En stor dag

I morgon är det en stor dag, för då börjar V i skolan! Ja, i förskoleklass, men det är väl "skola" nuförtiden?

Han har dock smygstartat skolkarriären med två veckor på fritids, eftersom vår semester tog slut lagom tills dess att det vackra vädret kom. Det verkar hur som helst gå bra på fritids, det finns lego och andra barn. Alt man behöver alltså, utom möjligen ett svärd.

Svärdfixeringen har gått en smula överstyr om man frågar mig. Men inte om man frågar maken.

E har börjat på "stora" avdelningen på dagis, och var sååå förväntansfull inför detta så han helst hade velat sluta sommarlovet lite tidigare. Men nyhetens behag gick över tämligen snabbt eftersom det är många från hans avdelning som flyttat upp då många sexåringar slutade förra terminen. Så där är det alltså samma kompisar, men "nya" fröknar. Och lite nya grejer såklart.

Apropå nya grejer så har jag köpt en ny cykel eftersom min gamla till slut klappade ihop. Jag var på väg till sjukhuset för ett hjärtultraljud (kommer till detta senare...) när jag trampade av kedjan för andra gången och insåg att det var dags att byta kedja. Och då ska man ju egentligen byta kassett. Men det kan man inte göra själv, eller i alla fall inte jag. Och givet att mina bromsar har "lagats" fem gånger utan att fungera tillfredsställande så bedömde jag att om inte byta kedja funkade så skulle det bli en ny cykel, vilket det alltså blev. En Nishiki Pro Eight med Alfine 8-nav. Vi får väl se hur länge den överlever. Frambromsen har börjat ligga emot bromsskivan, trots att det är hydrualiska bromsar, som ju ska vara självjusterande. Men jag får väl lämna in den på den gratisa servicen och hoppas att de löser det. Köpte en stl small på ramen, eftersom det var det jag skulle ha enl storlekstabell (jag var till och med i kortaste laget för small, tyckte tabellen). Tyckte ramen var liten då jag provcyklade, men försäljaren hävdade benhårt att det var rätt. Tycker fortfarande att den känns liten, men vi får väl hoppas på att det är en vanesak.

Jo, hjärtultraljudet..
Min förkylning gick till slut över, efter typ 12 veckor. Innan dess hann jag dock till vårdcentralen eftersom jag började tro att jag hade TWAR och allt möjligt. Det fann läkaren osannolikt, men han undersökte mig tålmodigt och hittade ett blåsljud på hjärtat. Nåja, inte ens JAG kunde vara hypokondrisk över detta, då jag inte känt mig utmattad och SJUK på den nivån som ett hjärtfel brukar innebära, men standardproceduren är att man får åka och kolla upp det.
Självklart visade ultraljudet att jag var ett anatomiskt praktexempel, och personalen var glad över att få undersöka nån som var ung och normalviktig för en gångs skull. Tydligen är det svårt att få bra bilder på gamla och magra personer. Ja, även på gamla och feta personer är det svårt, men magra är tydligen snäppet mer utmanande.
Trevligt att stå till tjänst.

Så eftersom jag inte längre är sjuk har jag börjat träna, 3 halvkroppspass i veckan. Och eftersom jag har börjat träna ben så har jag fått ont i ryggen igen. Man undrar ju onekligen vad det är som är fel. Men jag får väl om igen ge upp knäböjen och köra benpress och se om det ger sig. Lite frustrerande, eftersom jag är såååå försiktig med att lägga på vikt och knappt böjer till parallellt ens. Försöker vara supernoga även i marklyft och raka marklyft. Men ändå. Ont i ryggen. Testade att foam-rolla sidan av ländryggen (filén) igår, och när jag rullade på höger sida så gjorde det ont i vänster ljumske. Märkligt.
En annan märklig grej med min benträning är att om jag gör enbenspressar så använder jag rumpan då jag jobbar med höger ben, men framsida lår om jag jobbar med vänster. Eller om det nu var tvärt om. Så identisk fotplacering (spegelvänd, såklart), dvs båda fötterna lika nära mitten av plattan i både höjd- och sidled, samt samma vinkel på tårna belastar alltså musklerna olika beroende på vilken sida av kroppen jag tränar. Måhända kan detta vara av betydelse för ryggsmärtorna?
Jag kommer aldrig att få veta det, för jag kommer aldrig att ta mig till något proffs som kan göra en korrekt diagnos.

Jag har, flera år efter hypen, börjat försöka baka surdegsbröd.

Jag är fullkomligt värdelös på detta.

Surdegsgrunden bubblar igång som den ska när man "friskar upp" den, men när jag ska göra själva surdegen tar det liksom stopp. "Låt surdegen komma igång, 6-10 timmar" säger bakningsgurun Martin i sin blogg och i sin receptbok. Och då tänker man ju att 10 timmar är max. Men det är ingen direkt överväldigande skummighet som möter en under denna tid, och för att inte missa bakningstillfället helt så får man testa ändå. Det är ju inte så lockande att ställa sig och grädda bröd vid 3-tiden på natten, liksom. Och föga förvånande så blir det inte mycket till jäsning. Hur länge ska man behöva låta surdgen stå innan den kommer igång egentligen? 12 timmar? ett dygn? Vad är FÖR länge? Det är ju trots allt 25 grader dygnet runt i vår lägenhet...

Idag är jag glad över:
* att det var studiedag på dagis igår, så att jag kunde åka med ungarna till stranden
* resan till Sicilien som jag och maken bokat till nästa sommar
* att det blir retroaktiv löneförhöjningsutbetalning snart, eftersom jag köpt cykeln på mitt Eurocard och därmed ligger 8000 back.
* att E börjat sova hela nätterna  i sin egen säng (med lite hjälp)
* att åtminstone det bröd jag bakar på jäst jäser som det ska.