom 2 veckor - av samma öga - lät vi inte V ta av den skyddande plastskölden från ögat annat än vid ögondroppning (8 ggr/dag) under 10 dagars tid. Inga fler incidenter, tack! Samtliga efterföljande kontroller var bra under 6 veckor, och vi fick såklart ta två veckors extra VAB för att vara hemma med V, som inte fick återgå till dagmamman förrän 3 veckor efter sista operationen.

Måndagen innan julledigheten hade vi årets sista inplanerade kontroll, och då hade linsen, trots normalt tryck i ögat, och total avsaknad av yttre påverkan i form av pennor eller liknande, hamnat på utsidan av regnbågshinnan igen på exakt samma ställe där den tidigare vuxit fast två gånger. Självklart satt den också fast i denna position. Doktor Alf var mycket förvånad över detta, även om han kom fram till en rimlig förklaring. "Detta skall helt enkelt inte hända. Men om läget är stabilt låter vi det vara", sa han. "Att öka på läkningen ännu mer med en ytterligare operation är bara dumt, och som linsen sitter nu så påverkar det inte synen negativt". Vi fick en ny tid för kontroll fredagen samma vecka, och det såg likadant ut då, vilket naturligtvis är positivt i sammanhanget.

Nästa kontroll sker om en dryg vecka. Förhoppningsvis har inget ändrats då.

Och synen då? Har operationen haft någon effekt?

Absolut. Starren var så tät att man inte kunde se näthinnan utifrån ens under narkos, då pupillen är maximalt vidgad. Makalöst nog såg V ändå ut genom ögat, med en synskärpa på ca 0,2 okorrigerat (det var omöjligt att veta vilken korrektion han ev. behövde eftersom man inte kunde mäta ögats längd genom grumlingarna). Nu ser han 0,6 lite drygt (med glasögon). Förväntningen är fortfarande att han skall se 1,0 med glasögon.

Så. Det är detta vi gjort under hösten. Droppat ögondroppar och varit på sjukhus.

Idag är jag glad över:
* att jag lyckats träna var tredje dag under hela julledigheten och fortfarande inte blivit förkyld
* att E slutat med napp utan större bekymmer
* att vår kökspir är i användbart skick
* att julgranen är utstädad
* att julen avlöpte lugnt och incidentlöst på alla fronter, inklusive ögon