31+5, fredag: Tjock och tät

Antingen har jag plötsligt blivit tjockare på kort tid, eller så ligger bebisen annorlunda. Det känns som om lungorna inte får plats och jag har inte nått v. 36 och "maxmagen" än. Kombinera dålig lungvolym med nästäppa och en lätt panikartad känsla uppstår.

Våren känns avlägsen. I och för sig blev det faktiskt plusgrader igår eftermiddag, men det har varit riktigt skitkallt de senaste veckorna. Ja, i västkustmått mätt. Dvs runt -10. I norrbotten har det varit -40. Men det hindrar inte mig från att tycka att vi har det kallt här.

Mitt jobb har varit tämligen kaotiskt på ett mycket långsamt sätt sen årsskiftet. Det som händer tar oändligt lång tid, och det är inte alltid det man förväntar sig. Nu har det hela tagit en totalt annan vändning. Mycket oväntat. Lite spännande.

Det var i alla fall en smittsam magsjuka som V hade förra helgen, för maken blev också sjuk senare i veckan. Jag fick bara en jätteförkylning, men hellre en jätteförkylning än magsjuka!

Faktum är att V har varit dålig i magen i säkert en månad nu. Det har han iofs varit även tidigare, tror att det var fem veckor i sträck nån gång förra året för att sen bli helt bra, men den här gången har han periodvis kinkat med maten också, och varit på allmänt dåligt humör. Antagligen läge för barnmottagningen nästa vecka, om inte annat så för att lugna dagmammorna som inte är sådär superförtjusta i löst bajs (eftersom det KAN vara smittsamt...). Låt oss bara hoppas att det inte är nåt fel alls, för det är vad de sagt på barnmottagningen när jag ringt och frågat tidigare. Upp till 4 veckor med lös avföring är helt normalt om barnet äter som vanligt och är under 3 år. Och att han har strulat med maten nu kan mycket väl bero på förkylning och allmänt ettochetthalvtårs-surande. Han är tydligen fantastiskt lätt att ha att göra med hos dagmammorna, men tar istället ut all sin inbyggda frustration på mig och maken, kastar sig på golvet och skriker om han inte får leka med kniven, mala kaffe, leka med färskhackad chili eller vad han nu har bestämt sig för att göra. Vägrar att äta om maten har det minsta märklig konsistens eller ser lite annorlunda ut. Men korv och mos går ner, minsann!

Bebisen i magen bökar runt. Svårt att säga hur den mår, såklart. Det är ju bara MVC-besök var fjärde vecka så här "i början" när man inte är förstföderska. Tror att det blir varannan vecka efter nästa besök (som är i v. 33).

Idag ska bilen besiktigas. Vi får väl hålla tummarna för att den är OK, är inte så sugen på en verkstadsfaktura nu eftersom vi dessutom måste köpa nya sommardäck lagom till däckbytet. Även om däckbyte känns ytterst avlägset just nu.

Vi har förresten sökt en jättestor lägenhet och är nu en av 8 som fått möjlighet att titta på den. Den som köat för lägenhet längst och fortfarande är intresserad efter visning får kontraktet. Vi får veta nästa vecka. Det är oerhört nervöst.

Idag är jag glad över:
* att det är fredag
* att V har börjat nynna för sig själv på ett ytterst gulligt sätt
* att jag fortfarande kan ha min tjocka vinterjacka
* att vi i alla fall ligger så långt fram i lägenhetskön att vi fått komma och titta på en lägenhet
* att jag somnade i soffan igår så jag är pigg idag

30+1, måndag: VAB och Valentin

V är inte det minsta sjuk. Mest sur över att tvingas vara hemma med trista mamma. Men eftersom han kaskadkräktes tre gånger i lördags kväll så kan man tydligen inte utesluta vinterkräksjukan, och då är det 48 timmars hemmavarande som gäller.

Nu har vi ju varit ute, såklart. Jag tror inte på vinterkräk eftersom jag och maken mår bra, och även om det nu VAR det han hade, så smittar det faktiskt inte via luften, utan via bajs- och kräkpartiklar. Och han har inga såna på ytterkläderna, det kan jag slå vad om. Alltså var vi in till stan en sväng och köpte en Alla Hjärtans Dag-present till maken (ja, den är nog till oss båda två egentligen...). Jag trodde att V skulle gilla att komma ut lite, men han surade även utomhus. Man kan kanske inte klandra honom, eftersom han är hemskt snuvig. Men såvitt jag kan känna har han som vanligt ingen feber, och han brukar inte bli gnällig av snuva - han var inte ens gnällig under kräkperioden. Jo, precis när han kräktes såklart (det är ju jättehemskt att kräkas!!), men mellan spyorna lekte han som vanligt, och vi hade fullt sjå att hålla honom borta från soffa och mattor.

Hur mitt tålamod ska klara av att ha en tjurig tvååring och en nyföding hemma får framtiden utvisa. Jag kände mig inte på topp idag, när V bölade som en ilsken ko medan jag svettandes kämpade med hans vantar innan vi skulle gå ut. Irritationen växte på rekordfart, och jag fräste "Men TYST nu!!" på ett ytterst dålig-mamma-mässigt sätt, samtidigt som jag försökte bända upp den lilla näven. Men jag har ytterst svårt att hantera gnäll för gnällandets skull, eller raseriutbrott för att man inte får leka med saxen/kaffekoppen (full med kaffe)/toaborsten etc. Det är bara att försöka lova sig själv att bli bättre till nästa gång, antar jag.

Bebisen inne i magen mår bra, såvitt jag vet. På senaste MVC-besöket hade den lite högre puls än vad den haft innan, men inte på något sätt HÖG. 158, tror jag det var. Att jämföra med tidigare 135. Jag hade inte heller vuxit över alla breddar, utan bara lagt på 2 cm på SF-måttet under de 4 veckor som gått sen senast, vilket innebär att jag nu inte är onormalt tjock, utan bara tjockare än genomsnittet.

I ett svagt ögonblick lovade jag V att vi skulle gå ut och leka när han sovit klart, och det ångrar jag med tanke på att det är -2, mulet och blåser snålt. Det går naturligtvis inte att leka på lekplatserna eftersom de är täckta av is, så utomhusvistelsen blir mest ett planlöst irrande där V vill gå i alla trappor han ser och sen blir arg när jag inte kan öppna de låsta källardörrarna nedanför trapporna.

Idag är jag glad över:
* att V har blivit mycket, mycket bättre på att somna och sova i sin nya säng
* att jag äntligen kommit nånstans på jobbet, efter bara 40 dagars hattande
* att jag sluppit vinterkräksjukan
* att bebisen i magen verkar må bra
* att det inte är så vansinnigt mörkt ute längre